uppfortsomfan

Jag lever. Motvilligt. Fler akutbesök, fått kol sondat efter att inte ha fått i mig det självmant och det är ingen liten snäll sond dom sätter då... skav i halsen två dagar efteråt. Ser inget hopp någonstans. 

 

Mera sjukhus. Efter en vecka med två jävla intoxer där jag hoppats på att inte överleva även om jag insett mina begränsade resurser och sett att risken varit att jag skulle göra det fick min öppenvårdsläkare plötslig handlingskraft. Även om jag misslyckats och klarat mig har intentionen helt enkelt varit att dö. 

 

Det började i torsdaga förra veckan när min sjuksköterska som planerat in extrabesök för att vi inte hunnit ses så mycket var väldigt tveksam till att släppa hem mig för jag var i så dåligt skick. Jag fick åka till slut efter att ha vridit mig ur ett vårdintygshot men kom knappt halvvägs hem innan jag fick toknog, gick av och svepte vad jag hade tillgängligt i medicinväg. Medan jag satt och frös i skogen ringde sjuksköterskan och jag vet inte hur hon lyckades men hon övertalade mig i min dimma att åka tillbaka till henne. Helt utan avsikt att berätta vad jag gjort kom jag tillbaka. Dessvärre eller sett ur andras perspektiv bättre såg hon med en gång att något var fel så jag åkte ambulans därifrån. Vaknase femton timmar senare, frustrerad, trött och besviken. Träffade psykiatriläkare för besömning oxh sen fick jag åka hem.

 

Jag spenderade min fredag i total dageneftertrötthet fram till kvällen när ångest och livsleda slog till med full kraft. Efter att ha pratat med mobila akutenheten (ta ett fotbad) ringde Jonathan psykakuten och min favoritskötare lyckades övertala mig att ge det ett försök att komma in. Efter två-tretimmar var jag hemma igen, trött och utmattad och med lite extra medicin i kroppen somnade jag för att vakna till en lördag med spårkurs på schemat.

 

Jo, livet tar inte paus fast man själv är knäpp så vi släpade oss iväg efter på tok för få sömntimmar. Hunden hade kul och vi lärde oss lite innan vi stelfrusna åkte hem efter nästan fyra timmar i skogen. Redan tidigt på kvällen spårade det ur igen, min totala livströtthet tog över och trots att jag hoppats på att inget skulle märkas innan vi gick och la oss gjorde det det och jag hamnade återigen på akuten och blev inlagd på medicin. Än en gång vaknade jag bitter och butter och besviken. Psykläkaren skickade utan vidare frågor hem mig så jag åkte trött som en överkörd bäver iväg till dag två på spårkurs. 

 

Sedan försvann måndagen i ångest och så var det tisdag och psykologtid. Som när jag stod i kassan visade sig vara tid till läkare, psykolog och sjuksköterska. Min hjärna som redan var belastad till max flippade när jag insåg att risken för inläggning var överhängande och jag tyckte att hellre död än psykavdelning. Det blev som jag var rädd. Ett vårdintyg. Blev inkörd av mobila akutenheten och var där men när jag somnade sittande på golvet anades oråd och återigen hamnade jag mot min vilja på medicinakuten, den här gången åtföljd av ett vak.

 

När jag vaknade på onsdagen var ett intagningsbeslut refan fattat och jag transporterades till psykiatrin. Mina enträgna böner och nästintill hot hade gett effekt så kah slapp avdelningen jag får panik av och avskyt med varenda cell i kroppen och väl där fick jag träffa läkare på en gång. Som avskrev tvångsvården. 

 

Jag blev kvar ändå efter mycket, mycket övertalning och ett enkelrum. Utan att egentligen sagt varken ja eller nej bestämde läkaren att jag skulle byta medicin så här är jag nu, klockan sju på morgonen dag tre av fem med anafranil intravenöst. Sa jag att jag hatar mediciner? Jag har sedan i tisdags ätit exakt en yougurt, två äpplen och knappt 100 g choklad. Sa jag att jag inte fixar avdelningsvård? 

 

Så just nu är inget bra om jag ska sammanfatta. Inte ena sova kan jag. 

Psyket vill inte längre. Jag gjorde ett ärligt försök att slippa vara med men hade begränsade resurser och misslyckades. Jag blev psykbedömd och det enda jag minns att jag kunde säga var ja när han frågade om jag ville dö. Dagen efter när jag var medicinskt friad fick jag åka hem. På kvällen blev jag övertalad att åka in till psykakuten. Jag ville inte leva och inte bli inlagd så jag åkte hem. För att återkomma knappt medvetande till medicinakuten ett dygn senare. Var jag är nu? Hemma. 

Jag har varit tröttare än någonsin senaste månaden. Lika trött när jag vaknar som när jag somnar. Trött så jag är yr. Trött så jag inte orkar någonting. Alltså orkar mindre någonting än vanligt. På nivån att en promenad känns oöverstiglig, att vakna och gå upp är ett fysiskt och mentalt träningspass och att ansträgningen att vara social och trevlig är mer än jag ens orkar försöka. Långt långt ifrån "men alla är trötta, försök göra sånt som är bra för dig". Att göra alls får mig att skava hål på knäna jag sedan länge går på. För någon månad sedan var jag iväg och lämnade blodprov för att se om det är något som inte stämmer där. Jag är alltså så trött och slut att jag mer eller mindre har hoppats att något ska vara käpprätt åt helvete så det går att göra något åt problemet och kanske orka andas igen. Eller orka kämpa överhuvudtaget.

 

Jag fick för några veckor sedan reda på att det inte var något som var onormalt och idag fick jag det på papper. Jag är så jäkla frisk man kan vara rent fysiskt. Bortsett från det faktum att jag inte orkar någonting. Att jag är så trött att det snurrar i huvudet.

 

I tisdags fick jag hög puls. Sådär 110-140 oavsett om jag satt, stod eller låg. Jag är inte den som är den så jag sket i det så gott det gick under dagen trots att jag blev matt, snurrig och andfådd. När det efter åtta-nio timmar inte gett med sig blev jag övertalad att besöka sjukhus. Till ingens förvåning var jag helt frisk och ingenting kunde förklara symptomen. Jag lyckades däremot med något inte många som besökt medicinakuten för hjärtbesvär lyckas med. Få en psykbedömning.... Tydligen kan jag inte visa mig på en vårdinrättning utan att dom måste utreda huruvida jag är akut suicidal eller inte. Det gav med sig efter fem timmar på akuten och jag åkte hem. Onsdag och torsdag var helt okej bara ett par timmar på kvällen med ökad puls. Sen blev det fredag och då var det repris av tisdagen fast snäppet värre. Jag hade ingen som helst lust att åka till akuten igen och försökte verkligen slippa, jag visste ju att inget var fel men när jag började vara såpass yr att jag hade svårt att stå och var tvungen att flåsande hämta andan mellan tuggorna var jag tydligen tvungen. Som jag trodde var inget fel. 

 

Jag misstänker själv mina mediciner, hälften av läkarna jag pratat med håller med och andra halvan gör det inte. Så nu gör jag uppehåll med den ena och sänker den andra och ser vad som händer. Men om vi säger såhär. Jag är förbannat trött på att vara sjuk utan att vara sjuk. 

 

Så förbannat trött på det mesta så det blev ett tredje akutbesök samma vecka, den sista gången helt och hållet självorsakat och med inläggning på ima-avd på mava.