uppfortsomfan

Det krävs så mycket för att gå upp i vikt, det är svårt.

 

They say.

 

Jag försöker äta och går upp sju kilo på två och en halv vecka.

 

Det är inte svårt att gå upp i vikt för mig.

 

Inte ett enda dugg.

 

 

Bespara mig vätskekommentarer och du är i svältlägekommentarer. Tack på förhand.

Tre månader senare.

 

Remisser och möten som varit fruktansvärt jobbiga och slutsumman?

 

Jag kan få tre samtal. Tre tillfällen när en person från scä kommer och jobbar med mat tillsammans med mig och min samtalskontakt. Tre gånger fyrtiofem minuter.

 

Vad i hela jävla helvete tror någon ska lösa sig på den tiden?

 

När dom vet hur svårt jag har för att ett, öppna mig för nya människor och två, prata med flera närvarande i rummet.

 

Slutsumman är bara ett hånskratt rakt upp i ansiktet.

 

Du är inte sjuk nog, inte värd hjälpen. Du är för fel för det vi har så vi gör ingenting.

 

 

Jag hoppas att dom inte förstår hur illa dom gör mig.

Nej livet. Vi är inte sams.

Hysterisk rubrik om det dolda sockret i vanliga livsmedel. På bilden syns bland annat risifrutti, smaksatt yoghurt, nutella och någon typ av flingor. Vaddå dolt socker? Det står ju där om du läser innehållsförteckningen. Och den som inte fattat att det är socker i nutella, bäryoghurt och risifrutti vet jag inte vilken planet den befunnit sig på under sitt liv. Möjligen är man förlåten om man är under sju. Ibland blir jag ju rädd för mänskligheten.

 

Typ som när sl-anställda står och delar ut pappmuggar med vatten vid toppen av den efter olyckan tidigare stående rulltrappan som man nu får gå uppför. Är alltså genomsnittsstockholmaren i så dålig form att en rulltrappa upp är en sådan ansträgning?

 

 

Vad har jag gjort förutom att förundras över människors dumhet och påhitt och annat fascinerande?

 

Well, mått dåligt. Mycket dåligt. Blivit bedömd som fel för ännu en vårdinsats. Tredje sedan nyår. Gråtit. Haft ångest (vilket väl är att må dåligt), varit ute och gått för att inomhus jagar den där ångesten skiten ur mig. Åkt till Oslo över en helg där jag försökte äta. Det gick inte så bra. Eller jag åt. Och mådde så dåligt att jag inte visste vad jag gjorde större delen av tiden vi var där. På riktigt. Jag hade inte stått ut en timme till. Jag klarar inte det där utan hjälp, vilket jag inte har lyckats få. Kom hem och åkte på magsjuka och spenderade ett drygt dygn med att vända ut och in på mig själv och känna mig som en urvriden disktrasa. En välbegagnad sådan och hade så ont överallt efter att ha somnat sittande i badrummet.

 

Jag har också varit på min första rugbyträning och ska på min andra imorgon. Hur jag ska orka vet jag inte ännu och även om det var kul så har det gett mig sådan otrolig ångest att jag inte vet om jag tycker det är värt det.

 

Buhu, stackars mig. Typ. Och så lite bilder på det.

 

 

 

Jag tycker att både nutella och ben&jerryglass är snuskigt sött och tycker att det blir äckligt efter bara en liten smakbit.

 

Jag vann skolans triathlon i nian. Bland tjejerna då. Inte för att särskilt många deltog direkt men ändå.

 

Jag tycker rårörda lingon på mesost är mycket gott och fastän jag gillar mesost kan jag möjligt få i mig messmör.

 

Jag köper alldeles för mycket mössor.

 

Jag fastnar oftast upp mot en timme i badrummet varje kväll där jag... gör ingenting vettigt alls. Mest klipper naglar och klämmer pormaskar.

 

När jag tänker på nyponsoppa och hur det är att dricka det känner jag mig alltid lite illamående men när jag väl dricker det på riktigt älskar jag det.

 

 

 

 

 

Känslan av att hela vårdkonkarongen har suttit bredvid och väntat på att jag ska krackelera och "ta mitt förnuft till fånga" och börja äta blir starkare när jag en måndag med den svältande kroppens desperation äter. Igen. Mekaniskt och med ångest som sprutar ut genom öronen. Ensam. Jävligt ensam. Det är klart att jag hamnar i den här situationen. Dom som inte påverkas av svälten kan vänta längre än min kropp kan och jag är tydligen av vekt virke som inte kan låta bli. Känslan av att dom väntat på just det här och att jag sitter ensam är väldigt stark. Så jag är ledsen, arg, besviken och trött.

 

Och i mig gnager ändå tankarna på att det är ju mitt fel i alla fall så jag får inte känna så. På tisdagen återgår jag till svälten.