uppfortsomfan

Jag mår dåligt.

 

Det är sällan jag säger det rent ut men igår var det precis vad jag svarade när psykologen frågade. Och det är ungefär exakt så det är. Jag mår dåligt och det gör ont att andas, ont att tänka, ont att finnas.

 

Idag bestämde jag att lite nässpray löser allt och sprang. Det gick bra. Igår lagade jag mat. Första gången sedan vi kom hem. Idag gjorde jag det inte. Tur att det finns barnmat=p Nej men mer allvarligt så är dom här klämsmoothisarna kanon. Bara frukt och behöver inte hållas kalla. Imorse hade jag en i min kvarg och så blev det fruktkvarg, utan att bli äckelsött. Efter löprundan tog jag en som den var och det är inte fel det heller. tror stenhårt på att ha med en som extraenergi för långa löpturer, smakar ju sjukt mycket bättre än energigeler.

 

Det är sol, det är varmt. Jonathan är sjuk och jag är täppt. Jag är rastlös och känner mig rätt ensam. Trött är jag också och behöver träna men så frisk är jag inte.

 

Vi landade i onsdags, på eftermiddagen. Några dagar har förflutet i kaos och förvirring. Jag har inte riktigt känt något. Inte riktigt varit närvarande, inte helt här. Lite rastlös. Eller ganska mycket.

 

Ikväll har jag kraschlandat i häret. Fritt fall ner i depressionsgropen med tillhörande gjutjärnspannedunkande i bakhuvudet av ångesten. Tack. Känner mig som hemma.

 

 

En vecka med sol. Varm sol. Sol som gav mig eksem och brännskador. En vecka med släkt jag är ingift i. En veckas semester.

 

Jag har lärt mig dricka espresso. Jag har blivit uppgrillad på strandpromenaden. Jag har ätit grillad fisk. Jag har utforskat den lokala stormarknaden. Jag har haft migrän och lärt mig att dubbla dosen medicin hjälper. Jag har varit obekväm med hotellstädare som viker smutskläder och läst ut senaste boken jag lånade av psykologen. Jag har åkt på bussutflykt med pensionärer. Jag har sprungit tidigt på morgnar och jag har legat i sängen och gråtit av ångest inför sociala tillställningar. Jag har varit på buffe och rymt därifrån för egentid. Jag har firat två födelsedagar och insett att jag inte har kvar ett spår av nervositeten jag burkade ha inför flyg förut. Jag har ätit choklad med salt och peppar i och det var gott. Jag har somnat på dagen av ren utmattning.

 

Nu är jag hemma igen. Tjockare, tröttare och precis lika sjuk och med några nya erfarenheter. En del bra. Som att jag kan slippa huvudvärken om jag tar två spraydoser när migrän auran kommer. Och så har vi ost med oss hem. God ost. Sedan vill jag gärna ha deras kaffepriser. 0.70 - 0.95 euro för en espresso är liksom alldeles lagom.

 

Jag har varit trött i femton år. Konstant. Jag har inga som helst minnen av hur något annat känns. jag kan inte för mitt liv komma ihåg senast jag vaknade och kände mig någorlunda utsövd och jag vet att jag sa samma sak redan när jag var fjorton-femton år. Det är inte så att jag är småsömnig. Jag är så trött att det påverkar min livskvalite ordentligt. Jag kan vara ute och vara så trött att jag bara vill lägga mig ner på närmaste parkbänk och sova.

 

När jag var yngre var jag känd som hon som var trött. Både i skolan och på handbollen. Alltid trött. Sov på lektioner, på golv och överallt annars.

 

Idag, efter femton år av livslustutsugande trötthet var det någon som för första gången tog det lite på allvar och faktiskt tittade på problemet. Psykologen satt med sin dsm-IV och bläddrade och konstaterade att jag uppfyllde kraven för hypersomni och att han skulle föreslå att min läkare remitterade mig för sömnutredning.

 

Tack.

 

 

Okej. Idag har varit rent och rakt igenom en kass dag. Jag vaknade med ångest, jag har haft ångest hela dagen och jag kommer om ett tag att somna, av utmattning, med ångest. Inte mer än så. Inte bättre än så.

 

 

Extra psykologtid. Jag brukar alltid försöka undvika morgontider för jag är segstartad och min mage behöver lugn och ro på morgonen för att inte hela dagen ska vara förstörd men nu var det den tiden som fanns. I någon form av infall när solen sken så bestämde jag mig för att cykla dit.

 

Efter två kilometer trodde jag att jag skulle avlida. Jag är ingen fantastisk cyklist, jag kan ju både trampa, hålla balansen och följa trafikregler (till skillnad från merparten av alla cykelburna som kör som idioter) men det går helt enkelt inte särskilt fort. Dessutom var det motvind. Och klockan var knappt åtta. Men envisheten, vägran att ge sig och till viss del någon form av önskan om att förbränna vann och jag tog mig alla elva kilometer och var framme i god tid.

 

Pratade. Var upppgiven. Och trött. Väldigt trött.

 

Sedan cyklade jag hem och att slippa motvinden gjorde livet väldigt mycket lättare. Solen sken och jag mådde för dåligt för att sitta hemma så jag lämnade bara av cykeln och promenerade till vällingby. Tog tunnelbanan till fridhemsplan och gick därifrån in mot stan. Tog en runda runt lite överallt i hopp om att komma på vad Jonathan kan tänkas vilja ha i födelsedagspresent. Det gick väldigt dåligt.

 

Därefter åt jag en av stans godaste mackor (provad många gånger) på Kajsa Warg. Morotsbröd med varmrökt lax, fetaostcreme, lite rödlök, stora mängder solrosskott och så en väldigt god balsamico. Och fick ångest. Såklart. Tack för den liksom.

 

 

 

Tisdag är psykologdag. Jag var trött, ofokuserad och nere. Fick låna en ny bok. Hade ångest och promenerade därifrån in till stan. Drack kaffe, läste boken. Tränade med Jonathan. Åkte hem. Åt nötter till middag. Cyklade i ösregnet för att köpa ost. Ungefär så. Det går inte att bli nöjd. En mils promenad, en dryg halvmil på cykel och ett gympass och jag tycker jag borde göra mer.

 

Lunchmedicinen matchar kökssoffan. Man har inte roligare än man gör sig. Eller hur det nu är. Nu ska jag gå ut. För jag gillar vårregn. Luften är som nytvättade lakan. Det är bra mot åskvädersklibbig ångest.

 

Jag har fortfarande inte fått den där ansökan till försäkringskassan ifylld. Det går inte att hitta formuleringar. Jag har tänkt så många gånger att nu, ikväll, imorgon så ska jag göra det, bara skriva. Det har inte blivit av.

 

Jag tror att en del av problemet är att när jag skriver en sådan ansökan och ska förtydliga varför jag inte kan jobba så tvingas jag se, på papper, hur sjuk jag faktiskt är. I vardagen intalar jag mig mest hela tiden att det inte är så illa. "Visst jag gnäller men egentligen är det inte så hemskt, jag är bara klen." "Jag kan ju faktiskt både åka tunnelbana och handla mat och dammsuga". Det är sant, men det är inte hela sanningen. Jag kan åka tunnelbana men det är också ett kraftprov. Det suger kraft av mig, kraft jag egentligen inte har. Det kräver att jag har något att distrahera mig med, att jag är beredd på att gå in och jobba med mig själv för att stå ut. Saker som kräver energi. Jag kan åka tunnelbana för jag kan välja att göra det när jag har bättre stunder. Jag slipper åka på morgnarna som jag hade behövt om jag hade jobbat. Morgnarna är hemska för mig i kollektivtrafiken.

 

Allt sånt där tvingas jag se svart på vitt. Bokstäver på papper. Jag måste se att jag är långt ifrån frisk. Att det finns många saker och situationer som jag inte kan hantera på ett vettigt sätt.

 

 

Vi har tittat på bilar.

 

Sedan har jag gråtit. Och gråtit.

 

Jag vill inte.

 

Vill inte träna, vill inte klättra, vill inte äta, vill inte åka till portugal. Vill inte gå upp. Vill inte gå och lägga mig. Vill inte tänka.

 

Jag är i en spotlight. Ensam på scenen. Ensam i det varma ljuset med det fina dammet glittrande i skenet med klibbande svett mellan huden och tröjan. Och runt om mörker. Nattsvart mörker med tunga svarta sammetsridåer. Framför finns ingenting. Jag ser ingenting framför mig, inget jag hoppas på. Inget jag drömmer om. Inget jag längtar efter. Jag är ensam ljusstrålen. Här. Ingen annanstans och här gör ont. Här gör så ont att jag ligger i fosterställning i sängen och gråter.

 

 

Åh alltså. Jag inser hur deprimerande det här är. Jag gör verkligen det. Jag önskar att jag kunde skriva något annat. Men. Det finns inte annat i mig nu.

Och alla som trodde att självskador var något att glorifiera skulle kunna få komma hit nu när jag allvarligt överväger att sätta mig med benen i en hink alsolsprit för att städa ur alla småinfektioner. Ja, jag har bara mig själv att skylla. Absolut. Något annat säger jag inte. Jag vill bara poängtera att det inte är så häftigt som en del försöker framställa det.

 

Åh och solen skiner. Det är fredag. Tjoho?

 

Vips så mår jag bättre. Eller så fanns det inte mer tid att prioritera. Samtalen är tillbaka till normalnivå. Inget extra. Samtidigt så säger han att jag blivit sämre senaste halvåret. Undrar varför och jag svarar som det är.

 

Att jag tappade orken. Att jag gett upp.

 

Så frågar han var jag tror skulle hjälpa. Vad som skulle kunna göra det bättre.

 

 

Jag tror inte längre på det. Jag orkar inte försöka. Orkar inte bry mig. Jag har ont i ryggen och jag skiter i det. Jag ringer inte sjukgymnasten fast jag har en remiss liggande hemma. Jag ringer inte veterinären och begär en fullständigt obduktionsrapport fast jag borde. jag går inte och klipper mig fast jag snart inte ser genom luggen. Jag orkar inte. Jag sätter på mig en mössa och struntar i det.