uppfortsomfan

Fredagkväll, ensam. Fredagkväll och fullständigt trasig på alla sätt, blir uppmött av en vän och får sällskap på akuten. Hem sent och för lite sömn. Sen kom lördag. Jag försökte, jag gjorde saker som är bra. Jag tog det lugnt, jag tränade, jag drack gott kaffe, åt finfin frukt och försökte ta hand om mig. Tog en promenad i solen. Sånt där som i princip är bra. Enda detaljen var väl att jag inte mådde bra. Alls.

 

Så lördagkväll och hyperventilering och snurrande skalle. Lördagkväll och bröstsprängande ångest och inte en enda klar tanke i huvudet. Lördagkväll och ett nytt besök på akuten. Mer blå tråd och en välbekant läkare och lika välbekant sköterska och framförallt en totalt nedbruten jag. Orkade knappt svara på tilltal, orkade varken bekräta eller förneka någonting om någonting och sa mest jag vet inte på allt. Han vill skicka remiss till psyk. Jag var inte sugen men kunde inte riktigt bedöma hur nära han var att tvinga mig så jag totalvägrade inte. Väntade på remiss men hörde ingenting så jag frågade den mest välbekanta av dom alla som för dagen satt i receptionen. Jo, dom hade kallat in jouren för bedömning men hade inte vågat berätta det för mig för dom var rädda att jag skulle dra.

 

Psykläkaren dök upp. Han ställde några frågor. Helt orelevanta. Om vem som var min läkare, min behandlare, när jag hade nästa öppenvårdstid. Småsaker han för övrigt har tillgång till i journalen. Han frågade inte det han borde fråga och sen sa han hejdå. Jag hoppas att han inte hade fler bedömningar att göra för det kändes som han hade kunnat skicka hem någon som satt framför honom indränkt i bensin med en tändare i ena handen och ett självmordsbrev i andra.

 

Så jag skulle hem. I nästan tre timmar satt jag i väntrummet och försökte förmå mig att ringa efter en taxi men det gick inte. Jag kunde inte lyfta telefonen. Kunde inte få mig att göra det. Istället satt jag omväxlande vaggande, skakande, stirrande och hyperventilerande på en stol. Damen i receptionen pratade med mig, tog sig all tid hon kunde mellan kaosklientelet strömmade in under lönelördagen. Frågade, lirkade och pratade. Tog med mig ut på sin rökpaus. Hon sa att hon kunde ringa åt mig. Sen ändrade hon sig. Hon vågade inte vara den som skickade hem mig för hon sa att hon sett mig så många gånger men aldrig i ett sånt skick. Aldrig så dålig. Hon pratade med mig, hon pratade med ortopeden som tagit hand om skadan och hon tog sig tid. Hon tog sig tid att hitta en ersättare till receptionen för att kuna ta mig i handen och gå till psyk.

 

Hon tog sig tid att promenera över, prata med personalen och dessutom se till att bakjouren väcktes så jag slapp prata med samma idiot till läkare som jag träffat tidigare under natten. Hon tog sig tid att stanna kvar dom minutrarna det tog innan läkaren dök upp. Somliga människor är för bra för att vara på riktigt nästan. Det finns inte ord för hur tacksam jag är för det hon gjorde. För att hon gav mig det enda som egentligen är av värde när det är så illa som det var. Tid och känslan av att bli tagen på allvar.

 

Eftersom jag fortfarande inte kunde få mig själv till att ta mig hem blev jag kvar. Inte för att dom tänkte tvinga mig till det men jag blev ju starkt rådd att stanna och för egen del hade jag nog gett upp att ta mig hem även om jag hellre varit hemma än kvar. Sex på morgonen kom jag upp på obsen. Då ville jag sova och frågade snällt efter mitt melatonin eftersom jag kände att lite hjälp hade varit fint när jag var så ångestfylld. Men nej, det var morgon, dags att vara vaken, inte sova. Nog för att rutiner är viktigt men sömn är viktigare. Väldigt mycket viktigare. Så jag promenerade i tiometerskorridoren i en och en halv timme innan jag helt utmattad kröp ihop på golvet i ett hörn och skrapade ihop tio minuters osammanhängande sömn innan jag äntligen fick träffa en läkare. Han var bra. Det är inte alla överläkare som sätter sig på golvet för att prata när patienten gör det. Dom flesta ska dra upp en på stolar och tycker att man ska bete sig som folk.

 

Klockan tio, ett dygn efter att jag vaknat, fick jag åka hem.

 

Nu är jag hemma. Nu ska jag ge mig ut på en veckas vandring med min mamma. Det är nog i princip kul. Jag ska bara hålla ihop.Hur raset ser ut när jag kommer hem vill jag inte ens tänka på för just nu är jag längre neri avgrunden än jag varit tidigare.

Jag tycker det är rätt spännande att läsa journalanteckningar så då och då beställer jag hem valda delar för att se hur andra uppfattar mig, hur jag bedöms och behandlas och sådana saker. I förra veckan beställde jag anteckningarna från mina besök på medicinakuten i höstas. Jag tyckte tillräcklig tid hade passerat och kände att jag skulle kunna läsa dom utan att bli påverkad.

 

Vi kan väl säga så här; jag är ganska rädd för hur dom för journal i den svenska vården. Jag fick mina papper och meddelande om att det finns två besök noterade. Där har vi första problemet, det var tre besök. Jag var där en gång mellan dom två besök dom har antecknat. Dom har alltså helt missat ett av mina besök och jag vet att det är tre även för jag kan särskilja dom tydligt, ett besök på eget bevåg, ett med remiss från min öppenvårdsläkare och ett på vårdintyg och via psykakuten.

 

Första besökets anteckningar är inte direkt anmärkningsvärda men det tredje, eller ja andra som finns officiellt, är ganska spännande läsning. Det är nämligen helt felaktiga uppgifter på minst ett ställe. Jag låg uppkopplad på ekg ett par timmar och i journalen står det att pulsen ligger på 55-60. Ligger man uttråkad på akuten med klisterlappar över bröstet så tittar man på monitorn. I alla fall gör jag det. Det betyder att jag har koll på ungefär hur det såg ut och deras uppgift stämmer inte. Ett enda dugg. Jag var nere under 40 ett antal gånger och det missar man inte eftersom apparaten var inställd på att larma om det droppade under. Jag vet också att det på bara några sekunder var uppe över 110. Alltså, jag flaxade i intervallet 38-119 i snabb hastighet och när det väl stabiliserade sig efter ett par timmar och lite vätskedropp så landade pulsen på under 50. Den där litern vätska dom slangade i mig finns inte heller antecknad.

 

Sammanfattningen är att allt är bra.

 

Allt är bra.

 

Dessa anteckningar gick som remisssvar till psykakuten som skickat dit mig och troligen till stor del baserat på dom kunde jag själv förhandla bort vårdintyget och skriva ut mig följande morgon. Grunden i intyget var nämligen att jag skulle vara i så fysiskt dåligt skick att jag med mina matrestrektioner var en fara för mitt liv.

 

Minst sagt intressant. I mitt fall ledde det ju inte till några direkta konsekvenser mer än att jag kunde smita ifrån vård som jag med största sannorlikhet behövde vid det tillfället men jag tänker att om dom ofta är så slarviga, missar saker och att hela besök rentav försvinner ur systemet så måste det ju gå otroligt fel ibland.

 

Det gör mig också ledsen för jag har redan sedan tidigare väldigt svårt att ta mig själv på allvar. Jag tror alltid att jag överdriver symptom, att jag inbillar mig, att jag inte vet något om mig själv (skada från vård inom psykiatrisk slutenvård) och att jag mer eller mindre är hypokondrisk. Jag känner mig mest pinsam och ivägen om jag faktiskt söker vård, både för fysiska och psykiska åkommor och när jag då får se att journalanteckningar stöder mina knäppa tankar så får dom ju ännu mer att stå på. Jag får verkligen jobba för att komma ihåg att jag har rätt, jag minns rätt. Att det dom skrivit faktiskt inte är korrekt. För min hjärna halkar dit hela tiden. Det kanske är så att dom har rätt och jag har fel. Jag vet ju ingenting.

Andas, andas. Glöm för tusan inte att andas.

 

Le. Håll käften. Träna mer då ditt jälva fetto.

Stå rak och stolt. Men vad i helvete skulle du äta den där mackan för.

 

Ta för dig, var stor och stark. Idiot, du förtjänar ingenting.

 

Var glad, var tacksam. Jag orkar inte mer, slipper jag snart.

En av dom största ensamheterna kan vara den man skapar när man inte orkar oroa andra och bär på allting själv.

Du borde ha en sysselsättning.

 

Han tittar på mig och jag känner hur klumpen i halsen växer. Jag är gråtfärdig av att försöka ta mig upp varje morgon. Jag vaknar och min första tanke är nej nej jag vill inte. Jag vill säga att jag förstår poängen, att jag förstår tanken. Att jag vet. Jag vill säga att jag inte står ut med sysselsättningarna kommunen har. Jag har provat och jag vill inte knyppla eller göra akvarellteckningar tillsammans med en bunt sjuka människor jämnåriga med mina föräldrar. Det gör mig inte piggare och gladare någonstans. Det ger mig ångest. Jag behöver inte fler sjuka sammanhang, jag behöver inte fler tillfällen att känna mig värdelös. Ska jag göra något måste jag känna att jag tillför något, att jag får ut något. Inte virka spetsgardiner med galningar eller gå på hundpromenad med tre personer per hund. Jag får kanske ut en tiondel av det. Med långa tystnadspauser. Jag vet inte hur jag ska säga. Jag vet inte hur jag ska få orden förbi klumpen i halsen. Hur jag ska formulera mig för jag vill inte vara lat. Jag vill inte vara svår. Jag vill inte smita.

 

Men jag är rädd. Rädd för alla konsekvenser sådana försök haft förut. Rädd för vad hösten har med sig. Rädd för försäkringskassan. Rädd för mig själv.

 

Men om du får drömma fritt, vad kan du tänkas trivas med?

 

Jag känner att han lika gärna kunde ha frågat om jag tror att presidenten eller vem det nu är som styr i Bolivia gillar gröna tapeter. Jag har ungefär lika mycket svar på båda frågorna. Eller, den senare är ju en ja eller nejfråga så alternativen är färre och det ökar ju chansen att hitta rätt. Jag vet inte. För jag har inte lust med någonting. Inte lust att vakna, inte lust att äta, inte lust att träna. Inte lust att finnas och andas. Framtid finns inte och föreställningsförmåga saknas på heltid.

 

 

Du borde äta ångestdämpande medicin.

 

Jag sänker huvudet och borrar in det mellan knäna med pannan vilandes på armarna. Inte igen. Inte en gång till. Nej, bara nej. Jag sitter där med tårarna brännande bakom ögonlocken och lyssnar på utläggningen om varför. Ännu en gång. Jag svarar inte. Jag tiger ihjäl ämnet för den här gången. Jag har ingen lust att säga samma saker som jag redan sagt så många gånger. Inte idag. Jag orkar inte.

 

När jag till slut tittar upp är det med sammanbitna läppar och tom blick.

 

Du ser ledsen ut.

 

Jag suckar, nickar och känner hur tårarna rinner. Ja, jag orkar inte mer är svaret. För det är så det känns. Det har tagit slut. Han förslår inläggning som hjälp men på min fråga hur det ska hjälpa finns inget svar. Så jag går hem.

Och sen kom vardagen.

 

Det finns en väldans massa saker man inte ska säga. Saker som är inte är riktigt okej att känna och tänka och absolut inte riktigt okej att sätta ord på. För om man känner så eller säger så är man inte tacksam nog, försöker inte nog eller så är det något annat man inte är eller gör nog. Det är lite fult. Det är mycket fel. Men vad ska man göra om det faktiskt är så att det är det man känner? 

 

Jag vet inte om jag orkar bli frisk. Jag tror faktiskt inte det.

 

Jag är rätt säker på att jag aldrig någonsin i någon framtid kommer orka jobba heltid.

 

Jag är sjukt less på folk som berättar hur svårt det är att gå upp i vikt som det vore någon allmän sanning. Det är det inte.

 

Jag har ingen som helst lust att ens försöka acceptera min kropp med den vikten jag har nu. Jag behöver inte vara underviktig men jag tänker inte vara här. Så det så.

 

Jag tycker inte om att jag självskadar men jag bryr mig inte så värst längre. Jag tycker mest att det är skönt att det finns något som hjälper. Jag ser inte betendet som ett lika stort problem som det faktum att jag faktiskt mår så dåligt att jag ser det som en lösning.

 

Jag får höra att mina höga krav på mig själv är ett av mina största problem men jag vill inte sänka dom. Jag är smartare och mer logisk än den absoluta merparten av befolkningen och det är det enda med mig som jag är nöjd och stolt över. Jag vägrar att nöja mig med halvdant när jag vet min potential.

 

Jag är så avundsjuk på människor som äter och är smala att jag ibland skulle vilja slå dom på käften. Inte för att det är deras fel men för att jag har så ont av avundsjukan.

 

Jag tycker inte om att leva.

 

 

 

Åker till psykologen och hem igen. Lägger mig i sängen för att vila och titta på ett avsnitt elementary. Ser första och sista fem minutrarna. Resterande halvtimme sover jag som en stock. Så ser min energinivå ut just nu. Totalt utmattad. Det känns märkligt och fel att mer eller mindre gå in i väggen trots sjukskrivning. Jag är så rädd för hösten så jag vet inte var jag ska ta vägen. Rädd för jag har ingen aning om hur jag ska orka, varken fysiskt eller psykiskt.

 

Jag hoppas mest att alla inblandade som bestämmer kan förstå och se att med den här nivån av ork och behovet av återhämtning är inte full arbetstid aktuellt i maj. Om dom inte vill ha mig död, halvdöd eller galen.

Fint värre. Idag är jag inne på dygn två av återhämtning efter en dags aktivitet. Det blir tyngre och tyngre att göra saker. Priset blir högre.