uppfortsomfan

Faller, rasar, trasas.

 

Är så jäkla sjuk att ingen (inte ens jag) förstår hur någon kan låta mig åka hem gång på gång. Ut och hem och in igen och mer dropp och mer destruktivitet och panik på avdelningar av alla sorter och destruktiviet som inte går att hindra.

 

Senaste veckan har varit...

 

Försäkringskassan på fredagen och innan jag ens tagit mig hemifrån hade jag hunnit agera på lugnadigmeddestruktivitetsimpulserna. Eller tankarna eller var dom ska kallas. Halvvägs in i mötet kom tröttheten, förgiftningseffekten och jag satt igenom det på vilja. Förmedlade situationen till psykologen som tog med mig upp på mottagningen och tjugo minuter senare var det ambulans igen. Ett dygn med medicin och hem igen.

 

Måndagkväll och panik, panik och ångest och fanskap och vill inte mer, vill inte mer. Psykjour ringdes in av en vän, dom släpade in mig för bedömning på akuten. Vänta och mer vänta innan jag erkände ännu en jävla överdos och på två röda var vårdintyget skrivet och jag fick traska till medicinakuten. Blev kvar med vak på medicinavdelning ända till onsdagmorgon när jag flyttades upp till psyk. Utan att ha ätit överhuvudtaget. Sov mig igenom både dag och natt och fick vårdintyget avskrivet på torsdagförmiddag och åkte hem.

 

Sen blev det torsdag och vandrande runt utomhus i väntan på tränande make gick det åt helvete igen. Pratade med psykjouren som larmade och det dök upp polis och ambulans och in till ett annat sjukhus. Som hade måttlig koll på psykiska problem, la in mig på avdelning i väntan på provsvar. Det spårade ur, självskada, sytgn, vårdintyg och när provsvaren var tillräckligt bra för att slippa behandling blev det transport till psykakuten med polishandräckning. Lämnad ensam i ett rum och det gick måttligt bra. Flera stygn och sen fick jag åka hem. Efter att jag totalvägrat följa med upp till avdelningen där jag fått plats.

 

Söndag blev en upprepning. Igen, igen, igen. In, dropp, lämnad ensam, självskador, stygnm vårdintyg och vak, Blev av med vårdintyget på måndagkvällen men höll på att bli kvar på medicinavdelningen eftersom jag hade feber. Sa som det var, att om jag blev kvar skulle det förmodligne spåra ur till fler stygn så jag fick åka hem om jag lovade att komma tillbaka för provtagning dagen efter.

 

Frikänd medicinskt på tisdagen och träffade psykologen som hade räknat. Femton överdoser på sextio dagar. Det är för mycket. Han försökte se mönster. Han hittade inget men det hade jag kunnat berätta för det finns inget jävla mönster, det är bara tokångest som jag inte står ut med.

 

Tisdageftermiddag började det klia i ögonen och onsdag vaknade jag med ögonlock som var så svullna att dom knappt gick att få upp. Vårdcentralen som skickade vidare till ögonläkare som skrev ut droppar. Åkt ehem, insåg att jag hade en hel del feber och sov bort dagen. Vaknade på torsdagmorgonen och kände att två av såren var infekterade och att jag hade hela munnen full med blåsor. Förutom att jag inte såg så bra tack vare ögondropparna. Och feber...

 

Idag har jag inte feber. Det är nog det enda positiva jag har att säga. Psyket är ett vrak, fysiskt är jag ett vrak. Får inte i mig mat eller vatten i ens nära en okej mängd och är trött, sjuk och vill inte mer.

 

 

Helt plötsligt en dag är jag där jag aldrig trodde jag skulle hamna. Det där jag var så säker på att jag inte skulle göra. En måndag i november har jag gjort det där jag inte skulle. Det jag sagt att så dum är jag inte så jag gör det. Det var jag. Nu är jag hemma och har fortfarande inte riktigt greppat att det skulle vara allvarligt. I papperskorgen ligger kolflaskor och nålsättningsskräp och påminner om hämtning med blåljus. Timmar på akuten med provtagning och motgift och sedan avdelning och mer medicinering. För att skydda levern. Två psykbedömningar och frikänd båda gångerna. Sent igårkväll hade allt gått in i kroppen och jag fick åka hem. Jag har fortfarande inte förstått att det är farligt. Jag känner ingenting inför det faktum att det kunde gått illa. Mest en axelryckning och ett jaha. Jag vet inte om det är för att jag inte vill förstå eller för att jag inte har ork att bry mig, att det är lite sak samma vad som händer bara jag får fly. Om jag är en fara för mitt liv? Ja. Ja, uppenbarligen är jag det. Jag är också immun mot vårdintyg.

Ibland tänker jag att jag vill göra något.

 

Sen inser jag att jag inte förmår eller ens har lust egentligen och att allt jag orkar är att ligga under kedjetäcket och sova bort allt det där som ska vara livet.

 

Sen orkar jag inte känna. Hamnar på akuten och svarar "vilket som" på frågan om jag gjorde det för att lindra ångest eller dö och pratar mig sedan ur psykbedömning.

 

Åker hem, dricker te och vaknar många timmar senare med ångest som äter upp mig inifrån.

 

Så börjar allting om.