uppfortsomfan

Ibland vill jag bara få vara sugen på något utan att jag ska hata mig själv.

Idag ska jag inte vara ute och titta på eld. Idag ska jag inte dricka alkohol tills jag tuppar av. Idag ska jag inte ens äta finmat. För jag är förbannat tråkig. För jag blir rastlös av att glo på en eld och fryser alltid på sidan vänd från elden och är glödhet på den bänd mot, dessutom är jag rädd för smällare och det finns alldeles för mycket sånna. Jag ska inte dricka sprit för jag tycker det smakar skit. Dessutom är jag rädd för personlighetsförändringen hos folk som dricker. Och har ni tänkt på hur fula fulla människor är, speciellt på väg hem på tunnelbanan klockan tre en lördagmorgon. Äta gott känns bortkastad för jag har en riktig skitdag när det gäller mat, orkar inte ha pressen på mig att jag måste uppskatta det jag stoppar i mig också. Att det var dyt och nogra förberett. Så, sojafärssås duger fint.

Så tråkig är jag. Dessutom har jag inga vänner i den här stan.

Ångesten isar och ilar ändå ut i fingertopparna.

Solen skiner ute. Det ser fint ut. Jag sitter inne. Fortfarande i pyamas.

Jag borde gå ut, jag tycker om det. Tror jag. Jag vet inte om jag känner sånt, jag vet bara att jag lägger min energi och ork på att stå ut och inte kvävas för fort av ångesten. På att inte känna.

Varje hjärtslag gör att jag tappar andan litegrann.

Ibland tror jag att mina samtal på psyk är onödiga. Igår var jag där efter att ha haft inställda samtal i två veckor av olika anledningar. Jag behöver dom.

Jag skulle kunna skriva något om skrik och isandning och brännande ångest och tårar men jag tror vi har sett allt det där för många gånger för att ens orka reagera. Varför bry sig om att göra levande liknelser och sätta samman ord när dom ändå är så uttjatade att betydelsen för länge sedan bleknat och försvunnit?

Jag kan bara säga att jag mår dåligt. Varför försöka göra det till något annat än vad det är, finare med andra ord? Jag bara avskyr mig själv, mitt velande, min kropp och jag är så nära att ta till min invanda idioti.

Idag:

Mer klättring

Mer ångest

Te och trötthet. Yr hela morgonen. Jag är dum i huvudet. Jag vet ju. Jag vill ju orka klättra, springa och träna. Idiot.

Jag orkar inte med vad jag känner så vi struntar i det idag och så blir det lite bilder från födelsedagsfirandet igår.

Imorgon fyller finaste 25. Var han har fått sitt tålamod ifrån är en gåta. Hur han står ut med mig och mina ideer, infall, humörsvägningar, dåliga impulskontroll och mitt ständigt kassa mående vete sjutton. Men han gör det.

Nu flyr jag undan ångesten. Jag köpslår och argumenterar i min hjärna, jag funderar över vad som är ok att äta nästan måltid, hur mycket. Hur jag ska slippa undan så mycket som möjligt av sociala tillställningar och situationer där jag behöver äta. Jag förhandlar med mig själv, drar ut på alla timmar mellan mål så långt jag kan. Fyller ut magen med te. Avskyr mig själv och gömmer mig under tärning och stora kläder. Så mår jag just nu. Rakt upp och ner och inget mer än så.

Idag har inte varit någon bra dag. Allt har varit jobbig, jag har varit dålig på allt, jag har inte klarat att äta som jag borde och ovanpå det den där jävla mensvärken. Jag har försökt ignorera, försökt avleda, har gått långa promenader, tränat en sväng. Det har inte gått så bra. Jag borde äta, jag har varit på handbollsträning men jag orkar inte slåss. Jag vill bara få sova ifred för ångesten som gör sig påmind nu och då och tar bort fokus från verkligheten.

Jag bara önskar att jag orkade ha drömmar.

Jag fick en lång och genomtänkt kommentar men ingen möjlighet att svara på den så det kommer här.

Jag förstår precis hur du känner men min uppfattning om SCÄ är raka motsatsen. Av alla jag har träffat där, och det är ganska många, är det bara en som verkar tycka att det sitter i vikten och inte i huvudet. Det är på SCÄ jag verkligen har fått hjälp med alla tankar och känslor. Det är där de fått mig att förstå att maten egentligen inte är problemet utan det är bara ett symtom på att något annat inte fungerar, ett sätt att försöka lösa de problem och svårigheter man har.
Jag kan verkligen rekommendera deras dagvård Luna, men har även hört mycket gott om Idun. Där handlar det INTE om vikten.
Ge dig inte! Stå på dig! Du har rätt till vård för att få chans till ett bra liv! Och vården ska passa dig, det är inte du som ska passa vården!
Kanske är det inte så som du uppfattar, att de inte tar dig på allvar? De kanske bara vill få dig att bevisa för dom att du verkligen vill bli frisk och är beredd att kämpa för det. Så har det varit för mig. När de förstod att jag verkligen ville, (vilket jag tyckte var självklart redan från början men det tyckte tydligen inte dom) så har jag fått all hjälp jag kan tänkas behöva.
Eller också har du bara träffat fel personer där. Skäms inte över att dom inte tar dig på allvar! Var stolt över att du tar dig själv på allvar istället, för det är stort och viktigt!!
Sök deras dagvård, be att få träffa någon annan! Ibland känns det nästan som om de provocerar en bara för att de vill att man ska bli arg och säga ifrån. Gör det! Du har rätt till hjälp! Hjälp som passar dig!
Och tänk på att du träffat fel personer där! Nöj dig inte med det! Se till att få träffa någon som kan hjälpa dig! Dom finns där, jag lovar!

Stora KRAMAR


Det är till att börja med helt underbart att du hittat rätt på scä, att dom lyssnat och tagit dig på allvar. Förstått att det är huvudmonstrena som är problemet och hjälpt dig hantera det.

Om det är så att dom vill att jag ska bevisa för dom att jag vill bli frisk så får dom säga det, jag är usel på att läsa mellan rader och tolka. Hur ska jag förstå att det är det dom vill när dom skiter i det jag vill ha hjälp med och sen skickar hem mig? Jag har tyvärr inte fått den ordboken (scä-svenska).

För mig är det bara att dom inte tar mig på allvar, det känns så och har dom en dold agenda under det så tycker jag oavsett inte att det är att ta det på allvar, om dom tror att dom genom att inte hjälpa mig ska få mig att.. ja vaddå?.. Det känns bara elakt. Varför inte bara lyssna på patienten?

Hur rätt det än är att det är vården som ska passa mig och inte tvärtom så har jag aldrig träffat på ett ställde där det stämt. Det är som skolan, vi har ett sätt, en mall och passar du inte in får du antingen skylla dig själv eller se till att (låtsas) passa in.

Jag borde kanske be om annan hjälp där men jag orkar inte. Jag har kört den här vägen förut. Jag orkar inte. Jag är för trött för att stå och köra huvudet i en tegelvägg igen. För trött för att jaga människor som inte går att få tag på, på att bevisa att jag faktiskt mår dåligt och inte bara vill jävlas. Jag är sjuk, jag är trött, jag har inte ork att ägna mig på heltid åt att jaga vård, då hade jag ju orkat med ett jobb. Jag orkar inte bli arg och säga ifrån. Inte en gång till.

Hur negativt mitt svar än låter så stort tack för att du tog dig tid att skriva kommentaren till mig och jag är så glad att du fått den hjälp du behövt.

Jag brukar ofta vara sarkastisk, bitter och arg när det knasar sig med vården. Jag brukar kunna häva ut mig både det ena och det andra och hata. Den här gången är jag mest ledsen. Trött och uppgiven och med gråtklump i halsen.

Det känns som jag aldrig blev tagen på allvar. Under ett av dom första samtalen sa hon till mig att jag hade gått ner i vikt för att testa, för att se vad som hände, nu hade jag ju provat det så det behövde jag ju inte göra igen. Som om jag gjort det lite på skoj, sådär för att se hur folk skulle reagera.

När jag var underviktig där i början fick jag lite samtal och hon ringde faktiskt och frågade hur det var en gång. Sen började jag äta och då var problemet löst. Alla mina försök till att ta upp hur det kändes, hur jag mådde viftades undan med att alla känner så, att det inte är ovanligt. Jag sa till henne att det inte hjälper mig att veta att andra också mår skit. Att jag inte förstår hur det ska få det att sluta göra ont för mig. Hon fortsatte.

Tolka det här rätt nu.. jag älskar att träna och vill få göra det men jag har inte sett någon annan där man redan som underviktigt (på väg upp visserligen) haft ett ok från vården att träna 3-4 pass i veckan. Det känns bara som det inte tagits på allvar. Jag tränade som en idiot när jag blev sjuk, för att få bort ångest, för att få "tillåtelse" att äta. För att våga stoppa i mig mat. Det var ett av mina stora problem och jag hade behövt få prata om det. Idag tränar jag ungefär sju pass i veckan. Inte för att jag vill egentligen utan för att våga äta. Idag höll jag på att börja gråta på väg till gymmet för jag var så trött och orkeslös. Jag tränade ändå. Alltså är jag precis där jag började när jag skickade in min egenamälan och läkaren på vårdcentralen skickade remissen.

Jag känner inte att jag tagits på allvar, det känns som dom tror att jag fejkat allt. Att det enda problemet var att jag var underviktig en sväng. Det är löst nu, så då kunde dom skicka hem mig och mitt larvande.

Tårarna rinner innuti, jag är så trött.

Efterfrågades bilder på lite illrar så här kommer våra sötnosar.

Först ut Alinda, hon är yngst (fyller tre i maj) och mest aktiv. Hon stoppar nosen i allt, busar mycket och uppför sig rent allmänt som hon delade diagnos med sin matte (adhd). En irriterande vana hon har är att försöka stoppa in nosen innanför tröjan när man sitter och tittar på tv och ge ett litet lätt tjuvnyp i fläsket. Det är tur att hon är söt, det har hon levt länge på=) Vår största linslus också, när man försöker fotografera illrarna slutar det alltid med att ca 90% är på den vita skiten=p

Jag har njutit av den tid jag sluppit menshelvetet. Det är väl den enda fördelen med undervikt. Jag har aldrig kunnat se det här som andra tycks kunna glädja sig över, att kroppen fungerar, att man är fertil. Själva kleggandet och blödandet har jag lärt mig leva med, främst tack vare den underbara uppfinningen menskopp, men allvarligt var någonstans ligger det roliga i att ha förbannat ont dygnet runt i flera dagar? Dom som lyckas uppskatta detta tecken på kroppens funktion trots smärtan är antingen dumma eller värda en medalj för att dom lyckas vända det till något positivt.

Nu har jag inte ens värsta sortens värk så jag ligger ihoprullad och spyr utan kan med hjälp av en konstant tillförsel av värktabletter fungera någorlunda. Nackdelen är att jag måste ta både paracetamol och ibuprofen ihop för att få effekt och ibuprofen är inte snällt mot magkatarren och som topp på det får jag huvudvärk av den. Ironin är hög då den oftast används mot just huvudvärk.

Ja, jag är bitter, jag önskar fasen att jag var född till man varenda gång syndafloden drar igång. Jag har inte bett om det, jag vill inte ha några barn låt mig för i helvete slippa. Det ultimata beviset på att gud är en man (dessutom med sadistiska drag).

Igår var jag på scä. Så här gick det i punktform:

- Jag uttryckte återigen min oro (ok panik) inför viktuppgången som vägrar visa tecken på att avstanna och blev avfärdad med " det är många med dig som har den rädslan". Sen var det ämnet färdigdiskuterat.

- Ett förslag på matschema från dietisten. Hysteriska mängder man och när jag lite lagom började överväga att prova det berättade hon glatt att det var tänkt för en viktökning ett halvt till ett kilo i veckan. Den ökningen har jag redan på ett schema med mindre mat. Följer jag scemat och ökar så så är jag överviktig när dom tre månader hon tyckte jag skulle ge det har gått. Jag föll platt och höll på att riva sönder skiten.

- Vi utvärderade våra fem samtal vi haft. Jag tyckte dom varit värdelösa för vi har ännu inte berört mina känslor kring maten och kroppen utan bara... pratat om vad jag äter.

- Därefter avslutades kontakten. Jag är normalviktig och äter så dom anser sig ha gjort sitt jobb.

Med andra ord, jag är precis där jag var när jag först sökte hjälpen, normalviktig, försöker äta och har fruktansvärd jävla ångest över mig själv och det jag stoppar i mig ungefär jämt. Jag förväntas äta efter ett matschema som jag är livrädd för (och som ska ge viktuppgång) och kunna hantera det själv. Det kan jag inte. Hon har tjatat håll i huvudet på mig om att jag var sååå underviktig när jag först kom dit och nu är jag inte det. Helst av allt ska hon dra siffror, både bmi och kilovikt. Det har hon gjort vid varje samtal, för att påminna mig? Ja, det är jättebra att min kropp får energi men mitt jävla mående då?

Jag har sagt det förut men det bekräftas ju bara gång på gång.. ALLT sitter i vikten. Så nu är jag frisk.

Jag börjar bli less. På det enkelspåriga tänkandet om friskhet. Att det enda sättet att vara frisk på är att äta kakor/godis/glass mer eller mindre varje dag. Allt annat är att vara feg, att följa ätstörningens röster och åsikter. Det är jag less på.

En människa som har eller haft ätstörning blir dömd efter en annan mall än dom som inte haft den typen av problem.

Om en "vanlig" människa väljer att äta frukt till efterätt istället för glass är det ingen som tycker det är särskilt märkligt. Har man däremot ätstörningsproblematik så är det "sjukt" att välja frukt.

En "normal" får tycka att margarin smakar bättre än smör på mackan. En ätstörd får det inte, det är att vara feg, att inte våga äta fettet.

En människa med ätstörningar får inte välja bort bearnaisen för att hon eller han inte gillar dragon, det är bara en ursäkt från ätstörningen. Någon som inte har den problematiken har däremot "rätt" att avsky dragon och låta bli såsen.

Att ta en macka till mellanmål istället för godis är att ta "den trygga vägen" att inte utmana och man kommer aldrig bli frisk. Som ickesjuk kan man ta en macka för att det är det man är mest sugen på och ingen tycker att det är märkligt.

Som sjuk eller tillfrisknande från ätstörningar är det knappt ok att låta bli att äta fast man är magsjuk, det är att "ta chansen" att låta bli. Ingen skulle drömma om att säga till någon som inte har problem kring maten att stoppa i sig massa mat i det läget.

Det dömandet tycker jag är aningen märkligt. Att man är sjuk om man faktiskt inte är så jätteförtjust i glass och godis. Att man inte får ogilla en del saker.. och då handlar det om saker med högt kaloriinnehåll. Det är mer ok att inte gilla morötter men gud nåde dig om du ogillar sockrade flingor. För DET är bara ätstörningen som talar... Då är man fortfarande sjuk.

Min åsikt är att det bara är man själv som vet det (även om det kan vara svårt ibland, att reda ut om min eller ätstörningens åsikt). Huruvida man faktiskt ogillar något eller om man fegar. För ja, det är sjukt att avstå för att man är rädd, för att man lyssnar på en del av sig själv som säger att det är farligt. Om man undviker såsen eller kakorna för att man vill undvika ångesten. Låter man däremot bli att äta glass för att man inte är sugen, jordnötssmör för att man inte gillar smaken ja då är det inget som gör en till sjuk. Jag känner flertalet fullt friska vuxna människor som inte är sådär överdrivet förtjusta i sötsaker överlag och föredrar att äta mat eller frukt.

Vad jag vill få fram? Att det finns flera sätt att äta på när man är frisk. Det handlar egentligen inte om vad som stoppas i munnen utan om tankarna kring det hela. Även som fd ätstörd ska det kunna vara ok att välja något som har lägre kalorinnehåll om man tycker bättre om det.

För egen del så älskar jag både kakor och frukt=) och är fortfarande feg i en del situationer.

Tårarna rinner, skriket ekar, händerna bankar och naglarna klöser. Men bara inuti. Lungorna snörps ihop, världen vinglar. Självhatet växer som maskrosor och håller sig kvar med rötter så långa att man måste gräva upp hela gräsmattan för att få bort dom. Värdelös, ful, idiot... studsar runt i huvudet. Jag lever, jag finns, jag är. Men varför?

Livet leker men det är en lek jag inte kan reglerna i, en lek jag aldrig bett om att få delta i.

Jag vill inte andas is och eld.

Jag drar mig för att skriva något för inte tusan blir det något konstruktivt. Det blir bara gnäll och stackars mig. Men ibland behövs ventilen. Typ nu. Jag sitter och det känns som hela jag slits i stycken av all ångest. Haft en tuff helg iväg på handbollsturnering, mycket folk, äcklig mat (och jag är ändå rätt härdad gällande sånt) och naturligtvis dåligt med sömn. Luftmadrasser är liksom inte häftiga och klassrum är inte gjorde för att sova i. Mardrömmar inatt och vaknade för tidigt. Haft ångest hela dagen. Mest velat försvinna och nu äntligen hemma i lugnet och tryggheten släpper masker och teater och jag känner allt jag skjutit åt sidan. Allt på en och samma gång och jag är så trött på det.

Less och uppgiven på att jag inte förmår mer. Inte klarar att bli av med det. Att jag levt så många år med det och ändå så är jag slav under ångesten, ändå är det den som bestämmer och ser till att jag inte orkar och kan göra saker som alla andra. Jag vet att jag är skyldig till att det inte vänder men jag är likförbannat trött på det. Trött på mig själv.

Jag bara innerligt hatar känslan av att hjärtat vill packa ihop och försvinna, känslan av avgrundsvrålet som sitter i bröstet men inte hörs, bara känns. Jag avskyr att sitta och småskaka, att vara rastlös och orolig och inte kunna fokusera. Jag är less. Det räcker nu. För i helvete, jag har fått nog!

Vill gråta, skrika, riva sönder mig, dunka huvudet i väggen, springa tills all luft tar slut och stegen blir snubblande. Vill försvinna från känslan av att pressas ihop från alla håll. Men jag har förmåga att behärska mig rätt bra numera. Jag bara känner det och vill härifrån. Jag mår inte ett dugg bättre för det. Jag stänger bara in det mer.

Men utåt verkar det friskare.

(älskade tant P, jag saknar dig så jag går sönder litegrann)

Igår fick jag en ångestdagbok (hundraartonde försöket med papper jag ska ta med mig hem och fylla i?) och fick återigen inse att jag inte har en normal vardag och att jag inte mår bra. Jag har bara vant mig. Det var symptom på panikattack/ångest uppradade och jag slängde ett öga på pappret och konstaterade för min samtalskontakt att ja, vaddå.. jag upplever väl minst tre av dom här bara av att gå in i vårt minililla köpcentrum här hemma. Prickar av ett gäng om jag sätter mig på en buss. Ännu ett par om jag ska ringa ett telefonsamtal. Många dagar uppfyller jag flera av kriterierna bara jag ska ut från hemmet. Jag orkar bara inte riktigt bry mig, eller.. jag ser inte att det inte är normalt att bli yr och ostadig och lätt illamående med lite overklighetskänsla om man går och handlar. Det är ju så min vardag har varit så länge att jag inte minns annat. Inte vet hur det känns att inte leva med det. Det där är liksom inte ångest att säga något om för mig. Därför har jag aldrig nämnt det för min samtalskontakt.


Igår hade jag en två timmars gråtattack i sängen. Det räcker nu. Jag har gått upp sjutton kilo sen årsskiftet. En del av dom var nödvändigt men många av dom senaste är inte det. Jag växer ur kläder jag haft i flera år och jag har fasen inte råd med det och jag har banne mig ingen lust med det heller. Jag tror inte på förklaringen med genetisk vikt. Varför skulle den helt plötsligt ligga typ tio kilo över den vikt jag legat på annars som frisk och fullt ätande? Jag tycker scä är oförstående och rent utav småelaka när det enda jag bemötande jag får är den där harrangen om att alla är rädda för att sluta gå upp och att min kropp minsann vet bäst själv vad som är en bra vikt. För mig är det inte en "kanske-om-rädsla", för mig är det ren och skär verklighet. Jag går upp, går upp och sen går jag upp lite till. Inga tecken på avstannande. Jag hetsäter inte. Jag tränar mellan fem och sju pass i veckan. Jag går upp.

Jag vet inte vad jag ska göra. För mig är lösningen att äta mindre, det enda jag ser framför mig är hur jag ska leva resten av mitt liv på diet för att inte bli överviktig för jag orkar inte träna mer. Jag tar slut då. Jag älskar mat. Jag står bara inte ut med det här. På riktigt.

Känslan av värdelöshet, känslan av meningslöshet. Ångest från första sekunden av vakenhet som ligger och gnager och stör hela dagen. Så fort jag släpper minsta lilla på försvaret så smäller den till. Reagerar på korkade saker runt maten. Vill göra allt själv. Blir gråtfärdig av att se mig. Luften blir tjock och tungandad. Jag ser ingen framtid. Orkar inte tänka längre än till dagens slut. Kan inte förutse eller drömma. Bara uppgiven. Som så många gånger förr.

Nämn något som gjorde dig glad igår: Att det fanns bra medicinbollar med handtag på gymmet där jag var.

Vad gjorde du kl 08 imorse: Sov djupt

Vad gjorde du för 15 min sedan: Satt vid datorn.

Det sista du sa högt: "Nej det kan man inte förståss"

Det senaste någon sa till dig: "Nej det kan jag inte"

Vad har du druckit idag: Te med mjölk och ett glas vatten till pillrena.

Vad var det senaste du åt: Yoghurt med björnbär i.

Vad var det senaste du köpte: En liter mjölk och en bit västerbottenpaj.

Vad är det för färg på din ytterdörr: Asful grön. Typ ljus kirurggrön

Vad är det för väder hos dig nu: Blöt och grått.

Godaste glassmaken: Choklad eller en bra vanilj.

Tror du på kärlek vid första ögonkastet: Ja.

Sover du tungt: Lite olika, vaknar lätt av "fel" ljud i lägenheten som tex iller som spyr fel eller saker som ramlar/välter men i övrigt sover jag som en klubbad säl.

Drömmer du mardrömmar: Mycket mycket sällan.

Trivs du med ditt jobb: Har inget.

Favoritklädsel: Mjukisbyxor och i övrigt allt som täcker så mycket som möjligt av mig.

Favoritlåt just nu: Det varierar väldigt.

Vad ser du om du tittar till höger: En lampa och bakom den en del av vardagsrummet.

Vad gör dig glad just nu: Just för tillfället inget speciellt.

Vad ska du göra härnäst: Vet inte så noga men ska ut och springa senare.

Höger eller vänsterhänt: Höger.

Humör just nu: Avslaget.

Favoritgodis: Choklad, av hög kvalite.

Kläder just nu: Yllesockor, smutsiga träningsoverallsbyxor, en stor t-shirt och en av Jonathans tjocktröjor?

Sommarplaner: Andas och leva.

Hur många kuddar sover du med: Två.

Spelar du något instrument: Har spelat blockflöjt.

Morgon eller nattmänniska: Inget av det, dygnetrunttrött.

Vad är viktigast för dig: Familjen, Jonathan och illrarna alltså.

Är du kittlig: Hysteriskt.

Snarkar du: Nej.

Stjärntecken: Oxen.

Äckligaste insekten: Sånna jävlar som bor i mjöl och invarderar hela skåp och är omöjliga att bli av med.

Nyss inkommen från en löprunda i grågrått och fukt. Skönt. Snart är det duschdags och sen styr jag min näsa (och resten av kroppen) mot svärmormor och svärmorfar där det ska bli födelsedagsfirande. Dt är vi som står för tårtor så dom ska pysslas ihop framåt eftermiddagen. Chokladtokiga som vi är så blir det chokladbottnar, ett lager tryffel med kardemumma och sen ett lager lemoncurd. Alltsammans naturligtvis täckt med chokladglasyr och dekorerat med chokladbokstäver. Så.. jag hoppas alla gäster gillar choklad=p.