uppfortsomfan

I det nattsvarta finns det personer som ändå fortfarande ser mig som människa. Hon som egentligen har slutat men jobbar extra på akuten ibland och mötte i akutrummet och pratade på som hon alltid gör. Sköterskorna på avdelningen, först han som skulle sätta om infarten som var dumt placerad och istället för att börja blindsticka när han har svårt att hitta rätt plcokar fram ultraljudet för att sikta och bråka så lite som möjligt och sen tackar för tålamodet. Eller när samma man placerar sig bredvid mig när illamåendet slog till och bara fanns med lite torkpapper. Eller när han upptäckte att jag gjort mig illa och han och kollegan hanterar det precis som man ska i min bok. Konstaterar lugnt och sansat att det här var ju inte så bra, det får vi göra något åt. Inga hårda ord, inga arga blickar inget dömande. Inget ömkande, bara en omtänksamhet och förståelse som ser att det är svårt nog för mig utan att dom ska bli upprörda. Där har psykiatrin mycket att lära. Ta hand om skadan sakligt utan att göra en stor affär av det åt något håll. Eller läkaren som är så inkännande, som lyssnar på sina patienter, som har en strategi och plan men alltid frågar hur det känns för patienten. Som gör att alla känner sig sedda, han tar den tiden varje dag när han rondar. Eller vaket som kom efter sista stygnet satts och pratade och var genuint intresserad av hur jag tänkte och hur saker fungerade. Som fick mig lite lugnare så jag till slut kunde sova ett par timmar. 

 

Eller min man. 

 

Nog finns dom som är guld värda. 

 

Ändå orkar jag inte. Men jag är tacksam, tro inget annat.