uppfortsomfan

Jag tror jag har sagt det förut. Jag avskyr att klippa mig för ljuset runt spegeln är så bra och det enda jag ser är hur tjockt mitt ansikte är och värre blir det när håret som döljer försvinner.

Sisådär 650 kronor fattigare och tretimmar kurs och så var jag ett sånt här rikare

 

Upp mot nya höjder.

 

 

Jag saknar sömn och sitter ändå här. Inte kunnat somna några nätter, handboll tidigt i lördags. Illrar som bråkade imorse. Akuten inatt. Små saker som leder till stor sömnbrist.

Jag har sagt det förut och vi tar det igen fast det blir tjatigt, jag mår dåligt. Jag är less, trött, seg, ointresserad, tom, ångestdriven, frusen.... och allt det där.

Imorgon, äntligen ledkurs. Det röda kortet hägrar.

Ibland är det inte krångligare än att jag mår dåligt. Rakt upp och ner. Utan egentlig synbar orsak. Vissa dagar är det inte långa meningar med tappaluftenord och skrik i bröstet som bäst representerar hur jag känner mig. Ibland är det så att jag inte mår bra. Då orkar jag inte. Vill inte. Önskar försvinna. Kliver två steg bakåt på perrongen när tunnelbanan dundrar in för att jag inte riktigt litar på att jag inte gör något jag inte tänkt. När jag funderar på om inte det allra skönaste vore en näve lugnande och slippa vara med. Sådana dagar håller jag i mig mentalt varje minut för att inte förstöra min hud än mer.

Idag har det varit så. Idag har jag mått dåligt.

Det händer att jag avundas dom som "bara" har en ätstörning. Hur vidrigt det än är och hur svårt det än är att ta sig därifrån och hur deppad och ångestfylld och panisk man än blir av den så är den i alla fall bara en sak. Dagar när jag lyckas tränga undan ätstörningsmonstret någorlunda kommer den andra ångesten, nedstämdheten och dom svartvita tankarna. Varje dag har jag adhd och allt som följer med det, både positivt och negativt. Det är inte värst för mig, nej. Jag känner bara så här då och då och det får jag, intalar jag mig.

Imorgon ska jag själv coacha killarnas två matcher. Jag ska gå upp om sju timmar. Jag förstår inte hur jag ska orka varken det ena eller det andra. Jag har match på kvällen. Jag önskar att jag spelar men är osäker. För jag är en idiot. För jag är sjuk. Det är nämligen så att det är killarna med föräldrar som är ansvariga för att sköta cafeet i hallen imorgon. Det betyder att det finns en risk att delar av laget är där. Jag är så fruktansvärt ärrad och jobbar hårt för att vara en bra förebild. Jag kan inte tänka mig mycket som är värre än att någon annan börjar skada sig på grund av mig. Framförallt inte dom som är nära mig. Jag vet helt enkelt inte om jag vill visa min sårbarhet och min dumhet för dom. För jag är helt säker på att det är något som inte går att förklara på ett bra sätt för någon som är tolv-tretton år. Det finns ingen bra förklaring. Det finns en som fungerar för stabila vuxna människor, att det hjälper och förklara vad som händer rent fysiskt. Det kan man inte säga till barn eller ungdomar. Eller någon som är instabil.

Jag får nog ta konsekvenserna av vad jag gjort. Jag vet ju om dom. Jag har alltid varit medveten om dom. Ibland är det ännu mindre kul att vara psykiskt sjuk.

Ensam, mogen mango, rakblad, strålande sol, frusna fötter, film i sängen, rostat bröd, underbara illrar, promenader.

Ångest.

Sammanfattning av mitt liv just nu.




I just wish I had the strenght to live a happy life, I just wish I had the will, the power, the motivation. I just wish I wasn't sick.

Nu har jag ägnat kvällen åt att sortera hundratals bilder. Här är några av dom:

 

 

Nu ska jag gå och titta på film eller något annat i brist på mod att somna.

Nu är det jobbigt. Emetofob som jag är så går jag jämt runt på tå under vintern. Använder mycket ogärna toaletter annat än hemma. Tvättar händerna. Har vantar på mig så fort jag är ute eller åker buss. Jag vill ju inte riskera att ta i något som kan göra mig sjuk. Är rädd. Kan ligga vaken en halv natt eller mer bara för att jag är så rädd, så rädd för att vakna upp klockan tre och må illa. I min värld är det något av det värsta som kan hända. Jag är paniskt rädd för det. Verkligen. Jag blir hysterisk när någon i min närhet känner sig illamående.

Igår blev Jonathan sjuk. Han skickades hem till sina föräldrar så fort att han inte hann sätta sin fot innanför dörren här ens. Eller, han åkte själv eftersom han vet hur dåligt jag mår av eländet. Så jag var vaken länge, länge inatt och var rädd. Jag var ute och promenerade mig dödstrött i den nyfallna kramsnön. Jag har avbokat allt jag skulle göra idag för jag är så rädd att jag också ska bli sjuk och om något är värre än att vakna mitt i natten och må illa så är det att vara ute bland folk, åka buss eller så och börja må illa. Med andra ord, jag kommer isolera mig i min ensamhet i ett par dagar tills den värsta risken är över.

Det positiva är väl att den totala ångesten inte kommer leda till allvarliga självskador som annars varit risken. Jag skulle ju aldrig våga göra något som gör att jag tvingas sitta på akuten flera timmar. Tänk om jag blir sjuk.....

Det bra med att inte ha ett matschema:

Grönsaker och frukt till frukost, twix till lunch, päron till mellanmål och ciabatta med mozarella, avocado, röd pesto och mycket grönsaker till middag.

Det negativa? Jag har ångest. Såklart. Jag äter oregelbundet. Fel. Ibland för lite. Jag har ångest, nämnde jag det? Men jag gillar att inte behöva äta det ena eller det andra vid en tidpunkt bara för att. Jag är alldeles för obstinat och rebelliskt självständig. Trotsig är nog en bra beskrivning. Fast jag inser hur dumt det är ibland. Jag brukar inse det då och då... men det kommer av sig själv. Jag kan vägra saker jag egentligen vill bara för...?? Att? Dessutom får jag panik av scheman i allmänhet. Om jag ska göra något prick femtonnoll och inte gör det så är jag sämst i världen. I mina ögon. Schema betyder måste, måste, måste utan någon som helst möjlighet att rubba. I mina ögon.

Jag är yr. Småförkyld, lite för lite vätska och varmvarm dusch var en dum kobination. Jag är trött, som vanligt. Jag har ångest, som vanligt. Allt är som vanligt. Är det okej att pensionera sig från livet?

Jag tror jag lever. Internet har inte gjort det.

Jag har ont i själen av tantsaknad, sönderborrande tjockkänslor och attackerande tappaandanångest. Jag är trött och frusen.

Gnäll, gnäll och ynk.

Det bra: tant P var här i helgen. Hon hann knappt lämna staden innan jag bokat biljett till ett norrlandsbesök. Sen är avokadosarna väldigt bra just nu.