uppfortsomfan

Tisdag. Möte med mina två öppenvårdskontakter. Många frågor, mycket jag måste svara på, veta hur jag vill, vad jag vill. Ta ställning till det ena och det andra. Försökte men vet varken ut, in eller något annat håll för den delen.  Gråtfärdig och trött och hem och sova.

 

Onsdag och ny ångest. Ohanterbar jävla skitångest som äter sönder tankarna, kroppen, allt.

 

Tog mig inte till samtalet.

 

Mådde ännu sämre. Panikringde psykologen som var upptagen.

 

Flippade ur totalt, självskada.

 

Sen hamnade jag på nya nivåer av destruktivitet. För många piller och ambulans och akut och hela fanskapet. När jag kvicknat till lite efter ett par timmar var det psykkonsultation och vårdintyg. Drogad och trött fick jag sova på obsavdelningen. Träffade en underläkare som inte kunde bestämma sig för vad hon skulle göra och överläkaren kom in. En av få kvinnliga läkare jag har full respekt för. Hon ville inte låta mig åka hem. Hon sa att hon vid ett par tillfällen släppt hem människor som därefter begått självmord. Hon ville inte göra det igen.

 

Så upp på avdelning. Delat rum, självklart, det är ju mycket patienter och ont om plats. Bara det att jag inte kan hantera det alls. På något sätt. Total ångest men jag bet ihop allt jag kunde, inte störa rumsgrannen. Inte vara jobbig, inte trigga, inte påverka. Det gick ett tag. Sedan rasade jag ihop i en ny kaninteandasångestattack i ett hörn. Personalens reaktion? Där kan du ju inte sitta, är det inte bättre att vara i sängen. Tänk på att du har en till i rummet, du stör henne. När jag inte kunde svara försökte dom få upp mig från golvet. Jag var såpass panikslagen att jag skrek när någon försökte röra mig så när dom slutligen helt sonika lyfte upp mig från mitt trygga hörn fick jag totalspel och skrek och hade mig. Jag blev tillsagd att sluta bete mig barnsligt. Det var tydligen inte vuxet att göra så.

 

Efter timmar av ångest och utmattning somnade jag för att vakna till en fredag och läkarsamtal och avskrivet vårdintyg med ännu färre frågor än senast och hemgång. Hann spendera en timme hemma innan jag tappade kontrollen över ångesten och tog min livs andra överdos. Två dagar efter den första. Eftersom det jag tog inte var våldsamt väldokumenterat hamnade jag på övervak på en av medicinakutens vårdavdelningar. Ny psykbedömning. Läkaren pratade länge och sa sedan att han inte ansåg sig ha underlag att skriva vårdintyg utan gav mig valet att lägga in mig frivilligt eller gå hem. Så jag åkte hem när jag ansågs fysiskt stabil.

 

Lördag var nytt besök på akuten men sårskada och rörigaste jag sett, någonsin. Inte patientantalet eller patienternas beteende (trots löndelördag) utan läkarens beteende. Hon verkade disträ och ha exakt noll koll på allting. Jag mådde för dåligt för att kunna hantera att sitta i väntrummet nära rummet där skalpellerna förvaras oinlåsta så jag vandrade korridoren fram och tillbaka i timmar innan det blev min tur. Äsch tejpa var hennes omdöme och jag orkade inte bråka så det gjordes. Ett par timmar senare började tejpen lossna och jag kommer få ett asfult ärr. Tur att jag inte bryr mig så värst om sånt.

 

Idag är allt lika jävla illa och det enda som hindrar mig från mer destruktivitet är en raserad mage.

 

 

 

..och efter onsdag kommer torsdag.

 

Ny dag, nya möjligheter. Eller mer, ny dag, samma ångest. Samma bröstkrampande vidriga smärta. Samma panik, oro, total uppgivenhet och rastlöshet och kaos. Kamp hela dagen rakt igenom och fall på kvällen.

 

Redan när läkaren kommer in i rummet har jag börjat få svårt att andas. Under tiden han ställer frågor och tråcklar skakar jag och har svårt att få luft. När han är färdig och lämnar över till sköterksna brister det igen och jag övermannas återigen av den totala ångesten. Jag ligger ihopkuppen med händerna hårt tryckta för ögonen och andas ryckigt och stötvis. Får inte luft. Jag känner hur händerna och armarna sakta domnar bort, hur det snurrar i huvudet och hur ångesten äter upp mig. Hon frågar vad hon kan göra men jag är oförmögen att svara. Hon kramar mig och vill så väl. När jag får ur mig ord frågar jag efter undersköterskan som hjälpte mig till psykakuten ett par veckor tidigare. Jag såg henne i ögonvrån på medicin när jag kom in. Hon hastar iväg och hämtar henne. En evighet senare har hon fått mig att andas någorlunda. Hon håller i händerna så jag inte ska slå mig. Hon pratar och hon lämnar mig inte på en timme. En del människor är värda allt. Precis allt.

 

Utmattad blir jag till slut sittande i ett hörn innan jag får hjälp att ta mig hem och dagen efter vaknar jag med den knivskarpa skärande smärtan i bröstkorgen igen.

 

 

En ondsag. När jag rasar. På golvet hos samtalskontakten orkar jag inte hålla ihop längre. Det är en liten sak, en så liten sak som sticker hål på mig. Men den gör det med besked.

 

Jag sitter på golvet, skakande, vaggande, vibrerande. Tappar känslen i händerna. Ångesten är större och starkare än jag. Många gånger större. Jag hör att han pratar men jag kan inte svara. Jag kan inte prata, inte tänka, inte andas. Han hämtar psykologen som sätter sig bredvid mig på golvet och lägger en hand på min axel. Han pratar med mig. Jag svarar inte för ångesten berövar mig allt där och då. Det dyker upp en läkare.

 

Som sätter sig i en stol. Det minns jag att hon sa, för hon hade ont i ryggen och kunde inte sitta på golvet.

 

Vad kan vi göra för dig? Vad vill du att vi gör? Hur ska vi lösa det här? Hur tog du dig hit egentligen?

 

Samtalskontakten förklarar att jag högst troligen som alla andra gånger kommit med buss och tunnelbana och hållt ihop mig på vägen men i rummet känner att jag kan visa hur det egentligen är.

 

Du måste ju prata annars kan vi inte komma fram till något. Det är ju bra att du känner att du kan visa hur de tär men vi stänger ju snart så här kan du ju inte bli sittande. Du förstår väl att du behöver prata för att vi ska kunna samarbeta?

 

Där sitter jag alltså och skakar.

Hon skakar ju, stackars liten sa psykologen innan han var tvungen att lämna rummet.

Och läkaren gör mig till ett praktiskt problem. Du kan ju inte sitta och må dåligt på vårat golv det är ju jobbigt. För vi ska stänga och då får du rycka upp dig och sluta må såhär. Det är vad jag hör i hennes ord och hennes röst. Ingen lösning, ingen handling, bara anklagande. Framför henne sitter en patient som är väl känd för att ha svårt att prata. En patient som uppenbart mår mycket dåligt och det hon känner är bäst att göra är att skuldbelägga patienten för att denne inte pratar oh dessutom har mage att få ångestattacker på deras golv så nära stägning.

 

I ångesten samlar jag på mig tillräckligt mycket frustration och ilska för att kunna klämma ur mig ta bort henne med skakande röst. Nej, nej hon kan inte lämna. Inte ge över ansvaret till samtalskontakten som gjort helt rätt i att hämta henne. Men hon kan tänka sig att ge oss ett par minuter om jag vill prata enskilt med honom så hon går iväg för att ta ett glas vatten.

 

Han säger något jag inte hör. Jag försöker andas, stänger av, stänger ner. Reser mig i en dimma och gör allt för att inte falla ihop och går sedan därifrån. Snubblar genom korridoren och lämnar stället. Panikpromenerar tills jag inte orkar ta ett steg till. Sjunker ihop, samlar ork och åker hem och gör mig illa.

 

 

Efteråt undrar alla jag känner hur någon kunde låta mig gå därifrån när dom vet hur situationen är. Hur jag mår och vad jag tänker.

En vecka borta. En vecka med bit ihop tills huvudet sprängvärker. En vecka borta och nya sängar varje kväll och en avgrundströtthet i kropp och själ. en tung vecka. Förvisso med fin utsikt och utomhus och gå. Det är bra. Men det låg en tung och fuktig ångestfilt över precis allting.

 

Väl hemma var det pang bom rakt ner i helvetet. En måndag som jag praktiskt taget sov mig igenom. Avbokade sjukgymnastbesök och orkade inte alls med att vara människa på något vis. Sen kom tisdagen. Lyckades träna på förmiddagen och sen brakade det loss, dök upp på min psykologtid med trasig hud och ett totalrasat psyke. Det tog tjugo minuter innan han hämtade jourläkaren och inte lång tid innan hon bestämde sig för att skriva vårdintyg. In, livrädd. Alltid livrädd, paniskt rädd för vad dom kan bestämma sig för att göra med mig när dom tagit rätten att bestämma ifrån mig. Ett par timmar på en galonbrits beglodd av halva personalstyrkan från deras glasbås oh fem minuter med en läkare senare var jag på nästa akut för att bli ihoplappad. Samma läkare som fredagen innan. När han fick reda på att jag varit där redan dagen efter han skickade hem mig såg han ut att vara både ledsen och ångra att han gjort det.

 

Upp på avdelning och den vanliga rundan med "nej circadin och melatonin är inte samma sak"diskussionen och ingen medicin eftersom jag inte hade hela burken med mig. Jag förstår reglerna, dom ska veta vad dom ger... synd bara att jag som kom in oplanerat och oförberedd blir den lidande. För att jag inte vandrar runt med en hel burk insoningstabletter i fickan till vardags.

 

Kass sömn i kass säng och läkarmöte och hjärnan inställd på hem. Det spelar ingen roll hur mycket jag rent intelligensmässigt kan förstå att det ibland kan vara så att inlåst är rätt just då, jag är inte smart nog att kunna ge mig. Så fort någon slår igen dörrarna bakom mig är paniken så stor och mäktig att jag kan göra ungefär vad som helst för att komma ut. Så jag gräver fram några vettiga ord, jag försöker hålla rösten normal, säga rätt saker och undvika att säga fel. Fast den här gången behövdes ingen större ansträgning. Efter ungefär samma frågor som jourbedömningen veckan innan.. vem är din ordinarie läkare, när hardu nästa öppenvårdstid osv... avskrev han vårdintyget och jag fick åka hem. Inga frågor om något som är av vikt egentligen, inget om suicidtankar, om självskador om mående. Eller ja, han nöjde sig med svaret att jag var trött och ville hem. För mig som ägnat en natt och morgon åt att inte bryta ihop och mest bara varit skiträdd och ledsen, ensam och ångestfylld var det finfint att få gå hem så fort som möjligt. Så jag kastade mig mer eller mindre ut och åkte hem.

 

Hur han resonerade vet jag inte för varken jag eller dom jag pratat med runt mig förstår hur jag kunde bli utsläppt. Mitt mående är katastrof. Jag orkar inte ens försöka beskriva det. Jag harinte lust att vara och finnas, jag har totalt slutat kämpa mot självskador för det är skitsamma. Det ger mig lite lite lugn om så bara för ett par minuter och dom andetagen är värda allt. Det tog nog två timmar hemma innan jag hamnade där igen. Inte så det behövde ses över men likafullt destruktivt. Försökte andas mig igenom gårdagen men nej. Dödstrött av att under hela dagen göra två saker, ta hand om illrarna på morgonen inklusive sopa golv och sen åka till stan och sitta på en trapp och prata. Det fick mig alltså att se i kors av utmattning.

 

Och hålla emot ångestens vilda skirk, näe ingen kraft alls till det och synnerligen likgiltig och hej hej samma läkare för tredje gången gillt. Eller ja, jag fick träffa den sprillans nya at-läkaren men hon kunde inte bedöma vad hon skulle göra så han fick kallas in på konsultation och undervisa om när det ska sys och inte. Han är trevlig, det ger bonuspoäng. Han frågade om dom kunde göra något, sa att det blir ju jobigt när man ses så ofta för han börjar ju bry sig, vill göra något. Det är ännu mer bonuspoäng på att han kan förstå att ångest är en anledning till att ge sjukresa om den är för vidrig. Det är få som gör det. Dom flesta skickar mig att lösa problemet själv och ger blanka fan i om jag promenerar två mil hem eller bryter ihop utanför entren.

 

Så, hemma. Trasigare än trasigast i inombordet och bara så less. Så trött. Så... uppgiven.