uppfortsomfan

Det finns saker som är för mycket. Som bara är mer än jag egentligen orkar ta mig igenom. Som att försöka äta med folk. Jag fick i mig en champinjon och sex bitar paprika och var gråtfärdig och har haft ångest oavbrutet sedan dess. Det är ett dygn nu. Jag somnade av utmattning klockan tre inatt. Jag tror jag har åkt dit ordentligt igen. 

Igår åkte vi till Uppsala för att göra ett ultraljud på Alindas hjärta. Alltid det bästa för småskitarna och rekomenderar vår fantastiska veterinär dom så åker vi. Universitetsdjursjukhuset är som hörs på namnet knutet till djurvårdarutbildningarna på slu och således är det rätt tätt med veterinärstudenter men jag tror nog vi hade störst uppslutning. Som mest var det tio personer i rummet förutom mig och Jonathan. Tre veterinärer varav en professor och en hel drös studenter som satt hänförda och stirra omväxlande på Alinda och omväxlande på ultraljudsbilderna. Perfekt för fröken som älskar uppmärksamhet och perfekt för matte som är väldigt intresserad av att veta vad jag får se och det får man ju när det samtidigt undervisas.

 

Resultatet var både bra och dåligt. Hon har inte DCM, förstorat hjärta och slapp hjärtmuskel (ungefär åt det hållet) som går i släkten och som hade ihjäl hennes kusin, själva hjärtat såg sådär rent spontant fantastiskt normalt ut och jobbade på som det skulle. Däremot var det där som vår veterinär sett på röntgen inte vätska, inte heller lungvävnad vilket det borde varit i den positionen. Så något är där framför hjärtat, men vi vet inte vad ännu. Hur som helst betyder det att damen får busa och promenera ordentligt igen.

 

Annars, tja symptomen tilltar. Jag har ångest. Eller, jag mår åt helvete. Mer orkar jag inte dela med mig av just nu.

 

 

Fumliga fingrar. En värld som lutar och tippar fast jag sitter stadigt i sängen. Ord som inte sammarbetar, tappar dom, kommer ut fel. Långsam. Yrsel när jag ställer mig upp som inte går över så där som den brukar. Trötthet. 

 

Så går det när man är dum. När inte en enda gnutta ork finns för att orka slåss mot tankar som förgör. När man bara faller handlöst utan att försöka bromsa. När man trots att det är tydligt och helt klart vart det leder bara sitter och låter det hända. För kamplusten är borta. För energin och hoppet är förlorade sedan länge. Så går det när man blivit utbränd av att vara sjuk. Det finns inget över för att slåss, det finns inte ork kvar för att kunna hantera ångesten en ny kamp innebär. Så går det när man är dum och vet hur illa det är men bara sitter och tittar på men tom blick och hopplöshet i blicken.

 

Jag är så trött. Jag väntar på kollapsen, att gå sönder helt. Jag ser den komma skenande som ett godståg där jag stitter mitt mellan skenorna på rälsen och inte orkar flytta på mig. Det låter så jäkla dumt. Jag är ju smartare än så. Men jag orkar inte. 

 

Jag har vikten på min sida, det kommer dröja många kilon innan någon oroas. Innan det blir farligt. Innan någon tvingar mig att gå igenom ångesten jag inte orkar, faktum är att jag undrar om det inte skulle vara det som till slut driver mig över gränsen och får mig att ta fram dom paner jag har..

 

Just nu räcker min energi och mitt driv till att få i mig den där sabla näringsdrycken en gång om dagen. Mer går inte. Mer orkar jag inte.

 

Så går det när man är dum.

Maten, den förbannande maten. Igen, tillbaka till förut. Tillbaka till samma punkt. Fast värre på en hel del sätt.

 

Hösten 2014 gick jag efter mycket tjatande med på en frivilig planerad inläggning under en vecka för att se om det kunde vända mitt dåliga mående. Om jag kunde få vila lite och få lite krafter tillbaka. Det resulterade i en viktnedgång på sex kilo och därifrån rasade jag så långt att min läkare till slut inte såg någon annan utväg än tvångsvård för han var orolig för min fysiska hälsa. När jag hamnar på vårdavdelning stänger hela jag av och ner. Det visste jag redan innan men gav det en chans för att ha provat igen. Jag slutar äta, slutar dricka, slutar prata, slutar gå upp, slutar duscha. Blir apatisk. Så den veckan den hösten körde mig rakt ner i ätstörningsskiten igen. Någonstans under våren reste jag mig. Delvis driven av en fruktansvärd ilska mot scä som inte lyssnade på min läkare, som inte såg att jag behövde hjälp, som inte lyssnade på min psykolog. Både bad om hjälp, båda sa att dom inte kunde hantera situationen och scä sa nej och tack och hej. Tredje gången i rad. 

 

Jag har nu flera månader haft ett helvete med mat. Det har sakta men säkert bit för bit fallit, jag har lyckats hålla mig till en långsam viktnedgång och tillräckligt intag för att kunna stå, gå och tänka på en normalnivå.

 

I fredags påbörjades fallet. Det handlösa fallet. Ingen kräver att man ska äta tätt efter en läkemedelsintox, faktum är att ingen direkt tjatar på en på medicinavdelningen. Det går ju ett glukosdropp på lågfart så det är ju ingen fara på taket. Så ingen mat. Sen är det psykavdelning och där fungerar jag inte alls och det görs ingen större ansträgning för att få mig att göra det heller. När jag inte kom hem direkt dagen efter som jag hoppats förlängdes tiden utan mat och jag gick över gränsen när det slår om från svårt till mer eller mindre omöjligt. 

 

Jag är livrädd för mat. All mat, inte något särskilt, pasta är lika obehagligt som sås som kakor, som avokado, som frukt. Jag får inte i mig gurka. Allt gör mig panisk. Allt får mig att backa fjorton steg mentalt och bara, tokvägra. Det går inte, det går bara inte. Sedan jag kom hem i måndags har jag fått i mig en näringsdryck om dagen. Det och mjölken jag har i te och kaffe och det är en ansträgning att klara ens det. Jag orkar inte försöka mer än så. Det är lugnt. Jag har fortfarande en okej vikt. Psykologen var inte orolig över den. Fast jag förstår ju någonstans att det inte är hållbart i längden. Att jag kommer försvinna neråt, både viktmässigt och mentalt. Jag bara, orkar inte.

Det var nog så här i efterhand med lite perspektiv på saker och ting inte så vidare värst att släppa hem mig förra onsdagen. Jag tog mig igenom torsdagen med nöd och näppe. Halva fredagen. Sen gick det åt skogen. Igen. Blåljus, motgift, vårdintyg, extravak, tvingat klädbyte och ett pissigt jäkla psykiskt mående. Lördag förmiddag blev jag överraskad av min öppenvårdsläkare som dök upp för att göra bedömningen om tvångsvården skulle fortsätta. Han var tydligen på psykakuten den dagen. Det var väl ungefär så bra det kan bli i den situationen. Det är en läkare jag har förtroende för, som känner mig och som jag faktiskt kan kommunicera helt okej med. Det är också en läkare som vet vad han ska fråga och när han ska ställa följdfrågor för att jag försöker låta bli att säga hela sanningen. Det slutade hur som helst i intagningsbeslut och vaket kvar så länge jag var på medicin. På lördagkväll släpptes jag därifrån och fick gå upp på avdelningen jag avskyr över allt annat som jag lovat mig själv att aldrig sätta min fot på igen. Jag skulle hållt det löftet. Jag skulle vägrat. Fick återigen bevisat för mig hur dåligt den fungerar, iaf för mig. 

 

Två timmar efter att jag kommit upp på avdelningen var jag nere på kirurgakuten för stygn. Går bra bör ses.

 

Dom tänkte lägga mig i ett dubbelrum med en annan patient. Jag vägrade. Det är inte så att jag tycker det är kul att bråka men jag klarar det inte. Det går inte att dela rum när jag är ett vrak. När jag är där, mot min vilja, för att jag mår för dåligt för att ta hand om mig själv har jag inte förmåga att ta hänsyn till andra vilket man måste med rumsgranne. Annars blir man utskälld för att man stör denne. Vilket man såklart gör men för i helskotta, det är ju en panikattack, vad ska jag göra? Sluta hyperventilera på kommando? Hur som, dom försökte lirka med att hon är tyst och snäll och ja det är säkert så men det handlar inte om vem det är och hur denne är. Det handlar om att jag inte fixar att ha någon inpå mig när jag mår så dåligt. Efter att ha suttit på golvet och gråtit en halvtimme så visade det sig att jodå, det fanns ett tomt rum. Dom kunde ju inte garantera att ingen skulle komma dagen därpå men nu var det tomt. Varför kunde dom inte säga det från början? Varför kunde dom inte läsa min krisplan där det tydligt står att jag inte kan hantera dubbelrum och så långt det är möjligt ska få vara själv? Sen är det medicinerna. Dom får aldrig till det. Hur många gånger jag än påpekat och berättat vad jag ska ha och när så skiter det sig. Alla ordinationer finns, en del från vårdcentralen och en del från öppenpsyk. Inga konstigheter alls. Men dom kan inte sköta det. När jag på söndagen för en gångs skull bad om hjälp, efterfrågade medicin innan jag rasat över kanten så hade någon, för mig okänt vem och varför, plockat den medicinen ur min lista för att det skulle övervägas om jag skulle ha den. Medicin jag annars har stående dagligen vid behov. Ungefär där orkade jag inte mer. 

 

Sedan blev det måndag och avdelningens överläkare var på plats. Doktor ställ inga frågor så slipper man fatta jobbiga beslut. Doktor avskriva alla vårdintyg. Det räcker med att säga att man vill hem så får man åka. Inga frågor ställda. Så måndag runt lunch, efter att inte ha ätit eller druckit på tre dygn och endast fått i mig ett par lite vätska via dropp och knappt kunde stå upp och med samma önskan om att skada mig fick jag lämna avdelningen. 

 

Nu har jag fått i mig en näringsdryck. Det och te och kaffe. Det är tvärnit. Jag kan verklgien inte äta, är livrädd för mat. Önska mig lycka till.

Det fortsätter gå sådär. Veterinärbesök med gammelillern som inte oväntat visade hjärtproblem så nu inväntar vi tid för ultraljud och tills dess är hon satt på begränsad aktivitet. Dvs hon får inte busa alls. Eller ta några promenader egentligen. Vilket gör henne knäpp för om man frågar henne är hon inte alls dålig. Hon har tråkigt och tigger godis, sprintar runt fötterna, vill ha gurka och kräver mental aktivering. 

 

Igår toppade jag raddan av saker som inte riktigt är positiva med att bli inhämtad till psykakuten med polishandräckning. Ringde min sjuksköterska eftersom jag mår åt helvete rent ut sagt och psykologtiden blev inställd för han var sjuk. Hon blev oroad nog för att kontakta läkare som omedelbums skrev vårdintyg och vips så ringde två uniformerade män på dörren. Efter två timmar sittande på globänken på psykakuten dvs britsen utanför personalens glasbur där man är under konstant uppsikt fick jag träffa läkare, en av dom bra som jag träffat flera gånger och som lyssnar och fattar beslut efter situation och vad som sägs inte baserat på gamla händelser. Dessutom är han snäll nog att sy så jag slipper sitta och hänga på fler akutmottagningar. Hur som, jag fick åka hem. Om det är vettigt eller inte vet jag inte. Eller, det är det nog inte med tanke på hur jag mår idag men hellre må skit hemma än på psyk. Särskilt när det är fullbelagt och folk överallt.

 

På måndag har jag tandläkartid. Räknar iskallt med mina första hål någonsin. 

Det går inte särskilt bra.

 

Jag äter medicin jag inte vill ha och har fått öka dosen. Har mått om möjligt ännu sämre sedan dess och har dessutom magproblem som jag starkt misstänker är en biverkning. Jag har tokångest, somnar sent och vaknar utmattad med samma ångest. Försöker promenera, läsa, räkna och dricka te. Det går sådär. Jag äter inte bra och är trött.

 

Jag vet att jag har saker att vara tacksam över. Det är jag. Jag lovar.

 

Men ibland, bara då och då skulle saker kunna få gå min väg. Har haft två försäkringsärenden där jag fått avslag. Båda till viss eller stor del beroende på taskigt förd journal av läkare. Har varit intressent på hundvalp men det blev ingen och nu är det praktiskt taget omöjligt att hitta uppfödare som inte har valplistor fulla för tre år framöver. Trots att jag var ute i god tid och redan i maj förra året började påminna vården om att jag behövde läkarutlåtande för ansökan till fk då min aktivitetsersättning går i ut i april så blev det inte gjort förrän i februari. Vilket gör att handläggaren pratade om att det inte blir klart förrän efter sommaren. Det är ju semestrar och så. Tydligen. Vilket betyder ovisshet, sjukskrivning, papper som ska till olika ställen och saker att hålla reda på och vara drivande i. Vi behöver köpa en soffa och det är dyrt. Idag dog vår tv. Den har stått oanvänd sedan i augusti medan det har renoverats hemma och vi kopplade i den idag i hopp om att få underhållning av lite tv-spel. Icke. Det ser inte ut som vi hittar illervakt till i sommar och det betyder att vi blir kvar i stan. Jag har inte så mycket emot att vara här egentligen men vi blir bara sittande så. Dagarna går utan att något görs. Det brukar annars vara det lilla andningshålet när jag samlar ihop mig med alla krafter jag inte har och ställer mig upp en vecka eller två och är ute i naturen långt från allt. 

 

Det låter inte som så vansinnigt mycket. Men det händer inte vansinnigt mycket i mitt liv. Största delen av tiden går till att försöka överleva, med mer eller mindre övertygelse om att det är bästa alternativet. Så när jag hade migrän i veckan och toppar med att precis allt som kan gå fel när man ska sätta upp en tavla går fel så bara orkar jag inte. Jag bara vill inte mer. Snälla kan jag inte i alla fall få göra något sådant utan att det går åt helvete.