uppfortsomfan

Dagens positiva:

Solen skiner
Valle mår bättre efter att ha varit riktigt dålig i söndags
Vi får en frys!!!

I lördags pratade vi om födelsedagsönskningar och jag sa att jag ville ha en frys... i måndags ringde pappa och undrade om det gick bra med en frysbox eller om det måste vara skåp. Så min snälla fader hade hittat en box med jätteextrapris och tyckte att vi skulle ha den. Jag tackar inte nej, snart kan vi använda vår glassmaskin! Vi kan laga matlådor och det går att vara ekonomisk och köpa storpack! Vi kommer inte behöva välja om vi vill ha spenat, broccoli eller gröna ärtor i frysen, vi kan ha alla på samma gång!

Gårdagens positiva var att jag överlevde första handbollsträningen på evigheter. Var livrädd innan, tycker det är jättejobbigt att komma tillbaka efter uppehåll. Det blir alldeles för mycket uppmärksamhet men som tur var så var det en träning med väldigt lite folk nere så det kändes ok. Nu ska jag bara stå ut några veckor innan det slutar göra så förbaskat ont av skotten.

På den negativa sidan:

Jag avskyr mig.

Jag tror bankerna försöker pika mig. Senaste veckan har jag fått erbjudande från inte mindre än tre banker att ta förmånliga stora lån utan säkerhet. Jag vet att jag inte är rik. Tack det räcker så.

Och om någon är intresserad av vilken musik som alltid får mig på gott humör så följer här några exempel:

Solen i ögonen - Lars Winnerbäck (gärna live)
The worst day since yesterday - Flogging Molly
American Idiot - Green Day
Jag får liksom ingen ordning på mitt liv - Lars Winnerbäck

Igår var en sån dag när ångesten satt i bröstet och gjorde det svårt att andas. Lämnade hemmets trygga vrå för att handla och det tog helt slut på mig. Kryper in i trygghetskläder och dricker te. Andas så gott det går. Varför ska min stackars underbara man behöva stå ut med mig såhär.

Jag vill bara inte vara med. Vart jag än vänder mig ser jag smala ben och tunna handleder, platta magar. Varför måste jag finnas mitt ibland det där. Jag orkar inte.

Orden känns utnötta. Välanvända. Söndertjatade. Liknelserna platta och grådassiga. Det är så invant. Ord räcker inte riktigt idag. Jag har skrivit dom för många gånger, dom har tappat meningen. Betydelsen är bleknad.

Det är som sår. En gång för länge sedan var tre små rispor en anledning till låsta dörrar och långa korridorer. År senare fick jag själv ta tunnelbanan hem med tio tjugo nya stygn. Det var redan gjort så många gånger. Dom visste att jag inte skulle göra något värre. Det var gjort så många gånger att det hemska i det hela bleknat bort.

Jag vet inte. Jag är kanske på väg att ge upp. Bara acceptera att skit är skit. Vara tyst, låtsas, le och vara glad. För hur förbannat ont det än gör så hjälper ingenting (jag kan inte ta emot hjälp på rätt sätt). Tanken kom när jag stod på tunnelbanestationen med ångesten värkande i bröstet och försökte komma ihåg hur man andas. Jag är inte en fara för mig, inte för andra. Det finns liksom inget att göra när jag mår som jag gör. Jag fortsätter som vanligt, låtsas som inget så långt det går och försöker lära mig att leva med smärtan och oron. Jag minns ju inte ens hur ett annat liv ser ut. Kan man lära sig att stå ut med kroniska fysiska smärtor går det kanske med psykisk också?

Att komma hem var att landa i ett svart hål. All energi, all lust och all ork bara försvann. Käpprätt ner i det svarta. Allt jag förträngt och skjutit undan under veckan slog mig i huvudet med kraften från en gjutjärnspanna. Tårar. Fel känslor och ångest.

Men det var fint där vi var. Så det så. Vi har provat alla väder, dimma, hällregn, solsken, blötsnö (alltså BLÖTsnö) och puder.

 

Flygbolagsreklam fårn min fönsterplats=p

 

Hallonpaj

 

Lite alp

 

Kyrktupp i Argentiere

 

Utsikt från en lift i Verbier

 

Molnigt värre däruppe

 

Jag åkte skidor i dimman också

 

Mera berg

 

Mer berg, denna gång inklusive hus

 

Moln och berg

 

Det var snö i bergen men nere i byn fanns det tussilago

 

Sista dagen hade Jonathan för ont i ryggen för att åka så vi hamnade på lördagsmarknaden i Charmmonix.

Det här är deras små söta bitar av fransk nougat, kniven är inte liten, det är en STOR kniv.

Idag har vår kära bil Lady Skrutt lämnat oss för dom sälla motorvägarna. Chauffören hedrar henne med en whiskey och jag skålar i te. Vi kommer alltid minnas vår första bil, hon var fin.

För att prata om något annat (och nu kan känsliga vegetarianer och liknande sluta läsa) så kom jag när jag stod med hela händerna nerkladdade av kycklingskrov och saxen i högsta hugg hur min första kontakt med inälvor var. I högstadiet skulle det dissekeras lunga av något djur, gissningsvis någon gris eller ko. Jag klarade inte av lukten trots att jag gärna ville se så jag fick lämna lektionen. Hade någon sagt till mig då att jag ett antal år senare utan att blinka eller fundera ens två gånger skulle ha dom styckningsorgier jag upplevt hade jag nog bara skrattat. Jag har klippt upp nästan alla organ som finns tror jag, lever, njure, hjärta (dom är jäkligt faschinerande) lungor, strupar, magar... you name it I've done it. Jag har styckat kalkonskrov som var så stora att vi fick lägga en pressenning på golvet och åka och köpa en busksax. Jag har flått, tagit ur och styckat en hel kanin. Jag har i flera timmar stått med kycklingskrov och sedan packeterat kilovis för att pressa in i en frys. Jag som fram tills att jag skaffade iller var så nojig med kyckling att jag knappt vågade ta i det.. trodde jag skulle få salmonella och ja.. allt annat också för den delen. Sån kan man bli när man barfar illrar. För själv äter jag inte kött.

Imorgon lämnar jag landet för skidåkning. Återkommer nästa helg. Så får vi se hur Sverige klarar sig utan mig=p

Migrän borta och Hanna betydligt piggare. Tycker inte om när det smäller till sådär, börjar med att jag får synstörning, små saker som dansar i utkanten av synfältet som sakteliga flytar sig närmare mitten och gör att jag tappar delar av synfältet. Därefter följer den obligatoriska huvudvärken. Så, med andra ord, hela eftermiddagen spenderad i sovrummet med lampan släckt.

Men nu är den borta, bara lite restvärk men inte värre än att jag sitter upp och orkar göra saker. Det är en sak jag uppskttar i livet, när ont försvinner=)

Var precis vad jag tänkte och åt en mycket god hemgjord semla, naturligtvis med hemgjord mandelmassa också.

I övrigt så var samtalet på scä inte så där våldsamt lyckat. Hon spädde på min rädsla rätt bra genom att glatt berätta att det är jättevanligt att gå från anorexi till hetsätning. Fint... Det var alltså vad hon svarade när jag sa att jag föredrog att äta så få gånger om dagen som möjligt för då var det färre tillfällen där jag pga hunger riskerar att äta för mycket. Tack. Då vet jag att jag är på väg dit jag inte vill.

Men semlan var god.

Jag är för svag. Det finns ingen annan eller bättre förklaring. Jag är inte bättre än så här nu. Jag är nära nog tillbaka.

Scä imorgon.

Jag mår sämre. Jag blir mer. Dålig kombination. Mycket dålig kombination. Viktökningen är lika snabb fortfarande. Har insett att jag kommer få vara hungrig jämt hur jag än gör. Så jag faller, jag lyssnar på fel. Drar ut på timmarna mellan måltiderna för att få dom så många som jag står ut med. Tar lite mindre än jag borde, hungrig får jag ju vara ändå så vad fan (säger det i mitt huvud). Dricker mer te för värmen och tomheten. Jag trampar snett och faller och precis som förut är jag medveten om det. Precis som alltid så vet jag när jag gör fel. Det är inte så att jag väljer det medvetet. Men jag är medveten om vad som händer. Jag vill bara försvinna, både mentalt och fysiskt.

Jag tänker på mat och hatar mig själv större delen av min vakna tid. Precis som förut. Jag har lite mer hjärnkapacitet att göra det med än under värsta svälten så tankarna blir längre och mer hatfyllda mot min kropp. Mot mig.

Jag vet en sak jag aldrig ska göra. Säga till någon som är rädd att gå upp massor när den börjar äta att det är svårt att gå upp i vikt. Vet inte hur många gånger jag fått höra det som tröst. Det stämde inte. Det enda jag har lätt för i livet just nu det är att gå upp i vikt.

Jag är vansinnigt förtjust i dammsugare (punschrullar).

Mina nuvarande omeprazol är oranga och blå, dom förra var vita och rosa.

Jag har nästan aldrig kontanter på mig.

Min favoritmat på utflykter är piroger, hemgjorda då.

Jag har alltid avskytt att dricka sött till mat.

På tal om dricka så dricker jag inte läsk eller något annat med kolsyra för jag ogillar kolsyra.

Dricker inte heller alkohol i någon form.

Jag sover med två kuddar men ligger bara i ena hörnet längst ner så dom gör ingen större nytta.

Jag har en enorm pliktkänsla och avskyr att utebli.

Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan döda människor.

Jag har alldeles själv fått njuta av en hel perfekt mogen mango och det är nog bland det godaste som finns. Brukar alltid få dela men nu råkade jag tappa den i golvet när jag handlade så ajg var ju tvungen att sluka den innan den blev dålig och stackars Jonathan är inte hemma. Mums var det!

Sen har det fötts flodisbäbis! http://www.dn.se/webbtv/nyheter/se-oliver---en-sensationell-tjockis/

Jag andas förvirring, osäkerhet och känner hur jag rivs i bitar av ångestfanskapet. Drömmer och kommer ihåg, har svårt att somna. Rastlöst orolig och ledsen. Alltigenom bara förbaskat ledsen.

Och återigen är jag för "svår" för vården. Hon kommer ge upp.

Jag vill bara lägga mig ner och sluta. När jag trodde jag kunde äta mat som är så jäkla gott.

Men nu ger jag banne mig helt jävla tvärupp. Tre nya glada jävla kilon har klistrat sig fast på min kropp senaste två veckorna och det finns ingenting som skvallrar om att ökningen håller på att sakta av. Jag har passerat den vikt jag hade tidigare som frisk och fortsätter bara uppåt. Jag är ledsen men jag vill inte se ut så som jag gör dit jag är påväg i en rasande jävla fart. Jag får bara massa lugnande ord om att alla är rädda för att inte sluta gå upp i vikt. Vad tusan ger det mig? Jag stannar inte upp, jag mår inte bättre. Det enda som händer är att jag vet att jag är som alla andra (som om jag trodde något annat, inte är jag speciell) och att jag blir större och större och större. Två månader sen är jag tillbaka på min all time high vikt från min medicintid. Den som faktiskt ligger och tippar mot övervikt. Jag ska gräva ner mig i sommar. Fan ta livet.