Akta er om ni är lättriggade.

Maten, den förbannande maten. Igen, tillbaka till förut. Tillbaka till samma punkt. Fast värre på en hel del sätt.
 
Hösten 2014 gick jag efter mycket tjatande med på en frivilig planerad inläggning under en vecka för att se om det kunde vända mitt dåliga mående. Om jag kunde få vila lite och få lite krafter tillbaka. Det resulterade i en viktnedgång på sex kilo och därifrån rasade jag så långt att min läkare till slut inte såg någon annan utväg än tvångsvård för han var orolig för min fysiska hälsa. När jag hamnar på vårdavdelning stänger hela jag av och ner. Det visste jag redan innan men gav det en chans för att ha provat igen. Jag slutar äta, slutar dricka, slutar prata, slutar gå upp, slutar duscha. Blir apatisk. Så den veckan den hösten körde mig rakt ner i ätstörningsskiten igen. Någonstans under våren reste jag mig. Delvis driven av en fruktansvärd ilska mot scä som inte lyssnade på min läkare, som inte såg att jag behövde hjälp, som inte lyssnade på min psykolog. Både bad om hjälp, båda sa att dom inte kunde hantera situationen och scä sa nej och tack och hej. Tredje gången i rad. 
 
Jag har nu flera månader haft ett helvete med mat. Det har sakta men säkert bit för bit fallit, jag har lyckats hålla mig till en långsam viktnedgång och tillräckligt intag för att kunna stå, gå och tänka på en normalnivå.
 
I fredags påbörjades fallet. Det handlösa fallet. Ingen kräver att man ska äta tätt efter en läkemedelsintox, faktum är att ingen direkt tjatar på en på medicinavdelningen. Det går ju ett glukosdropp på lågfart så det är ju ingen fara på taket. Så ingen mat. Sen är det psykavdelning och där fungerar jag inte alls och det görs ingen större ansträgning för att få mig att göra det heller. När jag inte kom hem direkt dagen efter som jag hoppats förlängdes tiden utan mat och jag gick över gränsen när det slår om från svårt till mer eller mindre omöjligt. 
 
Jag är livrädd för mat. All mat, inte något särskilt, pasta är lika obehagligt som sås som kakor, som avokado, som frukt. Jag får inte i mig gurka. Allt gör mig panisk. Allt får mig att backa fjorton steg mentalt och bara, tokvägra. Det går inte, det går bara inte. Sedan jag kom hem i måndags har jag fått i mig en näringsdryck om dagen. Det och mjölken jag har i te och kaffe och det är en ansträgning att klara ens det. Jag orkar inte försöka mer än så. Det är lugnt. Jag har fortfarande en okej vikt. Psykologen var inte orolig över den. Fast jag förstår ju någonstans att det inte är hållbart i längden. Att jag kommer försvinna neråt, både viktmässigt och mentalt. Jag bara, orkar inte.

Kommentarer
Postat av: Daniella Åberg

Jag önskar att det fanns någonting jag kunde göra. Mat är ett nödvändigt (ont) och jag tänker att tills jag har en normal relation till mat igen så måste jag iallafall få tillräckligt med näring för att orka göra det jag tycker är kul, för tappar jag den orken så är allting förlorat. Skickar en mental kram. <3

Svar: Åh fina du. Tack. Det är ju svårt att kunna göra något men att du vill och bryr dig nog för att kommentera är jag otroligt tacksam för.
Jag har sedan hösten försökt se det som bara bränsle men så gick det tokfel, igen.
uppfortsomfan.blogg.se

2016-04-16 @ 00:39:24
URL: http://vapenbroder.blogg.se/
Postat av: TicTacToe

Jag kan köpa att man kanske inte vill tvinga någon som är inlagd till att äta men samtidigt är ju mat en grundläggande faktor för att vi ska kunna må bra. Har man inte det i sig har man ännu sämre chans att kunna må bättre och därmed borde det vara viktigt för personalen att se till att alla patienter får i sig mat. Hoppas att perioden du är i inne i nu med maten kan brytas på ngt sätt...

Svar: Det var en som gjorde en ansats, frågade vad han kunde göra och om något var lättare och kom in med ett äpple men i övrigt är nivån på försök att få någon att äta.. tja som sagt berätta att det är mat. Senast jag var inlagd en längre period (en vecka) slutade som till slut fråga för jag åt ändå inte.
uppfortsomfan.blogg.se

2016-04-17 @ 14:54:46
URL: http://tictactoe.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0