uppfortsomfan

Jag vill inte leva men orkar inte ta tag i det ikväll så jag äter för det har jag inte direkt gjort senaste tiden. Så kan jag hata mig själv lite till. Så kan jag vilja leva ännu lite mindre. Visst är lussebullar gott men ångesten är värre än det smakar. Dessutom har jag ingen aptit. Det är liksom inget som smakar något vidare, jag är inte hungrig. 

 

Jag längtar efter sömnen för då slipper jag vara medveten men jag fasar den för jag måste vakna igen. 

 

 

"Vill du ha vårdintyg?" Med snäsig ton.

"Jag känner inte att jag kan skriva ett vårdintyg för du är ju så medveten om vad du gör" Efter att jag sökt vård för sårskada och sedan återigen skadat mig på plats.

"Nu får du bestämma dig, vi har bara två alternativ inläggning eller hem." Irriterat och fyra minuter in i samtal på den tomma psykakuten och efter att jag i skrift förklarat min oförmåga att bestämma mig och svårigheten i att ta emot hjälp.

"Ja då får du väl höra av dig igen om det blir värre." När jag precis berättat för mobila akutenheten i telefon att jag inte orkar mer, inte orkar stå emot impulser. Skiter i vad som händer, har gett upp.

"Skär du dig för att bli sydd?" Anklagande samtidigt som hon försökte tejpa ett sår jag förklarade skulle behöva sys eftersom tejpen inte skulle kunna hålla ihop det. Tro mig, jag har erfarenhet. När jag lämnade psyk med tejpen som lossnade gick jag till ortopedakuten. Dom sydde utan att blinka för det var det inget snack om saken.

 

"Vad vill du att jag ska göra?" I alla tonlägen från bedjande till anklagande via trött och irriterad. Gärna efter att jag med gråten i halsen förklarat att jag inte vet vad som skulle kunna hjälpa. Från alla håll hela tiden.

Har gett upp.

 

Låter ångesten våldföra sig på mig tills jag inte står ut och flyr i destruktivitet. 

 

Varit på psykakuten, ringt jouren. Fått stygn. Gett upp.

 

Faktumet att det bara är jag som kan bli frisk gör mig nedslagen, inte peppad. Jag orkar inte. Jag har gråtit av ren utmattning så många gånger senaste veckorna. Utmattning trots att dagens sysslor varit gå upp, köpa mjölk och mata illrar. Och ångesten. 

 

VIsby. För att allt är lite mer uthärdligt där.

Först, ni som skrivit anonymt får hemskt gärna lämna en mailadress så jag kan svara så ingående som jag gärna vill en inte riktigt orkar med i det här formatet.

 

Sen.. så fortsätter skiten. Gör allt för att inte hamna på medicinakuten. Både i fredags och lördags krånglade jag mig ur inhämtning med polishandräckning. Eller ja i fredags var det min kära make som gjorde det. I måndags hos psykologen sa jag som det var att det är inte om utan när det sker och jag orkar inte låta bli särskilt länge till. Han föreslog att jag skulle åka till psykakuten och jag pratade om allt jag är rädd för där, hur det för många gånger blivit. Att min oförmåga att prata lett till beskyllningar om att jag inte vill kommunicera, att jag är trotsig eller att jag borde skärpa till mig. Att jag har svårigheter inom det området bör inte vara något nytt eller okänt för dom då min öppenvård och akuten kör sammanhållen journalföring och jag alltid ger tillåtelse att läsa. Samma problem har även varit ett konstant återkommande problem vid avdelningsvård. När jag har svårt att få fram ord eller öppna munnen så antas det rakt av efter tjugo sekunder att jag inte vill prata, inte har något att säga. Att prata och be om hjälp är för mig extremt svårt, det är inte att bara någonting. Jag kan stå och gapa och svälja och tugga luft och se ut som en guldfisk när jag tar sats gång på gång men inte får ut ett ljud. Jag kan bli gråtfärdig av ansträgning och frustrationen. Han sa att det är tråkigt att det blir så, att det inte är särskilt professionellt och att det är beklagligt att jag mötts av sånt.

 

Tog mig från samtalet, tog sats i en halvtimme innan jag ringde jourverksamheten som buttert och avvisande hänvisade till min mottagning. När jag förklarade att dom hade lunchstängt sa hon bara att det har dom väl inte hela dagen, hejdå och sen la hon på. Nej förvisso har dom inte lunchstängt hela dagen men mina kontaktpersoner jobbar och svarar inte i telefonen under större delen av dagen och det var akutkris. Ringer jag min mottagnings växl och väljer rådgivning som val blir jag kopplad till... jourverksamheten. Ironin och tack kärringjävel.

 

Insåg att om jag skulle åka hem hade det inte funnits en chans i helvetet att jag inte gjorde något destruktivt så jag tog med mig psykologens peppande ord och åkte till psykakuten. Hamnade på golvet i väntrummet för jag orkade inte vara nära andra och jag var så trasig och så nära samanbrott. Blev inropade ganska fort och det ställdes standardfrågor varav den sista var om jag sökte vård på eget bevåg. Jo, det gjorde jag. Jaha, varför är du då här udnerade hon och när det tog mig mer än hennes tålamodsspann på fyra sekunder att svara började hon bli irriterad och snästa om att om jag var där frivilligt borde jag väl kunna svara på vad jag ville ha hjälp med. Exakt precis det som jag bara några timmar tidigare pratat om med psykologen. Jag bröt ihop och började panikgråta. Blev överöst med ord om att jag minsann fick prata eller gå för hon hade andra patienter att ta in och när jag fick mer panik och kröp ihop i ett hörn där jag satt gråtandes så hela jag vibrerade och jag inte fick luft sa hon åt mig att ta mig samman och sätta mig i en stol och berätta vad jag ville.

 

Jag gick. Hon släppte ut mig och jag gick, rakt ut. Hem och var tillbaka på en annan akut tre timmar senare och fick nya jäkla stygn.

 

Ibland undrar jag om patientbemötande är en gren som inte ingår i utbildningen när man ska jobba inom psykiatrin.

Inte fasen reser jag mig. Det blev lördag. Det blev mera piller. Det blev vårdintyg på studs och vak. Behandling och vaket togs bort och fyrtio minuter senare när jag hittades blödande var sjuksköterskan rosenrasande på psykiatrin som inte tog ansvar när det handlade om människors liv. Psyk när jag var medicinskt frikänd efter mera feber och någon allergisk reaktion på något. Sen hem.

 

Skjut mig. Snälla skjut mig.