uppfortsomfan

Jag är yr och kan inte koncentrera mig. Det beror inte på näringsbrist. Möjligen vätskebrist men mest troligen spänningar i rygg, axlar och nacke. Jag har ont i ryggen. Less på disken...

 

Dagens finaste fynd är den här skrivboken:

 

Jag lever.

 

I torsdags hittade jag en av illrarna allvarligt sjuk och under natten fick han somna in på djursjukhuset.

 

Mitt diskbråck är kalasdåligt och jag har tapapt känseln i huden på nya ställen på benet.

 

Jag har ätit kokosmjölkskokat ris. Det var gott.

 

Min psykolog är en mycket klok man.

 

Jag har upptäckt att jag inte dricker något annat än te om jag inte tränar.

 

Tre dagar i rad har jag försökt använda ett par tighta byxor. Tre dagar i rad har dom åkt av fortare än dom kom på. Det går bara inte.

 

Killarna ska spela steg 4 i sm i helgen. Dom har varit fantastiskt duktiga. Jag är livrädd och har fruktansvärd ångest inför hela resan.

 

Kokt morot är sjukt underskattat.

 

Jag orkar inte ens försöka lura mig själv. Jag vill väga mindre.

 

Jag mår inte bra. Alls.

 

 

"Nej men det är ju inte så mycket mat."

 

Alltså. Nej det kanske inte ser ut som så när man bara läser för det står inte att jag ätit tre bigpackglasspaket, fyra familjepizzor och tre skålar chokladbollssmet. Men det är mer än jag behöver. Bara mandlarna och godiset är ungefär hälften av vad jag behöver få i mig energimässigt under en dag. Att då äta fyra lussebullar, om än små, mackor, riskakor, gröt, frukt och mat gör att det blir mer än jag gör av med. Och nej, jag menar inte att det jag behöver äta är för lågt. I det här exemplet tänker jag mig att 2500 är vad jag kan tänkas behöva.

 

Sedan är jag inte så aktiv som folk verkar tro. Faktum är att jag är rätt lat egentligen. Jo jag tränar dagligen, det är sant. Men vi pratar inte två timmars löppass dagligen. Dom flesta dagar är det en dryg timmes klättring varav halva tiden spenderas sittandes eller ståendes för att fundera ut vad jag ska göra eller bara vila. När jag är på gymmet kör jag kanske en timme och av dom max fem minuter på en konditionsmaskin. Löpningen jag ägnar mig åt är antingen "distans" 30-40 minuter eller intervaller i kanske en halvtimme. Resten av dagarna sitter jag på arslet.

 

Varje kväll är någon form av orgie i straffätande för jag mår så dåligt att jag bara stänger ner allt och äter fast jag går upp i vikt och har på något vis kapitulerat och gett upp.

 

 

Stirrar rakt ut i luften. Ser inte riktigt vad som är framför för allt är ur fokus.

 

Tårarna rinnger ner längs kinder och näsan täpper igen. Det är ingen hysteriskt gråt. Det är stillsamma uppgivna tårar som droppar. Det är från det bottenlösa ångesthålet i min själ som det i lugn takt läcker lite.

 

Det är ensamheten. När man varit sjuk ett tag finns det inte längre riktigt någonstans att vända sig när själen vrider sig i dödskramper. Allt är redan sagt. Dom som fortfarande finns kvar är jag rädd om, jag vill inte driva bort dom. Vården... kan inte göra något och anstränger sig inte våldsamt heller. Ensamheten i att sitta framför datorn och ha så ont och vara så ledsen att man inte vet var man ska göra av sig.

 

Jag vill inte ens veta vad jag känner för det lilla som råkar pysa fram är nog för att få mig att vilja ge upp. Det är för mycket nu. Planerar in träningspass, försöker få in fler än jag har möjlighet att orka. Gråter för att jag inser det.

 

Hjälp.

 

 

Att jag äter, äter och äter. Sedan äter jag lite till. Jag äter så att jag hade haft bulimi om jag inte varit fobiskt rädd för att kräkas. För jag äter för mycket. Inte för mycket för en anorektiker. Jag äter för mycket.

 

Idag har jag ätit:

Frukost (något kass ibsmage därav försiktigheten): En tallrik havregtrynsgröt utan något till.

En timme senare: En apelsin.

Lunch: En tallrik havregrynsgröt med lite solroskärnor och sesamfrön, en liten banan.

Mellanmål: En stor latte och tre riskakor.

Sedan slank det ner en näve salta mandlar medan jag lagade mat.

Middag: Gryta på tonfisk, grönsaker, havregrädde och lite jordnötssmör, en skål.

Sedan under kvällen: En näve mandlar till, ungefär tio godisbitar, en och en halv knäckemacka med ost, fyra lussebullar, några physallisar, tre riskakor varav två med mjukost och en jättekopp te.

 

Jag har ingen kontroll över någonting. Alls.

 

Jag vill inte mer. Det gör så ont att jag inte vill. Jag sitter bara och tittar på min kropp och den skenande vågen och försöker desperat träna för att åtminstone bromsa viktökningen men jag är så trött och jag har så ont av mitt diskbråck.

 

Det går åt helvete. På riktigt.

Jag har mått precis så dåligt som bristen på ord antyder.

 

Jag mår precis så dåligt.

 

Jag sträckser på djurakuten, jag dricker te. Jag tränar fast jag har vansinnigt ont i ryggen stundtals. Jag försöker få tiden att gå fast jag inte ens vet varför jag vill att det ska bli imorgon.

 

Jag gråter så sällan. I tisdags satt jag på helspänn med ångesten flödande i kroppen och försökte hålla världen från att gunga och tårarna bara rann fast vi inte ens pratade om något som var särskilt jobbigt. Jag orkade bara inte. Jag är för bra på att trycka ner allt jag känner och när jag kommer dit får jag må dåligt. Då släpper det.

I tisdags var psykologen sjuk. I onsdags var jag hos min samtalskontakt och satt och teg i ungefär fyrtiotre och en halv minuter av dom fyrtiofem vi ses. Jag hade för mycket inom mig för att kunna prata. Jag mådde för dåligt.

 

Igår tränade jag med fina Bea. Det var bra. Jag har klättrat lite. Resten av veckan glömmer vi nu. Onsdagkvällens maniska riskaketuggande sopas in under en matta och får försvinna där. Tisdagens extra lussebullar och vad det nu var stängs in i garderoben och ska inte ut. Nu är det nog. Nu jävlar är det nog. Jag tänker inte gå upp ett enda kilo till. Jag behöver inte det och jag vill inte det.

 

Ge mig ro.

Jaha. Nu har jag provat det här. Under julhelgen har jag gått upp ca sju kg och lagt på mig omkring 5 centimeter runt magen. Jag har ätit lagom eller mer. Jag har haft vrålångest men bara inte orkat bry mig.

 

Det där alla säger. Att det är skönt att äta och äntligen orka leva på riktigt. Jag tänkte att det kanske kunde vara så? I helvete heller. Jag har bara blivit större. Jag klättrar sämre, springer långsammare och orkar mindre överlag.

 

Så, det är enbart negativt med det här. Kläderna är mindre i förhållande till mig, orken är mindre, ångesten högre. Alltså, jag skulle gärna ha en bra motivation till att banka ner skiten men så som min kropp fungerar så är den väldigt väldigt svårfångad.

 

 

Jag har aldrig haft ett nyårslöfte. Jag fungerar inte så. Antingen bryter jag löften efter en kvart eller så blir jag totalt låst i det och kan inte bryta det ens om det leder till att jag skadas. Allt eller inget. Dessutom har jag aldrig känt att jag haft något sådär viktigt och bra att förändra. 

 

I år har jag ett löfte till mig själv.

 

Jag ska aldrig mer, någonsin, fira nyår. Never ever again.

Det är nämligen så att jag hatar i stort sett allt som hör ihop med nyår. Jag gillar inte fester, jag gillar inte att vara social med grupper av människor, fler än typ två. Jag avskyr att klä upp mig. Jag dricker inte alkohol och tycker ännu sämre om folk när dom blir fulla. Jag blir trött och nog orkar jag vara uppe sent hemma då och då men jag tycker verkligen inte om att behöva vara bland människor eller försöka ta mig hem eller bort mitt i natten när jag är genomtrött. Raketer är väl fint. I fem minuter och jag kan inte riktigt släppa tanken på att det mest är slöseri på pengar och natur och att det skrämmer barn och djur och hur är det inte för alla som kommer hit på flykt från krig att behöva uppleva ljuden. Sedan är det det här med mat. Det har väl inte alltid varit ett ångestframkallande problem men jag har alltid tyckt att det är jobbigt när det ska vara så fint och perfekt och.. ja det är samma sak som med att klä upp sig. God mat är ju inte fel men på nyår är det ofta så otroligt kravfyllt, det ska vara perfekt på något vis. Man ska kunna uppföra sig och så. Jag orkar inte med sånt riktigt. 

 

Helt enkelt. Jag gillar inte nyår. Alls. Nästa år ska jag dricka te, ha mjukisbyxor på mig och är jag trött tänker jag gå och lägga mig med sömnmedicin och öronproppar och ge blanka fan i fyrverkerier och firande.