uppfortsomfan

Jag har försökt umgås med folk igen. Jag är verkligen inte gjord för folksamlingar. Måste sova.. helt sjukt vad slut och ostabil jag blir av sånt där.

Förbannade jävla skitångest. Sjukdomshelvete. Får jag någon dag se alla färger i livet eller ger jag upp innan dess? Eller har jag redan gett upp? Tänker jag för mycket? Känner jag för intensivt? Vad behöver jag? Hur ska jag hitta ut? Det är så många som aldrig kan förstå. Inte min trötthet, för alla är ju trötta ibland. Inte min ångest för jag har det ju så bra ändå. Inte mina självskador, för jag är ju ung (vilket argument alltså).

Jag reste mig efter att ha druckit te, ätit en god chokladpralin och tittat på house. Och ångesthelvetet slog mig i huvudet med öppen handflata. Jag kunde inte ens förstå vad det var som kändes så fel först. Det kom så väldigt plötsligt. Nu försöker jag på något vis fördriva tiden, driva bort känslorna. Det går inte så bra och jag känner mig så vansinnigt ensam. Jag mår inte bra. Ibland får jag för mig att jag mest mesar mig. Sen kommer kvällar och dagar som idag och påminner mig om att jag kanske ändå inte riktigt fungerar som man ska.

Idag sa min samtalskontakt det jag misstänkt länge. Jag kommer troligen alltid vara så trött och utslagen av att ha gjort saker. Detta eftersom jag är begåvad med den hjärna jag har. Det stör mig lite för jag är less på att inte klara av att vara "vanlig". Fast å andra sidan skulle jag aldrig vilja bli av med alla egenheter och fördelar jag har fått tack vara min adhd. Så det så.

Tung, tung förmiddag. Tung att äta. Tungt att känna sig, tung. Försöker bita ihop, ignorera och vara med. Klättrade. Förträngde en stund. Nu är jag där igen och saker far runt i huvudet och borden och måste och skullen slåss med tankar om rakblad, kroppshat och smärta.

Det är fan sjukt hur äcklig man kan känna sig. Hur mycket fett man kan se i en spegel. Jag äter så gott det går. Varje måltid är en förhandling med mig själv. Övertalning, kompensationslöften. Övertalning med motivering om ork till träning. Jag är fast. Fastnad. Jag kommer inte ifrån ångesthelvetet. Kommer inte ur det. Ångest. Jag mår skit men äter. Mår skit och är stor. Och faller mellan alla stolar som någonsin funnits.

 

Så sitter jag här. Försöker må bra. Har druckit en stor kopp te, har mina fina mammastickade handledsvärmare och sköna mjukisbyxor. Det går inte så bra. Faktiskt rätt uselt och tankarna är överallt där dom inte borde och jag är trött, så vansinnigt trött överallt.

På något vis så är det som att jag inte riktigt orkar med att leva. Igår var bra. Det var klättring och fira födelsedag (Jonathans). Pannkakstårta och surdegsbröd och lappgömma. Så idag kom såklart bakslaget som ett brev på posten, eller snarare som ett mail i inkorgen för posten kommer bra mycket senare än min ångest dök upp. Jag orkar inte riktigt hantera att vara med i livet. Så fort något utanför det normala händer så bryter jag ihop efter och behöver evigheter för att vila upp mig och orka andas ordentligt igen. Det spelar ingen roll hur positiv händelsen är. Jag orkar inte med. Jag blir fullständigt utmattad och söndersliten av att göra något alls. Hur ska jag någonsin orka leva som andra?

Skitdag. Gå i snöblandat regn tills låren domnar. Bli halvt nedsprungen av en skolklass som skulle tränga sig på bussem och värst av allt. Försöka köpa byxor. Jag ger upp. Jag måste vara enda kvinnan på jorden som inte vill ha tighta jeans. I alla fall verkar det så på utbudet. Det finns inget annat, om man inte råkar väga under 45 kilo då. Jag har helt uppenbarligen sveriges största lår och rumpa för det finns ingenting som inte sitter slickat där. Utom mjukisbyxor och tanken var at jag skulle ha ett par byxor som inte ser ut som jag kommer direkt från träningen eller skogen.

Varje par jag provade förde tankarna till Sällskapsresan snowroller... när Stig-Helmer ska prova pjäxorna och dagdrömmer.... istället för betongingjtuning när han ska sänkas ner i vattnet räcker dom fram ett par slalompjäxor och säger "just put these on". Precis så kändes alla jävla byxor. Så, nu har jag fått ångest, blivit störst i världen och insett att jag får gömma mig i skogen där jag helt uppenbarligen hör hemma för några andra byxor kommer jag inte få tag på.

 

Ungefär såhär pigga är vi hemma just nu. Jag går på promenader med Zombie, tränar så gott det går med trasigt knä och har ångest. Och inget samtal den här veckan. Det hade jag behövt.

Fullständig skitmorgon. Illrarna har varit peströvar utan dess like. Jag är så trött så jag bara satte mig när och grät när dom höll på. Våra illrar alltså. Dom vi passar är gudasnälla. Förutom att någon av dom missade lådan och jag råkade trampa i bajset. För att göra dagen ännu bättre.

Nu har jag gått en långpromenad med den värsta bråkstaken för att få ur honom energi. Ätit frukost. Jag är fortfarande på gränsen till sammanbrott och förstår inte hur jag ska orka med dagen överhuvudtaget. Jag vill mest somna och sova i en vecka eller två. Eller åtminstone slippa ha ångestsus i hela kroppen och tankar på fel saker konstant. Hela jag gör ont idag. Hela jag är som ett blåmärke. Minsta nudd värker.

Det har varit tungt. Igårkväll var det hemskt. Jag var tung. Allt var tungt. Nu är det åt samma håll. Jag försöker känna mig bra, försöker att inte ha ångest, inte fokusera fel men det gör ju så förbaskat ont i hela mig. Försöker dricka te och le. Men. Men igen. Det gör ont.

Eftersom jag upplever att jag svullnar upp så våldsamt av att äta alldeles normalt så bestämde jag mig för att dokumentera det för att se om det är så illa som det känns. Det var det. Jag är avslappnad på båda bilderna...

Först en bild före frukost

 

Sedan på kvällen efter middagen

Fryser. Snörvlar. Är förbaskat jäkla tjock och försöker banka tankarna ur huvudet. Övervägandet, paniken, dom snabba överslagen, blir det för mycket (allt är för mycket) visst är låren fetare än nyss. Om jag äter det här nu, vad kan jag äta eller låta bli att äta se. Hur mycket ska jag träna idag. Vad är ok matmängd då. Hur lite kan jag äta utan att bli vrålhungrig och klara av att träna men ändå bli mindre (vem försöker jag lura jag tappar inte i vikt om jag inte lever på luft).

Och trött.

Sådär tråkförkyld. Tillräckligt för att det ska kännas att jag inte är frisk så fort jag försöker mig på att träna men inte sådär så jag är dundertrött och vill spendera hela dagen i sängen. Mittemellan så jag blir rastlös mest. Provar melatonin med förhoppning om en bättre sömnkvalite och mer utvilad Hanna. Jag vet inte hur det går än så länge. Jag sover ju rätt lätt och mycket i vanliga fall. Bara inte bra. Tror jag eftersom jag varit trött halva mitt liv. Inte pigg på tretton år. Inatt sov jag drygt elva timmar. Jag är trött. Men så är jag ju också förkyld. Så jag får väl vänta och se om det blir bättre.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra annars. Att få vara pigg en enda dag skulle sitta så fint. Det är ju ingen som vet vad som är fel. Eller, om något är fel. Jag är bara dödstrött. Jämt.

 

Igår hittade jag den här bilden. Jag trivs bättre sådär än vad jag gör här just nu. Fast den ryggsäcken vägde många kilo var den bra mycket lättare att bära en den skit jag släpar runt på varje dag.

 

Idag regnar det. Idag är jag förkyld. Jag tänkte klättra ändå. För jag har saknat det när jag varit borta. Det får väl bli lugnt. Det är det fina med klättringen, jag kan åka dit och ta det lugnt och ändå få ut något av det. Det är kul ändå.

Att lämna en älskad tant gör ont. Vi ses igen, jag vet. Men det blir tom, det blir tyst. Det svider till. En ensamhet som inte är av den trevliga sorten när man kan krypa ihop och dricka en kopp te och andas i lugnet. Den ensamheten som kryper sig in under skinnet och kliar och svider.


Tåget hem var en melankolisk tillställning. Tanttomhet, Lars Winnerbäck i öronen och ett landskap så vansinnigt vackert att det gjorde ont. För det är så fint, världen är så jävla vacker och jag är inte bra nog att uppskatta det. Jag orkar inte. Jag vill verkligen ta in allt men jag är för trött, för mycket dumheter trängs i min hjärna. För lite liv ryms i mitt inre. När jag satt där och var tårögd av saknad och lanskapet var mina tankar och känslor riktade mot två saker. Som hänger ihop. Min värdelöshet eftersom jag inte uppskattar livet som jag borde, hur lite jag borde få vara här då och sen som följd naturligtvis tankarna som bränner som eld. Tankarna på att få lätta på eländet. Rakbladstankar. Ibland förstår jag inte varför jag lever. Hur jag stått ut så länge. Hur jag överlevt, att det aldrig blivit värre.

Skidåkning

 

Väldigt tidig gosig födelsedagspresent

 

Frukostutsikt

 

Promenad med gammelgubbe

 

Tantnationalrätt byggd på konceptet ost och grönsak.

 

Hemfärd med diverse färdmedel, här lokaltåg någonstans mellan Ljusdal och Gävle

 

 

 

 

Stora tantformade hål i mitt hjärta. Förbannade kroppsångest. Förbannade mage. Det regnar. Jag fryser och snyter mig. Jag hatar att folk är så korkade att vi skjuter ihjäl varandra.