uppfortsomfan

Tisdagstårar när läkaren plötsligt kommer gående bakom psykologen när jag ska bli upphämtad i väntrummet. Alltså, jag har inget emot min läkare sådär. Han är inte korkad eller elak. Lite stel i sitt tänkande ibland men så är ju gubben en bit över sjuttio och halvdöv men överlag rätt okej.

 

Det var bara det faktum att han dök upp och jag inte visste om det. Det rörde om totalt och slog fel och slog slint och under hans tio minuter i rummet yttrade jag inte ett ord, satt bara ihopkrupen med tårarna rinnande. Resterande trettiofem minuter sa jag säkert fyra meningar och lika många enstaka ord. Och grät lite till.

 

Rubba inte mina cirklar ni vet.

Onsdagstigande. Den totala hopplösheten, meningslösheten och intigheten. Med en gråstens innre liv satt jag i stolen hos min samtalskontakt. Det kan inte vara lätt att träffa mig. Det är så många psykiskt sjuka och framförallt ätstörda som drömmer om att jobba inom vården för att kunna hjälpa andra. Jag skulle aldrig i livet vilja göra det. Tänk att träffa på mig från andra sidan. Jag hade blivit galen. Fullständigt. Det är tur att min psykolog hävdar att han har mer tålamod än Dalai Lama. Jag undrar hur det är med mina andra kontakt. Han har ju förstås stått ut rätt många år så gissningsvis har han en dos tålamod också.

 

Det är lite tungt nu. Igen. Fortfarande.

 

 

Det är inte mycket liv i mig just nu. Jag försöker vara ute, träna, le, äta. Det är lite för svårt. Jag finns. Det är ungefär så det är och det känns lite väl mycket ibland. Det har varit ett synnerligen hemskt halvår. 

Jag mår inte bra. Får ångest av att äta ungefär allt. Men jag gör det. Vilket gör mig arg på mig själv. Fast jag inte borde. Men jag borde på riktigt äta mindre för jag behöver verkligen inte gå upp mer nu. Igår höll jag igång hela dagen och sedan ville jag mest avlida. Ungefär så. Ta bort mat ur mitt liv. Jag tvingade mig att äta chips igår för jag var i desperat behov av vätska och jag fiar inte att dricka. Det var dumt. Jag gillar inte ens chips. Vilket ger ännu mer ångest. Men jag drack. Jag ger upp nu. Ätstörninge nvinner. Jag ska be om centralstimulerande.

 

Så försöker vi ta det positiva också.

 

Det blir liksom för mycket att ha så mycket saker inplanerade på en helg. Med för mycket pratar vi två åtanganden varje dag. Jag går alldeles totalt sönder i en rämnad hög. Långt innan dessa fyra saker har avverkats.

Jag är på det stora hela rätt ointresserad av politik. Orkar inte sätta mig in sådär värst vansinnigt i någonting, det är för mycket djungel att ta sig igenom med floskler och löften utan innehåll på vägen fram till vad dom faktiskt står för.

 

Det har dock inte gått mig förbi att jag som kvinna, framförallt yngre kvinna "borde" rösta på fi enligt många. För det är det enda rätta. Det tänker jag inte göra. Inte för att jämnställdhet inte är en viktig fråga för det är det. Väldigt. Utan för att jag har andra saker som för mig som person kommer före. Typ miljöfrågor. Det känns ganska värdelöst att ha total feminism om vi ändå tänker mörda jordklotet. Typ så. Då har den ingenstans att vara till nytta.

 

Fast för mig är det viktigaste i dom val vi har framför oss att jag lämnar min röst överhuvudtaget. Det som är min hjärtefråga är att hålla sd så långt ner som möjligt. För mig står dom för mer eller mindre allt som är obehagligt. Det vet jag även om jag inte är så insatt i politik.

I desperat behov av något.

 

Men dum nog att vara envis och vägra när det inte känns bra.

 

Förresten orkar jag inte ens känna desperationen. Det är för lite livslust i mig.

 

Destruktiviteten tar över på fler plan och alla sätt jag kan missbehandla min kropp på verkar som bra saker. Fast jag vet att det inte är så. Jag vill bara mig själv så otroligt illa.

 

 

Den där reaktionen som kommer när det har varit sämre är lite spännande ibland. Livet gick åt helvete igårkväll och jag hamnade på akuten. Den snälla sköterskan tog ett hb eftersom jag ofta hamnar lågt.

 

"Det var inte så farligt, 107."

 

Nej alltså, i jämförelse med den gången hon var med och det var under 90 så är det ju inte så illa men det är anemi. Men eftersom det varit värre så är det inget man behöver bry sig om. Vilket jag förvisso troligen inte hade gjort i alla fall eftersom jag inte kan äta järntabletter på grund av magen. Men i alla fall. Det är ganska typiskt vården. Behandling skjuts upp tills det är så illa att det inte längre finns ett alternativ. Typ när man är så benranglig att man knappt kan andas och stå. Eller svimmar för att yrseln på grund av blodbristen är så akut. Eller har så ont i huvudet/ryggen/magen att man skriker.

 

I längden skulle det ju både bli billigare och effektivare att behandla patienter i tid. Det kräver mindre tid och resurser och förminskar lidandet.

Tidigarelagd psykologtid och upp långt före jag orkar. Eftersom jag är sämst på att komma i säng. Igår hade jag som vanligt bra intentioner och var på väg i säng i en helt okej tid, kanske inte hade blivit riktigt åtta timmar (som förvisso inte räcker men ändå), men... jag är människan som kan ägna en timme åt att borsta tänderna och kissa. Det är det enda jag egentligen gör på kvällen innan jag ska sova. Men så fastnar jag. Med tandborsten hängande i munnen klipper jag tånaglarna, hittar spännande finnar eller pormaskar på ryggen, fastnar i ett korsord eller mobilspel. Fast jag är hur trött som helst. Och inte tusan blir tänderna särskilt välborstade heller. Jag tuggar ju mest på tandborsten.

 

På morgnarna går den biten bra mycket fortare. Fast det beror allt som oftast på att jag har fastnat i något annat innan och har ungefär fem minuter på mig att tvätta mitt ansikte, klä på mig och borsta tänderna. Då blir jag väldigt effektiv=)

En tisdag. En dag när jag vaknade med ångest som gjorde mig lamslagen. Vetskapen om att det saknades mjölk till frukostteet gjorde ingenting alls bättre. En sådan morgon när det känns som minsta rörelse där under kedjetäcket riskerar att få mig att gå sönder.

 

Tisdagar är psykologdagar.

 

Jag kommer inte försent. Jag är en sådan som oftast är i god tid för jag är så rädd att komma sent. Idag kom jag inte hemifrån i tid för jag kunde inte bara ställa mig och gå. Så idag var jag sen. Inte mycket alls, jag har marginaler i min planering eftersom jag vet att jag är kass på att starta i tid, men jag var sen. Jag kom in i rummet med en andning som satt i halsen. Så nära paniken, tårarna, sammanbrottet.

 

Det första han säger är att min läkare kommer komma förbi under vår tid. Det är aldrig bra. Som dom flesta känner till är det praktiskt taget omöjligt att få träffa en läkare överhuvudtaget så att bli förärad några dyrbara minuter utan att ha bett om det brukar betyda att dom är oroade. Vilket inte alltid är en hit om man inte vill ha mediciner eller inläggning. Dagens ämne var tydligen ect. För tydligen är jag väldigt nere. Inte deprimerad, det ordet verkar inte vara ett bra ord. Eller så är jag inte deprimerad. Idag användes nedstämdhet. Djup sådan. Vilket.. ja nej det är nog en fin benämning. Andra ordet som användes var bedrövelse. Undrar om man finner det i dsm-IV=p

 

Sedan fick jag några minuter till med psykologen. Strax före två gick jag därifrån. Tio över var jag fullt beredd att vända om eller ringa honom för att... ja där tog tankebanan slut och jag lät bli. För jag kunde inte komma på ett enda ord att säga. Kunde inte komma på vad jag ville att han skulle göra. Vad jag ville att han skulle säga.

 

Sedan har resten av dagen spenderats i samma ångest.

 

 

Promenerat i blandat svenskt vårväder. Köpte en ny leksak, pulsband till min löpapp. Jättekul för mig som gillar att nörda ner mig i statistik. Så jag var ju självklart tvungen att prova en kortare runda med den. Maxpulsen var 197, lite klent för att vara jag men väldigt kul att kunna mäta sånt igen. Var ett tag sedan vi hade en fungerande pulsklocka hemma.

 

 

Jag är svår, jag är otacksam, jag är ologisk, jag är obstinat, jag är osmart. Jag är bitter, jag är egoistisk, jag är negativ.

 

Jag tar upp tid i vården jag inte borde få. Jag sitter och tvärvägrar medicinering samtidigt som samtliga inblandade blir gråhåriga och frustrerade för att jag beter mig så korkat. Jag har inte ork att riktigt försöka med något. Jag har tappat hoppet, tappat lågan, förlorat lusten. Jag har en fantastisk psykolog som är den första som når fram på riktigt. Jag ägnar våra samtal åt att att mestadels sitta och tiga och låta själen ruttna bort. Jag tar inte tillvara på det han har.

 

Jag förstår inte att dom inte bett mig dra åt skogen och sitta där och ta hand om mina problem bäst jag vill på egen hand.

 

Jag gör allt fel. Jag är gnällig. Jag ältar. Jag borde skriva solskenshistorier här. För det jag skriver kan dra ner andra. Det jag skriver är bara jobbigt att läsa. Jag borde skriva om dom fina sakerna i livet för att få större fokus på dom. Jag är inte en bra människa.

 

Det är ungefär såhär jag känner konstant. Att jag skriva att livet är rätt outhärdligt är inte populärt. Det är många som kritiserar det i sina egna bloggar, väldigt, väldigt sällan direkt till mig, eller andra, utan sådär lite fint utan att peka ut någon särskild. Bara hinta att alla som skriver om sin psykiska ohälsa utan att samtidigt berätta att det kommer gå sjukt bra och att dom skiter regnbågar och enhörningar är miserabla, uppmärksamhetstörstande, egoistiska lägre stående varelser. Indirekt då.

 

Är det någon som funderat på varför regnbågarna inte haglar tätt här?

 

För jag är sjuk. Jag är inte lite på skoj dålig. Jag är tvärsjuk. När jag är vaken ägnar jag praktiskt taget varenda minut åt att inte skära mig, att inte svälta, att inte träna konstant. Jag har i varje vaken stund ångest på någon nivå. Allt gör ont. Att andas, att äta, att prata, att gå hemifrån.. att leva. Framtid för mig är ett ord jag inte ens förstår fullt ut. Jag har slutat hoppas, slutat tro att det blir bra. Jag har mer eller mindre givit upp. Varje dag är en dag i konstant inre smärta. Jag är sjuk.

 

Att vara positiv är för mig så otroligt svårt, det är i mitt fall dels ett personlighetsdrag och dels ett av dom mest ihärdiga symptom jag har. Jag KAN inte se det soliga. Hur många fluffiga kaniner och rosa fjärilar jag än med våld försöker stoppa in i mina tankar och känslor så skjuts dom alltid åt sidan av det inre lergråa kaoset. Tro inte att jag inte vill, att jag inte försöker, att jag sitter ner och låter mig överskljas med ångest och låter bli att göra allt.

 

Varje dag går jag upp fast jag inte vill eller orkar. Varje dag äter jag fast ångesten river i mig. Varje dag går jag ut fast det enda jag vill är att gå och sova eller förvandla mig själv till en hög köttfärs. Varje dag försöker jag tänka på sådant som inte ska göra mig tvärdeppad. Varje dag går jag mot ångestens vilja. Och varje dag gör det lika ont. Min vardag är att kämpa i det tysta, att inte beklaga mig till dom som finns nära mig för att inte dra ner dom. Min verklighet är konstant smärta.

 

Det här är min ventil.

 

Jag har fått kilovis med citroner av livet men jag kan inte göra lemonad. Jag är inte smart nog. Förlåt.

Jävla skitdag. Vaknade halv elva. Åt lite frukost. Försökte vara vaken. Sov en timme. Förstökte städa men gjorde mest ingen nytta och var gråtfärdig hela tiden. Kaffe och en bar för hårt arbete utfört eller något. Cyklade och handlade. Var kall om händerna. Åt pastasalladsmiddag och har nu ångest som inte är snäll med mig på en enda fläck efter tre digestivekex till teet. Så att. Jag tror psykologen gjorde rätt som insisterade på att vi skulle ses imorgon också fast det inte var tänkt så. Eller ja. Det hjälper väl kanske inte men som grej. I teorin.

 

Dagens positiva? Den miljömärkta rengöringssprayen jag köpte fungerar utmärkt.