Bortglömt
Vet ni vad dom glömmer att säga när dom tröstar med att ångesten går över?
Att den kommer tillbaka.
Igen, igen, igen.
Och nej. Den blir inte mindre allt eftersom.
Sådärja
- 1. When you wash your hands, do you use the cold or hot tap (faucet)? Rätt varmt men inte bara varmt, vill ju ha händerna kvar.
- 2. If you had to be straight/gay for a day (whichever you’re currently not!), what celebrity would you most like to take on a date? Carolina Kluft tror jag. Vi skulle nog kunna ha kul.
- 3. What is the biggest injury you’ve ever sustained and how did you do it? Diskbråcket jag fick när jag klättrade eller dom två frakturerna i tummen från en handbollsmatch när jag blev trampad på handen.
- 4. What is the most unusual food you’ve ever eaten? Inte ätit något särskilt konstigt faktiskt.
- 5. What is the most unique animal you’ve ever touched? Unik som i speciellt, Elliott=p Unikt som annorlunda... näe orm och iller men det är ju husdjur. Tror aldrig jag rörde småvesslan min kompis rehabiliterade.
- 6. What’s the most expensive gift you’ve ever bought for someone? How much did it cost and who was it for? Något till Jonathan men jag kan inte komma ihåg vilken som varit dyrast. Houdinitröjan gick på 1700 ungefär så den ligger rätt bra till.
- 7. Which 3 countries would you LEAST like to live in and why? Öhm.. tre länder med mycket krig och dåliga förhållanden.
- 8. If you could make just ONE change to this world, what would it be and why? Att ta bort krig helt.
- 9. If you could wake up tomorrow and be fluent in 3 additional languages, which would you choose? Norska, kinesiska och isländska. Min engelska räcker som den är.
- 10. Which would you rather out of these 3 options? A: Be good looking and extremely intelligent but so poor you live on the streets. B: Be extremely intelligent and a millionaire but what society classes as ugly. Or C: Be good looking and a millionaire but extremely academically challenged? Why? B antar jag. Intelligensen håller jag högt och att bo ute känns inte lockande. Ful känns som ett mindre problem i sammanhanget.
- 11. What are the top 10 movies to make you cry? (Or at least make you sad!) Gråter inte alls.. ledsen.. ehm. Näe jag tittar för lite på film för att kunna svara.
- 12. What’s the scariest nightmare you’ve ever had? Describe it in detail. Kommer i stort sett aldrig ihåg vad jag drömmer och har inga större problem med mardrömmar så jag kan inte komma på vad det skulle vara.
- 13. Would you rather raise 25 children or have the chance of ever having children taken away? Why? inga barn. Aldrig i mitt liv att föda och uppfostra tjugofem stycken. Aldrig.
- 14. Would you rather go on a relaxing beach type holiday to the Caribbean, a cultural holiday to Japan or an adventure packed holiday to South Africa? Sydafrika tror jag.
- 15. If you went to a desert island for just 6 months but could only take one album with you, what would you take? Knasig fråga.. någon talbok kanske även om det förmodligen inte riktigt räknas.. eller.. något av Winnerbäck bara.
- 16. Put these in order of your favourite movie genre to least: Drama, romance, adventure, comedy, action, musical thriller, superhero och horror.
- 17. If you had to lose one of the 5 senses, which would you choose and why? Alltså med lukten går ju en del av smaken men jag tror jag tar den ändå.
- 18. What have been the top 3 most brilliant days of this year? Kan inte komma ihåg.
- 19. What do you believe we as human beings take most for granted in this world? i vår del av världen på tok för mycket. Mat tillexempel.
- 20. How many concerts have you been to in your life and which was your favourite? If you’ve not been to one, who would you most like to see? Ett antal men merparten har varit samma artist=) Winnerbäck.
Dags att bli beroende?
Jaha, så åt jag och eftersom min hjärna får spel av sådant, särskilt när halva dagsintaget kommer på kvällen (puckoidiot) så spenderades min kväll återigen med väntan på att bli ihoptråcklad.
Och sköterskan. Alltså. Det är en av dom där som varit med under alla år. Som sett mig komma in gång efter gång med ångest. Det första hon sa idag när vi kom in på rummet var att jag gått ner i vikt. Sedan blev hon arg över hur vården inte fungerar och sedan fick jag reda på att hennes dotter precis börjat skada sig själv. Vi har pratat lite om henne förut, hon har också adhd nämligen. Det kändes... hemskt att höra det. Varje gång jag får reda på att någon börjat skada sig, eller ser någon ute på stan med dom där tunna röda strecken så vill jag bara stanna dom, skaka om dom och visa hur det kan sluta. Berätta om saker jag aldrig kommer kunna göra, berätta hur svårt det är att ta sig härifrån.
Fast jag vet att det inte hjälper ett dugg. För jag har ju själv fått höra det och det går inte in. För jag kan inte se ur min trångsynta bubbla. Jag kan inte ta in annat än den direkta känslan av att det hjälper. Nu är det ju oavsett kört med en hel del saker men det finns ju fortfarande risker.
Så jag blev också arg. För vården och soc vill inte hjälpa dottern. Inte än. Dom gör som vanligt, väntar tills personen ifråga är halvdöd. Det bör ju krävas mindre resurser att hjälpa i tid? Framförallt så blir ju lidandet betydligt mindre om man slipper falla ner till den nivån när någon kan tänka sig att hjälpa till.
En helt annan händelse från gårdagen var at jag drack både min första och min andra kopp kaffe. Alltså, någonsin. Jag har haft otroligt svårt för det men tyckt att det vore rätt praktiskt att gilla så jag har försökt. Om och om igen och det har varit lika vidrigt varenda gång. Igår passerade jag en liten kaffevagn i solna centrum när jag var på väg till polisen för att hämta ut mitt nya leg och jag tänkte att jag ger det en chans, kan inte han som enbart livnär sig på att göra kaffe (dom sålde inget annat) göra bra kaffe så kan ingen och ska jag lära mig så måste det vara bra. Sagt och gjort, jag beställde en laktosfri latte (svart känns lite väl hardcore va) och ta mig tusan. Det gick att dricka. Varm tjock mjölk gjorde susen. Förutom att det var nymalda bönor av bra kvalite såklart.
Jag klättrade efteråt och det gick lika fantastiskt bra som i onsdags då jag också var koffeinhög (celcius) så det är väl dags att jag går och blir koffeinist då så kan jag klättra på topp konstant=p
Skål!
Är den ute efter mig?
Alltså va.. kexchoklad. Jag är inte så jätteförtjust i det, visst ätbart absolut men ska jag äta godis väljer jag ju hellre något annat. Varför är det alltid kexchokladen som fångar min blick när jag är hungrig på väg ut ur butiken? Och varför i hela friden drömde jag att jag åt kexchoklad? Varför inte något jag faktiskt tycker är riktigt gott? Vad vill den mig?!
Hej en kortis
Idag var det löpträning igen med http://thebabynetwork.se/b.a.b.y.-runners-team.html
Kul, kallt och jäkligt skönt.
I övrigt mår jag inte bra och jar inte ork att skriva något vettigt så jag tipsar återigen om en av mina favoritbloggar i ämnet psykisk ohälsa: Lise
En söndagslista
1. Var är din mobiltelefon?
Ett par dm från mig, på tangentbordet till den stationära dtorn som för tillfället inte används eftersom jag behöver en ny nätverkssladd.
Ett par dm från mig, på tangentbordet till den stationära dtorn som för tillfället inte används eftersom jag behöver en ny nätverkssladd.
2. Var är din andra hälft?
I soffan med en kopp kaffe.
3. Ditt hår?
Brunt. I desperat behov av att klippas både för att det är för långt och för tjockt så allt bara är ett fluff. Tack för mössan säger jag bara.
4. Ditt humör?
Trött. Ledsen. Uppgiven. Eller kanske mest bara nollställd.
5. Din dagsplan?
Jag har redan varit lite duktig, sprungit och packat illrarnas mat i portionsförpackningar. Planen i övrigt är väl att försöka komma utomhus och sen byta ut en ljusslinga vi köpte igår som inte fungerade.
6. Det bästa du vet?
Det finns ju tusen kategorier här egentligen, Bästa maten, bästa personen, bästa saken att göra. Men jag gillar väl att klättra, jag gillar Jonathan, jag gillar te och jag gillar min flodgris och våra illrar.
7. Din dröm i natt?
Inga minnen av något och det är oftast så det är.
8. Ditt livsmål?
Jag har inget.
9. Rummet du är i?
Jag är i en alkov till vardagsrummet, egentligen en bit av vårat förråd som någon tidigare hyresgäst bstämde sig för att omvandla. Det är mitt och bara mitt hörn där jag har min dator, symaskin och en massa andra saker som ligger i högar och påsar. Jag är inte så bra på att städa.
10. Din hobby?
Klättra. Träna i allmänhet. Sedan är jag periodare men olika sorters pysslande och matlagning och bakning.
11. Din skräck?
Mänskligheten... krig, våldtäkter.
12. Var vill du vara om sex år?
Jag vet inte. Jag kan inte se så långt framåt. Har svårt nog att fundera över imorgon.
13. Var var du igår kväll?
Jag var och klättrade tills dom stängde vid åtta och sedan var jag hemma.
14. Vad är du inte?
Mycket. Man tillexempel. Eller kines. Eller självsäker.
15. En sak du önskar dig?
Jag vet inte.
16. Var växte du upp?
Stockholm.
17. Det senaste du gjorde?
Har precis ätit upp min frukost och innan det så gjorde jag frukost.
18. Dina kläder?
Haha.... yllelångkalsonger, fluffiga tofflor, en stor t-shirt som det står östersund cup 2002 på och en grå fleecetröja med stor luva. Accesoarer: en mjukisisjörn under armen.
19. Din tv?
Är förmodligen en av dom sista tjock-tvsarna som används i det här landet? Men jag tittar inte ofta.
20. Ditt/dina husdjur?
Vi har haft sammanlagt sju illrar. Första var Elliott som flyttade in i maj 2007. Sedan kom Belsebub, Valrhona, Meja och Alinda. Sommaren 2010 dog Elliott och i oktober ett år senare flyttade Abercrombie the Horrible Zombie in=) I våras förlorade vi tråkigt nog Valle i narkosen som lades inför en tandoperation och i september i år hämtade jag hem Pim från Bergen. Med andra ord har vi just nu fem stycken hemma och dom är helt fantastiska allihopa. För mig är iller ett underbart husdjur.
21. Din dator?
Vilken av dom? En rätt gammal macbook som jag sitter vid just nu, fullt fungerande dock, eller ja undantaget ljudet som bara fungerar med hörlurar eller externa högtalare i men det är inget problem direkt. Sedan har jag en ännu äldre thinkpad som för närvarande mest ligger och skräpar och slutligen har jag någon form av hemmabygge till stationär dator. Använder inte windows alls utan har ubuntu på mina datorer som inte är äpple.
22. Din bästa ägodel?
Min flodgris.
23. Saknar någon?
Ja, när vännerna bor femtio mil härifrån saknas det varje dag.
24. Din bil?
Jag ser den kanske inte som min eftersom jag inte kör men vi har ju en bil. En riktig familjebil faktiskt, Jonathan brukar säga att han känner sig som en riktigt "soccermum" när han kör den. En röd citroen xsara picasso som är i runda slängar tio år gammal.
25. Något du inte har på dig?
Strumpbyxor. Högklackat. Stringtrosor.
26. Favoritaffär?
För vaddå? Jag gillar väl addnature och alla andra friluftsbutiker rätt bra. Men jag gillar också lagerhouse och alla bokhandlar i princip.
27. Din sommar?
I somras var det ett gotlandsbesök och en klätterresa till skåne som stod ut. Jag åt glass. Det var sol, jag klättrade. Det regnade, vi åt god fisk. Nästa sommar vet jag inget om, alls. Gissningsvis så blir det någon resa där vi klättrar.
28. Älskar någon?
Ja.
29. Favoritfärg?
Orange.
30. När skrattade du senast?
Åh, jag kommer inte riktigt ihåg. Men trots att jag mår dåligt är jag bra på att skratta emellanåt så det kan inte ha varit så länge sedan.
31. När grät du senast?
Igårkväll när jag låg på sovrumsgolvet och hade ångest så jag inte visste var jag skulle ta vägen och var så less på det att jag inte kunde göra annat än att gråta.
Neverending story
Nu är det för mycket mörker för att orka dela med sig.
Jag har bara en sak i huvudet.
Jag måste äta mindre.
Jag vill inte ha ömk och ynk. Det är inte det jag letar efter. Jag vill bara få slippa. Allt.
En regning torsdag
Fortfarande snorig och lite tröttare. Om möjligt ännu mer grinig på glasögon nu när det regnar. Hela världen blir prickig.
Jag var lite duktig i förmiddags och såg till att fixa nytt id-kort i (för att vara mig) god tid nu när mitt går ut i början av december. Jag tror det tog ungefär fem minuter och jag har gått och dragit ut på att göra det i två månader. Det här med att komma till skott är inte riktigt min grej men nu är det som sagt gjort.
Sen klättrade jag, trots att det är typ krypavstånd.. eller ja tio minuters promenad.. från polisen till klätterhallen höll jag på att kissa på mig. Jag hade ändå valt att ta en mycket mindre tekopp än vanligt på morgonen men det hjälpte tydligen inte. Kändes bra att klättra. Fortfarande är hjärnan och kroppen lite seg men utifrån dom förutsättningarna var det ett riktigt bra pass.
När jag begav mig hemifrån bestämde jag mig för att idag ska den stackars kameran få komma ut och rastas lite, den har blivit liggande här hemma alldeles för länge och bara använts till att fota illrar (vilket visserligen inte är så illa men ändå). Jäklar vad det märks när man tar ett uppehåll, det var inte mycket som såg bra ut och inte hjälpte det till att det regnade ordentligt så jag och mina prickiga glasögon hade svårt att se hur bilderna såg ut på plats. Det här är i alla fall dom två bästa tror jag:
Sinnen
Segtröttförkyld. Under kvällen har ena ögat börjat bli lite rött och geggigt. Lovely. Alla mina småförkylningar sätter sig i ögonen. Stort ogilla på det. Jag gillar inte att ha glasögon. Även om dom jag har nu är det första paret jag faktiskt känner mig bekväm i utseendemässigt så är det jobbigt. Efterosm jag ändå ser rätt dåligt, inget extremt men det är långt ifrån bra, så blir synfältet väldigt begränsat, får vrida mycket på huvudet för att se och även om jag uppfattar rörelser i pereferin så ser jag ju inte riktigt vad det är. Sen är det ju väldigt annorlunda med glasögon jämfört med linser, eftersom glasen hamnar en bit framför ögat och är just glas så blir upplevelsen av världen lite annorlunda. Det mesta blir lite mindre och det blir närmare till marken tillexempel.
Anledningen till att jag ogillar det är för att jag hatar när det känns som något av mina sinnen störs. Det tog lång tid innan jag kunde ha musik i hörlurar på bussen tex och jag har fortfarande väldigt svårt att gå eller springa med musik. Jag vill helt enkelt kunna ta in världen med alla sinnen.
Kanske är det för att jag är den jag är och vill ha kontroll. Kanske är det för att jag är så van att vara jag och ha min totala brist på filter i intaget. Allt går in på samma nivå. Det är en av problemen vid as/adhd. Som man kan tänka sig är det vansinnigt uttröttande att röra sig i stimmiga miljöer oavsett om det är ljudmässigt eller visuellt. Ja, alltså dom flesta blir ju trötta av att befinna sig i en lokal med mycket folk och kanske musik samtidigt, säg en galleria under julshoppingen, men det är inte så att "normalmänniskan" går hem och somnar efteråt och är utsliten i flera dagar. Efter en eller möjligen två timmars exponering.
Jag borde ju egentligen gilla att döva sinnen för att slippa ta in allt men det verkar inte riktigt fungera så. Jag kommer ihåg hur jag pluggade när jag gick i gymnasiet (när jag väl kunde komma igång), det var skrivblocket, boken jag skulle använda och sedan musik på, dator med chat på, tv på och gärna en smskonversation eller ett telefonsamtal samtidigt. Ja, jag fick saker gjorda så.
På tal om multitasking så kände jag mig både duktig och annorlunda idag. På spisen stod en tomatsås och småkokade för att få fram alla goda smaker och det låg lite grönsaker på en tallrik som skulle i efterhand. Samtidigt stod jag vid diskhon med kycklinglever och hjärtan, fiskolja, benmjöl och kaninpäls och gjorde portionsförpackningar till illrarna. Att det är aningen.. absurdt att tycka att det är normal vardag slog mig. Men å andra sidan, alla som bor här ska ju ha mat.
Sömnig
Sådär lagom tung och trött i kroppen som man blir efter ett bra träningspass sitter jag här. Jag bestämde mig för att testa ett pass och se om snuvan störde mig eller inte. I förrgår hittade jag en grupp på facebook, ett gäng tjejer som springer och kör lite träning ihop utomhus och jag bestämde mig för att hänga på. Det gick fint, kändes bra och var kul.
Det var dagens positiva. I övrigt är jag ofokuserad utöver det vanliga. När jag inte hyperfokuserar och tvärfastnar i flera timmar fast jag är både kissnödig och jättetrött.
Sponsring till träningsgruppen. Sådär halvgod..
Måndagkväll
Småförkyld. Inte sådär så det inte går att träna. Bara så det inte går att prestera. Segt och oerhört frustrerande.
Dricker te och äter äntligen goda apelsiner. Provat lite yoga igen hemma. Det behövs.
Ungefär det händer i mitt liv för tillfället. Jag är trött, jag är nere och jag har väldigt jobbigt med maten.
Från en promenad förra veckan.
Somliga dagar
Somliga dagar.
Är sådana som inte borde få finnas.
Somliga dagar är man mätt och vill inte existera.
Sådana dagar
vill man inte vara med om.
Inte en enda till.
Somliga dagar är man inte värd att leva.
Sådana dagar borde strykas och raderas.
Somliga dagar.
Så inser man hur lite man vill.
Finnas på jorden.
En sån där rubrik
Idag var det vårdplanering. Jag förstod inte vad jag förväntades bidra med. Så jag bidrog inte så mycket. Försökte mest att trycka undan tanken som hela tiden fyllde mitt huvud "ta mig härifrån".
Jag ska hur som helst ha terapi med utredningspsykologen. Han är bra. Jag är livrädd. Fungerar inte det här finns det inget hopp kvar. Bättre förutsättningar kan jag inte hitta. Han är bra, han läser mig bra och han kan npf.
Imorgon ska jag stå ut med en begravning. Att mormor är död är inte så farligt jobbigt. Hon var stendement och har inte vetat vad hon heter på många år. Eller kunnat prata. Eller ja.. praktiskt taget leva ett liv överhuvudtaget. Däremot är det vansinnigt jobbigt att klä upp sig. Jag hatar det. Jag känner mig så obekväm. Jag vantrivs så fruktansvärt. Det är fruktansvärt att vara social. Särskilt med min släkt. En liten släkt där ingen umgås frivilligt i praktiken. Mina kusiner träffade jag senast när jag gifte mig. Det är drygt sex år sedan. Jag orkar inte riktigt, jag har svårt att vara social överhuvudtaget och nu ska jag alltså förklara vad jag inte gjort under hela mitt vuxna liv. För vad ska folk säga annat än "vad gör du nuförtiden då?". Sedan ska vi äta. Såklart. Och inte räcker det med fikat efter själva cermonin nej vi ska äta middag ihop hela släkten. Med bordsplacering så jag kommer inte hamna bredvid Jonathan. Jag ska alltså försöka äta mat på resturang med folk jagi nte vill umgås med utan att ha honom som stöd. Det är verkligen stå ut jag ska försöka göra. Ovanpå allt så har jag idag varit snorig och ännu tröttare än vanligt. En förkylning som gör det jobbigt att ens vara vaken känns verkligen som pricken över i för imorgon.
Tur att det är "fritid" mellan fika och middag så jag kan rymma till klätterhallen ett par timmar. Hoppas bara jag är pigg nog för att klättra också.
Så goda!!
Träning, glögg och gråväder
Igår frågade Beatrice om jag inte hade lust att komma över till henne när jag klättrat. Det hade jag fast jag hade inte tid så vi bestämde oss för att ses idag istället och köra ett träningspass. Efter lunch packade jag alltså ihop mian saker och tog pendeltåget till ändstationen och blev uppmött så jag kunde hitta till gymmet. På schemat stod axlar+triceps och så cardio efter det. Med tanke på att jag (med undantag för några pass med mamma) inte tränat ett ordentligt gympass sedan någon gång i somras innan gymkortet gick ut så hade jag inte direkt några andra förväntningar än att det skulle bli jobbigt. Det blev det. Men det var kul. Jag har ju inte styrketräning som min huvudträning utan har det som komplement för att orka mer i klättringen så jag kör inte mer än ett eller möjligen två pass på en vecka och då oftast helkropp så det var verkligen spännande att prova ett helt annat upplägg. Efter att ha mördat armarna rätt fint så var det 40 minuter på crosstrainer som väntade men så länge står jag bara inte ut så jag passade på att köra lite bålövningar innan jag anslöt mig och faktiskt fick ihop 25 minuter utan att dö av tristess. Nytt rekord! Jag tror sällskapet gjorde att jag klarade det. Det är alltså inte den fysiska biten som är jobbig, jag tycker det är olidligt tråkigt helt enkelt.
Sedan skildes vi åt och jag åkte hem med en liten omväg förbi hemköp eftersom jag behövde mjölk till mitt te och äntligen, äntligen hade dom fått in chokladglöggen jag vill ha. Har varit glöggsugen i en och en halv vecka och spanat i varenda butik för att se om den kommit in och nu stod den alltså där och väntade på mig. Med andra ord har jag druckit glögg. Bra skit. Mycket bra skit.
Nu ska jag sova och sedan får jag väl se om jag orkar lyfta armarna imorgon, jag hade tänkt klättra. Det kan bli spännande tror jag.
Glögg. Chokladglögg. Gott.
Den stora tröttheten.
Jag överlevde lördagen. Vi hade gjort fyllda portabellohattar till förrätt. Whiskeymarinerad tjälknöl (eller till mig rökt makrill) med kantarellsås, ungsrotsaker och sallad som huvudrätt och sedan som avslutning en frozen cheescake med saffran. Det smakade bra. Jag åt. Jag blev mätt. Jag ville avlida. Jag orkar inte mer sånt där. Imorse åt jag en frukost som vem som helst annars. Det är åtta timmar sedan nu. Jag har ätit ett äpple under dagen och är fortfarande inte hungrig. Jag tycker mest det känns skönt. Fast jag borde äta, borde vara hungrig men näe och som sagt. Jag tycker det är skönt. Dumt av mig men sant.
Idag har den gigantiska tröttheten varit mitt sällskap. Nog för att jag alltid är mer ellermindre trött men idag har det var betydligt värre än vanligt. Vi var och klättrade (kändes bra och var kul) och jag satt i hallen där efteråt och gäspade med ögonlock som nästan trillade igen. På vägen hem i bilen vid fyratiden somnade jag och nu har jag suttit framför datorn med te och lite tända ljus i lägenheten och violinmusik (ja jag är pensionär) och försökt att inte gå och lägga mig riktigt än.
Försöker ha det bra men det går inte riktigt. Det sägs ju att försöka duger.
Fredag
Igår gick det åt skogen. Jag var hungrig och råkade äta två mackor och naturgodis och blev mätt. Jag försökte promenera ute, frisk luft brukar lätta ångesten något men redan efter en kvart insåg jag att det inte hjälpte överhuvudtaget utan snarare blev värre så jag gick in. Sen gick det utför och jag och min tålmodiga stackars make spenderade många timmar på akuten. Oftast brukar jag åka in själv på vardagar men jag orkade inte igår. Hade inte åkt dit om det inte varit för honom. Så jag har grava skuldkänslor idag. Eftersom vi kom hem halv fem har han sjukanmält sig från jobbet.
Tog en löprunda när jag vaknade till idag. Det blåste rätt ordentligt nere vid vattnet och min jacka kändes som någon form av segel i motvinden. Bortsett från det var det skönt. Sedan tyckte jag att jag skulle vara lite snäll mot stackarn som ställde upp så fint igår så jag gjorde frukost med bacon som han älskar.
Idag är det städning och allmäna förberedelser inför morgondagens festlighet, hatt och mustaschfest. En födelsedagspresent till Jonathans mamma.
Hur känns det?
Idag kommer jag få frågan hur det känns. Att vi avslutat. Jag kommer inte kunna svara för jag känner inte. Jag har fått frågan hur det känns med senaste diagnosen ett antal gånger och det är samma sak där. Jag vet inte. Jag kan inte känna något särskilt. Det kanske kommer.
Så under tiden jag försöker känna om jag känner och i så fall vad så delar jag med mig av lite halvdana bilder från mobilen.
Måndagsnöje. Tvätt. Den vänstra halvan är min. Jag använder för mycket kläder tror jag.
Tisdagskläder. Underställströja är bäst.
Klättringsoutfit samma tisdag.
Jag har lärt mig äta mesost! Jag gav mig fan på det någon
gång i våras. Det bara skulle vara gott, jag gillar ju getost och
jag gillar kola och alla säger att det drar åt kola. Nu så. Nu är det gott!
Så var det slut
Japp. Idag var jag tillbaka på capio efter att behandlaren haft höstlov förra veckan och vi avslutade. Självskattning för att ha jämförelsematerial med hur det såg ut när jag skrevs in. Det var sämre, ingen överraskning där. Det är ju därför jag skrivs ut.
Min kropp är rätt faschinerande. Å ena sidan är den rätt slutkörd. Vilopuls på i snitt 38-39 och absolut noll förmåga att fokusera eller koncentrera mig. Å andra sidan går träningen fortfarande bra. Kanske inte som när jag varit allra mest på topp men bra nära. Jag har förutom pulsen praktiskt taget inga fysiska symptom. Vilket är fint. Psyket är ju som det alltid är.
Imorgon, samtal på psyk.
Förlåt.
Alltså. Jag tror inte ni förstår. Det jag har ätit senaste tiden borde inte göra så att jag har gått ner ett halvkilo eller så som kan påverkas av vätska. Det är inte heller så att jag vägt mig dagligen och vi pratar om differensen mellan fredag och lördag. Det är en och en halv vecka när jag ätit som mest ungefär hälften av det jag borde. Jag har levt på frukt och grönsaker med tillägg av tonfisk och kvarg.
Alltså, jag tror inte ni förstår. Jag är ledsen. Jag vill inte säga det för ingen vill höra det och ingen tror på det för det är inte som jag säger. Det är aldrig som man säger när man är sjuk. Det är alltid bara sjukdomen som förvirrar en. Men jag tror inte ni förstår. Jag tror inte det. Det är inte sjukdomen som pratar det är jag.
Jag skäms över det men jag är så avundsjuk att det gör ont på alla som rasar i vikt så fort dom blir lite stressade eller hoppar över en av sjuttioelva måltider på en dag. Alltså fysiskt ont. Jag skojar inte på något sätt. Jag är så avundsjuk att jag utvecklat ett hat mot företeelsen. Jag gör allt jag kan för att inte hata personerna som har det så för jag vet att ni inte väljer det. Jag vet att många lider av det. Men, det gör så ont. Jag är avundsjuk på alla som överhuvudtaget kan gå ner i vikt. Min kropp släpper ifrån sig vikt när jag inte äter, punkt. Ett äpple och två koppar te om dagen, då möjligen så händer något.
Jag förstår inte varför jag alltid skulle vara ett undantag. Nog säger man sådär rent allmänt att kroppen håller hårt i det den får i sig när man svälter men kan någon förklara hur jag kan hålla vikten när jag om man ser till andra aspekter redan skadat kroppen? Varför prioriterar den att ha fläsket kvar framför att få hjärtat att slå normalt eller mensen att fungera? Varför är min kropp sådan? Varför är jag så vidrig. Varför går andra ner så fort dom slarvat det allra minsta?
Och varför bryr sig ingen?
Förstår ingen att jag blir rädd. Jag orkar inte riktigt bry mig men någonstans där under så är jag ju rädd. När man har en låg puls och tränar dagligen. När det gör ont i bröstet. Och jag kan inte sluta.
Varför finns det ingen någonstans som säger stopp åt mig?
Varför finns det ingen någonstans som säger stopp åt mig?
Jag är rädd och jag är arg och jag mår så fruktansvärt dåligt. Imorse blev jag stressad och började kasta skor omkring mig och fick panik och låg och skrek rakt ut i sängen och kunde inte andas och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag ville bara bort.
Och nu gråter jag. Och jag är så äckligt jävla avundsjuk.
Hata mig. Gör det. Jag gör ju redan det.
Hej söndag.
Det räcker nu.
Vägde mig igår och efter allt kämpande för att gå ner i vikt (ja, jag är sjuk) så visar den.. plus. Jag har ätit hälften av vad jag borde. Jag har tränat varenda jävla dag. Jag kan inte gå ner i vikt. Jag hatar min kropp. Det finns inget annat ord. Det finns ingen ord som är starkt nog. Som kan uttrycka vad jag känner.
Dömd att leva hungrig eller tjock.
Det räcker nu.
Jag låg på golvet i fosterställning och sparkade i väggarna. Jag låg och grät. Jag står inte ut. Jag orkar inte. Jag vill framförallt inte.
En fredagkväll som alla andra.
Jag. Vill. Inte. Mer.
Tankarna och känslorna hetsar mig.
Gå ner. Smalare. Sluta ät för fan. Dö tjockis, dö.
Att äta naturgodis.
Varför. Nej jag vill inte ha beröm. Nej det är inte bra. Det är korkat för det får mig att vilja dö. Svälta ihjäl.
Hoho i lingonskogen (eller lingonasken)
Alltså känslan när sköterskan på akuten känner att hon är tvungen att kontrollera pulsen manuellt för att se att inte pulsoxymetern är knäpp för att den visar så låg puls... Det känns inte så jättehäftigt. Alls. Nu var det ju inte därför jag var där så vi släppte det, en darrhänt at-läkare tråcklade ihop mig och så åkte jag hem.
Det känns sådär. Jag har inte kontroll. Jag äter för lite och tränar och har man då en vilopuls som kämpar för att nå upp i fyrtio kommer det förr eller senare gå åt skogen. Det känns så konstigt. Viktmässigt är det ingen större panik. Senast jag vägdes hade jag ett bmi bara precis strax under det tjugo som dom vill ha en över. Jag ser inte särskilt sjuk eller smal ut. Jag har inte tappat vansinnigt mycket i styrka, på passet igår körde jag två set med cins, första fyra och andra tre. Det är riktigt bra för att vara jag. Men uppenbart är kroppen inte riktigt med på noterna ändå.
Idag är planen att vara med i en klättertävling. Det är så fint att dom arrangerar sådana här öppna tävlingar där alla får komma, alla klättrar samtidigt och man är sin egen domare. Då kan ju även jag som knappast är elit delta och ha trevligt. Hur det går återstår väl att se men frukosten var en fin laddning. Kvarg med skivad banan och en hög lingon. Ja och såklart en stor kopp te.
