Sån kväll
<3
Och jag undrar, utifrån att även jag har diagnoserna Asperger och add, känner inte du att du sviker din hund? Eller lämnar du det till din partner och "vet" att det inte blir något problem?
(Vi är alla individer, diagnos-kopplingen har sin anledning men jag hinner inte gå in på det).
För mig är min hund Någon som inte själv kan välja om den vill vara med mig eller inte och den är helt beroende av mig, och så länge jag har hen anser jag mig skyldig att prioritera Hen före mig själv i alla lägen som inbegriper destruktiva handlingar. Gäller alla djur men valpar, som präglas så på oss, lite extra tänker jag.
Känner du inte, gentemot vovven om ingen annan, att du behöver försöka med det svåra och mer konstruktiva och använda den hjälp du får, våga testa att utmana allt det du rätt tjurskalligt blundar för och göra tvärtemot vad du brukar? Och om tanken inte slagit dig, vad kan bli värre av att göra annorlunda? Om allt redan är skit menar jag?
<3 Tycker det lät som att du tog hand om dig?
Krävdes mycket styrka från dig då att du gjorde det trots den energi det tog att göra det <3
Jag blir glad av att höra att du inte delar med dig av allt, missförstå mig rätt. Ibland behöver iaf jag få höra lite av det där andra för att inte fastna i frustration över det jag hör, det ger mig ökad förståelse, även om jag kan tänka att en blogg ofta kan vara ett forum för att få skriva av sig det som inte kommer ut någon annanstans.
På ett sätt vore det ju enklare om det var så att du "bara sa nej till allt", det skulle ju då öka förändringspotentialen 100% om du började säga ja. :) men du har ju tusen och en saker kvar att prova! hittills har du kört ett och samma (eller två) spår och de har ju inte varit spår som varit bra för dig. Att vården är oflexibel och tvingar patienter att passa in sig i den eller falla ur betyder inte att du är hopplös eller ska ge upp. Det betyder inget annat än att landstinget är ineffektivt och illa tjänar sitt syfte. Det kan ju inte få påverka huruvida du lever eller inte, det kan bara inte få den makten. Andra spår kanske inte heller ter sig optimala men dels ändras man ibland utan att veta om det, dels får man ibland slå in på en väg som kan ge en bit av det som man vill åt och försöka glida förbi det som är mindre bra med vägen så gott det går och inte låta det ta fokus. Säger inte att du ska gå i Dbt men som ett ex, är grupp asjobbigt så ge det 3 tillfällen, är allt ändå bara pest och pina så byt grupp, är det fortfarande pest och pina efter 3 ggr så är det förmodligen inget att fortsätta plåga sig igenom men förhoppningsvis har det ändå fört med sig något som ännu mer förståelse för vad man vill ha ochbehöver.
Jag menade inte att trycka på ditt dåliga samvete med min fråga utan undrade om din hund ökade din motivation, om än i form av någon sorts pliktkänsla, att få till saker som ger en chans till långsiktig positiv förändring. (Det är ju sällan samma som det man spontant gör med kortsiktigt perspektiv, tex undvika att få i sig tillräcklig energi eller agera självdestruktivt på annat sätt även om man försöker intala sig att det är enda alternativet för överlevnad just nu).
Och ja det kan alltid bli värre men inte av att släppa in, vara ärlig mot och också samarbeta med personer som visat sig pålitliga. men det låter som att du redan gör det.
