uppfortsomfan

När man ringer jourverksamheten för att inga alternativ finns kvar. För att benen är för trötta för att gå ett enda steg till på ångestpromenader, när mängden te som druckits anges i liter och för att kämpandet har tagit så mycket kraft att det bara är en urvriden trasa med skyhög ångest och utan livsvilja kvar. När man som sista desperata försök att,.. ja.. orka överleva, ringer jourveksamheten finns det en del saker man inte vill höra. 

 

En av dom är, ja men det är så det är att leva, man får kämpa hela tiden. 

 

Alltså jo jag vet att det inte är en dans på rosor att leva men när någon säger sådär till mig när jag är desperat och toklåg så vill jag bara slå något hårt i huvudet på personen. För att ha det såhär resten av livet. Inte en chans, då vill jag inte vara med. Inte alls. Då orkar jag inte vara med. 

 

Så efter samtalet gick jag och googlade letala doser på alla läkemedel jag har tillgängliga hemma. 

Du har nog sett oss. Kanske har du inte riktigt lagt märke till oss men du har nog sett oss. Vi som står i matbutiken med paniskt stirrande blick. Vi som står framför brödhyllan och ser på den med skräck i blicken. Som om den skulle attackera. Vi som står vid mejerivarorna och synar den ena förpackningen efter den andra. Vi som efter långt övervägande tar upp en vara, lägger i korgen, går två steg, tvärvänder och snabbt, snabbt plockar upp varan och ställer tillbaka i hyllan och går därifrån med gråten i halsen. 

 

Vi som snabbt rör oss genom affären, bara plockar på oss. Ett kakpaket här, en limpa där och glass, mycket glass med chokladsås och lite chips och ja, godis. Kanske en fryspizza, nötter! Vi som med glansig blick och stressad andning lägger upp våra varor på bandet och sänker blicken av rädsla att det ska synas vad vi tänker, vad som händer i huvudet. 

 

Du har nog sett oss. Kanske har du inte riktigt lagt märke till oss för vi kan se ut som vem som helst. Vi kan vara långa, korta, bleka, bruna, smala, tjocka, grönögda, brunögda. Men du har nog sett oss, vi som slåss mot ätstörningar. 

Den dagen jag var på läkarsamtal, fick vårdintyg och tvingades byta om inför publik. Varför? För att jag var helt slut mentalt. Det är då jag brukar gråta. När jag är trött och frustrerad.

 

Om vi struntar i uppenbara saker som våldtäkt och krig och sådana hemskheter så veck på strumpor, folk som inte lyssnar på det man säger utan gör en egen tolkning och tror att den är rätt, blöta kläder.

 

Duktig men rörig. Alltså, jag är smart och greppar fort men tja.. jag har adhd... sitta still, vänta på min tur, ta anteckningar, planera, lämna in i tid, hålla käften.. alla sådana saker har liksom inte riktigt varit min grej. 

 

Krav. Långsamma människor (på alla sätt långsamma, såväl i gångtakt som i hjärnan), tråkigt men sant. Önskar att jag hade bättre tålamod för sånt, folk kan ju inte rå för hur dom är på den fronten.

 

Min man, våra illrar och min flodgris. Om vi ser det som uppenbara saker (ja att älska ett mjukdjur är uppenbart i min värld och jag vet inte vad jag skulle göra om han försvann) så älskar jag att läsa, te och att röra på mig.

 

Trött. Det är det jag hört allra flest gånger och konstant under större delen av mitt liv. Mina handbollstränare uppfattade mig som trött, mina lärare på gymnasiet uppfattade mig som trött, vänner har alltid gjort det. Det är inte ett dugg fel, jag har varit konstant trött sedan jag var tretton ungefär. Sedan tror jag nog att rätt många uppfattar mig som rolig och en del som rätt smart. Och lite udda.

 

Intelligent men inte alltid bra på att utnyttja det.

 

 

Pinsam vete sjutton. Jag är tvärtemot vad man kan tror rätt obrydd om vad andra tycker om mig och det jag gör så det är inte så mycket som blir pinsamt. Jobbiga situationer finns det nog mer av, typ när jag är på möten där jag är huvudpersonen och det är fler än tja.. en person som närvarar. Eller när jag inte vet hur jag ska göra i en situation för att den är ny. Det blir liksom kaos i huvudet då.

 

Vacker är inte ett ord jag förknippar med mig själv. Söt möjligen, eller charmig men inte vacker. Jag har inte heller någon ambition att vara vacker, det är liksom inte jag. Men jag tror jag ser bäst ut när jag har på mig kläder jag trivs i och är i en situation där jag känner mig hemma och trygg.

 

Sheldon Cooper. Det är mycket Big Bang Theory på kvällarna här och ibland är igenkänningsfaktorn väldigt hög och det är ju alltid kul. Typ att skratta åt sina egna tillkortakommanden fast det är någon annan som säger eller gör saker.

 

Just nu hur mycket snor som ryms i en människa. I övrigt varför i hela friden folk krigar och hur man kan rättfärdiga att döda andra.

 

För att fortsätta på temat ovan så krig, mänskligheten och att tappa bort min flodgris.

 

Vad som helst som är monotont och inte kräver tankemöda. Skulle toktröttna efter ungefär två minuter och göra allt jätteslarvigt. Jag vet, jag har testat. Jobb som inkluderar mycket kontakt med människor som tex butikssäljare. Eller.. jag kan ju vara trevlig men jag vet också att min toleransnivå för jobbiga och korkade människor är lite för låg för att jag skulle vara bra i längden.

 

Det mesta som har med djur att göra. Folk brukar säga att jag har bra hand med djur och jag trivs väldigt bra i deras närhet. Jag tror också att jag skulle kunna vara en duktig lärare men det är något jag absolut inte vill bli. Jag kan, när jag anstränger mig, vara väldigt pedagogisk och är bra på att tänka utanför ramarna och förklara på annrolunda sätt och jag är bra på konstruktiv kritik samt konstruktivt beröm. 

 

Give me a break from me.

 

Dagen efter nio och en halv rasade jag över kanten till tio. När ambulansen till slut fick hämta mig var jag så kall att det var omöjligt att sätta nål.

 

Sedan följde det vanliga dynget av totalt kaos med vårdintyg och vak och allehanda jävla skitgrejer innan jag till slut ramlade in genom dörren hemma strax efter lunch på torsdagen. Sedan dess har det varit... dåligt mående, dåligt ätande. Dåligt. 

 

Ungefär så ser sammanfattningen ut. 

Hur är det frågar psykologen när vi går ner mot vattnet. Vi gör det, varannan gång vi träffas går vi ut och går för att slippa det trånga rummet och stillastående luft. Jag svarar att det är inte bra. På en skala ett till tio, hur illa undrar han. Nio och en halv är mitt svar efter att ha känt efter. 

 

Vi fortsätter gå och han pratar på som han brukar, om böcker, om naturfenomen, om intressanta fakta. Han försöker involvera mig, väcka mig men det går inte riktigt. Jag har inte orken att engegera mig och säger mest ingenting eller mhm som svar. Han berättar varför himlen är blå och berättar sen om en bok av Hawking där han beskriver varför han faschineras av världen fast han förstår hur det hänger samman, varför det inte blir tråkigt trots att fenomen har en förklaring. Jag tänker att det är ju inte ett dugg märkligt. Jag tycker nog att saker och ting i allmänhet är ännu häftigare om jag förstår hur det fungerar. Kunskap är häftigt. 

 

Jag orkar inte svara. Orkar inte sortera upp tankarna som fladdrar i huvudet nog för att kunna formulera mig så jag hummar, tittar ut över vattnet och fortsätter gå. 

 

När jag berättar att jag pratat med försäkringskassan och att min handläggare inte trodde dom skulle vara färdiga med min ansökan innan aktivitetsersättningen upphör säger han att det är självklart att dom hjälper mig med en sjukskrivning från mottagningens sida så jag inte hamnar i pengaglapp. Det är bra. Vad som återstår nu är hur jag ska kunna hantera mötet med fk. Senast jag träffade dom laddade jag upp med en rejäl dos piller och fick åka ambulans därifrån.

 

Vi samlar ihop oss inne på hans rum ett par minuter och han tittar på mig och säger att nio och en halv av tio, det är inte så bra. Jag tittar ner i mitt knä, gräver frenetiskt bort död hud från en vårta och svarar trött och uppgivet att näe, det är inte det. Sen kommer sjuksköterskan med mina mediciner och jag packar ihop och åker och köper ett nytt batteri till vågen som varit obrukbar en längre tid.

 

Kommer hem och väger mig och inombords är det glädjedans över tappade kilon. Jag vet att det inte ska vara så men det är så och jag orkar inte ljuga, orkar inte låtsas. Precis som jag inte orkar vara stolt om jag äter något som är utmanande eller kan känna mig det minsta bra om jag tar något extra. Jag är inte där och har nog aldrig nått dit i min friskhetskamp mot ätstörningen. Jag har varit sjuk ätstörning av varierande intensitet och grad i sju år och aldrig nått det stadiet när jag kan känna att det som rent objektivt sett är framgång också är framgång för mig subjektivt.