uppfortsomfan

Idag har jag varit igång. Först klättring, sedan gym och därefter lämnat lite bilder och ätit med mina föräldrar. Jag är helt död, har ångest upp över öronen och en bit till. Jag är slut efter träningen. Det gick fantastiskt på klättringen och sedan undrade Jonathan om vi inte skulle gå till gymmet så jag hängde på och hans tanke visade sig vara mördande intervallträning. Slut överallt. Verkligen överallt. Mest i hjärnan tror jag. Alla monster jag har illvrålar och varenda en försöker vara den som är mest högljudd. Alla är det, i omgångar.

 

Jag vill inte gå ner tjugo kilo, jag vill inte svälta, jag vill inte tappa koncentrationsförmåga och hår (men mensen vore ju skönt att slippa). Jag vill inte vara svimfärdig dygnet runt, vill inte tacka nej till allt. Vill inte vara vaken större delen av nätterna med rädslan för att hjärtat ska sluta slå. Verkligen inte. Vad jag vill är att hitta en balans, en kost där jag inte går upp mer. Jag vill sluta leva med vetskapen om att jag hela tiden lägger på mig litegrann för så är det när jag äter vad som rekomenderas. Jag vill ha hjälp att hitta en trygghet i maten och ätandet som gör att jag kan lita på den. Jag vill ha stöd, vägledning och goda råd från någon som ser mig som en individ. Från någon som har kunskap. Från någon som inte står med ett enda matschema och ser det som den absoluta sanningen som fungerar för alla.

 

Just nu äter jag för lite för jag vet inte vad jag ska äta. När jag äter enligt scä's matschema går jag upp, när jag äter helt fritt utan att tänka går jag upp. Jag vågar inte experimentera mer. Inte på egen hand. Jag har ingen aning om hur jag ska hitta balansen och har därför valt den rätt korkade vägen att äta för lite för det känns... tryggare. Jag slipper åtminstone gå upp i vikt. Tror jag. Jag har en trasig våg. Och nej, det är egentligen inte ett bra alternativ på en enda fläck men jag vet inte längre vad jag ska ta mig till. Jag har försökt på egen hand i över ett och ett halvt år och jag kommer inte längre. Jag har kört fast, jag har tappat orken och motivationen och ideerna är slut. Jag är desperat, less och frustrerad.

 

 

Som uppiggande slutkläm, jag fick med mig lite bilder hem som jag inte sett på flera år. Vår klassresa till Kreta sista året på gymnasiet. Så jag bjuder på en liten söt Hanna med långt hår och en gigantisk vagel.

 

Efter att jag gjorde illa ryggen har jag spenderat mer tid på gymmet, först för att det var den enda träniengen jag kunde utföra och för att jag behövde rehaben för att bli återställd så fort som möjligt och sedan efter dt för att fortsätta bygga upp framförallt bålstabiliteten för att minska risken för framtida skador. Ja och minska mitt ryggont jag alltid dras med om jag inte tränar ordentligt. Mina bästa kompisar under den här tiden har varit bollen, pinnen och mattan. Perfekta hjälpmedel för bålträning och rörlighetsträning.

 

Skummade igenom dns hemsida och ögonen fastnade på rubriken "Adhd-medicin ger minskat antal brott" och underrubriken var "Ny svensk foskning kan få stor betydelse. Den visar att personer med adhd begår 30 procent färre brott om dom får medicinsk behandling".

 

Fasen vad bra, då ska jag genast börja äta piller, så jag kan minska min brottsstatistik med 30%. Jag som har som värsta brott i mitt register att jag går mot rött. Ja och att jag har missat att betala för en plastkasse när jag självscannade i matbutiken. Jag anar (hoppas) att artikeln i sig är mer specificerad när man läser den, vilket jag inte hann just då men den ger ju en bra grund för fördomar mot adhd. Som om vi vore en enhetlig massa där vi alla begår brott.

Det fortsätter vara tungt här. Tungt för mig. Jag mår dåligt, har svårt att ta mig i säng för ångesten är äckelhög på kvällarna. Går runt och är gråtfärdig hela dagarna. Är sugen på massa mat som jag konsekvent vägrar mig själv. Sunt och friskt. Eller inte. På fredag är det möte med fk och af (umia-projektet). Jag har inga förväntningar, inga tankar. Kommer sitta som sist. Nicka, vara tyst. Försöka förstå, försöka reda ut hur i hela friden jag ska orka ägna mig åt något som involverar gå upp på morgnar, folk och ansvar. Men det är väl ett problem jag får ta då.

Dagens mående är hemskt. Jag bjuder på två sånger jag hittat via House M.D.

 

 

 

 

Mer har jag egentligen inte att komma med. Jag äter för lite och märker av det. Jag hatar mig för att jag gör det och ändå fastnar jag. Jag vill ju egentligen träna och bli starkare, inte bryta ner min kropp. Ändå sitter jag här och känner energibristen i hela kroppen. Jag är trött nu. Det är så mycket kämpande i mitt liv och så lite leva. För jag vet inte hur man gör.

”Vi kan ha överdramatiserat allvaret. För de flesta tycks beteendet vara lindrigt och gå över”

 

Ett uttalande från en psykolog som nu presenterar sin forskning som handlar om unga och självskador. Han säger också att det är vanskligt att tala om självskador hos unga som ett allvarligt psykiskt problem. Enligt undersökningen har många av dom som någon gång skadat sig avsiktligt gjort det av samma anledningar som många provar alkohol eller droger. Uttråkad, nyfiken. Endast ett fåtal (någon/några procent) av ungdomarna som skadat sig själva medvetet visade tecken på en psykisk sjukdom. I studien nämns enbart emotionell personlighetsstörning (borderline) som allvarlig psykisk sjukdom.

 

 

Jag tappade lite luften ett tag när jag läste artikeln. Främst av två anledningar. Den första att det alltså är såpass många unga som någon gång skadat sig själva, flickor 45% och pojkar 38%, och att 43% av flickorna och 37% inte (enligt studien) visade tecken på en allvarlig psykisk sjukdom och ändå hade skadat sig. Jag personligen har så svårt att förstå hur nyfikenhet eller brist på bättre sysselsättning kan få någon att sätta rakblad mot hud, bränna sig eller dunka skallen i väggen. Men jag ska också erkänna att jag inte heller förstår varför man provar alkohol, droger eller sex av dom anledningarna heller. Jag var aldrig någonsin tillräckligt nyfiken på något av det där för att bara prova för skojs skull, aldrig uttråkad nog för att göra något destruktivt mot mig själv. Jag vet att jag är lite annorlunda där men som sagt, jag kan faktiskt inte förstå att så många unga väljer att skada sig själva av dom anledningarna som uppges i artikeln. Att en eller annan gör det hade jag kunnat köpa men det är nästan hälften av flickorna och över en tredjedel av pojkarna som gjort det.

 

Det andra som fick mig att reagera var psykologens uttalanden om att det inte är så allvarligt. Att dom flesta som skadar sig ändå inte är sjuka. Jag tycker ju att alla som skadar sig själva ska tas på allvar, om inte annat för att förstå hur korkat det är om man nu bara gör det av nyfikenhet. Det är ett sjukt beteende att välja att göra sig själv illa och det är lätt att fastna. Även om man inte visar tecken på allvarlig psykisk sjukdom så är handlingen sjuk. Att vara destruktiv mot sig själv är inte okej. Vuxenvärlden måste förmedla det, berätta om allvaret i handlingen. Risken med hans uttalande om att det överdramatiserats är ju att dom som är psykiskt sjuka och använder självskadandet som ett sätt att hantera ångest inte får den hjälp som behövs för grundproblematiken utan blir undanföst med motiveringen att det inte är så allvarligt och att det nog går över av sig själv. Det är livsfarligt, självskador kan döda.

 

Sedan är jag också lite fundersam till varför enbart emotionell instabil personlighetsstörning omnämns. Långt ifrån alla som skadar sig själva har den diagnosen. Det är förvisso den enda diagnos som finns som innefattar självskadebeteende men det betyder ju inte per automatik att alla som självskadar har diagnosen. Jag har den inte. Därför funderar jag på om det är så att dom procenten som redovisas i artikeln kan vara missledande. Om det är så att dom 2 coh 1 procenten som visar tecken på allvarlig psykisk sjukdom är dom som visar tecken på borderline, om det finns fler av alla dom som någon gång skadat sig som faktiskt är sjuka men har "fel" diagnos/symptom för att synas i undersökningen.

Artikeln på dn.se:
http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/unga-som-skadar-sig-tolkas-ofta-fel

Det är tyst här. För jag känner mig dum som gnäller och spyr galla. Det känns som många tror att jag inte försöker och jag förstår det för det kan lätt se ut så här. För här tar jag ut allt som inte har någon annan adress, som inte levs ut eller pratas om någon annanstans. Det är helt enkelt en gigantisk virtuell sophög. Där jag gnäller. För jag har ett behov av det. Det är inte konstruktivt att gräva ner sig i sin skit och hålla hårt i den som en snuttefilt men det är inte heller ett bra alternativ att trycka undan allt i någon bakre håla av hjärnan och ignorera. Inte för mig. Det slutar alltid med att eländet exploderar i ansiktet på mig. Det gäller att hitta någon slags balans mellan ventilering och ignorans som fungerar.

 

Sedan har jag mycket svårt för att framhäva mig själv och jag kan inte se det som en prestation att jag tillexempel gått på en föreläsning en dag. Eller ätit som jag ska. Det är saker man ska kunna, det är normalt. Jag kan inte se det som något som ska berömmas att jag gör det. Snarare så tycker jag att det är något som jag ska göra och att inte klara det är ett misslyckande. Det är ju sånt man ska göra, jag vill inte bli ömkad och gullad med och få beröm för självklarheter. På något vis känner jag mig så dumförklarad när jag får höra av min samtalskontakt att jag varit duktig som tagit hand om tvätten. Som att ingen förväntar sig mer av mig. Som att tvätten skulle vara en prestation man nästan kan fira med flaggor och tårta. Jag känner mig liksom underskattad. Jag är ju så mycket mer, jag är inte nöjd med att ha genomfört sådana banala saker. Blir nästan förolämpad av sådant beröm.

 

Men, jag inser också att jag borde vara det. För det kräver ett förbannat arbete i nästan alla fall. Det handlar kanske om att jag har svårt att acceptera att min funktionsnivå är såpass låg för närvarande. Svårt att ta till mig att jag är sjuk, på riktigt alltså, ångesten känner jag ju. Nedstämdheten lever jag med varje dag, orkeslösheten går inte att bortse ifrån men jag har ändå svårt att förstå och hantera att det är en allvarlig sjukdom. Att det är verklighet att adhd inte bara är en bra förklaring till mina skolproblem utan också en funktionsnedsättning som påverkar mitt liv. Framförallt kanske jag vägrar ta till mig av beröm för "banala" saker för att jag vet, innerst inne, att jag kan så mycket mer. Att jag är så mycket bättre, att jag är mycket intelligent och smart på otroligt många sätt. Jag har helt enkelt andra krav på mig själv, högre krav.

 

Det kan vara både  positivt och negativt, det negativa är ju att jag nedvärderar den kamp jag för nu. Att jag inte tillåter mig att vara nöjd över saker som är prestationer som det ser ut i nuläget. Att jag hånar och straffar mig själv (mest mentalt) för att jag inte kan prestera på den nivån jag tycker att jag borde vara på. Det positiva i det är att jag är medveten om min kapacitet. Att jag någonstans under allt sjukt och skevt har ett bra självförtroende gällande mina förmågor. Att jag vet att jag är bra, att jag är intelligent och att jag kan saker. Att jag trots den rent ut sagt urusla självkänslan kan hålla fanan högt och erkänna för mig själv (enbart för mig själv) att jag är jävligt bra på saker.

 

Som att skriva=)

 

Idag fick valet av lunch jobbiga konsekvenser. Så fort jag svalt sista tuggan kom det över mig. Den där vansinnigheten, det där stora äckliga ångestfyllda som attackerar blint. Med full kraft, usch vad jag hatar det. Så jag tvingade mig att sätta mig på cykelfanskapet på gymmet när jag var där för rehab. Tanken på cykelmotionen var det enda som fick mig att stå upprätt och inte skada mig på väg till samtal, under samtal och nu efteråt. Jag hatar motionscyklar, verkligen avskyr. Det kan vara något av det absolut tråkigaste jag kan ägna min tid åt. Ändå pinade jag mig, med en enda tanke i huvudet. Måste, måste, måste. Jag var tvungen att förbräna något, tvungen att straffas. Det var vad min mindre friska del vrålade ut så jag inte hörde något annat.

 

Jag vet att det är fel. När jag tittar efter vad jag ätit idag så ligger jag en bra bit under det som borde vara vad jag behöver (som visserligen inte stämmer med verkligheten). Jag fick bara panik av lunchen. Jag vet att det är dumt, att det är sjukt, att det inte ger någonting vettigt i längden. Jag vet att jag är korkad, att jag borde agera annorlunda när jag vet.

 

Vad jag däremot inte vet är hur jag ska göra, vad jag ska göra och vem i hela friden som kan hjäla mig att stötta under tiden. Därför blir det fel val.

 

 

Aningen bättre rygg. Betydligt mer ångest. Det är ungefär vad gårdagen bjöd på. Ja och tvättid, promenad och matlagning. Mer händer inte i mitt liv för tillfället.

 

 

Tusen tack för alla kommentarer. Ibland är det rätt fint att logga in och se att någon bryr sig nog för att skriva ett par ord till mig.

 

I torsdags klättrade jag. Förkylningen började släppa lite och det kändes skitbra. Klarade en del som jag var jättenöjd med. Sen gjorde jag illa mig i ryggen. Kändes inte så illa först så jag provade lite till. Sedan kändes det så illa. Kunde inte böja mig överhuvudtaget, kunde knappt gå. Fick be om hjälp att ta av mig skorna och plocka ut sakerna ur skåpet. Tog mig en bit hemmåt och blev sedan hämtad av Jonathan som undrade om vi skulle kolla upp den men efterseom jag inte hade några neurlogiska symptom och kunde ta mig framåt på egen hand bestämde vi oss för att strunta i det. När jag skulle gå ur bilen hemma fick vi ändra oss. Jag kunde inte gå. Det gjorde så ont i ryggen att försöka stödja på ett ben i taget att knäna bara vek sig.

 

På akuten hände det vi förutspått, inget. Eftersom jag dessutom är välkänd psykpatient hände ännu mindre. Vi var inne för ungefär ett halvår sedan när Jonathan hade ryggskott och det gjordes betydligt grundligare undersökningar då än nu. Detta trots att jag hade en akut skada och hans hade kommit smygande. Men men, det kanske berodde på att vi hade olika läkare. Erbjöds lite morfin men tackade nej (pillervägrare som jag är). Sen fick jag stappla hem.

 

Idag har jag kunnat gå... men eftersom jag har såpass ont har jag gått och spänt mig vansinnigt och är helt sned i ryggen för att ena sidan är helt ihopdragen. Varken snyggt, praktiskt eller skönt. Tur att jag har en sjukgymnast hemma som kunde låna hem tens för smärtlindring och lite muskelavslappning. Nu hoppas jag bara att det här går över fort för jag håller på att bli galen av att inte kunna träna. Först förkyld och nu immobil. Hela kroppen är knäpp och rastlös.