uppfortsomfan

Idag har vi varit effektiva. Tvättat, städat och gått ut med tomglas. Fast det är väl en del av att städa förstås. Jag har också hunnit med årets sista löprunda. Idag hade snön smält undan såpass att det inte var halt på ett enda ställe.

 

Jag skulle nog inte sprungit. Eller planen var inte det. Igår satt jag i bilen och sa till Jonathan att jag kände mig sliten i kroppen. Men när jag gick upp imorse så var jag sugen på en liten runda och det blev inte mycket mer än en liten en. Känns helt okej i kroppen men jag vet ju att en stor del av anledningen till att jag sprang fast jag var trött var att jag ska äta mat ikväll. Visserligen äter jag ju varje kväll men idag är det nyårsafton och i någon form av jag vet inte vad, impulsivitet kanske, så bestämdes det att vi skulle fira nyår med en kompis som är rätt nyinflyttad. Vi har planerat god mat, hon är trevlig. Men det är mat i ett jobbigt sammanhang. Har extremt svårt att slappna av med mat i hennes närhet och det känns väldigt jobbigt. Sen är jag trött och har ångest från början så det känns helt enkelt väldigt tufft och mest av allt är jag sugen på att vara hemma, äta vanlig vardagsmat och kolla på en film. Tur att Jonathan ska med.

 

För övrigt är det någon som inte tänkte fira så värst mycket ikväll.. tvättiden klockan nio imorogn var bokad=)

 

 

 

Årets kortaste månad var om jag minns rätt ganska händelsefattig. Jag hade ångest över mitt handbollsspelande och prestationerna där. Eller, mina ickeprestationer och ingen speltid och jag kände mig värdelös och dum som ens försökte fortsätta.

 

 

Något positivt var att jag tog ledkort och fick börja ledklättra. Svårt framförallt psykiskt att våga men kul när det fungerar och ett jäkla bra sätt att se att man kan mer än man tror.

 

Året inleddes i tornet på högalidskyrkan där vi såg fyrverkerierna över stockholm åt alla håll. Med en ny kamera tog jag en himla massa bilder på det vintervackra landskapet. I övrigt handlade mitt liv allra mest om träning. Inte mådde jag särskilt bra tyvärr men jag överlevde helt uppenbart även denna månad.

 

 

 

 

Jag har den finaste vännen. Hon hittar alltid dom underbaraste julklapparna. I år var det alldeles extra rätt.

 

Sedan fick jag också ett korsstygnsbroderi med ordet "TANT". Ska nog hängas över sängen. Så jag vet vilken halva som är min. Alltså magnetkulorna kan ju vara århundradets present till någon med adhd. Perfekt att sitta och plocka och pilla med när man ska sitta still. Satt och lekte med dom under hela filmen igårkväll. Någon del av mig måste ständigt vara i rörelse. Många tror att vi med adhd har en ökad vakenhetsgrad och är speedade konstant. Egentligen är det tvärtom, vi har en lägre vakenhetsgrad och måste ha intryck på något vis för att helt enkelt inte somna. Därför blir vi hyperaktiva på något sätt. För att hålla oss vakna. Så om jag förväntas sitta still så pratar jag antingen oavbrutet eller rör mig på något vis för att hålla mig någorlunda alert. Vilket gör att sådant småpill och plock är åerfekt för att hålla mig på plats.

 

 

Bjuder på lite julbilder också även om det inte blev så mycket fotograferat. Mer än förra året dock, då var den gamla kameran rätt nystulen och vi köpte den vi har nu strax efter nyår. Så snart har den varit med oss i ett år och jag är verkligen nöjd med den. På något vis var det lite positivt att bli av med den gamla för vi hade förmodligen inte riktigt känt att det var värt att lägga pengar på en ny när den gamla ändå fungerade. Då hade jag inte haft den här som är rätt mycket bättre.

 

 

 

Det har varit jul nu. Jag har mått fruktansvärt. Det har funnits finare stunder också men på det stora hela har det varit tungt. Mycker ångest. Jobbiga mattankar och dåligt med sömn. Mage som protesterar, såklart. Den är ju inte som den ska och klarar inte av att bli illa behandlad. Det vill säga att jag äter sånt som jag älskar men egentligen inte riktigt kan hantera som spenat, brocoli, grönkål,vitlök, lök.. torkad frukt. Det är inte kul med ibs.

 

Annars har det varit som vanligt. Lyckats klämma in träning nästan alla dagar och tur är väl det för stillasittande får min rygg att gå totalt i baklås. Just nu mår jag bara totalt under isen äckligt dåligt och när jag läste om en person som hävt i sig för mycket alvedon klickade det till i min hjärna. Jag kommer inte överdosera något (och framförallt inte alvedon) men tanken är inte lika nono som den är i normala fall. Men som sagt, jag kommer inte göra något. Självskadetankarna är skyhöga och det känns som det yttre skyddande skalet är gjort av silkespapper. Det rivs snart i småsmulor.

 

 

Jag försöker finna lugn i själen. Börjar morgonen med gott te och Joshua Bell, killen kan. Lyssnar och saknar lite, Jonathan spelade fiol i femton år innan han slutade för fem år sedan och jag tycker det är så fint.

 

Idag väntar en chokladorgie, vi ska nämligen göra tryfflarna som ges bort i julklapp och det brukar betyda choklad överallt, upp till armbågarna och över större delen av köket. Faktum är att det brukar vara den enda tiden på året när jag inte är speciellt chokladsugen... När man befunnit sig i doften av söt varm choklad i ett par timmar blir man nästan sötäcklad, fast vi använder mörk choklad. Hur som, det är dags.

Idag har det inte varit någon vidare värst bra dag. Ångest redan igår när det var sovdags. Vaknade och mådde inte bättre. Hög ångestnivå hela förmiddagen, ofokuserad och uppe i varv. Tjock i tankarna. Stressad. Inte så värst pigg på livet med andra ord. Samtal på eftermiddagen där jag mest var helt innesluten i mig själv och ångest och tysthet och min samtalskontakt som försökte lugna mig, få mig att säga något vettigt. Varje ord och mening var en kamp att få ur sig. Det är en känsla som är jättesvår att förklara. Jag har något att säga, vill oftast säga det men det är som att jag totallåser och det går verkligen inte att få ur sig något. Det blir extremsvårt när det är svar som är mer än ett par ord. Det känns som jag trycker ut orden med fysiskt våld.

 

Sedan klättrade jag. Det är underbart. Det är andningshål. Även om jag idag var rätt seg i kroppen, trött och träningsvärk från måndagens gympass.

 

Tillbaka till ångest och kaos och där är jag nu fast jag borde sova. Det tar emot och är svårt. Är uppvarvard av ångest. Tjohej vilket härligt liv.

 

 

 

 

I måndags slog vi in julklappar och finaste Zombieskiten ville stjälpa till.

 

Idag hatar jag mig och min kropp. Jag hatar att jag tycker om mat och att jag gärna äter bara för att jag är sugen och att jag alltid har gjort det. Det är inget passa-på-beteende som kommer när man precis börjat tillåta sig att äta och känner att man vill unna sig, att alla begär och sug man haft ska tillgodoses omedelbums. Det är sådan jag är. En äkta fläskis. En tjockätare. En sådan som äter för mycket. Vi pratar inte vräka i sig chips och pizza och godis. Det handlar ofta om mat. Jag tror jag är den enda ätstörda människan som när jag fick ett matschema i handen tyckte att portionerna var för små. Dom där portionsstorlekarna har följt med mig sedan dess. Lärt mig att jag i normalfallet äter för mycket. När jag gör som jag vill och inte tänker efter så är mina portioner på tok för stora. Jag kommer ihåg att jag läste en blogg där någon som åt efter matschema och hade kommit rättså långt ändå i sitt tillfriknande skrev att hon var så vrålhungrig på kvällen så hon åt hela tre(!) mjuka mackor till kvällsmål. När jag gick i mellan och högstastadiet kunde jag äta sju mackor till mellanmål och sedan äta normal middag ett par timmar senare. Det fick mig att inse att jag är ett matvrak utan gränser. Att jag måste skärpa mig. För det håller inte att äta dom hysteriska mängder jag uppenbarligen får i mig om jag slappnar av. Det kanske fungerar när man är under tjugo och fortfarande växer och utvecklas och bränner energi på ett annat sätt men det är inte hållbart för mig som numera sitter still stora delar av dagarna. Visst tränar jag i stort sett dagligen men det är ändå en hel del stillasittande varje dag.

 

Men att äta som jag gör när jag inte tänker efter går inte. Jag äter lite för fort och jag äter fast jag rent mättnasmässigt är nöjd. Jag äter för att det är gott. Ibland äter jag för att det inte finns annat att göra. Jag skulle väl inte se det som att hetsäta, dom mängderna är det inte och jag har kontroll över det.

 

Jag är en människa som tycker för mycket om mat. Sådana människor blir överviktiga och det vill jag inte. Det för med sig så otroligt mycket hälsoproblem och praktiska problem. Det fungerar inte ihop med det liv jag vill leva, aktivt med mycket träning, friluftsliv och andra fysiska akiviteter.

 

Är det konstigt att man får ett skruvat förhållande till mat när det är så här? När jag var som sjukast och fick matschemat i min hand fick jag ju dessutom bekräftat att jag äter för mycket. Nu hittar jag ingen balans hur jag än gör. Så jag ser till att äta lite. Fast det är fel. För jag kan inte hantera eländet. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra.

 

Jag vill bara inte längre. Livet gör så förbannat ont och jag orkar inte vara den starka.  Varför ska jag alltid behöva vara så förbannat stark? Jag är inte det och min kämpaglöd är minst sagt falnande.

 

Klättertävling öppen för alla. Femtio helt nya boulderproblem, fyra timmar, ta så många som möjligt. Fyra timmar en fredagkväll när jag slipper känna den evigt jagande ångesten i varje andetag. När jag trivs, när jag mår så bra jag kan.

 

Sedan tillbaka in i helvetet. Mensvärk, trötthet, ångest, livsleda. Men all vilotid från ångesten är värdefull. Nu vet jag inte var jag ska ta vägen. Det är alldeles för mycket känslor, alldeles för lite förnuft.

Ni vet dom där dagarna när man någonstans önskar att man kunde få ett totalbryt och bara skrika, kasta saker och leva ut allt man känner, men inte kan. Vara precis så galen som man känner sig.

 

En sådan är det idag.

Iskalla fingrar över vitt tangentbord. Underställ och fleecetröja med luvan uppdragen, varma sockor. Ändå är jag kall, ändå fryser jag. Jag fryser inifrån på ett sätt som inte påverkas av temperaturen runt omkring. Frusen från själen och utåt.

 

Ikväll är känslan av ensamhet och tomhet  lika påtaglig som kylan. Jag vet inte hur många kvällar och nätter jag suttit framför datorn och blickat igenom mina kontakter på facebook, letat igenom mobilen och funderat. Det slutar alltid på samma sätt. Jag blir sittande, stirrande på telefonen i min hand. Jag känner inte särskilt många så väl att jag vågar ringa. Sen vill jag inte störa. Vem vill höra på hur jag mår, egentligen? Jag mår alltid sämst på kvällar och nätter och då sover människor i regel. Vill inte störa. Det är ju ändå inte livsavgörande.

 

Jag har tappat räkningen på antal nätter när jag förbannat att jourverksamehten i min del av stan har stängt ner, att numret inte finns kvar. Fast sedan kommer jag ihåg, att dom ändå bara sa åt mig att titta på tv och ta en kopp te. Att det aldrig fanns tid för ett samtal. Det behövs ju oftast inte något speciellt. Tio minuters omtanke och samtal. Att det finns någon därute som lyssnar en stund.

 

Det här som är, att jag sitter här och vet att om jag faller inatt så finns det ingen. Det gör så förbaskat ont. Att veta att om jag skadar mig så får jag torka upp, lägga om, klä på mig och sätta mig på nattbussen. Fast jag egentligen inte alls orkar med att åka buss när jag mår så dåligt. Det är bara det att det inte finns något alternativ. Ensam i många lager tröjor, mössan neddragen och musik som dövar åtminsone en del av ångesten. Det är så det är, det är ju mitt eget fel. Jag får själv be om hjälp, själv hålla ihop mig när jag sitter och väntar. Oroligt gungande av och an. Så många gånger jag önskat att det funnits någon som tar sig tiden att fråga hur det är. Det finns ingen som gör det. Det finns inte tid och resurser och jag är ensam med min ångest.

 

Så jag sitter här och ensamhetshålet skriker av smärta och nästan ondast av allt gör det faktum att när jag tänker efter så vet jag ändå inte vad jag skulle säga om det fanns någon att prata med.

 

Det är därför jag aldrig ringer upp, därför jag inte tar kontakt. För allt jag kan säga känns för litet, allt jag kan säga känns fel. Jag kan inte formulera mina känslor. Och ingen kan ju ändra dom ändå. Det är det som är allra värst när jag sitter med mina frusna fingrar i natten, att jag är ensam i kampen. Det är bara jag som kan förändra, bara jag som kan kämpa igenom kriget. Jag är ensam.

 

Och ensam är inte alltid stark.

 

 

 

Dagens ansträgning: en dusch. Första sedan i fredags.. jag mår inte bra med andra ord. Ett ganska bra sätt att mäta hur det står till med mig är hur lång tid det går mellan duscharna, främst hur ofta jag tvättar håret. På senaste tiden har det varit så att vare gång jag anstränger mig och tvättar håret så kommer jag inte ihåg när jag gjorde det senast.

 

Ögat mår betydligt bättre idag och har jag tur så orkar det med linser en stund imorgon så jag kan klättra. Det är omöjligt i glasögon, eller ja omöjligt med mina glasögon som gör det svårt med avståndsbedömning och gör raka saker böjda. Har för övrigt varit spännande att se hur min kropp har betett sig med inflamationen, den har skrikit ut att den har feber på alla tänkbara sätt. Jag har varit frusen, trött, öm i kroppen och luddig i hjärnan men inte alls haft feber. Det har varit precis som vanligt, jag ligger på den nedre delen av vad som räknas som normalt. Helt klart spännande. 

 

En bild på den fina polkaflodgrismössan, mina irriterande glasögon och en glimt av hur mitt öga såg ut i söndags.

 

Igår var allt mest bara hemst tack vare en mycket elak ögoninlamation som gjorde mig halvblind, ljuskänslig och trött. Idag är det aningen bättre, kan titta på en skärm utan att det forsar ur ögat. Förutom det har jag ångest. Och har varit duktig och ordnat lite julklappar. Fast mest har jag beställt på nätet i år. Slipper trängas och umgås då. Sånt är bra. Skönt. Fann en underbar mössa på julmarknad igår, en mörkt rosa med polkagrisrandiga flodhästar, polkaflodgrisar med andra ord. Det var nog det roligaste som hände.

 

Det roligaste idag blir förhoppningsvis att prova glöggen jag köpte, det är kakao i den. Ska se om det kan få mig att uppskatta glögg.

 

För övrigt behöver jag nya glasögon, är mindre astigmatisk nu än då så nu när jag för ovanlighetens skull har dom på mig så är raka linjer böjda.

 

 

Fredagens roligaste var att min bild vann en fototävling... den här bilden:

 

Fick många fina kommentarer till förra inlägget och många tips om att träffa dietist på ätstörningsenhet. Vilket jag inte får. Eftersom jag inte räknas som svårt sjuk i ätstörning och har en pågående kontakt inom öppenpsykiatrin så hänvisas jag dit med mina matfunderingar. Problemet som finns är då det att min psykmottagning kan ungefär lika mycket om ätstörningar som om mattläggning. Vilket dom berättat för en av mottagningarna här i stan. Den andra mottagningen tar inte emot mig för att jag äter kött och den tredje vågar jag inte söka mig till efter att jag skrev ut mig självmant från slutenvårdsavdelningen efter ynkliga fem dagar. Med andra ord är det någon form av.. trilla mellan stolarna. Igen.

 

Anna utan blogg föreslog MHE i Mora. Jag har själv funderat på det och även föreslagit det för min läkare. Han skrattade åt iden som om den var vansinnig och sa att han då inte tänkte skriva någon remiss dit. Så, nej dit kommer jag inte.

 

Det känns som om jag är i ingemansland. Inte sjuk nog för ätstörningsvård, inte frisk nog för att psykiatrin ska kunna hjälpa mig med den biten. Definitivt inte frisk nog för att på egen hand kunna leta igenom alla stockholms dietister för att hitta någon som inte bara har nutrilett i huvudet.

 

 

 

Hur lever livet med mig annars? Jodå, klättertävlingen i lördags var häftig, mina nya klätterskor börjar kännas lite mindre som tvångsredskap och mer som något bra. Jag åt rökt makrill och äggröra till middag vilket är gott och nyttigt. Vi bakade lussebullar i lördags och gjorde fantasifulla skapelser såsom "järpe under spaghetti", "penis i släpljus", "överkörd siamesisk sköldpadda", "julhash", "midnattssol i motljus" och "banan i skinkrock". Den sistnämnda inspirerad av denbrunamaten (googla om det är okänt).

 

Sen är det den vanliga ångesten och det vanliga gnället. Men världen är i alla fall fin i snö.

Den där balansen.. om det vore enkelt. Jag har tidigare varit hos dietist men vågar inte vända mig dit igen. Dom var nästan i stort sett helt inriktade på viktnedgång. Hela väntrummet var tapetserat med tidningsurklipp och affischer med bilder på en hög frukt och en chokladkaka och så stod det, allt det här eller den där.. Som för att visa att godis är dumt. Många artiklar om överviktens faror och hur man ska undvika "fällor" vid högtider och hela faderullan. Rena rama aftonbladetvikthets. Mitt huvud slår helt enkelt slint där. Jag vet inte riktigt, det känns som att jag behöver någon som förstår en ätstörning men som inte är så förbaskat fast i att alla är likadana. Någon som också kan förstå och ta hänsyn till min träning i en planering över vad jag ska äta. Var man hittar någon som uppfyller dom kraven vet jag inte riktigt. Tvivlar på att det finns.

 

Något annat som frustrerar mig just nu är väntetiderna till npf-utredning. Det har gått över ett och ett halvt år sedan jag remitterades och placerades i kö. För över två månader sedan skulle det vara två stycken föra mig i kön. Jag vet ju att det kan komma mer prioriterade patienter som kan slinka före men hur många sådana kan hinna komma egentligen? Jag har inte ens fått kallelse och den brukar ju komma i god tid så jag gissar att inget händer innan jul. Lite synd att det här med vårdgarantin inte riktigt fungerar när det gäller sådana här utredningar.

 

Anyway, imorgon ska vi baka lussebullar och sedan se världens bästa klättrare tävla. Så länge jag inte får panik av att det är för mycket folk så kan det nog bli bra. Det var bra förra året.