uppfortsomfan

Jag brukar alltid få höra att jag måste bli bättre på att be om hjälp. För nästan jämt så tar jag hand om det själv. Jag orkar inte vara ivägen, inte störa och irritera.

Men så då och då så gör jag det ändå, jag tar sats ända nerifrån tårna och lyckas få fram det där. Att det inte är så bra. Visar upp något av det som finns under och i.

Och varje gång så kommer jag ihåg varför jag inte gör det oftare. För även om jag blir tillsagd att be om hjälp så finns det ingen hjälp att få. Det är fortfarande bara jag och min skit och det är vi överens om. Det är bara jag som kan ändra något, jag vet. Så varför ska jag då be om hjälp?

Man är alltid ensam. Jag måste bara lära mig att komma ihåg det.

Jag har lärt mig när det gäller psykakuten. Fortfarande har jag lite svårt att komma ihåg ibland när det kommer till min samtalskontakt. Igår sa jag som det var. Att allt känns värdelöst. Det betyder inget, jag känner inte. Orkar inte. Som svar, så får jag veta att jag har det där i mig någonstans, det där som gör att det känns värt och meningsfullt. Det har jag säkert men nu har jag inte tillgång till det. Därför känns det bara tomt och torrt och fult. Jag vet inte ens hur och var jag ska börja leta.

Jag har gått vilse i mig själv så många gångar att jag tappat tron och orken. Som om själen vore ett svart hål. Jag vill inte vara vilse, jag är ensam och kall och trött och längtar efter en varm säng.



Jag kan inte hantera att jag inte har en lösning så jag skapar ett problem som har en lösning. Destruktiv. Taffligt försök att få ordning på något i en kaosvärld där inget är lätt, där inget är logiskt och där luften förvandlas till taggtråd.


Sen faller jag fritt och önskar mig någonannastans där stjärnorna alltid lyser och jag aldrig mera fryser ensam i min själv.




Jag mår inte bra. Hjälp.

Nej, det behövdes fyra.. eller ja.. fyra kakor igår. Inte det enda jag åt och jag åt inte för mycket. Ett halvkilo upp, jajjamen. Någon som har svårt att gå upp och vill låna det här vraket till hatad kropp en stund?

Eftersom jag inte orkar dela med mig av tankarna jag har just nu så får ni bilder på mat och bakverk. All made by me.. jag har för mig att någon ville se sånt förut.

Att aldrig veta varför, att inte förstå.


Och att inte acceptera det.

 

För mycket, för djupt, för trött. Tankar som jagar, tankar som sticker och skär. Känslor som bankar och slår, känslor som är is och eld.

"Tut tut sa båten och så gick bryggan och där stor jag med väskan i halsen och gråten i näven och önskade att jag aldrig kommit med."

Jag önskar att jag inte fanns och jag orkar inte bry mig om livet.

Och jag kan inte låta bli att bry mig om vad jag äter, hur jag ser ut, vad jag väger.


Jag känner mig äcklig. Jag känner mig hemsk. Jag vill inte gå upp ett enda jävla gram till. Jag får inte, ska inte, borde inte men jag vill, vill vill bli mindre. Det är det enda jag hör ringandes i mitt huvud. Ja och det eviga ekandet om hur dålig jag är som äter något överhuvudtaget.

Jag är för trött och less för att egentligen bryr mig. Ändå är jag maniskt besatt.



..och jag är inte stor och stark, jag sitter med en nalle i famnen och önksar mig bort och orkar inte ens gråta...

I mitt huvud vandrar fraser och meningar. Just nu mest "jag orkar inte" . I'm sick of this. Jag vill inte mer. Livet är inte kul. Jag har ledsnat. Orkar, orkar, orkar inte.

Jag är inte stor, jag är inte stark, jag är sjuk och svag och förbannat trött på att kämpa och slita. Jag är faktiskt less på det där, vad det nu är, som håller mig kvar, som tvingar mig att stå rak fast den inre smärtan vill ha mig liggande i fosterställning. Jag hatar att jag måste. Inte för någon annans skull, jag måste inte vara stark. För mig kan jag inte lägga ner och bryta ihop. Det går inte. Jag ska ju. Jag har ju åtaganden. Jag måste.

Jag lever för att mitt inre perfektionist säger att jag måste. Inte för att jag egentligen vill.


Jag saknar energi och ork och lust. Någonstans på vägen hit har det försvunnit. Någonstans i mitt liv har jag tappat bort förmågan att leva. För det har så länge varit överleva. Jag har varit sjuk i halva mitt liv. Hur länge ska man orka? Hur länge står man ut? När kan man tacka och gå?



Idag fick jag höra att jag såg pigg ut. Jotack, jag kom hem halv fyra inatt och sov i runda slängar sex timmar och har haft ångest hela dagen så då undrar jag, hur ser jag ut i vanliga fall? Det måste vara hemskt?

Ibland undrar jag om det vore skönt att gråta.

Jag gör det sällan.



Just nu är nog inget bra. Jag känner mig lyckad om jag är hungrig. Det är fel. Jag går i sirap, allt är tungt. Igår cyklade jag en kvart för att köpa kaffe. Det var som en mental bergsbestigning. Hela kroppen vill bara sluta vara med. Det är psykiskt. Jag orkar rent fysiskt när jag väl släpat mig iväg ut genom dörren men psykiskt klarar jag inte mycket. Jag älskar att promenera. Verkligen. Det är något jag alltid gjort, oavsett hur jag mått. Nu orkar jag knappt det. Jag kan gå ut och sen få kämpa mot längtan efter att gå hem och lägga mig i sängen och bara slippa allt. Jag får tvinga mig att göra allt.

Jag går upp i vikt av min inaktivitet och försöket att äta mer normalt. Helt uppenbart räcker inte ett träningspass om dagen om man sitter still resterande timmar. Jag hatar mig därför och får ångest som byggs på under några dagar och sedan orkar jag inte mer. Fler stygn (hur i hela friden kan någon glorifiera skiten). För lite sömn. Trött, arg och ledsen.

Jag vill bara gräva ner mig under täcket. Slippa vara med, men jag får inte. Jag måste.

Jag ser en bild på våfflor och tänker att det är gott. Sen tänker jag på mig och vill bara gråta och bestämmer mig för att aldrig aldrig äta en våffla igen.

Sen inser jag att jag säkert kommer göra det och bli ännu fetare.

Då vill jag inte vara med längre.

Galgbacken, Visby

.. that I hate to live?

Andetag som gör ont. Oro, rastlöshet, hemskhet.

Ful, ful, ful.

Något skär, det skär i mig. Är det så konstigt att svara med samma mynt?

Jag vet, destruktivt, jag vet, korkat. Jag vet att det inte löser något i längden, att det egentligen aldrig löser problem. Jag vet att jag inte ska. Jag vet allt. Ändå är jag kvar. Varför är jag så dum?


Ta mig bort, ta mig härifrån. Jag orkar inte, jag vet inte hur många gånger jag sagt det. Orden förlorar sin mening, det är som historien med pojken som ropade varg. Det är inget att bry sig om. Alla vet att jag inte tar livet av mig tillexempel. Första gången jag kom in med sårskada på psykakuten blev jag kvar två månader, störst delen under lpt. Idag klappar dom (om det är någon som orkar bry sig) om mig lite och skickar hem mig från ortopedakuten med tio femton nya stygn utan att ens ta reda på hur jag tar mig hem klockan två på natten. Misstolka det rätt. Jag skadar mig inte för uppmärksamhet. Jag skadar mig inte för att bli daltad med. Det är inte menat som "hej se mig och hjälp mig". Det är inte ett rop på hjälp så. Men, det känns som ingen någonstans orkar ta det på allvar hur jag mår. Mina skador är symptom på hur ont jag har i själen. Om jag säger att jag inte orkar så blir det inte mycket respons. Kanske för att jag alltid orkat? Eller, låtsats. Hur mycket jag offrar, hur ont jag har, hur många vakna timmar det spenderas hemma, hur ofta Jonathan inte vågar låta mig vara utom synhåll mer än en tio minuter i taget.

Hur mitt kämpande påverkar mig imorgon eller nästa vecka syns inte idag. Det som andra ser är att jag fortfarande står upp. Vad dom inte ser är hur det som gör ont i mig växer. Hur jag kämpar för att andas.

Vad är definitionen av orka egentligen? Jag har ju faktiskt inte ens försökt ta livet av mig så kanske är det inget problem? Kanske gnäller jag bara, i vanlig ordning?

Jag är trött, jättetrött. Kunde inte somna igår, ångest och mer ångest. Nu är jag trött och yr och är inte riktigt säker på att jag är med på riktigt. Det känns som ett luddfilter mellan mig och världen. Borta. Dessutom är jag fortfarande öm i huvudet efter gårdagen.

Jag önskar att jag kunde suga hormonerna ur min kropp! I alla fall dom som har med förökning att göra. Som jag tidigare har nämnt så avskyr jag det ytterst dumma påfundet med mens. Jag har aldrig känt mig kvinnlig eller glad över att kroppen fungerar för att jag har ont, blöder, samlar vätska och får finnar en gång i månaden. Så, som om inte det vore nog så har jag nu senaste halvåret fått tillbaka min hormonmigrän jag led av i tonåren och det har dessutom blivit värre! Av sex månader har jag sluppit en eller två gånger. Efter lite utredningar har jag kommit fram till att det inträffar ungefär när ägglossningen sker. Så, hormonhelvete är det enda jag säger. Jag avskyr det!!


Dagens väderbild:

 

 

Dagens mer positiva händelse (för att försöka bortse från att jag just nu bara vill försvinna och döva smärtan med min destruktivitet) är att jag bokade flygbiljett idag. För jag ska åka till Litauen i oktober och hämta hem Royal Dream of ColorPoetry Ferretry eller som namnet här hemma blir Abercrombie (the zombie).

 

Först ut blir några bilder från när han var sex - sju veckor:

 

 

Sen några nyare bilder när han är ungefär elva veckor:

Att tro att jag skulle må bättre någon annan stans är befängt. Att tro att mindre folk och mera natur skulle få mig att andas lättare är bara naivt. Varför längta iväg när livet ändå följer med. Det är ju mig det är fel på, inte var jag är. Jag kommer inte le och känna mig hemma för jag är fortfarande jag.

Att inse att det är livet jag längtar bort ifrån på något vis. Eller från mig själv.



Jag faller nu.

Behöver jag säga att det fortfarande inte är kul att vara jag... godiset jagar mig. Eller njae, ångesten då. Det är svårt att fokusera. Jag är rastlös, driven av ångest. Men jag vågar inte gå ut som ajg brukar. För mycket knivbråk och döda människor här i somras. Ja ok inte just utanför min port men i närområdet. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det är bara vidrigt.

Har jag sett att andra ägnat sig åt så varför inte dela med sig av min otroligt händelserika dag.. (ehm ja...)

Uppgång vid elvasnåret och varje morgon möts jag av fyra par underbara ögon som undrar om det inte är så att dom skulle haft frukost för lääänge sedan. Oavsett om klockan är sju eller tolv så är det deras åsikt.

 

 

En knapp timme senare satt jag framför datorn med en stor tekopp (med te).

 

 

 

Sen blev det klickerträning med en iller och en glädjande nyhet, fröken Alinda (den ljusa) som tidigare ratat det godiset som är bäst till klickerträningen åt det idag! Hon har sagt usch och blä när hon nosat på det men idag stoppade jag det helt sonika rakt i munnen på henne när den var halvöppen, hon tuggade och bad om mer. Nej hon är inte som hon ska. Jag som nästan blivit gråhårig i mina försök att hitta bra träningsgodis till henne eftersom hon är i stort aktiveringsbehov.

 

 

 

Följande timme spenderade jag i sängen med sällskap av den sjätte Harry Potter. Det är nog fjärde eller femte omgången jag läser och jag är glad att alla utom dom två första är på engelska. Så mycket bättre.

 

 

 

Sen var det dags att äta något.. så jag tog ett korsord och bänkade mig med avokado och mozarellamackor. Sen höll jag på att avlida av ångest och var ungefär så här ___ nära att börja hyperventilera och bli allmänt knäpp (läs panik). Men jag gillar sånna mackor.

 

 

 

Sen fick jag minsann ta mig ur pyjamasen och masa mig till bussen. Klättring väntade. Så här ser det ut vid vår hållplats.

 

Framme, pigg, alert och sugen på klättring. Ja i alla fall det sista!

Jag har sagt det förut tror jag... blä!!

Ok.. jag bara orkar inte. Vilket jag också sagt tusen gånger och ändå står jag här men det gör så äckligt ont och jag vilar varje dag fast jag inte gör något mer ansträngande än möjligen ta en promenad eller baka bröd.. förutom träna då.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva utan att upprepa mig alltför mycket. Ännu en tuff dag, en jobbig kväll. Släpade mig ut idag med kameran för jag vet att jag tycker att det är kul någonstans därinne men fy tusan vad tungt det var. Efter en kvart började jag undra om jag inte kunde få gå hem och lägga mig sängen och sova. Då är det inte på topp för jag älskar att vara ute och gå i vanliga fall. Just nu sitter jag och försöker låta bli att vara alltför destruktiv. Trots en ok handbollsträning (tack vare min underbara målvaktskollega) så är det otroligt tufft. Jag försöker med allt jag kan att hålla ihop för jag orkar inte fler sömnlösa nätter och fler vitklädda som har gett upp och nästan säger välkommen tillbaka när jag går.

Tusen bitar jag ligger överallt.



Här är dagens bildresultat, har ägnat mig åt att leta hösttecken, som normala människor letar vårtecken.

Hur kan man göra dig glad? Genom att köpa med sig hobnobs med mörk choklad om man är i england=)

Konstruerade eller fantiserade du mest som barn? Byggde gärna lego men leka med det man byggt? Värdelöst, samma med kojor. Kul att bygga men sen då?

Lättväckt? Det beror lite på, blir klarvaken när jag hör att illrarna gör något fel, dvs något välter eller så men sover igenom åskoväder.

Tar du det helst lugnt eller är aktiv en ledig dag? Det beror på hur jag mår men i princip är jag hellre aktiv.

Hårt eller mjukt godis? Öhm.. oftast mjukt tror jag.

Tycker du att det är pinsamt/äckligt att snyta sig bland folk? Njae, inte så att jag ställer mig och trumpetar i öronen på folk men jag snyter mig hellre än låter snoret rinna ner i munnen för DET är äckligt. Jag är så gammal at jag insett att ibland måste man helt enkelt.

Har du någon gång målat ditt tak i någon annan färg än vitt? Nej, jag har aldrig målat ett tak överhuvudtaget men skulle säkert kunna välja någon annan färg än vitt om jag gör det.

Gillar du runda eller kantiga former? Runda!

Tycker du att du är kreativ? Jodå, när jag mår bra och är inspirerad.

Gillar du att fylla år? Tja jo, jag gillar att få presenter=) Att bli äldre är inget jag lider av mer på födelsedagar än andra dagar.

Är du händig? Det händer.. haha.. förlåt. Jo med en del saker.

Tycker du att våldsfilmer är häftiga? Inte ett dugg.

Vilken färg speglar din personlighet? Egentligen är det nog orange tror jag.. men ofta är det alldeles för mycket svart och grått ivägen för att den ska lysa och synas ordentligt.



Övrigt om mig är bland annat att jag gillar natur och vetenskapsprogram på tv om jag nu måste kolla på något. Att jag är kass socialt och kan inse ungefär en kvart efter att någon frågat mig hur det är och jag svarat att jag kanske borde fråga samma sak tillbaka. Att jag gillar Lilla My bäst i mumin och har blivit jämförd med henne mer än en gång. Att jag gillar senap och persilja som kryddor. Att jag helst köper mina kläder i frilufts eller sportbutiker. Att jag gillar skorpor.

Eller veckans eller möjligen månadens är Minna som hjälpt mig idag. Tack!



När jag saknar egna ord så lånar jag, Lars Winnerbäck - Ingen soldat.


himlen faller ner
det svider till där kniven skar
jag har varit vaken hela natten
känt om hjärtat sitter kvar
känt om hjärtat sitter kvar

jag har litat på imorgon
som en troende tror
jag skulle gjort så annorlunda
om jag gick i andra skor
om jag gick i andra skor

jag är ingen soldat
jag har inga vapen att ta till
inga korståg jag vill gå
ställ mig inte i ett led
du får mig aldrig att stå still
jag fungerar inte då
jag är ingen soldat
jag tänker inte så

det har härjat krig i huset
det har härjat krig i mig
mina ögonlock är tunga nu
snart drömmer jag om dig
snart drömmer jag om dig

jag har aldrig stått vid fronten
eller försvarat det jag har
men i skärvorna och flagorna
ligger ändå allting kvar
ligger allting ändå kvar

jag är ingen soldat …

i rispan från min vrede
ska jag sätta jord och så
i skuggan av din stolthet
ska jag resa mig och gå

jag är ingen soldat …
jag är ingen soldat …






Du får mig aldrig att stå still, jag fungerar inte då.

Idag är det måndag.

Inte för att det säger så mycket egentligen. Det är en dag som alla andra. Möjligen att det är en bra dag så sett att jag oftast inte har något inbokat. Möjligen att det är en dålig dag eftersom jag oftast mår skit efter att ha försökt vara aktiv under helgen.

Idag är det en måndag när jag inte mår bra. På en enda fläck. Helst vill jag bara ligga i sängen och aldrig mer behöva tänka. Det får jag inte för mig själv. Så jag är vaken, eller uppe.

Det finns saker hemma som borde göras men jag orkar inte. Det finns saker jag borde uppskatta men jag orkar inte.

För att säga lite som det är. Eller mer bestämt, som det känns.

Jag orkar inte mer.





Men likförbannat kommer jag vakna imorgon och gå upp. Det gör jag alltid. Att allt i hela mig protesterar och vill lägga ner skiter jag i. Varför kan jag inte för mitt liv förstå. Att bli utbränd under en sjukskrivning?

Jag orkar inte mer för inget betyder. Inget känns mer än ångesten.


Jag hatar mitt liv.

Kurs hela helgen. Handboll, träningslära, tränarskap, teknisk-taktiska progressionsmodellen, koordination, optimal inlärningsålder, målvaktsspel, nivåanpassa, individ, feed-back, aerob, anaerob... det sprutar ur öronen på mig. Jag har hållt ihop. På något vis. Gått upp tidigt, suttit av heldagar, hört en del nytt och en hel del gammalt. Varit bland folk.

Kanske en prestation. Just nu känns det mest som dumhet. Jag är helt slut i hela kroppen och vill mest försvinna från allt. Allt är ömt och känns mosat. Jag är fetast i världen. Jag är en dålig tränare. Jag är ful och äcklig. Jag önskar mig bort, bort bort. Jag är stressad. Jag har inte tränat under helgen (gå och dö latmask, fetto). Varför förstår jag inte att det är överkurs för mig att ge mig in i sånt här?

... men det här är inte riktigt hållbart. Ny natt i välbekant väntrum. Ihopkurad under en av dom där fula filtarna som ändå inte värmer. Lyssna på polisförhör av fylleslagsmålsoffer. Vänta. Frysa, bli trött. Träsmak. Ännu kallare op-rum. Blåa naglar och dra samma visa en gång till. Hem efter att solen gått upp igen, för få timmars sömn och en dag i dimma med svart under ögonen. Igen, igen..

Allt för att jag inte riktigt orkar vara med. Inte orkar vara med mig.



Det fungerar inte riktigt att åka som en jojo in och ut på akuten. Av dom fyra senaste nätterna har jag lyckats kämpa mig igenom en kväll utan att falla. Det är inte på en okej nivå alls. Jag får inte sömn nog, jag har ont. För även självförvållat värker även om det är fult att erkänna. Det är inte snyggt att gå runt och se ut som ett offer för handsömnadskurs för nybörjare. Det är inte okej att behandla sig själv så här. Det tär på mig, det tär på min omgivning.

Ändå gör jag det. För jag orkar inte stå ut. Jag orkar inte känna.



Vad är det som hindrar mig från att be om hjälp på slutenvården som föreslås?

- Jag har inte tid. Det låter ju som något oviktigt i sammanhanget men jag blir så stressad av att bryta rutiner och ha allt jag ska göra liggande i viloläge.

- Jag vägrar medicineras och det är svårt att slippa ifrån.

- Dom kan oavsett inte hindra någon från att skada sig om denne verkligen vill.

- Det är bara förvaring.

- Personalen bryr sig inte överlag. Har inte tid, ork och lust att se att vi också är människor, om än trasiga.

- Jag orkar inte risken för tvångsvård och ha alla beslut liggande i händerna hos en läkare.



Men egentligen orkar jag inte det här. Tror jag. Just nu åker jag bara med som en död fisk. Jag är för trött och orkeslös, viljelös för att stå upp i stormen och kämpa. Livet slog mig i bakhuvudet och jag ligger kvar. Jag tar den lätta vägen för min energi är borta. Min glöd har falnat och ögonen tappat glittret. Ett andetag i taget. Snart får jag sova. Om det går som det ska.


Fröken Linda, jag vill hemskt gärna svara på din kommentar, om du lämnar en mailadress eller ett lösenord eller ber Mergime om min mail så kan det kanske gå att få till?