uppfortsomfan

Mjo, gårdagens frustration var inte nådig. Det är ju en sak när det är något konkret som felar, när lyktstolpar är läskiga eller fåglar ska jagas eller maten inte slinker ner. Sånt är relativt lätt att i alla fall ha en ide eller två om hur man löser och i många fall rätt simpla att få ordning på. Lillskrot var livrädd för att gå in i porten efter varenda promenad i två dagar. Sen plockade jag fram godismuta och bästa fjantrösten och så var det löst på fem repetitioner. Men just det där med den totala vägran att vistas ute. Eller främst faktiskt gnällandet. Jag kan ha tålamod att stå i ena änden av ett koppel i fyrtiofem minuter om det är så men jag kan inte göra det med en hund som gråter högljutt. Rent allmänt har jag svårt för gnällande och kinkande. Om ni bara visste hur många gånger jag sagt till handbollsbarn att sluta klaga när dom gnyr om orättvisor och domare som är dumma eller motståndare som dom hävdat slåss. Ehe, här sitter jag och gnäller=p

 

Självklart är det bättre idag, vi var off båda två idag. Han övertrött och jag första dagen på ny medicin med huvudvärk och ungefär lika övertrött. Vi har också funderat och misstänker att det kanske är så simpelt som att han blir kall ute och vill in därför. Det har regnat här. Men jag ska inte sticka under stol med att hur söt och underbar han än är så ser jag fram mot när han är några veckor äldre och det går att göra något alls utan att han blir så intrycksmatt att hjärnan stänger ner. 

 

Å annars då, för jo annars hinns med. Min ångest är bra på multitasking, eller att få mig att göra det. Jag kan ha ångest och göra saker utan problem. Maten går.. inte alls. Livslusten är... väldigt begränsad. 

 

Folk har hejat på mig, berättat att jag klarar det, att jag är en bra djurägare. Att jag kan. Jag har tvekat och varit osäker men till slut trott på dom. Fan ta mig för det. jag har en valp som inte kan vara ute. Inte ens länge nog för att bajsa. Det låter som jag misshandlar honom om jag försöker få honom att vara ute i två minuter. Inte promenera, inte gå fint i koppel, vistas utomhus. Och som han gnäller... och nej jag har inte tålamodet alla sa att jag hade. Nej jag har inte orken alla sa att jag hade. Jag vill bara gråta. Eller i alla fall få en dag där jag får dricka varmt te en gång. Där jag får lite utomhusluft. Eller få sätta på mig ett par rena trosor innan klockan är fyra på eftermiddagen. Det är bara ingen bra dag idag. Jag är inte bra idag. 

I din situation ska man ju inte sätta in sådan här medicin egentligen, men ska vi vänta på att förhållandena ska vara perfekta så får vi nog vänta länge. 

 

Så sa han idag läkaren. Sen diskuterade han, mest med sig själv, om olika typer av centralstimulantia och min slutsats är att han inte är något fan av metylfenidat. Jo, alltså dom finns för att man försökte hitta något som lät lite bättre och kanske var lite snällare men dom flesta får både bättre effekt och färre biverkningar av amfetaminpreparaten. Därefter skrev han ut till mig och sa att om jag fortsatte gå ner skulle han ta bort den så det inte blev för farligt för hjärtat. Vem som ska ha koll på huruvida jag går ner eller inte framkom inte. Jag har inga tider på vårdcentralen (dom skriver bara glatt ut näringsdrycker) och han bokade inte in ny tid. Om det blir min uppgift att förmedla det så eh.. ja.. det lär ju gå bra det. Och när det blir farligt var lite flytande. Att jag redan nu har extraslag under perioder varje dag kom liksom inte upp. Vi får väl se hur jag mår imorgon helt enkelt. En häftig grej är ju att man kan få ökad ångest. Och minskad aptit.

 

Jag tycker det känns party med rosa i pillerburken jag. Det är ungefär sammanfattnignen av idag. Det och att jag just nu mår så fruktansvärt dåligt att jag inte vet var jag ska vägen och är nära att göra allt jag inte ska. Och lite till.

Vi gör sånt man gör med en valp. Busar, tränar på kloklippning och klickar in. Leker, går ut och ser till att han kissar, torkar en och annan olycka inne, smyger på tå när han precis har somnat på vardagsrumsgolvet för att inte väcka innan djupsömnen tar över. Introducerar illrar lite långsamt och försöker hitta den godaste maten. Och ensamhetstränar på nivån att matte försöker kissa med stängd dörr och utan gnyende hund. Den biten har gått framåt. 

 

Samtidigt vill jag inte leva. Bra kombo.

 

Jag har dragit mig lite för att skriva det här. Inte för att jag inte vill dela egentligen utan för att det är en sån sak som lätt får andra att tro att nu är väl allt bra eller möjligen att det är en sjukt dålig ide eftersom jag inte är så frisk. Så är det ju inte, jag vet det, men det känns ändå som jag borde vara lyckligaste människan på jorden och skäms för att jag inte är det. Det är nämligen så att vi har fått en till fyrbent familjemedlem. Denna gången en annan art, en hund. Det är klart att jag älskar sönder skruttungen, det är inte det utan mer att, tja.. det löser ju inte mina problem jag hade från början och det känns som att det finns en del felaktiga antagande runt just det.

 

Hur som, när jag beklagat mig färdigt så, världens finaste norska lundehund Mumrik!

 

Jag fyllde trettio år på chokladbollens dag. Det är inte så illa även om jag nog föredragit punschrullens dag men den finns nog inte så jag får nöja med mig chokladboll. Jag var i London. Just den dagen var vi och tittade på the making of Harry Potter. Massa filmrekvisita, uppbyggda scenografier och intressant information om hur allt bakom gjordes. Min favorit var rummet med alla ritningar. Så fantastiskt vackra och tilltalande. Dessutom kunde jag ta in dom. Det andra var fantastiskt. Absolut. Men det var hysteriska mängder människor och det var saker åt alla håll och kanter och jag blir alltid förvirrad på museer och liknande platser när det inte finns en uppenbar väg från a till f via resten av bokstäverna utan det mer är en alfabetssoppa. Jag blir så splittrad i huvudet och får svårt att koncentrera mig och fokusera. Trots en enorm trötthet efteråt hade jag inte velat ha det ogjort.

 

 

Vi var på the Hunterian också, massa saker i burkar med formalin. Ett litet museum inrymt i college of surgeons. Massvis med spännande saker som matsmältningsorgan från olika djur, mänskliga foster i olika storlekar, ben med deformationer, cancerutväxter på testiklar och annat. Och kirurgins historia. Sånt vi tycker är väldigt häftigt. Gratis var det också och knappt något folk. 

 

Det var det fina. Resten var.. jag tog helt slut. Jag orkade inte med att äta, vi gick och gick och gick som alltid i London.Det var dolk överallt, som alltid i London. På vägen hem bröt jag ihop. Jag är inte flygrädd men jag får lätt ångest av att flyga eftersom jag vet att det inte finns någon som helst möjlighet att ta sig därifrån om det behövs, att jag sitter tätt, tätt inpå andra. Således ser jag till att alltid ha en fönsterplats för om jag kan luta mig mot väggen och kika ut går det att skärma av sig lite från verkligheten. Fick en innerplats ochvar nöjd. Satte mig och insåg att det var en fönsterplats utan fönster. Det var en vägg där. Enda fönsterplatsen på hela planet utan fönster. Där satt jag medd händerna för öonen, gungandes och gråtandes utan att vara kontaktbar. Det fanns ingenting kvar att hantera det med. Inte ett uns av något. Som tur var lyckades Jonathan byta till sig platserna på raden framför. 

 

Dagen efter att vi kom hem var jag på vårdcentralen för att få en ny beställning på näringsdryck. Jag blev kvarhållen för att träffa läkare och lämna ett par rör blod. Jag var pigg nog att bli hemskickad och det tackar jag för. Även om jag inte direkt var orolig, jag har en kropp som verkar tåla mycket stryk. Oavsett hur kass kosthållning jag haft så har det bara varit järnvärdet som varit påverkat. 

 

Sen fick jag veta att den fantastiska människan på försäkringskassans servicekontor jag träffade när jag var där hade noll koll. Jag blev upplyst om att beslut om sjukersättning fattats, att jag inte behövde skicka in blankett om ansökan om vanlig sjukpenning. Jag skulle få beskedet på brev inom kort. Jo tjena. Det är inget beslut fattat. Varken godkänt eller avslaget. Så jag har alltså två veckors försening i ansökan om sjukpenning på grund av någon som inte kan göra sitt jobb. Fantastiskt, helt jävla fantastiskt. 

Jag har fått sjukersättningsansökan godkänd.

 

Det är väldigt dubbla känslor. Skönt att slippa oroa sig, jobbigt att vara värdelös. Eller ja.. oanvändbar eller hur man ska säga. Det är ju inte den etiketten som det är meningen att det ska vara men lite så blir känslan.

 

I övrigt är det rätt katastrofartat. Jag försöker göra bra saker men för tillfället är ätstörningen den enväldigt styrande och allt är bara jobbigt. Den "vanliga" ångesten är ju såklart med den också.

 

Rätt som det regnar kommer det en skur brukar min kära moder säga för att beskriva det svenska sommarvädret. 

 

Ungefär så är det med mitt mående. När jag i två veckor fått i mig en mängd näring som är skrattretande så kunde det bli snäppet värre. Jag får inte i mig något alls mer än mjölken i te och kaffe dom alra flesta dagarna, det har tagit tvärnit. 

 

Än går jag och står jag. På något vis är det faschinerande hur länge det går och hur mycket man orkar.