uppfortsomfan

Igår var ingen rolig dag. Orsaken var migrän. Tvättade och hade mig på förmiddagen och sedan åkte jag mot klätterhallen. Efter drygt halva resan kom auran och synen började försvinna. Så det var bara att gå av och börja ta mig hemåt. Hade som tur var medicinen med mig så det blev inte sådär riktigt vidrig huvudvärk som det kan bli. Den var hemsk men hanterbar. Så min träning förvandlades till ligga i sängen och sedan när huvudvärken förvandlades mer till en blåmärkskänsla i hjärnan så kravlade jag mit till soffan och låg och tittade på tråkiga tvprogram hela kvällen. Jag blir så vansinnigt trött av migrän och kanske även av medicinen.

 

Jag har en del olika diagnoser och sjukdomar men det är inget som gör mig så arg, uppgiven och förbannad som migrän. Varje gång det där flimret visar sig så vill jag bara lägga mig ner och upphöra att andas. Varenda gång tänker jag att jag bara inte orkar. Att jag inte vill, jag tvärvägrar. Jag hatar migrän. Hatar!

 

 

Idag är jag fortfarande lite seg men det är bättre och jag har två inbokade träningsdejter. Först ska jag till gymmet med en kompis och ikväll ska jag klättra med Jonathans lillebror och därefter köra skiten ur honom med styrketräning. Gissningsvis är jag för trött för att göra så mycket vettigt då men jag kan alltid heja på honom och hjälpa till.

 

 

 

Det är ju många som visar upp pyssel och knåp och även bakning under titeln DIY, do it yourself, så jag funderade på vad jag är bra på som kan vara något under den rubriken och fastnade för påklädning=p På vägen till och från klättringen idag såg jag så otroligt mycket människor i alldeles för lite kläder som uppenbart frös, jag gjorde inte det. Så med dom orden lämnar jag över till mina bilder=)

 

 

 

 

Igår hade jag en helt ofodrad skaljacka istället för dunjackan men höll mig varm tack vara dubbla underställ i ylle, en tunn fleecetröja och en tjock fluffig tröja. Det går att klä sig efter vädret om man bara vill, tänker efter och släpper tankarna på hur man "borde" se ut. Jag tycker så synd om alla unga tjejer som bara "måste" ha så tighta jeans att dom inte ens får in ett par strumpbyxor under. Eller alla som är så rädda om frisyren att dom står och fryser öronen av sig i minus arton grader. Jag tycker synd om dom för att dom inte är starkare i sig själva och klär på sig ordentligt när det är så kallt som det är just nu.

 

Och ja, jag har dagissnoddar i mina vantar så jag inte ska tappa dom. Bästa uppfinningen ever.

Eftersom jag känner mig lite ordtom idag så partar jag till det med 60 frågor och svar som jag fann hos HanaPee.

 

1. Hur gammal är du? 26

2. Hur gammal känner du dig? Yngre

3. Vad har du gjort i dag? Gått upp, serverat illrarna dagens frukost (kycklingvingar) och gjort frukost till mig (ostmacka, blodapelsin och te).

4. Vilken film såg du senast? I rymden finns inga känslor. Senast på bio var Ted.

5. Vem ringde du senast? Illersara, för att skilja henne från Tesara eller någon av dom andra Sarorna jag känner.

6. Är du besatt av någonting? Besatt och besatt.. jag dricker mycket te och tittar mycket på House.

7. Är du rädd för blod? Nej, inte ett dugg.

8. Beskriv platsen du befinner dig på just nu? Stökigt skrivbord.. kallt.

9. Kan du nämna fem statsministrar under 1900-talet i Sverige? Kanske. Olof Palme, Per-Albin Hansson, Carl Bildt, Ingvar Carlsson och så vill jag att det ska ha funnits en Hjalmar Branting.

10. Googlade du för att få fram svaret på föregående fråga? Nej men jag kollade efteråt om jag hade rätt och det hade jag.

11. Vilken färg är dominerande i din garderob? Finns ingen dominerande färg. Har många olika färger.

12. När vaknade du i dag? Först 09.26 och sedan ungefär en timme senare.

13. Vilken är din favorithögtid? Jag vet inte riktigt men jul är den enda jag firar egentligen så det är väl den då.

14. Vart i världen skulle du vilja befinna dig just nu? Någonstans där jag mår bra. Klätterhallen duger fint.

15. Nämn en plats i världen du besökt som du aldrig vill återvända till? Avdelning 1 på St Görans sjukhus

16. Hur vill du tillbringa din pension? I lugn och ro.

17. Vad lyssnar du på just nu? Tanken som räknas - Lars Winnerbäck

18. Har du någon gång brutit ett ben? Japp, ett brott och en spricka i högertumme och en spricka i vänster lillfinger.

19. Vilka fem saker vill du inte vara utan i ditt skafferi/kyl?  Te, mjölk, frukt, grönsaker... illermat.

20. Vem är din favoritkändis? Pass på den. Jag är inte en sån som blir starstruck direkt.

23. Snarkar du? Om jag är tillräckligt förkyld.

25. Hur går du helst klädd? Mjukisbyxor, friluftskläder.

28. Vad sa du senast? Gissningsvis "Godmorgon skitungar" men jag kommer inte riktigt ihåg.

Ångesten ger inte med sig. Jag kämpar på, jag står ut. Ibland känns det som att jag måste vara världsmästare i att stå ut så ofta som jag ägnar mig åt det. Jag gör saker även om det känns tungt, även om jag bara vill ligga ihopkrupen i en ångestboll under det varma täcket. Jag reser mig upp ur sängen. Varje dag. Jag lever, jag går jag andas och jag står ut.

 

Att stå ut, att vänta ut ångesten, att gå emot. Det är det man ska göra, det är dom råden man får. Det är bara en brist i det. Det hjälper inte. Inte mig åtminstone. Jag står ut, jag försöker leva på så gott det går, jag viker inte ner mig, ligger inte och kvider och vill dö. Jag går emot och går upp varje dag, jag går utanför lägenheten, jag äter. Jag är inte rädd för ångesten, jag vet att den inte är farlig.Jag accepterar min ångest, jag försöker inte ignorera bort den.

 

Men mina kära vänner.

 

I varje andetag jag tar när jag står ut så finns det glassplitter som river i bröstet. Varje steg jag tar när jag går emot är tungt och kräver all min koncentration. Det suger musten ur mig alldeles och det gör förbannat ont. Det ilar i själen och i kroppen. Det virvlar av oro i mitt inre. Det blir inte bättre. Jag blir bara tröttare.

 

 

 

Hugaligen vilken helg det varit. Har haft ångest mer eller mindre oavbrutet sedan fredagkväll känns det som. Imorse hände något ovanligt (tack och lov är det ovanligt) jag vaknade nämligen med skyhög ångest. Jag var jättetrött och uppe i varv samtidigt. Lyckades somna om ett par timmar och vaknade halv ett. Med ångest. Hela lördagen var jag ett enda flaxande nervvrak. Jag bli lätt mycket motoriskt orolig, tappar fokus snabbare än vanligt och flyger fram, än hit, än dit när jag har ångest. Försökte lösa korsord men tankeverksamheten föll bort, glömde vad jag tänkte på. Kände mig dum och korkad, förstod inte.

 

Under eftermiddagen idag fick jag några timmars lugn när jag var och klättrade men nu är den där äckliga känslan med mig. Har försökt duscha, har druckit te, tittat på tv. Lika jäkla ofokuserad och ångestdriven. Kan knappt skriva för jag snubblar på orden, formuleringarna och tangenterna.

 

Lite lugn en stund tack.

Nu ikväll har jag med våld (mer eller mindre) tryckt i mig naturgodis för att få i mig en rimlig mängd energi. Jag tycker inte om det. Jag är mätt och kommer därför sova oroligt. Jag har ångest och kommer därför sova oroligt. I just hate it. Så, avgnällt.

 

 

Hos arbetspsykologen gick vi idag igenom resultatet av det vi gjort tidigare. Intervju, självskattning och lite andra enkäter. Detta sammanfattades då under tre rubriker som var "Vem är jag?", "Vad kan jag?" och "Vad vill jag?".

Dom två sista var väl inte så jätteroliga att dela med sig av, stod mest lite yrkesförslag och vad jag har för utbildning och kunskaper sedan tidigare, men vem är jag var kul. Jag har träffat henne fyra gånger med idag och så har hon medverkat på ett möte där flera var inblandade. Hon hade gjort en lista med ord som beskrev mig utefter det vi pratat om, det jag fyllt i och hur hon uppfattat mig. Måste säga att hon har en bra förmåga att iakta och dra rätt slutsatser. Det är inte så många som lyckas med det när det gäller mig. Oftast gör folk misstaget att övertolka. Jag menar oftast precis det jag säger och inget annat så när någon då lyssnar på mig och sedan förutsätter att jag är som den stora merparten som slipar till svaren och kanske bäddar in saker lite så blir det knasiga tolkningar. Jag tänkte i alla fall dela med mig av orden eftersom jag tyckte dom passade in så bra även om inte allt är positivt.

 

Begåvad

Osmidig/rigid - i det att jag inte pejlar av stämning i ett rum och anpassar mig till hur det förväntas utan klampar   rakt på precis som jag är oavsett. Det kan ibland bli lite dumt.

Bitsk - både positivt och negativt

Ensamvarg -att umgås och vara social står absolut inte högst på listan över mina fritidsintressen och att vara med människor i större folksamlingar som tex fester är rent ut sagt uttråkande för mig.

Lätt iriterad på andra

Tydlig - det jag säger är det jag menar och tänker och tvärtom, jag säger det jag menar och tänker.

Punktlig - hell yes, får ångest av att vara sen

Rättspatos - haha, deluxe. Jag är på nivån att jag skulle kunna erkänna ett övertramp i os-finalen i handboll även om det var på ett avgörande mål.

Ej socialt insmilande - beter mig som mig och anpassar mig inte så mycket för att smälta in

Kan uppfattas som känslokall - min bitskhet, cyniskhet, rättframhet och brist på impulskontroll ställer till det ibland.

Trotsig - yes, instinktivt som första reaktion ofta även om jag inte vill trotsa

 

Bakat bröd igen. Lika bra och fint den här gången. Hembakat är liksom bäst och dessutom billigast och det är inte fel. Innehåller inte en massa konstigheter. Brödet vi gör nu är det mjöl, torrjäst, salt, vatten och lite kryddor i. Simpelt minst sagt.

 

 

Vi ska snart äta middag. Förra veckan fick jag ett ryck och ställde mig och gjorde dumplings. Spännande, speciellt med tanke på att jag aldrig ätit det tidigare och därför inte riktigt kunde avgöra om det smakade som de ska eller inte. Det var inte svårt egentligen bara väldig många steg när man var ensam. Hur som helst, idag ska vi äta resterna. Jag har ångest. Det känns som farlig mat. Det är degknyten. Vi ska ha ris till för det är inte så många kvar. Det känns obehagligt. Jag var duktig och plockade ut dom ur frysen redan när vi gick upp så jag inte kan smita undan, nu är dom tinade och behöver ätas upp. Ja, ångest.

 

Jag försöker intala mig att det är okej för jag ska ju ändå iväg och klättra efteråt. Det är okej för det här är trettonde dagen i rad som jag tränar. Vilket bara det är sjukt. Jag måste vila. Fast jag vågar inte. Jag äter ännu sämre då. Eller äter hyffsat normalt, får brakångest och skadar mig. Det bara snurrar i huvudet.

 

 

 

Dagen har annars bjudit på en tur in till stan.. nästan.. för att köpa en födelsedagspresent till min pappa. Fy vad kallt det var. Vi gick av lite tidigare för att få en promenad och lite frisk luft och jag hann tappa känslen i flera tår bara på den kvarten vi gick. Men det var skönt med frisk luft. Skönt att andas lite.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har varit så trött idag, helt utmattad. Somnade på tunnelbanan på väg från klättringen. Kanske borde jag vila lite men det känns.. svårt. Idag var tionde dagen i rad med träning. Men det är ju så kul och det där basjympapasset jag var på i lördags var väl närmast att betrakta som en vilodag. En bit under min nivå rent fysiskt men absolut lagom om man tänker på koordinationen. Jag är så usel där, verkligen. Jag får ofta hoppa över armrörelserna även på ett enkelt baspass för att jag har så svårt att få ihop händer, fötter och i takt.

 

Sen är det ju så mycket jag vill hinna med att träna. Jag vill klättra tre fyra gånger i veckan, jag vill hinna gå till gymmet minst en gång och gärna två. Jag vill hinna springa någon gång och gå på något roligt pass en gång i veckan också och vips så är alla dagar fullbokade. Jag kan och vill inte riktigt prioritera bort något av det där. Alla behövs på sitt sätt och är roliga och jag blir glad av dom.

 

 

Det var länge sedan jag åt mellanmål nu. Ibland blir det någon shake efter träningen när det blir som idag, lunch i normal tid och sedan klättring och direkt efter det killarnas handbollsträning så jag var hemma vid nio. Då kan jag tillåta mig ett litet mellanmmål, frukt eller proteinpulvershake. Frukosten är alltid för liten. Jag är less på att jag faller in i dumma vanor. Less på att jag är stor och så slår det slint och så länge jag inte äter riktigt tillräckligt så har jag lite lättare att mota undan självskadetankar. Allt är bara en enda jäkla ond cirkel. Som jag måste ta mig ur. Jag vet bara inte hur, jag vet inte på vilket sätt, jag vet inte med vilken kraft och jag vet inte med vilken vilja. Jag är så fånigt passiv och trött bara. Så less på livet.

 

 

Zombie är en aktiv och påhittig kille med en vilja av stål och mycket kreativitet. Väldigt positiva egenskaper. Så länge han får utlopp för sina förmågor på ett vettigt och konstruktivt sätt. Får han inte det så visar han ganska snabbt upp sin mindre roliga sida, den destruktiva. Han kan plocka böcker ur bokhyllan.. första hyllan är sedan länge tömd (av oss) men han hoppar upp till andra, hänger i framtassarna, viker huvudet nittio grader och tar tag i bokryggen med tänderna och så drar han ut boken. Så gör han med dom allihopa, en och en.. Eller så går han och småretas med tjejerna som inte är så jätteförtjusta i hans sätt att komma och buffla sig in var som helst och hur som helst. Andra favoritsysselsättningar är att flytta runt bajslådor, riva ner tidningar och papper från köksbordet och gräva träpellets ur lådorna.

 

Så, man gör helt enkelt bäst i att låta honom jobba med något som inte gör att man själv måste städa upp en massa. När det är lite varmare brukar vi gå promenader men just nu vill han inte vara ute mer än max tio minuter så vi får hålla oss till inomhusaktivering. Han är rätt så väldigt förtjust i godis så aktiveringsleksaker för katt och hund som det ska trilla ut godis ur är bra grejer. Förra veckan köpte vi en ny variant och den är både bäst och billigast hitills.

 

 Igår tog en jag promenad. Väldigt intressant känner jag. Jag gillar verkligen att gå och gör det så ofta jag orkar (mentalt). Det är väldigt sällan jag är för fysiskt trött för att gå. Tråkigt nog har jag bara två tempon, ultraspeed som gör att alla utom min mamma och en vän tycker att jag går för fort eller lunktempot man har när man har en ordentlig packning. Med andra ord är det inte alltid så lätt att få med någon som sällskap när jag är ute och går.

 

Har jag bakat ett sjukt gott bröd, hämtat ut nya glasögon och en bok, varit i klätterhallen för personlig träning, ätit rosa gröt (med vinbär i) hos mina föräldrar och varit på killarnas handbollsträning.

 

 

Länge sedan jag hade samtal nu. Först var det jul och den veckan valde vi att ta uppehåll. Veckan efter var mitt förbannade ibsmagkatarrshelvete i för dåligt skick för att lämna hemmet och imorse klockan åtta ringde dom från mottagningen och berättade att han var sjuk. Jobbigt. Även om vi inte direkt gör något våldsamt konstruktivt så är dom bra för mig.

 

Istället för samtalt passade jag på att ta årets andra löprunda. Det var lite tungt idag eftersom underlaget var omväxlande småisigt och moddigt och så på enstaka fläcker ren asfalt. Hur som helst så var det skönt att komma ut.

 

 

Eftersom bilder är kul och jag har många så tänkte jag visa lite av 2012 års bilder från min mobil.

 

Första höstmånaden och jag mådde så dåligt. Allt jag kämpat med att trycka bort och hålla undan för att orka med allt under sommaren kom hoppande och skrikande upp ur hålorna där jag försökt gömma undan. Jag självskadade, jag hatade mig själv, jag sov för mycket och för lite. Jag kom inte upp ur sängen. Ingenting kändes som det var värt någonting alls och mest av allt så ville jag bara få sova en månad eller två och slippa känna. Ungefär så här, som jag sammanfattade det i bloggen en septemberdag:

 

Augusit var om jag ska tolka min blogg en månad när jag tänkte rätt mycket. Mådde dåligt som vanligt men bet ihop och försökta andas kontrollerat. I början av månaden gjorde vi ännu en klätterutflykt men kameran blev mest liggande så det finns inget att visa. Sen kom sommarens sista resa. Tillsammans med Jonathans föräldrar tog jag (och Jonathan) flyget till London för andra gången under sommaren och sedan väntade en väldigt varm och väldigt lång tågresa till en liten by i Cornwall där vi var i nästan en vecka.

 

 

 

Juli var en månad fylld med resor hit och dit. Det var trevliga saker allting. Fast, för mycket. Jag hade inte velat vara utan något av det men det var fruktansvärt mycket kraft som las på att hålla ihop och orka med. Det är i sådana lägen som jag återigen får se att jag inte är frisk. Månaden började i alla fall med en kvällspromenad för att provgå kängorna jag lånat av mamma.

 

 

Imorse började jag på sammanfattningen från juli. Den är lång med mycket bilder. Kom in på bloggen nu ikväll, öppnade inlägget men bestämde mig för att svara på kommentarerna först. Så nu är det jag jort borta och jag får börja om. Inte ett enda dugg jippie på det.

 

Sen har jag ångest. Brutal jävla äckelångest. Ta mig härifrån, låt mig få fly.

Jag kommer inte ihåg mycket av juni men om jag ska tolka vad jag skrivit i bloggen så mådde jag inte så värst bra. Hade det jobbigt med att jag inte uppskattade sommar och liv som jag borde, hade presemesterångest eftersom jag var orolig för min träningsmängd.

 

 

På självaste nationaldagen samlade vi ihop ett gäng pigga och entusiastiska klättrare och begav oss ut mot värmdö för en heldag på klipporna vid vattnet.

 

 

 

 

Maj var en månad där jag precis som alla andra tränade rätt mycket, mådde halvdant och funderade kring förhållandet mellan mat och träning.

 

Första majdagen när andra i min ålder till stor del var rätt bakfulla efter valborgsfirandet gick vi upp tidigt för att bege oss ut i skogarna åt nynäshamnshållet för att klättra.