uppfortsomfan

Kaos, panik. Allt på en gång och stress, stress, stress. Jag vill gömma mig. Jag vill sitta på en stubbe i skogen och skrika låt mig va. Jag vill åderlåta mig och se ångesten rinna ut och önskar att det var så det fungerade. Att man kunde öppna en kran och låta den försvinna ut. Jag vill fly, jag vill riva sönder mitt skinn. Jag vill använda rivjärn över bröstet för att lindra ångestklådan.

 

Jag vill stänga av, stänga ner.

 

Slippa. Mest vill jag slippa.

 

Jag har lite svårt för somrar i vanliga fall. Nu när jag dessutom mår som en manglad katt utspydd av en boaorm så är det inte lättare.

 

Tur att illrarna är underbara. Att Alinda som haft så svårt att låta bli att ge kärleksnyp i vaderna äntligen vid sex års ålder har gett sig med det. Att Belsebub har återhämtat sig så fint, att Meja är sju år och piggare än på länge. Att vackra Pim blir mer och mer trygg med oss.

 

För att tala klartext:

 

Det har aldrig varit värre.

 

 

 

Så sitter jag där igen... ihopkrupen på golvet för stolarna är obekväma. Eller det är väl inte huvudorsaken även om jag skyller på dom för att få sitta där jag vill. Vilket jag skulle få oavsett men det känns bättre med en anledning som kan bli förstådd. Egentligen gillar jag inte stolar. Alls. Jag sitter allra helst på golvet, i fönsterbrädor, på diskbänkar eller till och med på bord.

 

Skakar. Av ångest. Av värme och trötthet. Mår så otroligt dåligt. Det är skönt att få göra det ibland. Att få säga att ja när jag får frågan. Att säga att ja, jag har ångest, ja jag mår dåligt. Inte för att jag mår bättre av det i det långa loppet men det är skönt då. Det är skönt att jag har haft sådan tur med vården ändå. Inte så att jag mår ett dugg bättre än för åtta år sedan men det är inte bara deras fel, jag är.. svår... och jag har haft otur också absolut, första läkaren på den här mottagningen var ett fullstädigt kvastskaft och ätstörningsvården har inte alls kunnat hjälpa mig egentligen men jag har haft enorm tur med dom jag träffar nu. Första två samtalskontakterna fungerade det inte med. Två kvinnor i kanske trettiofemårsåldern, träffade dom en gång var i veckan ibland, eller en av dom varje vecka så det blev varannan den ena och varannan den andra. Dom gav upp rätt fort. Tyckte inte jag blev frisk fort nog. Då kom min nuvarande samtalskontakt in i bilden och jag är trygg med honom. Det tog ett tag men han hade möjligheten att ge mig det taget. Nej, vi gör inget konstruktivt direkt. Inte som i att vi har en pågående konkret behandling, det är stödsamtal. Vi pratar om allt. Ibland om illrar och flodgrisar, ibland om sårskador och ond bråd död. Jag blir kanske inte friskare av att träffa honom men när han är borta under en period eller dom gånger vi minskat på antalet samtal blir det tyngre. Det är mer av en flytboj än en rymdraket som snarare håller mig flytande än lyfter mig men jag vet att jag tycker det känns bra att gå dit och dåligt att inte göra det så det är fint så.

 

Sen har vi psykologen. Som är... den bästa jag någonsin träffat under alla mina år jag levt. Inom vården då. All vård. Han är inriktad på npf (neuropsykiatriska funktionshinder typ as, adhd) och gör utredningar på mottagningen. Han gjorde min aspergerutredning och jag fastnade för honom på en gång. Jag vet inte hur det gick till, kanske insåg någon att jag fick förtroende för honom, men vi inledde en kontakt för att behandla mitt självskadebeteende och det är väl inte direkt det vi har ägnat mest tid åt men det är en kanonkontakt. Det är lite samma sak som med den andra, jag vet inte direkt om jag kan säga att jag mår bättre men det är något bra. Jag tror inte att jag träffat någon som har förmågan att förstå mig såpass bra tidigare. Förmodligen hjälper hans stora erfarenhet av npf till och det faktum att han själv har mycket aspergerdrag=P

 

Och sjuksköterskan. Jag brukar ha lite svårare att fungera med kvinnor i den här typen av situationer men hon verkar okej. Vi har bara träffats två gånger ännu och hon är lite försiktig mot mig men med tanke på att jag fick min aktivitetsersättning beviljad någon dryg vecka efter att hon ringde och var tydlig med min handläggare om hur mina behov och svårigheter ser ut samt hur dåligt jag mått av vårat möte så misstänker jag att det är en kvinna som inte drar sig för att ta i när det behövs och sånt är bra.

 

Med andra ord. Jag har ett bra team runt mig. Jag är tacksam över det.

 

Jag är bara... inte så bra på att hjälpa mig själv för jag.. har tappat ork, lust och vilja.

Det har tagit emot att skriva igen.

 

Alltså. Jag vet att det är ren välvilja. Att det är så folk reagerar och sånt man säger så jag är inte arg på någon. Men det vore att ljuga om jag sa annat än att det var jobbigt. Men, jag menade verkligen att jag inte vill ha beröm för att jag ätit glassen. Jag vill verkligen inte. Det är inte bara en del av ätstörningen som inte kan ta åt sig att det skulle vara bra. Det är det jag pratat om förut. Jag vill inte vara på en nivå när det är berömvärt att knyta skorna, att äta glass eller att ha på sig shorts på gymmet. Jag vill inte sänka mina krav dit ner för jag blir... om jag inte har högre krav än så ger jag upp och skiter i vilket och försöker inte ta mig högre. Jag blir helt enkelt lite lat och bekväm. Om jag vaknar på morgonen och går upp och klär på mig och har en publik som applåderar mig för detta konsstycke så är det ju vansinnigt lätt att känna sig lite nöjd och sedan pilla naveln resten av dagen. För en del människor är det en bra väg att gå. En del människor kan efterhand när det fungerar höja sina mål och krav och hamna på vad som kan ses som en normalnivå. Jag har svårt för det. Jag är med på att jag ibland har för höga krav och att det är en del av det som bryter ner mig men jag vägrar att gå ner till att ha en glass som något jag ska få beröm för.

 

Sen har vi den delen som är lite ätstörd. En reflektion att ha med sig i framtiden, både för mig (som inte tänkt på det tidigare) och andra är att när och om man ska berömma någon som ätit något "läskigt" så är det inte jättebra att skriva hur bra personen är och sedan avsluta med att man själv aaaldrig hade vågat eller att man inte klarar sånt. Hur mycket man än vill bli frisk så är man ju inte riktigt det i läget när det fortfarande finns saker som är utmanande att äta, det finns ätstörningstankar kvar och det är inte lätt att inte få reaktionen från sjukdomen att man är en dålig ätstörd (nej det är ju ett knasigt uttryck och något som inte finns men ni vet hur det går i skallen). Jag åt den och andra vågar inte, då är jag ju jättefrisk och säkert jättetjock.. ja. Logiken är ju som den är.

 

Förutom det då?

 

Jag har haft besök i helgen av den finaste som finns (tillsammans med flodgrisen och min man=)). Tant P med fluffhund hälsade på och gjorde livet lite trevligare.

 

Och jag mår som vanligt inte bra. Haft mycket ångest, åt lite mer än jag brukar i helgen och det har ju gett mer ångest och framförallt gav det en svälld mage med lätt förstoppning och det toppades med att jag i måndags eftermiddag fick känningar av magkatarren... att ha svavelsmakande rapar är inte häftigt och oron inför hur det utvecklar sig är hemsk. Ibland blir det så illa att jag spenderar en hel natt på toaletten och tömmer ut allt jag har och har man kräkfobi så är det rent överjävligt ohäftigt. Hur som, jag hade turen att ha omeprazol med mig och kunde peta i mig så fort jag märkte av det och med en dos till på kvällen redde det ut sig rätt okej. Jag fick sova sittande och fick därmed inte så mycket sömn. Vaknade med biverkningen från medicinen.. omeprazol ger gaser.. gaser som blir stora gasmoln i tarmarna ger magknip som gör en kallsvettig. Så igår tillbringade jag dagen med att först ha ont hela förmiddagen och sedan vara utslagen av sömnbrist och värme och eftersom magen fortfarande var svullen och öm kunde jag inte trycka i mig vätska nog så jag mådde helt enkelt inte bra. Somnade under dubbla täcken på eftermiddagen när det var trettio grader ute. Vaknade med värmeslag och spenderade kvällen i en dimma där jag med våld försökte trycka i mig dricka.

 

Somnade överkokt och vaknade nu imorse och var lite mer mig själv. Varm och trött och med ångest såklart men jag kan nästan tänka igen=)

 

Så, dagens klagande är över.

Igår åt jag yoghurtglass. Det har jag varit sugen på att prova ett tag. För det ser lite kul ut att få välja sorter och ha saker på sen. Men dom flesta ställen har inte laktosfritt alternativ så när jag haft modet, orken, kraftet och drivet har det inte fungerat praktiskt. Tills igår då. När jag och min gode vän Bea bestämde att nu jävlar ska vi inte gå runt och fega, yoghurtglass är inte dödligt. Den förtjänar definitivt inte att ha den mördarstämpeln mitt huvud satt på den. Det är så larvigt vilka saker som kan bli tokläskiga och vilka saker som får vara ifred för ångesten. Jag har tillexempel alltid, oavsett nivå på ätstörningstankar, vikt och hur stora begränsningar jag haft i vad jag ätit, kunnat ha mjölk i mitt te. Och inte lättmjölk eller något ännu smalare utan mellanmjölk, som jag alltid använt. Inte en matsked i tekoppen utan en dl per halvliter te. Nej, alltså energimängdsmässigt är det knaoot något men jag kunde alltså tillåta mig det även under den perioden min mitt daglig intag var extremt litet. Men yoghurtglass har hamnat under kategorin "livsfarliga livsmedel". Ja eller något sådant.

 

Vi tog varandra under armen (inte bokstavligt, jag och kroppskontakt va=P) och gick iväg till stället som serverar laktosfri variant. Jag tog glass, jag tog precis som jag bestämt mig för innan två toppingar varav den ena inte fick vara ett "nyttigt" alternativ. Nej det var ingen jättemängd glass och det "onyttiga" jag hade på var mörk choklad vilket jag förvisso älskar men som är att safea lite så inte var det perfekt. Eller, vad tusan. Det var perfekt för jag gjorde det. Fast jag inte alls hade lust. Fast det regnade och var kallt och glass inte var högt upp på önskelistan.

 

Om jag är nöjd och glad och stolt? Nej. Igår och framförallt i förrgår hade jag ordentligt med ångest inför det och det var tungt efteråt. Idag är det borta och jag är väl glad över det förvisso. Men, jag kan omöjligt vara stolt. För att äta en liten slurk yoghurtglass ska man kunna. Jag har ju för tusan ätit betydligt "värre" saker så det där ska inte vara en så stor grej. Om jag känner för att skriva om det egentligen? Njae. Jag tycker mest det känns.. inte pinsamt direkt men lite så. Hej jag åt en glass nu är jag duktig? För det är ju inte så jag känner mig. Jag vill absolut inte ha beröm för att jag gör sånt här, sånt som folk i allmänhet gör helt enkelt.

 

Varför har jag då berättat det? För att vi var två om det. För att även om jag inte kan vara stolt och glad och nöjd över det jag gjort så är jag det för min kära väns skull. Det jag är mest nöjd med är att jag i och med att jag kom dit, åt glass och pratade kunde få någon annan att göra samma sak. Jag vill helt enkelt berätta att jag är stolt över min vän.

 

 

Gällande mat just nu är det i övrigt katastrof. Visst kan jag äta lite nötter, choklad eller popcorn som jag inte skriver om. Jag skriver sällan om mat numera faktiskt, för att inte trigga eller dra ner någon. Men just nu behövs det lite. Helt enkelt, det går inte bra. Än så länge rasar inte vikten direkt så det är ignen fara på taket men mentalt är det otroligt kämpigt och jag får inte i mig tillräckligt om dagarna. Jag har väldigt svårt att erkänna problemet för människor som finns runt mig och särskilt vården eftersom ja.. ni vet ätstörningar. Någonstans är jag ju "nöjd" över att det går åt skogen. Det tar emot att erkänna det och bli mer utfrågad och kontrollerad. Den här.. låt mig vara ifred. Men vi får se. Det kanske vänder uppåt senare. Just nu är allt bara pissigt tungt på alla plan.

Och dagarna går, rinner iväg, försvinner. Livet tickar bort och jag tittar på. Passiviserad av min ångest. Oförmögen att röra mig för energin tar slut av att överleva. Oförmögen att handla för uppgivenheten tar stryptag.

 

Är under insättning av centralstimulerande.

 

Fast jag sa att största anledningen till att jag kunde tänka mig att prova var dom ätstörda tankarnas förhoppningar om viktminskningsbiverkning. Så jag trappar upp nu. Kontrollerar puls och blodtryck men har slingrat mig ur vägning. Ibland är jag så bra på att prata mig ur saker att det är läskigt. Ja, det finns en frisk och en sjuk sida av det myntet också. Ätstörningsdelen är glad att inte behöva visa en eventuell minskning och därmed få oroliga människor på sig, den vill vara ifred från vården. Den mer friska sidan vill inte stå på vågen för den vet hur sjukdomen reagerar. Att vägas inför andra innebär att jag varje gång måste väga mindre. Det går inte att visa upp något annat. Hela hjärnan slår knut på sig själv och kan inte fungera. Att inte själv behöva veta ör tyvärr inte saken bättre. Jag har provat, då tar jag bara i från tårna och lägger mig lite mer på den säkra sidan, tar bort lite mer mat. För att veta med säkerhet att det inte går uppåt. Så, visst finns det gott fog för att inte vägas. Samtidigt som det dansar en ätstörd segerdans i bröstet.

 

Hitills noll effekt. Fortfarande lika svårt att sätta igång med projekt, att slutföra dom, att koncentrera mig, att ha energi, att fokusera. Inte vansinnigt mycket biverkningar heller, lite illamående mest. Påminner nog närmast om en lätt hjärnskakning. Eller för dom som inte stått i hanbollsmål och fått otaliga returstudsar i tinningen, det drar lite åt åksjuka. Ganska spännande hur illamående kan yttra sig på så olika sätt. Skillnaden mellan det här och magsjuka/matförgiftning är enorm. Men det är fortfarande illamående. Det här.. känns som det kommer uppifrån, det sitter mer i övre delen av munnen/gomtaket, ehm. Svårförklarat men det är skillnad mot det som har ett uppenbart ursprung i att magen är i totalt uppror. Ja, att må illa är lite faschinerande. Jag försöker se det så, försöker bena ut och fundera och dissekera. Jag behöver det. Jag lider av emetofobi. Kräkfobi. Vintrarna är en plåga. Åka kollektivt, toaletter som andra använder, det är ett helvete rent ut sagt. Att bli kallsvettig och kasta sig av bussen när någon ens ser lite illamående ut. Bli toknojjig och yr om någon av handbollskillarna nämner att det går i skolan, eller än värre att folk är sjuka på makens jobb. Det är tack och lov aninge bättre än det var för fem sex år sedan. Nu är det mest vinterhalvåret som är tungt eftersom en redig släng av maginfluensa är så otroligt hemskt. Jag har fått en del oavsiktlig terapi genom matförgiftning och magkatarr som gått över styr ett par gånger. Exponering.. det hjälper lite. Jag är fortfarande fobiskt rätt. Paniskt. Därför gör jag sånt här. Jag reder ut hur det kan kännas på olika sätt. Definerar och jämför. Lär känna känslan. Lär känna fienden, det blir lättare att avväpna den då.

Jag kan.. jag kan faktiskt stora delar av det psykiatrin använder sig av. Jag har varit med ett tag. Jag är smart, jag snappar upp fort. Jag har lätt för logik och resonerar bra. När en del andra blir lugnade av att höra att ångest inte är farligt, att det inte dödar, att det går över så hjälper dom orden ingenting. För det vet jag redan. Det har jag förstått själv. Det har jag tagit in och ja, jag förstår det. I många fall hjälper det måttligt att jag har kunskapen. Jag vet vad jag ska äta, väldigt exakt. Jag är otroligt duktig, jag har koll. Som i princip alla ätstörda har i grunden. Jag kan mer eller mindre varenda sätt att distrahera sig på, att stå ut när ångesten driver på. Jag kan, jag vet, jag förstår, jag är medveten. Steget därifrån till att kunna tillämpa det, att agera enligt det jag vet är ofta långt. Eller ja, i fallet med självskadebeteendet och den "rena" ångesten som inte är kopplad till mat så använder jag det jag kan dagligen, mer eller mindre konstant. Men i många andra fall är det svårt. Som med ätandet. För dom flesta fungerar det så. Särskilt när det gäller ätstörningar. Anledningen till att man behöver vård är oftast inte att man inte vet vad man ska göra eller äta. Definitivt inte för dom som varit sjuka lite längre, kanske haft vårdkontakt tidigare. Det man behöver är stöd i att genomföra det man vet och kan. Någon som kanske tar över lite av ansvaret, som peppar och puttar och ger förslag. Som säger det man vet, fast högt. Gör det till något ännu mer verkligt och sant. Jag ser tråkigt nog rätt många som säger att dom inte vill ha hjälpen för dom kan redan allt, dom ska göra det själva, på sitt sätt, i sin takt. I en del fall fungerar det. Men i dom flesta fall blir det mest bara något halvdant. Man kan, man vet, man är motiverad. Men man har också en ätstörning. Den vill sällan. Ofta hamnar personen i någon form av ätande ätstördsituation där man förvisso överlever, vågar äta lite godis men gärna har lite undervikt (tryggt och trevligt så, bra ångestlindring), äter ensidigt och har svårt för förändringar i situation och livsmedel. Där kakor är en möjlighet men det kräver en planering som gör att man i slutändan inte är fri och frisk. Det sitter ju inte riktigt i antalet chokladbitar på en vecka, det där om man är frisk eller inte. För några fungerar det. För många blir det bara en utdragen segdragen kamp som inte riktigt leder framåt. Därför tycker jag det är värt att försöka med vårdens hjälp. Ibland går det inte, ibland blir det sämre. Ibland tar dom inte emot eller avslutar behandlingen. Men då har man försökt.

 

Vart jag ville komma var till att jag valt att inte söka någon som helst hjälp för min emetofobi. Jag har varit och är fortfarande till stor del såpass påverkad av rädslan att jag har svårt att prata om det. Jag tycker inte om att säga ordet högt. Jag erkänner inte för andra än möjligen Jonathan och några nära vänner när jag får panik av den. Jag är inte på humör för att börja bråka med något så starkt samtidigt med allt annat jag kämpar med i vården. Det är helt enkelt ett för långt steg. Däremot inser jag ju att jag inte kan leva så. Det går inte, det är inte hållbart. Jag kan inte ha en rädsla som gör att jag knappt vågar tänka tanken att befinna mig på en arbetsplats eller skola från november till slutet av mars av rädsla för toaletter och magsjuka. Så jag gör sånt där. Jag analyserar och resonerar. Jämför. Jag gör små saker nu som jag inte gjorde förut. Jag har ätit någon buffe, något jag inte klarat tidigare. Jag har varit på toaletter jag tidigare aldrig hade gått in på. Jag sitter kvar på bussen så länge jag orkar även om någon är lite blek i ansiktet. Och ja, det har gått framåt. Det ger en vinst. Det tillsammans med den synnerligen ofrivilliga exponeringen=) Som det ser ut nu gör jag gärna det där själv. Det fungerar för mig i nuläget. Eftersom jag ser framstegen och förbättringarna. Eftersom jag har verktygen och när det gäller det här problemet faktiskt kan använda dom. Det är ju inget beslut som är hugget i sten blir det värre eller om jag inte orkar själv så finns ju alltid alternativet till behandling. Men just nu är jag nöjd med mitt jobb. Just nu tar jag mig framåt, bland annat genom att acceptera att insättningen av medicinen ger den biverkningen och istället för att flippa ur lyckas vända det till att undersöka och reflektera.

 

Så, dubbla budskap. Jag säger sök hjälp och berättar att jag inte gör det. Vad jag vill förmedla är väl egentligen att vi som är sjuka oftast har kunskapen. Den är det inget fel på. Däremot har vi inte alltid förmågan att handla efter den. Har man det kan man försöka själv. I övriga fall kan någons stöd, råd och hjälp vara det man behöver för att komma igång åt rätt håll.

 

Förutom det där långa resonemanget så tänkte jag berätta att livet inte är bra. I tisdags gick jag hem efter tio minuter hos psykologen. Jag mådde för dåligt för att stanna kvar. Det är första gången under alla mina år som jag gjort det. Jag har en gång ställt in ett samtal för att jag inte orkat ta mig dit. Annars är jag där. Annars står jag ut. I tisdags gick det inte.

 

Där är jag just nu.