uppfortsomfan

Tagen sista dagen uppe på galgberget. Det är så fint där. Varje gång jag står uppe vid resterna av galgen så vill jag stanna för alltid. Vilket känns märkligt, det är ju inte direkt en plats som bär på något fint.

 

För övrigt mår jag inte bra. Trött, spänd och ångestfylld. Men det vra ju inget nytt.

Tidigt tidigt i söndagsmorse körde vi bilen av färjan och var på fastlandet igen. En dryg timme senare landade jag i sängen och det är väl först nu som jag börjar känna mig som en vettig människa igen. Eller ja, vettig och vettig.

Ganska ovettig faktiskt. Sådär som det brukar. Jag sluter ögonen och ser bara självskador, jag slappnar av och tankarna som kommer över mig handlar om hur när och var. Jag orkar inte med det. Jag måste slåss och slåss och sedan slåss lite till. Varenda dag och jämt och hela tiden. Så fort jag slappnar av och släpper ner försvarsmuren så attackeras jag av arga bitska vidriga tankar. Det vore så mycket lättare att bara släppa in dom och leva med dom. Fast det går ju över ganska fort och övergår i annan misär.

Det tar mindre kraft att bara viljelöst följa idiotin som härjar. Men det blir mindre liv att leva, det vet jag. Det känns bara som jag blir helt utbränd av att försöka leva och slå ner idiotin.


Både norge och gotland var förhållandevis bra dock. Jag har förträngt och ansträngt mig och skjutit undan självskadetankar och ätit ok. Och tänkt på hur fet jag är en miljon gånger varje dag. Men bortsett från det har jag gjort bra saker i fint väder på fina ställen med fina människor.

Nej det blir inte bättre. Tantbesöket var välbehövligt men dränerande. Långt att åka och väder som kunde fått vem som helst att bli deprimerad. Lätt regn och tvärgrått. Fuktigt och totalt livsglädjedödande. Jag ångrar inte att jag åkt för att ungås där är underbart. Finaste tanten gör mycket gott i min själ. Däremot är jag helt slut och mår uselt. Verkligen. Samtal igår igen och jag var som en hög överkokt spaghetti ungefär. Han undrade om jag var deprimerad. Inte fan vet jag men risken finns. Inget är kul, aptiten är borta och jag vill bara ligga och glo. Fast det får jag inte för mig själv. Full fart hela tiden. Av någon anledning. Tror att jag inte orkar stanna och må dåligt, det gör för ont. Men å andra sidan, det gör ont redan nu. Att leva gör ont.

Nu, packa sista i bilen för nästa resa. Sognefjorden. Hoppas på lite uppehåll så vi kan klättra något alls.

Igår var en sån där fantastisk dag. En sån dag när jag har samtal och min annars så glada och skämtsamma samtalskontakt efter tio minuter frågade om han skulle vara orolig för mig. När han efter sju undrar om jag har ångest. Det lyser igenom när jag släpper och slappnar av. Svarslatens står det i journalanteckningar från igår. Bejakar suicidtankar. Det skiner som en spotlight så fort jag sitter still och försöker vara med mig själv.

Jag har flytt och flyr fortfarande. Jag gör saker oavbrutet för att inte känna. Jag har sprungit, jagad av ångestflåset, i två veckor nu. Eller, sex år. Men nu har dom två senaste veckorna varit värre än på ett tag. Jag flyr.

Idag flyr jag rent fysiskt också, om någon timme lämnar jag hemmet för att bege mig norrut mot älskade, älskade tant P. Norrlandet, naturen och sällskapet kanske kan krypa in och lägga sig mellan mig och ångesten som en skyddande hinna. Vi får se.

Juli förra året i norrland.

I am scared, I am scarred, for life.
I don't want to be here
but I don't want to miss a thing.