Marstisdag
Solen lyser in genom fönstrena och ger parkettgolvet en varm gulaktig ton. Illrarna sover gott igen efter att jag väckt dom och stört med kloklippning och tandborstning. Teet är precis lagom varmt, jag har mina mjukaste byxor, tröjan jag lånade av Jonathan för tolv år sedan och inte lämnat tillbaka. Jag fryser inte, jag är inte för varm. Jag har ingen tid att passa, inget planerat, inget jag ska hinna.
Det är bra förutsättningar för en bra dag.
Men det är ingen bra dag. Jag mår inte bra. Jag kramar mjukisflodhästen och lyssnar om och om igen på samma musik. Försöker hitta trygghet. Försöker hitta andetag som inte skär.
sick stupid and fat
Det går inte åt rätt håll.
Idag åt jag chokladbollar till lunch och klädde på mig för att gå ut. Satt på sängkanten i en halvtimme innan jag gav upp och försvann tillbaka in i landstingsmjukisarna. Dom som är det enda jag orkar ha på mig när jag känner mig så gigantiskt tjock som jag gör nu. Det gäller bara att försöka bortse från det faktum att dom hänger uppe fast märkningen säger 90-100kg.
Att jag äter äcklar mig, förstöroch förgör mig. Det är inte bättre att äta, inte bättre att vara normalviktig. Jag är lika sjuk, bara med ännu mer kroppsångest. Det blir inte bättre med tiden om jag bara fortsätter. Det är därför jag faller tillbaka igen. För att jag är sjuk i huvudet och det botas inte genom att äta.
Jag tror faktiskt inte det botas allt.
Att kamma noll
Nu tre veckor efter att jag efterfrågade ett svar från scä om hur dom tänkt sig upplägg och vad resultatet skulle bli med tre gånger fyrtiofem minuters samtal kan vi konstatera att det inte blir någon hjälp från ätstörningsvården. Hennes plan var att... få mig att äta. Det där med känslorna och sådär brukade hon inte direkt rota i. En sån där som tycker att det löser sig bara man är normalviktig och tuggar snällt. Eftersom jag vet att det inte riktigt fungerar så för mig så blir det inget.
Hon hänvisaed till psykiatrin. Jag svarade att dom inte kan något därav remissen. Därefter hänvisade hon till mando och när jag sa att jag inte kan gå där eftersom jag inte äter kött tyckte hon att jag skulle bita ihop och göra det om jag nu ville bli frisk. Jag hade svåra problem med att välja skratt eller gråt.
Tack för eh... allt.. scä. Tack för alla möten när jag gråtit, inte velat leva och inte kunnat tänka eller andas. Tack för känslan när jag sitter hemma och har så ont i hela själen och känner mig mindre värd än smutsen runt golvbrunnen i badrummet. Tack för att jag än en gång fått veta att det är värdelöst att försöka få hjälp, att jag är fel. Tack för att ni stampat på mig så jag inte kan låta bli att tycka att det där jag känner, att jag är värdelös, delas av er också.
Tusen tack för alla tårar.
Jag vet att alla inte ser samma sak
Men för mig är jag inte värd något nu.
För mig borde jag redan vara död.
I min värld ser jag någon som är så tjock att det inte finns någon motsvarighet.
För mig finns inget värre än det jag är i nu.
Tankeexperiment.
Tänk dig att stå naken på centralstationen i en stor stad. Tänk dig att stå naken på en centralstation i en stor stad i en bur arga katter som river ditt skinn och biter i dina armar, ben, händer, fötter och ansikte. Tänk dig att stå där med syra som sakta droppar ner och rinner längs bröstkorgen och lämnar ett fräsande sårspår efter sig. Tänk dig att stå där. Känn smärtan och skamen.
Tänk dig att du står där i din bur och dom du ser som nära och kära står utanför och kan göra absolut ingenting. Tänk dig hur dom ser på dig med lidande blickar, för det gör ont i dom också, när det gör ont på dig. Så du skriker inte, för att göra det lite lättare för dom.
Tänk dig stunden när du känner att den senaste droppen syra slutligen har frätt hål rakt igenom. Tänk dig stunden när dina trötta darrande ben ger vika och du sjunker ner på knä och katterna rusar fram och kastar sig på dig, över dig.
Där är jag nu.
Naken, skamfylld, sönderriven och sönderfrätt. Liggandes på golvet.
Det gör ont.
Åttonde mars tog jag en sväng i skogen
Det känns lite som att ljuga när jag skriver annat än att jag är läskigt trött på att leva och mår dåligt. Men det går inte att skriva samma ord hur många gånger som helst. Det går inte att formulera samma sak på oändligt många vis. Till slut blir det bara tomt.
Då blir det sånt här. För jag var ute och gick igår.
Tio
Hjärnlöst, tomt och ångest. På samma gång.
Så, tio saker jag inte gör, eller gillar eller står ut med.
Jag dricker inte alkohol. Jag tycker inte om något med alkohol och tycker dessutom att det är... jag är inte lockad helt enkelt.
Jag köper inget annat än ekoägg från frigående höns. Då låter jag hellre bli. Jag vet att det inte är så att dom har det direkt bra heller men jag gör det bästa av en dålig situation. Hoppas jag.
Jag skulle aldrig ge ett köttätande djur en vegankost. Om man är så starkt övertygad att man inte kan servera en carnivor sin korrekta kost så får man helt enkelt skaffa en herbivor. Punkt.
Jag använder inte hormonbaserade preventivmedel och tänker inte heller börja.
Jag dricker inte läsk. Alls. För jag gillar inte kolsyra.
Jag har inte läst sagan om ringentrilogin. Jag försökte men gav upp och det händer inte ofta.
Jag har aldrig ägt en enda sminkprodukt. Närmaste jag kommer är ett läppbalsam som hade lite lite färg.
Jag följer överhuvudtaget inte med i politiken, det är för tröttsamt även om det troligen är viktigt.
Jag byter inte lakan särskilt ofta. Förmodligen alldeles för sällan men det är så jobbigt.
Jag tycker inte om svenska kriminalfilmer. Inte för att det är min favoritgenre sådär överlag men dom svenska, alltså det är sorgligt dåligt. Replikläsningen ligger allt som oftast på skämskuddenivå. Typ som att dom läser innantill och är bakfulla.
Lördag
Den korta versionen.
Jo alltså. Orden fattas mig. Jag saknar att kunna skriva. Jag kan varken läsa, skriva eller kolla på tv. Inte ens dom simplaste no-brainserierna går att hålla fokus på. Det är för mycket ångest. Sådan av den där sorten som får mig att gå ut och gå och gå och försöka att inte tänka på saker jag inte ska tänka på.
Home is where your heart is.
Remember me like this, will you?
Always look on the bright side of life...
Well.. inte min bästa gren och det känns bara falskt och fel egentligen men eftersom ingen blir uppmuntrad av mitt gnällande så behåller jag det för mig själv och berättar istället om vad jag har haft för mig på senaste tiden.
Typ provat att dricka fårmjölk. Tyvär inte direkt färsk utan mer spansk jättehögpastöriserad som håller i tre månader men vad tusan, bor man där jag gör så får man väl ta vad man hittar. Hur som, det smakar bra. Lite som att dricka en mild fetaost.
Varit ute litegrann. För att utomhus är bättre än inomhus. För att gå är bäst. Ungefär så.
Varit på illerutställning och ställt ut alla fyra, preimär för både Pim och Bengtson och dom skötte sig finfint. Alinda kammade hem en andraplats också. I pensionärsklassen=) Eftersom dom två små försöker riva/bryta sig ur valphagen vi använder för utställningar ägnade jag också större delen av förra veckan åt att sy en inredning till den som skulle omöjliggöra sådana aktiviteter och reducera stressen genom att ge dom mer lugn och ro när dom inte ser ut genom gallret. Jag svor mer än en gång när jag satt där med ett gigantiskt tygsjok och försökte vända runt det för att sy. Förutom det faktum då att hagen är åttkantig och min största gradskiva är mer i storlek för räkna matte i mattebok. Men det löste sig. Tummen är inte helt mitt i handen.
Själva hagen i fredags när jag drog den där lättade sucken och var färdig.
Bengtson poserar på utställningsdagen.
Som sagt, dom tog det med ro dom två ovana.
