uppfortsomfan

 

 

 

Ångest, ångest. När jag till slut kom hem var jag dödstrött. Åt. Var hungrig. Åt lite mer. Fick magknip och ville försvinna från jordens yta. En hel dag i kamp mot tankarna på att skada mig. Inte en enda minuts vila. Hela tiden distrahera. Hela tiden. När jag till slut somnade var det många timmar efter att jag hade behövt. Det var av ren utmattning. När det är så illa som det är nu kan jag inte slappna av förrän då. Släpper jag tidigare hamnar jag i en situation där risken att jag skadar mig är alltför stor.

 

 

Och idag. Jag vaknade med samma ångest. Jag vet inte ens hur jag ska beskriva den för att få fram hur vidrig den är. Det är som mitt inre brinner, som om jag svalt tusen glasbitar. Som jag andas in frätande syra. Tror jag. Det är hemskt. Två hela dagar har jag nu gått med den känslan oavbrutet. Jag ler, jag är artig mot personen i kassan på ica. Jag kramar Jonathan. Hela tiden med tankarna på självskador. Hela tiden med ångesten som förgör mig. Jag orkar inte. Jag vill inte behöva orka. Inte en enda minuts lättnad.

 

Jag kan inte tänka, inte göra, inte vara.

 

Nu sitter jag här och försöker se vad det är som gör att självskador är det sämsta som finns. Hur det kan vara värre än det här. Dom säger att det går över om man väntar ut den. Står ut. Jag vet att två dagar inte är någonting. Egentligen. Men jag har så ont och framförallt är jag så trött. Jag har väntat ut ångest så många gånger tidigare. Det går inte lättare för varje gång. Ångesten håller inte i sig kortare för varje gång. Ingenting blir lättare. Fast dom säger att det är så det ska fungera. Fastän det här är femtusensjuttioelfte gången jag har ångest så gör det ont så jag vill krypa ihop i fosterställning och skrika.

 

Jag vill inte mer. Jag vill inte leva så här. Jag vill inte ägna flera dygn åt att andas in och ut kontrollerat. Orkar inte ägna flera dygn i sträck åt att vara konstant igång och upptagen för att inte lägga mig ner kvidandes och ändå falla. Jag är för trött och trasig.

 

 

 

 

 

  

 

Inför höghöjdsbana på klassresan.

 

Efter femte klass skulle vi börja i en ny skola allihopa. Nya klasser, elever från flera andra skolor skulle också börja där. Vi fick välja två vänner som vi ville hamna med i den nya skolan. Det slutade med att vår klass blev indelad efter vilket språk vi valt. I min klass läste alla utom tre franska, dom tre hade stödengelska. Stora delar av klassen bestod av elever som gått i min parallelklass under låg och mellanstadiet. Klassen där alla satt som tända ljus och inte sa ett knyst. Den totala motsatsen till vår klass.

 

Jag hittade förvisso vänner ganska snart när skolan startade men jag vantrivdes i klassen från första dagen. Det var en tråkig klass. Det var fullt med otroligt ambitiösa elever som satsade allt på skolan redan tolv år gamla. Om dom hade vetat att dom två år senare skulle ha magsår av stressen hade dom kanske tagit det lugnare. Det var framförallt en klass där jag stack ut. När inte alla andra var högljudda, impulsiva och hade svårt att sitta still så märktes jag mer. Framförallt noterade jag mitt beteende mer. Jag hade alltid varit en elev som presterade bra och det fortsatte. Jag fick erbjudande om att hoppa upp en årskurs i matten men tackade nej eftersom det skulle innebära att jag inte fick samma möjligheter att få hjälp på lektioner och skulle vara ensam om det. Jag hade svårt att anpassa mig till klimatet i klassrummet där dom andra eleverna satt tysta, lyssnade, räckte upp handen och sedan arbetade flitigt. Jag blev trött på skolan. Jag hade ingen utmaning i dom allra flesta ämnen.

 

Under det här året växte jag helt plötsligt och gick från att ha varit lite barnknubbig till att vara väldigt smal. Det fanns inget alls bakom det. Inga tankar, ingenting. Jag älskade mat och åt mycket mat. Men skolsköterskan var lite orolig och frågade många frågor. Jag skrattade åt henne, det var ju knappt någon som åt mer än jag. Samtidigt var jag väldigt nöjd. Jag var stolt över att vara smal.

 

Det var också det här året det började på riktigt. Jag satt i klassrummet och blev yr. Jag kände mig illamående. Jg blev rädd. Jag blev orolig. Pulsen ökade. Jag var tvungen att ta mig därifrån. Omedelbart. Ut, bort. Satt med skakande händer i korridoren. Gick runt, runt och försökte andas normalt så jag skulle orka ta mig in i klassrummet igen. Först då och då. Ganska snabbt flera gånger i veckan. Ibland flera gånger om dagen.

 

Jag sa ingenting till någon.

 

Jag hade ingen aning om vad det kallades. Jag hade ingen aning om att jag hade ångestattacker och ibland panikångest. Jag var tolv år och hade inte ens hört uttrycket förut. Jag förstod inte alls vad som hände.

 

Vår skola var en ganska gammal byggnad och väggarna var tjocka av sten och fönsterbänkarna djupa. Jag tillbringade många, många lektioner sittande där, halvgömd bakom gardinerna. Andades för att kunna stanna kvar. Resterande tid for jag runt i klassrummet eller var i korridoren och hanterade mig själv. Pratade rakt ut utan att räcka upp handen eller vänta in min tur. Det var ingen som gjorde någon större affär av det. Mina skolresultat var bra. Jag var trevlig och störde inte klassen i stort någon nämnvärt. Jag skötte mina ångestattacker tyst och försiktigt, smög ut ur klassrummet.

 

Det blev sommarlov. Jag var trött. Så trött som jag aldrig varit förr. Jag minns att jag var på landet och skulle gå på en promenad. Efter femhundra meter vände jag och gick hem. Det var som mina fötter var trästolpar med blyskor. Jag orkade inte gå. Från den här tidpunkten och framåt kan jag inte minnas en enda dag när jag vaknat utvilad, kan inte minnas hur det är att inte vara trött och slutkörd. Det var som om mina energireserver räckte dit men inte längre.

 

 

Åren som följde under högstadiet var väldigt liknande. Jag hade regelbundna ångestattacker men sa aldrig något till någon och ingen frågade heller. Jag fortsatte att ta stor plats i klassrummet, prata rätt ut och vara väldigt trött på skolan. Väldigt trött överlag. Hemuppgifterna blev fler och mitt problem att få dom gjorda i tid blev tydligare. Jag kunde sitta hemma och titta på pappret, verkligen vilja få den gjord. Vilja så intensivt att det gjorde ont men det gick inte. Det var som ett fysiskt hinder. Jag kunde sitta och gråta av frustration för att det inte blev av. Jag ville inget hellre än ha det överstökat, få bra betyg. Problemet gjorde att jag blev en mästare i förhandling, förhalning och att prata mig ur situationer. Jag kunde komma undan med försenade uppgifter gång på gång för jag hade en bra förmåga att tala och jag presterade ju alltid bra när det väl var inlämnat.

 

Jag var trött. Jag var ledsen, jag var tom. Jag spenderade kvällar promenerandes i regn och blåst. Jag var vaken för länge och sov för lite. Det gjorde ont i hela mig. Inte alltid, jag hade vänner och kunde le och skratta. Jag spelade handboll och tränade mycket. Men ofta. Ångestattackarna slet på mig.

 

Jag sa inget till någon. Alls. Någonsin.

 

Jag var inte på något vis ensam. Jag hade under perioder en pojkvän, jag hade ett antal vänner. Det var aldrig det som var problemet. Jag kände mig bara tom. Var trött. Och hade ångest. Någon gång i sjuan eller åttan tappade jag aptiten. Inte heller den här gången fanns det några tankar bakom. Jag kunde äta helt okej en dag för att inte alls vara hungrig den nästa. Jag hade svårt att få i mig maten. Att sitta vid middagsbordet blev en plåga och det var väl tack vara min träning och därmed oregelbudna matrutiner där jag åt ensam många gånger som jag fick i mig något alls. Jag var tunn och min mamma var lite orolig. Sa hon i efterhand.
Jag hade nog mest bara ångest och var nedstämd så det påverkade aptiten.

 

När sista dagen i nian kom grät många i klassen. För att vi inte skulle ses. Jag förstod inte grejen. Vi bodde ju fortfarande praktiskt taget grannar allihopa. Dessutom var jag så less både på att gå i skolan och klassen att jag inte ville något annat än att komma därifrån så fort som möjligt. Jag var bara glad att ha överlevt dom där fyra åren. Att det äntligen var över.

Hallon, lingon, banan och blodapelsin/apelsinjuice. Middag igår.

 

..... här är ersättaren.

 

 

Mår kasst. Riktigt. orolig psykolog, igen. Imorgon blir ett kort avbrott. Följer med världens bästa tant P som jag inte träffat på ett halvår för att hämta hennes sista grejer i flytten.

Laddning av en bråkdel av alla prylar dom hade med sig...