uppfortsomfan

Ok. Jag vill inte äta.

 

Jag ger blanka fan i att bli frisk om det ska vara så att jag måste väga ännu mer. Jag såg bilder från förra sommarens semester och fick panik och tänkte aldrig aldrig mer.

 

Jag hatar mig.
Och jag förstår varför psyk är fullt på jul.

 

 

 

 

 

 

 

....när det tar knappt två veckor att gå upp det som tagit åtta månader att gå ner.... låt mig få försvinna.

 

 

 

 

Dagarna har varit ungefär som jag förväntat mig. Otrologt vidrigt jobbiga. Jag har försökt med strutsmetoden. Ät, le och försök efter bästa förmåga ignorera hur jag mår. Det har gått... utåt sett bra. För mitt inre mindre bra. Jag har ätit och blivit julkomamätt som alla andra. Vilket gör att jag är tjockast i universum i min hjärna och jag kan inte ta in något annat. Jag har gått upp i vikt, rätt ordentligt och jag är helt upprivet ledsen över det för det kommer ta en evighet att bli av med det. Att vara social och igång flera dagar i rad är väldigt långt från hur jag lever mitt vardagliga liv och jag är helt slut. Verkligen. Igår hade jag kunnat somna klockan fyra men höll mig vaken för att inte förstöra dygnsrytmen och när jag ävl gick och la mig var jag så trött att det kändes som jag höll på att få influensa av värsta sort. Iskall och öm i hela kroppen. Fullständigt slutkörd på alla sätt och då har vi knappast något vilt firande med hela stora tjocka släkten inblandad. Först är det Jonathans familj och då är vi fem, sedan min familj och det blir lika många och på juldagen åker vi med min familj till mammas kompis och då är vi sju. Och alla är människor jag känt länge och ändå trivs och är trygg med. Ändå totaldör mitt psyke.

 

Jag fick hur som fina julklappar och det är jag glad över. Sånt jag inte hade haft råd att köpa annars som tillexempel underställ i ull och en jättefin tröja.

 

Det bottenlösa hålet. Kakmonstret. Svullaridioten. Fläskberget. Jätten gluffgluff.

 

Jag hatar det här. Julen kommer förstöra mig totalt. Jag vill bara slippa allt. Verkligen.

 

Nu, nyss.

 

Jag vill inte vara någonannastans. Jag vill inte vara alls.

- Jag har aldrig gillat att äta deg/smet så värst mycket. Föredrar färdigt resultat.

 

- Jag har minst tio mjukdjur i sängen trots att jag är tjugosju och gift.

 

- Jag kan skriva "flytande" spegelvänt. Behöver alltså inte stanna och tänka inför varje bokstav.

 

- Min flodgris är min käraste ägodel och för att sätta perspektiv på hur mycket jag älskar honom och vilken trygghet han står för så kan jag berätta att jag grät ungefär lika hejdlöst och var lika förtvivlad när jag tappade bort honom och var säker på att det var på bussen som när veterinären ringde och berättade att älskade illerValle avlidit i narkosen.

 

- Jag älskar atmosfären och lugnet i kyrkor.

Vaknar. Ångesten i halsen, bröstet, huvudet och varenda muskel i hela kroppen. Planerar träningspass i huvudet. Gör ett snabbt överslag på mat som jag kanske kan tänka mig att eventuellt äta. Skalar apelsin och skär upp persimon. Andas. Försöker.

 

It's enough. Det räcker. Jag vill inte mer. Vill, vill, vill inte. Jag har ingen lust att orka längre. Det är för jobbigt. Det kräver mer än jag har. Jag går på minusenergi sedan så många år tillbaka.  Varför kan jag inte bara lägga mig ner och sluta. För jag orkar inte det här. Jag må göra det. Dag in och dag ut men jag har inte orken till det.

 

Jag sa att jag inte ville väga som jag gjorde då. Att jag inte ville snubbla fram och kippa efter luft i trappan upp. Jag sa att jag inte ville behöva sitta ner och duscha för att inte falla. Att jag inte ville vara vaken fram till klockan tre bara väntades på nästa hjärtslag.

 

För det var precis så jag kände.

 

Idag skiter jag i det. Jag kan svälta ihjäl om det är så. Bara jag slipper det här. Allt, precis allt är bättre än det här.

 

Vad är det här?

 

Det här är att mentalt vara lika sjuk som när jag vägde som minst men äta och därmed behöva genomlida ångesten i att äta. Det här är att äta för lite och sedan vara hungrig och äta för mycket. Det här är att skämmas, att hata sig själv så mycket att jag vill försvinna. På riktigt.

 

Jag mådde lika dåligt då.

 

Med skillnaden att jag i alla fall var smal. Och jag visste om det vad jag än sa.

 

Allt är bättre än det här. För jag vill inte leva.

 

 

 

Och jag vill inte uppleva julen. Stryk skiten ur kalendern. Ja, jag gillar julklappar, både att ge och få. Men jag orkar inte maten, jag orkar inte godiset, jag orkar inte sitta still. Jag gör inte det, jag kan inte hantera det.

 

 

 

Ensam. Ensam. Ensam.

 

Ja, jag stänger in mig. För jag orkar inte belasta. För jag bryr mig om andra.

 

Ensam för att jag vet att ingen annan kan bli frisk åt mig. Förstår någon desperationen i att verkligen förstå det? När man sitter, helt ensam i själen och inte har ork. Inte har energi. Knappt ens har lust. Kan man vara ensamare än när man kryper ihop på golvet och förstår att man har gett upp nästan helt?

 

Jag önskar att jag trodde att det kunde hjälpa att ringa psykiatrin, jag önskar att jag hade hjälp av att veta att ångest går över, att den inte dödar. Det ger mig ingenting. För vet ni, den gör precis lika ont när den är här ändå.

 

 

För att internet är fullt av roliga bilder, tänkvärda citat, söta djur och vackra foton.

 

Sånt där som fastnar på bild genom mobilen.

 

... mår jag förbannat jävla äckeldåligt och vill inte mer. Vill inte ett enda jävla dugg mer. Är så less på mig själv som ändå står upp och fortsätter. Jag vill inte kämpa för jag har inte ork. Jag har inte energi till det här. Jag blir utmattad och utbränd av att bara överleva.

 

Idag är jag också less på allt hälsobakande. Som gör att vanliga bullar nästan är exotiskt och ännu mer onyttigt än det någonsin varit. Kan vi inte bara äta en kaka då och då? Måste vetemjöl, smör och socker vara ungefär lika ondsint som hitler och hans gäng? Behöver vi baka tusen saker med kikärtor, sötpotatis, sötningsmedel och mandelmjöl för att kunna äta det i det närmaste dagligen?

 

Jag vet. Det finns dom som är sockerberoende, diabetiker eller bara tycker att det är sååå mycket godare och roligare. Jag har provat lite själv. Men just idag är jag bara kräkless på lussebullar gjorda på kli, proteinpulver och chiafrön och som ser så tråkiga ut så jag inte ens blir i närheten av sugen på dom.

Jag läser en blogg av en mamma i en familj med diverse olika npfdiagnoser http://munderbar.wordpress.com.

 

Igår bläddrade jag igenom lite inlägg och fann det här stycket:

 

Det är väldigt exakt så det är att leva med mina diagnoser. Att vara igång och göra något två tre timmar kan få mig att vara totalt avdäckad hela kvällen och dagen efter. Det är inte underligt att jag är trött konstant. Jag är som en oekonomisk bil som drar dubbelt så mycket bensin som dom nya. Det går att hitta sätt att köra mer snålt men i grunden så finns problemet alltid där.

Den senaste veckan har jag skrivit och skrivit. För hand, på papper. Det är vansinnigt skönt faktiskt. Nog är det trevligt att det är lätt att radera på datorn när formuleringarna inte känns helt rätt men jag är ändå i grunden mest förtjust i att skriva för hand. Undrar om jag tillhör någon av dom sista generationerna som ser det som helt naturligt att göra det? 

 

Hur som helst. Anledningen till att jag skrivit var att jag senast hos psykologen fick ett papper där jag skulle fylla i saker som självskade"behov" (på engelska och ordet som används är urges vilket jag tycker är svårt att pricka helt på svenska), om det finns något särskilt som triggat det, om jag självskadat eller inte och varför det blev som det blev och så slutligen positivt och negativt med det agerandet. Varje punkt hade fått en ruta stor som två sockerbitar ungefär. Så jag satt där förra tisdagen och glodde och skrattade. Vad ska man skriva på 2x1 cm? Så han sa att jag kunde skriva mer fritt om det passade bättre. Skriva vad som kändes relevant och viktigt i sammanhanget.

 

Problemet är bara att jag tänker genom att skriva. Så det blev lite mycket. Jag bad om ursäkt när jag räckte över mitt skrivblock. För det blev ganska många sidor. Faktum är att det tog honom hela vår fyrtiofemminuterstid att läsa igenom och ställa frågor. Det är ganska jättestort att han ens får läsa medan jag är där. Tidigare har jag mailat i förväg eller lämnat ifrån mig handskrivet när jag går. Till andra alltså. 

 

Någonstans där mitt i så sa han att han önskade att jag slutade vara så förbaskat hård mot mig själv och jag kunde höra att något jag skrivit tog. Jag vet inte riktigt vad men något berörde någonting. Eller så tog jag fel. 

 

För övrigt tyckte han att bmi är korkat. Det är väl tur att inte ätstörningsvården fått tag i honom, han ligger ju under det där berömda bmi20 =)

Vaknar förvirrad av väckarklockan. Gråtfärdig med klump i halsen, bröstet, själen. Orienterar mig i tid och rum, måndag. Tvättid. Tjugo minuters kamp med en trött och ledsen kropp som inte vill lämna sängen. Lager på lager och ut i kylan med stora påsar fulla av tvätt. 

 

In hemma igen. Lådtömning och påsen läcker och det blir spån över golvet och jag får sopa. Herrarna bus är vakna och pigga och vill att matte ska underhålla. Far runt mina fötter. Nytt vatten i skålen. Sedan är det Mejas tur. Hon står på antibiotika som ska pulvriseras och blandas med lite grädde och olja för att den ska gå ner. Lilla fröken söt. 

 

Sveper med blicken över köksbänken, diskhon är knökfull. Diskmaskinen är inte tömd. Börjar plocka ur. Gråten i halsen, ge mig bara te och lugn och ro, och det som jag alltid vet är på gång att hända med en full diskbänk händer. Jag slår ner något som står nära kanten. Kaffepressen åker i backen och går i bitar. Glas på golvet och två busiga illrar i köket. Städar undan. Andas. Försöker andas. Plockar ur resten och fyller maskinen. 

 

Sätter äntligen på vattenkokaren och börjar skala en apelsin. Yngste skrot har tråkigt och börjar flytta runt bajslådor och jag ser att han är farligt nära att börja gräva ur pelletsen ur den han puttar runt. Får lägga ner apelsinen och kniven och gå ut i vardagsrummet där uttråkad kille nummer två ligger som en vägbula mitt på golvet. Petar in godis i tre aktiveringsleksaker och hoppas på lugn en stund. 

 

Sätter på musik för att hålla mig upp och lugna. Fina stycken på violin. Apelsinen blir färdigskalad. Teet har dragit klart och jag får sätta mig ner en stund. Ledsen och lätt ångest i hela kroppen. Det är kallt, handledsvärmare och mössa åker på och jag dricker mitt varma te. Försöker hitta lugnet innan jag återigen måste resa mig och gå ut i kylan för att flytta tvätten från maskinerna.

-Jag är tokigt allergisk mot bokmisshandel. Sådant som att vika hundöron, eller vränga pocketböcker som det vore en simpel dagstidning eller det mest avskyvärda av allt, anteckna i böcker ger mig rysningar och jag vill bara slita boken från personen och ta hem den och vårda den ömt. Jag vet, mina känslor är lite för starka där.

 

-Jag vill ha lite av allt i varje tugga när jag äter eller allt helt uppdelat och en sak i taget. Tycker det är väldigt jobbigt med sallader med halvstora bitar och olikstora bitar. Eller bara allt ihopmosat så jag verklgien får allt samtidigt, typ.. ehm.. fiskbullar och potatis som en enda barnmatsgegga.

 

-Jag är så bortskämd med datorintresserad familj att jag knappt kan någonting, någon annan har alltid löst problemen åt mig och det stör mig samtidigt som det är rätt skönt.

 

-Jag har aldrig, jag menar verkligen aldrig känt grupptryck till att dricka alkohol eller röka. Jag verkar vara helt immun mot det.

 

-Jag har aldrig skämts för mina föräldrar så som många gör under perioder.

 

-Jag har en rätt platt dunkudde när jag sover och jag ligger längs ner i det mest tillplattade hörnet. 

 

-Jag har någon form av förkärlek för primtal och väljer gärna dom om jag ska välja nummer av någon anledning. 

 

-Jag har gjort tre nageltrångsoperationer, två rätt simpla och en lite mer effektiv och drastisk. Den sistnämnda gick ut på att man gick in och helt enkelt filade bort en del av tillväxtzonen för nageln i tåbenet. Jag var vaken under tiden trots att läkaren insisterade på att söva ner mig (seriöst det var ju bara en tå, lokalbedövning duger fint) och det var ganska faschinerande. Mindre häftigt var smärtan efteråt. Just bensmärta är rätt vidrig och ja, jag hade haft en läkare som gick loss med en rasp på ben.

Pratar preventivmedel med en vän och konstaterar återigen att jag är diskvalificerad för typ allt. Kombinerade hormonpreparat är inte ett dugg att rekomendera om man har auramigrän. Vilket jag har och dessutom är den otroligt hormonkänslig, det är den huvudsakligen utlösande faktorn. Hormonfritt är svårt, kopparspiral är inte riktigt aktuellt pga extrema blödningar i släkten och även rätt ordentliga hos mig (men hanterbart). Minipiller är ju med tanke på migränen okej men det är bara ett enda stort asgarv att jag skulle komma ihåg att ta dom så regelbundet som krävs. Så då återstår dom där som betyder meck. Har funderat på att prata med en barnmorska men det känns rätt värdelöst då det inte finns så mycket annat att komma fram till än det jag redan vet. Väntar fortfarande på bättre alternativ för män. 

 

Igår var jag för övrigt hos psykologen. Andra gången och det är väl... jag vet inte. Jag har läskigt förtroende för honom men själva behandlingen är som all annan. Jag vet allt han sagt hitills. Men det är väl bara att försöka. 

Det blåser, jag har fått upp lite jul. Eller advent är det väl mer. Två stjärnor och en vanlig adventsljusstake. Det blir mysigt och fint av det. 

 

Mer ord har jag nog inte just nu. För mycket kraft som läggs på kamp.