uppfortsomfan

I torsdags träffade jag psykologen. Som vi ofta gör. Den där extra tiden som vi inte bokar in fast men som ändå alltid blir inbokad eftersom jag tydligen behöver den. Jag har tur. Min mottagning har resurser, jag är oftast där tre gånger i veckan. Jag fick inte mycket sagt. Som det ofta är. Det är sårt. Inte bara att öppna upp utan också att prata. Börja i en ände, svara på en fråga. Hitta rätt sar, rätt tanke och kunna följa den till slutet och säga det jag vill ha sagt. Det är så många ord, så många vägar att tappa bort sig på i huvudet och när jag förstår var det tar vägen har jag tappat bort starten. Om jag ens förstått vad det är som efterfrågas. Frågan "hur var helgen?" kan dom flesta människor tydligne svara på rätt obehindrat. Jag kan inte säga ett ord eftersom jag inte vet vad det är personen undrar. Är det hur jag mådde? Vad jag gjorde? Hur vädret var? Om det hände något särskilt i världsekonomin?. Jag vet helt enkelt inte vilken fråga det är jag ska svara på. Det försvårar det hela och dom gångerna jag får ur mig svar brukar det bli något i stil med "olika".

 

Hur som helst så skrev jag ett mail sent, sent på torsdagkvällen. Ett mail med en del av orden jag inte riktigt får fram, ett mail med meningar som förklarar lite mer än det jag kan säga. På ett sätt jag aldrig skulle kunna få till med talade ord. Jag är en skrivande människa, så är det bara. När jag skriver finns tiden att hitta meningarna, möjligheten att skriva ner starten så jag inte glömmer den när jag når slutet av tanken.

 

Ett ärligt mail.

 

I måndags fick jag ett brev med en kallelse till möte med läkare, psykolog och samtalskontakt. Som jag tänkte ar planerat eftersom jag ska byta läkare nu, att han ville träffa sina patienter för att se vilka dom är och presentera sig. Så var det inte riktigt. Idag hade jag tid hos psykologen. Han började med att fråga om jag fått kallelsen och sedan förklara varför jag fått den. Det var helt enkelt så att det jag skrivit gjort dom aningen oroliga och dom tyckte att vi behövde ses.

 

Efter genomgången av dom där standardfrågorna vid suicidrisk var han ovanligt tyst. Vilket han förklarade med att han inte visst evad han vågade och kunde säga. Eftersom han inte ville riskera att göra något sämre och kände sig tvungen att väga ord och formuleringar noga.

 

 

 

 Jag fick lova att vara vid liv på torsdag när vi ses igen innan jag gick. Det gjorde jag inte. Jag sa att jag ska satsa på det. Så får vi se. Men det troliga är att jag är det. Så konkreta är inga planer.

 

 

Så sitter jag här. Lyssnar på den enda musik jag orkar, sådan som är ungefär lika glad, pigg och uppmuntrande som jag, för jag blir bara arg och stressad och grinig på annat. Det är nog destruktivt det med. Jag är bra på destruktivitet.

 

Går på blöta asfaltstrottoarer i gatljussken. Med blötglittrande löv och en behaglig kyla i luften. Lite lättare att andas när luften äntligen slutat vara klibbig och tjock. Steg efter steg. Flyr, rent bokstavligt. Flyr från mig själv. Försöker gå ifrån tankar och känslor.

 

Men det går inte att gå dygnet runt.

 

Så jag sitter här med toner som förmodligen inte lyfter mig på något vis. Sitter här och känner känslor jag inte orkar med. För jag använder all den kraft jag har till att fortsätta andas. Till att inte dö. På riktigt. Därför orkar jag inte riktigt med. Inte dom där dagarna när jag måste ta lite av min väl uppmäta kraftdos till något annat än ren överlevnad, ångesthantering. Idag gjorde jag annat. Åkte tunnelbana tillexempel. Åt scones. Var stressad. Av precis inget alls.

 

Medicinprat hos psykologen. Igen. Jag blir taggig, jag gömmer undan måendet och drar på försvaret. Kryper ihop i en gråtande hög bakom ilskan och irritationen jag visar. Som tar kraft ur den begränsade dagsransoneringen. Jag vet att han vill väl, jag vet att han försöker hjälpa. Jag vet. Jag vill bara inte ha den hjälpen. Det har jag sagt i åtta års tid.

 

Jag är trött.

 

Det är faktiskt inte roligt att leva.

 

Det är faktiskt ingenting som är något annat än dimgrått.

 

Det är faktiskt mest en sörja av ångest och mörker.

 

Hur mycket jag än försöker underhålla mig, aktivera mig, vara konstruktiv så är det så. Hur många mil jag än går i naturen, hur många böcker jag än läser och hur många liter te jag än dricker så känns det så.

 

Oavsett om jag klättrar, oavsett om jag skriver tills fingrarna blöder, oavsett om jag äter choklad för att jag är sugen, oavsett om jag ler och slåss på samma gång så är det så.

 

Även om jag har allt.

 

Så är jag inte säker på att det är värt det. Säker på om jag kommer orka och förmå.

 

Att leva sitt liv utan att leva. Det är inget som håller för evigt.

 

 

 

Varit ute och gått igen. I syvdästraste England närmare bestämt. Med bagagetransport och dagspackning. Upch och ner och upp och ner.

 

Det var fint. Jag har ätit för mycket och nu är jag kraschlandad igen.

 

Betar av lite fler bilder från vandringen idag tror jag. Det känns så deprimerande att skriva om hur jag mår. Eftersom det är synnerligen deprimerat.

 

 

Att vakna och önska att det inte hänt. För det betyder att det är en dag till att ta sig igenom. Vakna och inte orka tända lampan för ljuset är för mycket. Vakna och vända på sig för ansträgningen i att gå upp är övermäktig.

 

Att sitta och glo tomt och hålögt en hel förmiddag för att allt annat är för mycket. Bli slagen i bakhuvudet av ångesten som klargör att den tänker vara med, idag också. Att tänka att en promenad nog gör gott. Men inte komma upp från stolen. Att inte orka resa sig för att kissa förrän det nästan rinner över. Inte orka resa sig från toaletten på en halvtimme. För det är helt slut på ork.

 

Att känna hur den där tegelmuren man så länge skrapat näsan mot har krockat med hela kroppen. Slagit sönder den. Trasat sönder den. Att känna sig mörbultad och utmattad utan att göra mer än att försöka andas och överleva.

 Att inte ha aptit men ändå äta för det fördriver tiden när man sitter där med sin tomma blick och sin ångest och sin brist på ork.

 

Värst av allt.

 

Att inte bry sig. Alls. Om egentligen någonting. I korta glimtar kan lite engegemang kika upp. Kortkorta glimtar. Annars har jag inte energi, ork eller intresse nog att bry mig. Oftast inte ens om människor som jag faktiskt borde bry mig om. Dom som är nära.

 

Det är värst. Att känna tomhet inför människor som är bra.

 

 

För att ändra fokus på gnället från existensiell krisångest och tänka på något annat så säger jag bara:

 

Den jävla känslan när man går till gymmet, kör statiska utfall med bakre foten på upphöjning, intensivt, och det tidigare ömma knäet inte känns alls... för att dagen efter ge sig ut på en lugn löprunda och få ont efter tio minuter.

 

När jag äntligen, äntligen lyckats släpa ut mig själv.

 

Gnäll!!

 

Isoleringsbehov deluxe. Vill inte se någon. Vilket är destruktivt för jag mår tokigt dåligt av att sitta ensam. Vilket säkert är en del av min ångest plan. Eller något åt det hållet.

 

Försöker orka. Jobbar på att lära Bengtson att kvällspromenader är härliga. Det går framåt.

 

Jag gillar för övrigt ordet september.

-Har jag haft ångest så jag inte tar mig ut genom ytterdörren.

-Har vi blivit en iller kort, I fredags lämnade Meja in och visade att hon inte orkade mer. Eftersom hon hade turen att vara husdjur kunde hon få hjälp att somna in istället för att få en långsam utdragen död.

-Har jag åkt på en omgång magkatarr av modell värre och varit däckad under helgen.

-Har jag således ätit såkallad skonkost som är smaklös, färglös och näringslös. Mest bara fett och ångestbildande.

-Har jag i min vanliga npf-anda påbörjat ungefär femtio saker och inte avslutat en enda.

 

Nej, jag är inte glad och lycklig.