uppfortsomfan

Idag är jag ledsen för att jag är inte är mer, inte har kommit längre. När jag var hälften så gammal som jag är nu och hade ångestattacker varje vecka i skolan, hur hade jag reagerat om jag visste att det bara skulle bli värre? Om jag då hade förstått, om jag då hade vetat vad det var som hände med mig hade jag sökt hjälp då? Hade jag försökt stå ut ändå? Eller hade jag gett upp? Hade jag satt mig ner på grusvägen den där sommaren när hela min kropp gick i baklås och jag inte orkade någonting. Hade jag följt min känsla och impuls och satt mig ner och gett upp?

 

Förmodligen inte. Jag har fortfarande ofta känslan av att jag inte orkar mer, att det enda jag vill göra är att lägga mig raklång på den blöta asfalten, sparka med fötterna och skrika rakt ut. Eller lägga mig ihopkrupen och bara somna in. Flyta iväg från kyla och smärta. Men jag gör det aldrig. Jag skadar mig aldrig för att dö, jag tar inte alla tabletter vi har hemma. Jag lägger mig inte ner och slutar kämpa, slutar gå. Det är därför jag lever idag. För att jag alltid tar ett steg till när jag tror att jag inte orkar ett enda till.

 

Saken är bara den att jag är sliten nu. Jag är ledsen nu. Jag är så ända in i märgen trött efter att ha tagit alla dom där tusentals stegen jag inte orkade. Utmattad. Det känns som jag leker tafatt med mig själv, som om jag jagar min svans. Jag trampar på, dag efter dag, vecka efter vecka men jag kommer inte framåt. Jag lever, jag överlever. Men jag är ledsen för att jag inte är mer, för att jag inte kommit någon vart. Jag får liksom ingen ordning på mig själv. Jag blir bara äldre, randigare och tröttare.

 

 

"Vet du vad det värsta är?"

 

"....nej..."

 

"Att jag vet att det inte är bra men jag vet verkligen inte vad jag ska göra, jag vet verkligen inte. Ingen annan heller."

 

Han tittade på mig, tyst, begrundande och utan svar. Jag var tyst och svalde ned klumpen i halsen, motade undan tårarna som brände.

 

 

Det är rädslan för att falla och förlora. Det är rädslan för att slåss och inte orka. Det är uppgivenheten. Det är rädslan för att inse att jag är förstörd för alltid. Det är rädslan för att säga det högt, det är på riktigt då. Det är känslan av att det ändå inte är allvarligt. Att det inte är någon fara.

Fryser, ångest, snorig, trött.

 

 

Första snön föll ikväll. Första blötblasket i vitt. Det frös till is på gator och bilarnas rutor. Jag såg månen och en och annan stjärna, och så Sofia kyrka med ett snöklätt torn.

 

Det var fint, i en annars tung dag.

I'm not fucking okay!!

 

En bekant sa till mig "Herregud, hur kan dom säga att du är för frisk för ätstörningsvård".

 

Jag orkar inte slåss för det längre. Om jag vill ha hjälp måste jag gå ner tjugo kilo. Eller börja spy upp allt jag äter. Jag har ingen lust med något av det. Inte egentligen. Jag vill vara vältränad, jag vill vara stark. Jag vill orka träna jämt. Men jag är sjuk. Jag får ångest av mat, jag är upptagen av att tänka på mat i stort sett all min vakna tid. Jag hatar min kropp. Jag köpslår, kompenserar, drar ifrån, tänker, planerar. Fantiserar. Ni vet.

 

Jag har ångest annars också. Över annat. Eller mer över inget alls. Som jag inte riktigt kan hantera jämt. Som jag inte alltid står ut med. Så jag skadar mig själv, för att få andas. Igen och igen. Jag är nedstämd, eller deprimerad. Less, trött, ointresserad och utan livslust. Jag har en mage som förstör mycket som bråkar och stör. Jag har adhd. Jag ska utredas för asperger.

 

Jag kan bli okej. Jag måste tro det, annars orkar jag inte. Men just nu är jag långt därifrån.

 

I'm not okay.

Efter att ha tittat lite hur mycket energi jag får i mig per dag så kan jag konstatera att jag har en kropp som inte kan finna lagom. Jag äter lite mindre nu än jag gjort tidigare men inte så att det är någon extremsvält eller så. Faktum är att rätt många människor äter ungefär som jag. Problemet är då att om jag äter mer, vilket jag har gjort i sammanhängande längre perioder (alltså inte en vecka) så går jag upp ännu mer än jag gör nu när jag kanske ligger aningen under vad som rekomenderas. Inte mer aningen än vad som kan vara individuella skillnader egentligen. Varför kan min kropp inte hitta en balans i något. Varför ger för lite viktuppgång, liksom för mycket och lagom verkar inte existera. Det skiljer inte mycket mellan för lite och för mycket. Knappt så det får plats ett teoretiskt lagom där emellan. Ett lagom i praktiken är ännu svårare. Jag har alltså förstört min kropp på en omgång med ordentlig svält. Jag har inte bantat och haft mig annars. För två år sedan var jag i läget att jag inte åt praktiskt taget alls. Sedan dess har jag inte haft någon förbränning. Detta trots att jag under merparten av tiden senaste två åren absolut ätit tillräckligt enligt alla friska mått. Jag hatar mig för att jag förstört mig. Hatar att jag knappt kan äta mig mätt utan att gå upp i vikt. Att jag inte kan äta godis eller någon bulle utan att ta bort mat för annars blir det för mycket. Hatar hur min kropp inte fungerar.

 

 

Igår var ingen höjdardag. Började med att åka och klättra och det var väl trevligt. Kände mig lite seg men ändå rätt okej. Efter det väntade lunch med en vän och hennes hund på ett hundcafe. Vilket var lite för jobbigt för jag klarade inte av att välja något annat än sallad, klarade inte av att äta något fika trots att hon åt hallonpaj efter lunchen. Sedan tog vi en promenad, stod och frös en stund i en rastgård. Därefter mötte jag upp Jonathan och hans mamma för att fika. Inte heller där lyckades jag. Drack te och tittade på när dom åt världens godaste bulle. Det gick bara inte. Totallåsning i huvudet. Det blir värre nu. Försöker äta mer protein för det gör mig mättare längre. Vågar inte äta sådant som är sött och gott. Har konstant ångest för allt och då menar jag allt jag stoppar i mig. Utom möjligen en del grönsaker och te. Men, det går inte att leva på broccoli och råa champinjoner hur gott det än må vara.

 

Har börjat märka av det lite på träningen också. Inte alls mycket men jag blir tröttare efteråt. Jag orkar inte med att det blir så. Jag vet att det är mitt eget fel. Jag får skylla mig själv. Men jag blir så ledsen för att jag är sjuk. Jag vill egentligen inte alls bryta ner dom muskler jag byggt upp. Jag står bara inte ut med ångesten över att äta, eller min kropps oförmåga att förbränna.

 

 

 

Det gick som det gick, det blev som förut. 

Allt kämpande senaste två veckorna blev för mycket igår när jag var alldeles för trött, när jag började dagen med att försova mig. När jag inte tränade och när jag åt en stor lunch. Det rann över. Det vanliga. Hyperventilera lite här och lite där och rundgång i huvudet. Järnspikar genom bröstkorgen, vrålande ångest och slutligen rakblad i huden.

 

Vad som känns lite jobbigt är att ingen ser alla dom dagarna som gått sedan senast. Ingen ser hur jag kämpat och slitit och gått emot. Det omvärlden ser är att jag återigen fallit. Det ingen reflekterar över är att jag återigen reser mig och fortsätter. Det enda som uppmärksammas är hålen i min hud (men dom i själen då?).

Idag har jag planterat om lite kryddor som skulle in från balkongen och så har jag klättrat. Klättra är bra. Det är i stort sett bara där som jag närapå alltid lyckas få vara ifred från ångesten. Det är fint.

Stillestånd i skallen. Tusen taggiga känsloord i bröstet. Själen perforeras av sylvassa spetsar. Trötthetsfrusenheten sträcker sig ända in i märgen. Som en blöt handduk vilar ångesten över mina axlar. Det gör ont att andas. Det gör ont att tänka. Det gör ont att känna efter.

 

Det är en vanlig kväll. Jag kommer inte falla för något destruktivt ikväll. Jag har lagt så mycket energi under dagen åt att hålla ihop att jag är helt slut nu. Det härjar fritt i mitt inre. Utåt syns inget. Jag släpper inte fram något nu, jag vet att jag inte kan hantera det då. Jag vet att jag ger efter för rakbladsflykten då.

 

Hur länge kan man leva med själen i vild ångestbrottning utan att kollapsa?

Jag har tillbringat dagen i ett vakummörker. Efter att återigen ha gått upp i vikt. Nästan ett kilo på två dagar. Igen. Det finns en del som tycker att det är en bra ide att testa att stenhårt följa ett matschema från en ätstörningsenhet och se vad som händer. I värsta fall går det ju at sluta och äta mindre och gå ner i vikt. Fast, jag går inte ner i vikt förrän jag inte äter praktiskt taget så om jag provar och går upp fem kilo eller tio för den delen så är jag fast där och då är jag helt plötsligt överviktig och det har jag verkligen ingen lust att vara.

 

Sen är det märkligt att det bara är mnniskor som är eller har varit ätstörda som tycker att jag äter för lite. Som måste hålla sig själva övertygade om att man behöver äta mer än vad jag gör för att dom själva måste det? Jag vet inte men alla friska jag frågat kastar sig inte direkt efter teorin att jag äter för lite och därmed är i svält och samlar på mig och går upp. Dom friska jag pratar med medger att det är märkligt och att ekvationen inte kan gå ihop.

 

Själv håller jag inte ihop. Men det är väl skitsamma.

Ok nu undrar jag, varför i hela jävla friden tycker ångesten att det är okej att våldta mitt inre vareviga dag? Klär jag min själ i alltför utmannande klädsel? Kommer domen bli att det är jag som gör fel. Ja självklart. Det är ju bara jag som kan göra något åt problemet. Det är ju mitt fel att jag går runt och blottar min själ i urrigning och kort kjol. Mitt val att jag passera mörkerskogen på väg hem.

 

Men var köper man pösiga byxor och för stora tröjor åt sin själ?

Idag bestämde jag mig för att göra något som kommer ses som väldigt kontroversiellt och förmodligen destruktivt. Jag ska nämligen räkna kalorier ett par dagar för att se hur det ligger till egentligen. Om jag äter mer än jag tror, om det är för lite på riktigt eller om det bara är andra som säger det. Ja, helt enkelt reda ut om det är i intaget det felar eller om det är någon annastans i systemet som det inte går som det ska. För jag vill veta.

 

Nu är det kanske inte så sjukt som en del vill ha det till. Jag har aldrig tidigare räknat kalorier egentligen. Jag är på tok för lat och bekväm för sådant och det var jag även under min sjukaste och mest kontrollerande period. Jag tyckte det var för meckigt med räknande så jag lät helt enkelt bli att äta det mesta rakt av istället. Och, syftet är verkligen att ta reda på om jag äter för mycket eller för lite eller om det är lagom.

 

Fast det kommer ingen tro på. En gång ätstörd alltid dömd efter den måttstocken i allt som görs.

Solen skiner. Jag tycker om att vara ute. Ändå sitter jag inne. För jag orkar inget annat. Eller, jag förmår inte är nog mer rätt. Om man ska vända och vränga ord och det gillar jag att göra.

 

Jag har saker att göra och det förlamar mig. Jag ska skicka iväg ett brev, försöka ringa ett samtal, kolla igenom ett mail som ska skickas och slänga glas i återvinningen. Jag önskar mig själv lycka till.

Men alltså då om vi ponerar att jag skulle äta för lite ,vilket verkar vara en allmän åsikt, borde det inte på något vis påverka mig?

 

Det går inte att träna utan att förbruka energi, det kan vi alla vara överens om hoppas jag. Det går inte att vara levande utan att förbruka energi, det borde vi också kunna vara överens om. Så, om jag nu skulle äta mindre än vad som behövs skulle det märkas någonstans, antingen borde jag gå ner i vikt för att kroppen tar av reserver och bryter ner tex muskler eller så borde jag märka av symptom på att min kropp går ner på lite sparlåga och samlar på sig det som kommer in och förbränner mindre än vad som är normalt när det gäller vanliga kroppsfunktioner.

 

För att ta exempel, om jag får i mig 2000 kcal på en dag och har aktiviteter och kroppsfunktioner som drar 2500 kcal så måste det ju göras något för att få den ekvationen att gå ihop, eller hur? Antingen tas från reservförråd eller så får något prioriteras bort eller dras ner på.

 

Jag orkar träna mina pass som vanligt. Jag är inte tröttare, mer frusen, har lägre puls, sämre hår eller hudkvalite. Min mens fungerar som den brukar, jag känner mig inte "dummare", jag har inte mystisk kramp i benen. Helt enkelt, jag visar inga symptom på att kroppen skulle dra in på något. Men, jag går upp i vikt.

 

För mig är då slutsatsen att jag får in mer energi än jag gör av med. Jag kan helt ärligt inte se någon annan förklaring oavsett om jag angriper problemet med sjukt tänk eller det mer logiska friska.

Jag sitter här och vet att ingen har en aning om hur ont det gör i mig. Hur trasig jag är. Jag vet för jag släpper inte in någon där. Jag släpper inte ut något därifrån. Jag tänker på allt jag har att göra som jag ska klara av och får inte slappna av och sluta kämpa och trycka undan för då går inte det. Ibland så känner jag efter lite och får veta ungefär hur det står till. Det är hemskt.

Gå ned en klädstorlek i månaden säger viktväktarnas reklam.

 

Ja, ja, jatack skriker det i mig. Det vrålar med sådan kraft att jag blir förvånad. Jag reagerar instinktivt och tänker att jag vill. Att jag måste. Hur skönt det skulle vara. Fast jag såklart vet att det är dumt.

 

Sen blir inget bättre av att jag bakat kanelbullar idag. Och ätit. Jag vet. Det är inget fel i det. Jag blir inte hundra kilo fetare över natten. Men det tar inte bort känslan av att det är sanningen. Dessutom kan den meningen inte användas varje dag, för då blir jag faktiskt tjockare. As simple as that. Äter jag mer än jag gör av med (inräknat vad kroppen behöver för att hålla igång, självklart) så går jag upp. Det är lite så det fungerar för alla människor. Jag är inte unik. Bara lite annorlunda eftersom jag så lätt går upp i vikt. En typisk matdag för mig ser ut ungefär såhär:

 

Frukost någon gång mellan tio och halv tolv och den består oftast av två mjuka mackor med pålägg och en hård med pålägg. Dom flesta dagarna är det smör och ost. Till det dricker jag te med mjölk. Sedan äter jag något det kan vara en banan eller en macka, eller en proteinbar ett par timmar senare. Vid fem ungefär äter vi middag, jag brukar äta en och en halv portion ungefär om man räknar efter matschemans normalportion och avsluta med en frukt. Jag dricker vatten, laktosfri mjölk är för dyr för att dricka som måltidsdryck och allt som är sötat på något vis tycker jag är äckligt till mat, det har jag alltid gjort. Fattade inte grejen när alla på kollot var glada över att vi fick saft till maten, vidrigt i min värld. Sedan brukar jag kunna äta något på kvällen, en macka eller en frukt kanske en klick keso med nötter eller en bit choklad någon gång då och då. Med te till.

 

På det matintaget plus träning ca 5-6 gånger i veckan går jag upp i vikt.

 

 

 

När vi (eller jag) avhandlat det där ämnet för trehundrafjortonde gången i ordning så kan vi (jag) övergå till nästa uttjatade ämne.

 

Jag mår inte bra. Varje kväll är ett helvete, det är en plågsam kamp. Jag sitter och undrar hur i hela friden jag ska stå ut, hur jag ska orka nästa andetag. Varför i hela världen jag lever och står ut. Men det gör jag. Vareviga kväll så överlever jag. Kämpar mig igenom. Det är kanske positivt.

 

Fast jag undrar ibland om det inte vore bättre om jag verkligen fick det där totala sammanbrottet som hänger som en dyvåt bomullstuss över mig och kväver andetagen. Dit kommer jag inte. Jag är så förbaskat bra på att bita ihop och skjuta undan att jag ibland undrar om jag verkligen mår dåligt. Jag kan räkna mina offentliga ångestattacker på en hand. Med ena tummen faktiskt. Jag gråter inte ens fast jag lovar att det behövs. Jag tror jag har ett lite överdrivet kontrollbehov när det gäller mig själv, eller så är jag bara så van från alla år när jag inte ens förstod vad det var. Ja, eller en kombination.

 

Inte ens när jag sitter i ett alldeles för upplyst rum på en pappersklädd brits kan jag visa vad jag känner. När unga läkare med oroliga ögon frågar. Jag lugnar dom, jag försöker kanske lugna mig. Jag brukar kunna le lite. Men helt ärligt. Som jag aldrig kommer erkänna för dom, eller för mig i stunden, jag mår fruktansvärt. Det enda jag vill är att bli nedbäddad av någon som bryr sig och få slippa tänka och känna. Det kommer jag aldrig någonsin säga. För det finns inte. Alternativen när jag sitter där är att bli inlagd på avdelning ett på psyk och få sova i ett otryggt rum med någon okänd eller ta en alldeles för dyr taxi hem till mitt. Dessutom hjälper det mig inte med psykavdelning så det är bättre att dom får ägna sin energi åt dom som får hjälp av det.

It's not okay, it's just not okay. I'm not okay.

 

Men jävlar vad jag låtsas. I vanlig ordning. Det är nog lika mycket självförsvar som för andras skull. Fake it 'till you make it eller något åt det hållet. Det går inte så bra. Jag tar mig igenom dagarna. Att säga något mer vore en överdrift. Jag fortsätter leva.

 

Det är bara spillror av ett liv. Jag är så trött.

 

 

Jag mår nästan alltid som sämst på kvällarna. Lagom till när vanligt folk börjar somna för att orka morgondagens arbete. Det är då ensamheten dyker upp. Det finns ett par människor runt mig som jag kan prata med när jag mår dåligt. Människor som jag vet finns kvar ändå. Människor jag kan släppa in, åtminstone en bit. På kvällarna när jag skulle behöva sällskap sover dom. Jag vet att dom skulle prata med mig om jag hade totalpanik och behövde stöd.

 

Men.

 

Jag kan inte med att störa. Jag kan verkligen inte förmå mig att väcka någon för den sakens skull. För jag får så uselt samvete om jag stör sömnen för någon. Jag vet inte om det är så att jag tycker att jag är värd tiden. Kanske. Hur som helst så är det så att jag inte försöker. Ibland kan jag skicka ett sms för att höra om någon är vaken men oftast får jag inget svar eftersom personen i fråga sover gott. Jag vill inte vara till besvär, störa med mina problem. Det går ju över, det är ju bara ångest.

 

Sedan skulle det ju vara ohållbart. Jag mår dåligt varje kväll i stort sett. Det är kanske inte varje kväll jag känner att jag skulle behöva prata med någon men alldeles för ofta för att det skulle vara fungerande. Min äkta hälft säger att han kan ta en promenad med mig klockan två på natten eller prata men han har ett jobb. Skulle han vara vaken halva nätterna för att ta hand om mig skulle han omöjligt kunna sköta det och det är inte riktigt ett alternativ.

 

Jag bygger ensamhetsmurar genom att inte säga till när jag behöver stöd men jag vet att jag måste göra det för att inte förstöra andra också. Andra runt omkring mig är faktiskt inte inte anställda för att ta hand om mina problem. Det är vänner och familj som jag vill få ha som vänner och familj till mig, inte min sjukdom. Självklart är det så att dom får hjälpa till men det finns gränser. Vi ska ha en normal relation där båda ger och tar och inte en parasitrelation för sådana fungerar i regel inte särskilt bra. Om jag skulle prata med anhöriga varje gång jag behöver stöttning skulle dom inte orka finnas kvar och det vill jag absolut inte.

 

 

Det är bara att acceptera att det är ensamt att inte vara frisk. Det finns ett journummer jag kan ringa via min mottagning. Nattetid är det en skötare på en av slutenvårdsavdelningarna som svarar. Med andra ord är tiden en bristvara och råden dom vanliga, drick en kopp te och gå och läggdig/ta en promenad/se på tv. Maxtid per samtal är ungefär fem minuter. Jag förstår ju varför. Men det gör inte att övergivenheten och ensamheten blir lättare att hantera. Jag vill ju bara ha en människa att prata med en stund. Som kan styra undan fokus lite lite så jag kanske kan greppa tag i ångesten och hantera den lite lättare.