uppfortsomfan

Ingenting är bättre, ingenting är ens nära något som kan misstas för bra. Det är ångest och det är rent ut sagt hemskt att uppleva varje sekund. Det bästa som finns är sova, ändå kommer jag inte i säng förrän jag ser i kors. Distrahera tills kroppen ger upp, för att slippa känna det värsta av ångesten.

 

Så jag livar upp det är miserabla gnällandet till bloggning med bilder på tre av våra finfina fyrbeningar.

 

Jag vet inte om det är en försvasmekanism (för att hålla ihop). Eller om det är så att man inte vill försöka förstå riktigt (för att sanningen skrämmer). Eller om de helt enkelt inte riktigt går att ta in.

 

Att det kanske är så illa som vården agerar som att det är. Det är svårt att greppa att det är jag som sitter hos sjuksköterskan och när jag slänger en blick på klockan inser att hennes lunch började för en kvart sedan men att hon inte sagt något. För hon vill veta säkert att jag lever nästa vecka. Att jag kommer komma till min tid hos psykologen då.

 

Att ta in att det är jag som får börja mitt samtal hos psykologen tidigare under veckan med att förklara att nej jag orkar inte leva men jag har inga konkreta planer på något så han kan släppa den värsta oron. Att han sedan trots att han är väl medveten om min inställning till mediciner känner sig nödd och tvungen att ägna resterande tid åt att ömsom vädjande och ömsom logiskt förklarande få mig att överväga medicinering eller ect. För allt måste ju vara bättre än det helvete jag lever i nu? Vilket jag inte tycker och när han reser sig för att hämta någon av alla dom där skattningsskalorna dom tenderar att dela ut när man mår kasst ser jag att han skrivit i sitt block med den korta blyertspennan "hellre död än medicin". Vilket är min inställning, vilket är hur illa jag tycker om antidepp.

 

Ta in och förstå att det är jag som i förbifarten funderar på huruvida en välknuten snara är bättre eller sämre än vad jag kan hitta i vårat medicinskåp i tillräckligt stor mängd. Att det är en tanke som inte väcker några större känslor. Mest en axelryckning och det enkla faktabaserade övervägandet. 

 

Inse att det är jag som spenderade både fredag och lördag kväll och natt på akuten för att tråcklas ihop. Att det är jag som strax efter tre på lördag morgon har samtalet om psykakuten med en läkare, ståendes i det alltför välbekanta operationsrummet på ortopedakuten. Läkaren som säger att hon starkt råder mig att ta hennes remiss och gå dit, att hon inte känner sig trygg med att jag åker hem. Medan jag står där och försöker reda ut om hon är beredd att skriva vårdintyg eller ej. Vilket hon hintar att hon är.

 

Så det är jag som spenderar några timmar helt ensam i psykiatrins väntrum. Det är inte helt lätt att se att det är jag som sedan åker hem, tidigt på morgonen, sover för få timmar, går upp och äter på tok för lite och sedan hamnar där på ortopeden igen.

 

Det är kanske så att om jag förstod fullt ut så skulle jag inte stå upp. Jag vet inte. Eller så är jag bara "duktig" och vägrar förstå att jag inte klarar det längre. Att jag inte kan själv.

 

Vilket jag ändå måste göra. Ingen annan kan göra mig frisk.

 

 

 

Jag tror att det kanske märks att det inte är så bra. Eller så är det helt enkelt det att jag skrev att jag inte orkar leva. Något fick i alla fall psykologen att ringa och fråga hur det var när jag inte dök upp på tiden jag sagt att jag inte skulle komma på.

 

Det är tungt nu.

 

Rymmer lite från det mesta. Testar solotältning för första gången och ger fan i allt vad socialt liv heter. Psykologen var orolig igår, ville att jag skulle komma imorgon också. Bokade in tid. Jag kommer int ekomma, vilket jag sa, för jag är inte hemma, jag är förhoppningsvis någonstans på sträcka sju på sörmlandsleden.

 

Många dagar i vildmarken tar mycket plats så det blir uppdelat.

 

Starten gick torsdagen den sjuttonde juli med nattåg från Stockholm till Gällivare och därifrån vidare med buss till Ritsem. Vi passade på att fika, sista färska maten på rätt många dagar och inhandlade mer salt vilket visade sig vara bra gjort. Somliga skulle nämligen ha salt i högvis på maten när det var varmt och svettigt.

 

Från Ritsem tog vi båt över Akkajaure för att sedan kunna påbörja vår vandring in mot Sareks nationalpark. Första dagen gick vi i Stora sjöfallets nationalpark.

 

Gårdagen bestod av:

Helvetes brinnande ångest.

En inköpt begagnad klocka.

Nyinstallation av operativsystem på laptop. Hos kunnig människa.

 

Det finns många anledningar till att jag inte gillar medicin. Som den här:

 

Läkarsamtal. Jag berättar att jag inte upplever effekt, att jag har ett antal biverkningar bland annat misstänker jag att min ångest bli värre och jag mår illa. Med andra ord sänker den just nu min redan låga livskvalite. Läkaren säger att ja, nej, vi ska nog höja eller prova annan sort. Fast inte just nu, för just nu ska han vara borta i tre veckor. Då vill han inte pilla med höjningar och byten. Att det jag höjde doser tidigare under sommaren när han var borta via annan läkare på mottagningen och sjuksköterskan som håller koll på min uppföljning verkar glömt. Så han undrar om jag kan stå kvar på den här dosen tills han är tillbaka igen.

 

Tills det passar dom att göra något så undrar han alltså om jag kan tänka mig att må illa varje dag, ha mer ångest (troligen, svåravgjort vad det beror på men jag misstänker medicinen) och bli sittande varje morgon, oförmögen att ta mig för något i någon som helst vettig tid, komma försent till saker och mest vilja dö.

 

Det är en orsak till att jag inte är så förtjust i att ta mediciner.

 

 

Det handlar om ögonblick till ögonblick. Som att hoppa mellan grästuvor i en myrmark. Att inte sjunka ner i den sugande sumpiga ångestblötmarken. Att inte veta om nästa tuva bär eller ej.

 

Med twisten att inte ens riktigt veta om jag vill till nästa tuva eller om jag vill sätta mig ner och sakta sjunka under ytan och försvinna.

 

Hos psykologen idag. I måendet "om jag rör mig, andas eller pratar så exploderar jag". Så jag var tyst, kröp ihop, höll hårt runt dom uppdragna knäna och väntade på nästa sekund för den jag var i var hemsk. Hela tiden. Och nästa var aldrig bättre.

Jodå. Typ. Eller, absolut rent fysiskt.

 

Jonathans semester tog slut igår. Första dagen ensam på evigheter. Ensamt. Väldigt jobbig. Har inte alls mått bra under sommaren, mycket skyhög ångest. Undantaget var väl dom där nästan två veckorna i sarek. Jag var inte strålande sprudlande och helt ångestfri men det var betydligt mindre dåligt. Sen tokdök jag ju när jag kom hem, såklart. Det är ansträngande att hålla igång konstant i tretton dagar. Men det verkar också vara det enda som kan lindra ångesten något, konstant aktivitet. Hela tiden i rörelse. Vilket jag inte orkar. Moment tjugotvå kanske det kan kallas.

 

Ökar medicin och fick förra veckan en extra tablett som är direktverkande tillskillnad från depotkapseln jag haft innan och den sista nya där gör mig tokigt illamående i ungefär två-tre timmar varje morgon. Har läkartid imorgon så vi får väl se hur det blir framöver. Hjälper gör det i alla fall inte. Gjorde ett test igår hos psykologen. Det tråkigaste någon kommit på tror jag och det är väl lite av poängen, svart skärm och så kommer det upp en vit bokstav i mitten med ojämna mellanrum. Man ska trycka på mellanslag så fort man kan efter alla bokstäver utom x. I tretton minuter. Plågsamt tråkigt. Men, det gjordes för att se att inte medicinen har mer effekt än jag själv kan känna av och så var nog inte fallet. Även om jag var bra sett ur en aspekt (var bra p åatt hänga med i tempoändringar, såklart, då händer det ju någoit!) så var jag ouppmärksam, ofokuserad och lite långsam och hade många feltryck dvs. missade att trycka eller tryckte på x.

 

Sarek för övrigt. Det får bli ett inlägg för sig själv. Dels har jag inte bilderna på den här datorn och dels behöver det få stå för sig själv. Det var, fantastiskt. Finns inget annat ord. Naturen är helt otrolig och vandring är så rätt för mig.

 

Så, vi kom hem. Packade upp, städade lite och hämtade sedan senaste tillskottet i illerflocken. Bengtson. En söt liten illerhona som väger runt ett kilo, är pastellfärgad (beige på svenska=p) och har på tok för stora och spetsiga öron. Övriga illrar har tagit emot henne med blandad entusiasm. Meja har överhuvudtaget inte visat en enda reaktion och det är det som räknas mest. Hon påverkades otroligt negativt när vi fick hem Zombie och hur illa det var märkte jag ju först när han försvann och mitt dåliga samvete över det var inte nådigt. Nu är hon hur som helst precis som hon brukar, en fin fröken på sju år med god aptit och en hög aktivitetsnivå även om busandet mer eller mindre lagts åt sidan så här på ålderns höst. Pim som är anledningen till att vi skaffade Bengtson från första början eftersom han behövde sällskap tycker att hon är en fin tjej. Hitills har dom inte lekt ihop men dom sover gärna tillsammans och jag tror att det där kommer att ge sig framöver. Alinda och Belsebub är måttligt förtjusta men det är ändå på en fullt hanterbar nivå. Dom säger ifrån och fräser till och jagar henne lite ibland men det är inga blodiga slagsmål, faktiskt inte slagsmål alls och det har nu gått en och en halv vecka bara så jag är nöjd. Alla illrar beter sig som dom brukar och att dom inte är bundisar från början får man räkna med, det är ju trots allt i vilt tillstånd solitära djur. Jämfört med våra två tidigare introduktioner av nya illrar har det här gått som en dröm.