uppfortsomfan

Det går inte framåt. Jag orkar inte ta mig åt det hållet. Det är bara akutbesök, huvudvärksdagar, ont i ryggen och ångest, ångest och mer jävla ångest. Det är liv utan livslust. Det är överlevande för andra men inte ett dugg för mig själv. Det är mat jag inte vill äta, mat jag inte äter, mat jag försiktigt äter och som sedan nästan har ihjäl mig för jag mår så dåligt. Det är en kropp som inte samarbetar och det förstår jag. Den misshandlas på alla sätt jag kan komma på just nu, Medvetet och omedvetet.

 

Det är ångest som kommer som ett brev på posten. Bokstavligt. I form av en kallelse till möte på försäkringskassan. Den lilla självbevarelsedriften jag fortfarande har fick mig att inse att jag inte ska gå dit själv, jag måste ha en vårdperson med mig. Senast jag träffade fk var jag desperat, hysteriskt förstörd och suicidal efteråt. Jag hatar möten. Här är det ännu värre av att jag inte vet vad alternativen är, jag vet inte vad som förväntas av mig, hur något går till. När något ska göras, hur många människor jag ska jaga fatt på, hur många utlåtanden, intyg och journalkopior jag behöver.

 

Jag hade tid med min läkare förra veckan och han frågade vad jag ville, tyckte och kände kring mötet och att bli för gammal för aktivitetsersättning. Mitt svar var att jag tyckte bästa lösningen verkade vara att låta bli att bli trettio.

Jag borde skärpa mig.

 

Jag borde ta tag i det. Mitt liv.

 

Jag borde sluta hålla på.

 

Jag borde uppskatta. Det jag har.

 

Jag borde kämpa. Mer.

 

Jag borde se allt bra.

 

Jag borde bara ta och samla ihop mig.

 

Borde. Bara.

 

 

Men jag är äcklig och svag. Jag är dum och egoistisk. Jag är ett jäkla fanskap, lat och bortskämd. Jag är dryg, obstinat och svår. Mest svår. Och dryg. Och obstinat, egoistisk, svag, äcklig, dum, lat, bortskämd...

 

Borde. Bara.

Fredag eftermiddag i oktober. Utanför fönstret skiner solen fortfarande och det är lagom kallt ute. Lagom sådär så mössan kan användas igen. Jag älskar mössa. Gott kaffe, bragokex som smakar lika delar gott och ångest. Bästa musiken, en flodgris och en make som sällskap.

 

Alla förutsättningar för en rätt fin fredag. En rätt bra känsla.

 

Det är bara det att det ändå inte ens är i närheten av okej. Det är bara det att jag sitter och kämpar och slåss mot ångesten och inte riktigt alls har lust att fortsätta existera. Jag sitter alltså här och har allt. Trots det orkar jag inte. Trots det vill jag få ge upp. Trots det äter ångesten upp mig och gör så förbannat ont att jag varken kan tänka eller andas.

 

Fjorton dagar kan gå fort, fjorton dagar kan försvinna innan dom har hunnit märkas och innan dom hunnit lämna avtryck. Det kan också vara en mindre evighet. Det kan hända så mycket att du inte hinner med. Inte förstår.

 

På fjorton dagar hinner ovattnade blommor vissna.

 

För ganska exakt två veckor sedan blev jag utskriven från psykavdelning efter mitt andra vårdintyg på kort tid och min första intox. Knappt två dygn efter att jag vinglade in på akutmottagningen stöd mot en gröngulklädd släpptes jag hem. För jag ville inte vara kvar.

 

Följande två veckor har varit kaos. Fyra gånger till har jag legat avtrubbad och trött på en brits på akuten, blivit stucken i och petad på. Jag har lärt mig saker som jag inte borde behöva lära mig. Jag vet hur kol smakar, jag har lärt mig sova med sladdar fasttejpade över kroppen och pipande övervakning från andra. Jag har förstått hur illa psykiatrin är efter att ha sett hur den somatiska vården är. Bara det faktum att kuddarna inte består av fjorton väl ihoptovade vaddbollar är häftigt. Eller att dom inte glömmer bort att patienterna ska äta. På psyk där dom, förutsatt att dom ens smygkikat i journalen, vet att jag har problem med mat kan jag gå utan att äta i flera dagar utan att det är någon som lägger märke till det. Jag tror jag blev tillfrågad om frukost sex gånger en morgon på mava.

 

Två veckor där jag knappt varit ensam för den mest älskade är rädd. För jag mår så dåligt. Måndagen efter fredagen när jag blev utskriven pratade han med sin chef och blev mer eller mindre hemskickad att jobba hemifrån och hålla koll på mig. Sedan dess har jag haft sällskap mest hela tiden. Idag är första dagen jag är ensam hemma och det är bara några timmar nu på morgonen. Efter min sjukgymnasttid blir jag upphämtad.

 

Jag har också blivit nekad behandling. Vilket gör mig ledsen och frustrerad. Bortsett från att jag hade någon liten förhoppning om att det skulle ge mig något så är det rätt tråkigt att återigen bli nekad när jag faktiskt vill ha något. Jag känner att jag blir uppmålad som en total vårdvägrare och det är ju inte helt sant. Visst, jag nekar behandling med antidepressiva och jag vill inte gå i gruppbehandling för sälvskador. Båda med argument som inte är dumma. Antidepp är pga tidigare dåliga erfarenheter som inte gör det värt risken (diskussion om det undanbedes jag för den med vården) och grupp för att jag helt enkelt inte på en enda fläck behöver fler sammanhang med sjuka människor. Jag är ledsen men att bunta ihop en grupp tjejer (det är ju oftast det) med personlighetsstörning och självskadebeteende och tro att det inte triggar skiten ur en är.. för mig i alla fall obegripligt. Det är ju lite i sakens natur att någon alltid ska vara värst. Om jag har provat det förut och kan tala av erfarenhet? Nej, men jag har provat inneliggande ätstörningsvård och det är ungefär detsamma. Sitt och ät och prata om mat tillsammans med andra sjuka. Jo men visst, det påverkade mig otroligt negativt. Det var sjukligt svårt att inte vilja se ut som dom smalaste. Förutom att jag inte gillar grupper och inte kan hantera hemuppgifter utan att bryta ihop då.

 

Hur som, jag blev nekad behandlingen för att min problematik är så komplex. Min samsjuklighet gör det svårt att veta vad som är primära och vad som är sekundära problem och det blir svårt att svara på huruvida behandlingen har effekt (vilket hon inte riktigt trodde heller). Det blir svårt när det är så komplext sa hon. Svårt? Ja troligen. Men.. alltså.. testa att vara personen med komplex problematik som ingen vill ta i med tång. Prova att vara den som ingen vill behandla för det är alltid något dom anser är värre än just den problematiken dom ska behandla, eller något dom anser står i vägen för deras behandlingsupplägg. Prova det en dag eller en vecka så kan vi återkomma i diskussionen om vad som är svårt och inte.

 

 

Och den negativa spiralen snurrar på och det är mitt fel. Det är klart det är mitt fel. Det är ju jag som är destruktiv, jag som agerar på fel sätt.

 

Ny vecka. Nya turer. Mer destruktivitet. Mer medicinvårdavdelning och mer ångest. Det går så åt skogen så jag vet inte riktigt hur det ska vara möjligt för någon, mig eller annan, att stoppa det.

 

Idag blev jag efter psykbedömning hemsläppt efter min fjärde överdos på två veckor. Jag tror jag är immun mot vårdintyg. Tack och lov.