uppfortsomfan

För mig är nog en av dom värsta sakerna med att vara psykiskt sjuk att jag får beröm för saker jag inte vill ha beröm för. När någon säger åt mig att jag varit duktig som tagit hand om tvätten, gått en promenad eller åkt och handlat. Det får mig att känna mig helt värdelös. Fullständigt hjälplös. Det är som att någon skulle berömma mig för att knyta mina skosnören eller klara av att bre min macka. Jag har alltid blivit irriterad när någon sagt att jag varit duktig för att jag ätit en normalportion eller låtit bli att skada mig.

 

Jag varken kan eller vill se det som prestationer. För mig. I min värld är det bara ett misslyckande att inte göra det. Det är normalt att kunna det. När någon tittar på mig och berättar vilken fantastisk insats det var att jag ringde ett samtal känner jag mig nedvärderad. Mindre värd. Som någon form av kolli som ska tas om hand. Som är jätteduktig som kan klä på sig utan att få trosorna utochin.

 

Jag kan inte ha min ambitionsnivå där. Jag kan inte vara nöjd där. För då ger jag upp. Är det vad jag ska och bör glädjas åt, vara stolt över då slutar jag kämpa och försöka.

 

Jag vet att jag är hård mot mig själv ibland men jag vet också att jag måste ställa höga krav men jag behöver det för att överhuvudtaget vara motiverad att ta itu med något. Annars blir jag sittande och gör minsta möjliga insats. Jag vet också att andra människor vill ha beröm för liknande företeelser. Jag ser inte ner på dom som vill det. Jag kan se att det kan vara bra och positivt också. Jag kan bara inte känna det för min egen skull. Det är ingen som är en midre värd person för att denne tar emot beröm för en promenad och känner att det är en prestation. Det är rent personligt för mig. Hur det fungerar för mig.

 

Och jag hatar att få höra att jag är duktig när jag gör sådant jag anser är basic.

 

 

 

Jag är i ett rum fullt av ingenting. Ett rum fullt av tomhet och likgiltighet. Ett rum där ingenting spelar någon roll. Ett mentalt rum. Jag är inspärrad av sjukdom. Jag tränar inte. Jag går knappt ut. Inte om jag inte måste. Jag gråter. Jag stirrar rakt fram. Jag blir överfallen av matthet och tomhet och blir liggande, på golvet, i badkaret, i sängen.

 

Jag tillbringar dagarna framför datorn och plöjer avsnitt efter avsnitt av greys anatomy. För att kunna stänga av lite till, det sista. Jag lever på mackor, te och frukt. Jag har inte ork eller lust till något annat. Jag glömmer bort att dricka och är yr och trött och har ben som väger hundra kilo. Jag tröstäter choklad för jag orkar inte bry mig.

 

I nästan tre år har klättringen varit det som drivit mig att äta, att gå upp, att ta mig ut. Det höll nästan tre år. Nu har jag gett upp.

Jag tror inte jag kan ta in hur jag mår. Jag tror inte att min hjärna vill det för då skulle jag verkligen ge upp. Det jag känner nu kan jag inte ens beskriva för mig själv. Det som gör så ont, som gör mig så disträ. Jag kan inte förklara vad det är.

 

Någon säger att den finns för mig, om det är något som kan göras.

 

Jag tittar rakt ut i tomma luften och svarar att det inte gör det. There's nothing no one can do.

 

Jag vill inte vara en sådan som är dramatisk, som häver ur sig all skit offentligt. Delar med sig till allt och alla, gnäller och klagar. Jag är inte ensådan som gör det, egentligen. Ibland bara måste jag för att kunna fortsätta andas. Ibland bara måste jag för att inte ha ihjäl mig själv.

 

Jag är inte där, än. Men för första gången lutar det åt ett tillvägagångssätt.

Jag går. Och går. Faktum är att jag älskar att gå. Det är ett tillstånd mer än ett sätt att ta sig från punkt a till punkt b. Meditativt. Även fast jag går fort. En del undrar hur jag hinner med att njuta av utomhuset när jag sprintar iväg som jag gör. För mig är det inget hinder. Tvärtom trivs jag ännu bättre när pulsen höjs lite.Det är klart, får jag på mig en tung vandringssäck eller ska gå en heldag så blir ju tempot lägre men om det bara rör sig om en tre fyra timmar så går det oftast ganska fort. Det är så jag går. Det är så jag trivs. Från i torsdags till idag har jag gått ett antal mil och det känns bra. Jag måste bara komma ihåg att byta ryggsäck till en som har höftbälte och avlastar min rygg. Så jag kan se ut ännu lite mer som en vilsegången fjällvandrare eller tysk turist. Fast jag är född här.

 

 

Alltså. Det är för sjutton värt undernäring och undervikt bara för att slippa det här eländet. Fredag runt middagstid, jag kissar och konstaterar i mitt bakhuvudet någonstans "ägglossning". Fem timmar senare efter en fin promenad i den nyfallna snön börjar det blixtra i vänsterkansten av synfältet. Det betyder att migränen är kommen. Bara att preppa med nässprayen och dunk i säng och hoppas på att sova innan den blommar ut. Det gick sådär. Sov och var vaken om vartannat i fyra timmar. Väcktes av huvudvärken. Somnade och fick sova två timmar i sträck, var vaken två timmar. Sov fyra till. Sedan har dagen gått i den dimma som dom alltid gör dagen efter migrän. Hjärnan känns som ett enda blåmärke och om jag hostar nyser eller nickar häftigt gör det ont. Jag är trött, jag är groggy och jag har ett lätt illamående.

 

Nej. Alltså. Ingen höjdardag. Ska nog avsluta det här och gå och läsa. Lånade bok av mamma.