Low battery
Sommar och dräneringstid. Le och tryck undan och njut. Skjut upp till sen. Samla ångesten på hög. Sen kommer hösten och den ihopsamlade, ihoptryckta, undangöma ångesten exploderar i ansiktet och det totalrasar. Mindre mat, mer träning, långa jävla nätter på akuten. Jag har varit med förr. Jag har sett hösten komma och sett mig gå sönder. Det är inte höstens fel, inte i sig, jag gillar höst. Det är mera efterdyningarna, eller efterorkanerna och efterjordbävningarna av sommaren som ställer till det. Hur mycket jag än vet om det, hur mycket jag än känner igen mönstret och känner mig så vet jag inte vad jag ska göra. Hur jag ska hantera.
Åh. Många kramar och tankar.
Nä, det går inte att ändra. Det går inte att orka mer än vad som finns möjlighet till. Jag hatar behandlarfolk som pratar om att det bara är att bestämma och träna på att tänka rätt och att bara ta sig för saker även om man är trött. De kan omöjligt ha upplevt utmattning och liknande själva.
Jag har säkert inte samma problem eller känsla som du har, men jag känner igen det med att inte kunna samla ihop sig, inte kunna orka mer hur mycket man än kämpar. Jag är utmattad eller sönderstressad eller nåt annat sånt ord. Och jag har försökt och försökt att samla ihop mig och det enda som händer är att jag blir sjukare för att jag slösar energi på att försöka.
Måste det finnas krav på förbättring och förändring på samtalen du går på? Kan de inte bara få vara stöd och struktur och tröst, utan krav? Hjälp kan ju faktiskt vara hjälp utan att det innebär konkret förändring.
Skrev visst lite mycket nu... Känner bara igen mig så mycket i det här just nu.
/Minna
Jag håller med dig, dagens samhälle ger inte utrymme för så mycket variation. Uppfyller man inte kraven för hur man "ska" vara så blir ens liv inte så välfungerande. Man skulle kunna säga att samhället idag är mer exkluderande. Förr tror jag det fanns mer utrymme för svagheter för det fanns sysselsättningar som inte ställde så höga krav.
Tack för din kommentar, borde inse att det är okej att allt inte är bra. Dock kommer jag försöka jobba mot att det ska bli bättre (hur nu det ska gå till).
Känner igen mig i detta med sommarens efterdyningar. Finns det något som har hjälpt tidigare? Har du haft höstar som varit mer OK och vad var skillnaden då?
Läste beskrivningen om hur du hade det som liten. Måste varit väldigt tufft att känna allt det där utan att veta vad det är. Som barn förstår man inte allt och det pratas ju inte direkt om psykisk ohälsa när man är så ung. Hoppas att du nu i vuxen ålder kan bekräfta dig själv för hur du kände som barn.
Ja, det går ju inte direkt att bestämma vad man ska vilja... Det är nog oftast problemet för mig. Att jag inte vill på riktigt. När jag var liten hade jag en sådan stark vilja och längtan till saker och ting. Nu är det sällan sådana känslor kommer. Eller ja, de kommer väll. Men de försvinner så snabbt. Blir lätt så att jag börjar med en sak, men hinner inte mer än just börja förrän hela lusten försvinner.
