uppfortsomfan

Jag fryser.

 

Jag fick en del fina julklappar och gav bort en del fina.

 

Jag orkar inte prata. Orkar inte skriva. Vill inte finnas.

 

Sämre än så här har jag nog aldrig mått.

 

Ni vet känslan när man får reda på att ens brors flickväns mamma är överläkare inom psykiatri och var i tjänst på psykakuten när ni var där senast? Näe ok, det gjorde inte jag heller tidigare. Nu gör jag det och kan mest slå fast att jag hoppas på exakt noll släktmiddagar i framtiden och att jag är glad att jag bytt efternamn.

 

I övrigt har det varit torsdag med händelser åt höger och vänster. Först psykologsamtal där jag fick veta att jag har en läkartid inbokad på måndag. Sen åkte jag in till stan för att hemma hade gjort mig tokig för jag står inte ut med mig själv. Inte för att jag orkar andra heller så jag hade öronproppar och gick och gömde mig på ett cafe. Fast först fann jag denna:

 

Vissa ställen har speciella rutiner. Scä är ett sånt. Man kan ju tänka sig att när en läkare remitterar en patient till en enhet så har nämnda läkare en mycket bra anledning till att göra det och patienten är i behov av den vård som efterfrågas av den remisskrivande läkaren? Så man skulle ju kunna tänka sig att remissen på något vis behandlas/ställs i kö/hanteras på något sätt när den inkommer. Det känns ju inte orimligt. Fast det tycker scä. Dom behöver nämligen en egenanmälan också. Så dom skickar per brev ut en enkät till patienten med informationen om att dom inte behandlar remissen före egenanmälan inkommit (via brev) och att vårdgarantin börjar gälla först från det att den inkommit. Patienten har tio dagar på sig att få in enkäten, om den inte är dom tillhanda innan dess skickas remissen tillbaka och inget görs.

 

Logiskt? Smart?

 

Som patient kan du alltså skita i det om du inte har lust att få vård och många med ätstörningar är otroligt ambivalenta till det och kan kanske gå med på att bli remitterad men fixar inte att själva be om hjälp. Det går också bort mycket tid i processen. Jag fick brevet en vecka efter att dom fått min remiss och det var en fredag så jag kunde ju inte få iväg mitt brev före måndag. Men lite extra väntetid har väl ingen dött av?

 

Sådär spontant känner jag mest att en remiss från läkare bör väga tyngre och vara viktigare än egenanmälan i en hel del fall. Jag har ju knappt sjukdomsinsikt nog att förstå att det behövs vård för min del i många stunder och skulle lätt kunna låta bli att skicka in min del.

Hemma, hemma är bra. Hemma är tryggare. Vi bakar pepparkakor av degresterna från min brors kavlande i lördags när jag var för mentalt utmattad för att orka delta. Giraffer, isbjörnar, lilla Myisar, älgar får och flygplan. Bland annat.

 

Vi går på stan och jag har inte fått i mig något alls och är trött och grinig och vi hamnar på ett cafe till slut och den varma drycken är guld värd och jag blir lite mindre monsteraktig. Jonathan håller fram sin macka och ber mig smaka. Lika mycket för att den är god som för att han vill att jag får i mig något, vad som helst. Jag stirrar på biten i två minuter och tar den minsta möjliga biten som är möjlig utan att bara slicka på brödet. För ångesten är så stark och jag är för trött och för fast.

 

Utsvävningen med kaffe med mer mjölk än jag har hemma ger mig ångest och när kvällen kommer så orkar jag inte. Sys ihop, kommer hem och ångesten tar ny sats och det är bara tack vare att jag lyckas somna som jag inte hamnar där igen. Sedan vaknar jag och mår lika jävligt.

 

Det är mitt fel att jag inte tar tag i det. Jag vet. Jag vet bara inte om jag har lust och ork att ens försöka leva. Det blir lite svårt att ta tag i det då.

Ja det var en spännande fredag. Eller hur man ska uttrycka det. Läkarsamtal klockan tio och det tog honom ungefär tjugo minuter att bestämma sig för att skriva vådintyg. Sedan fick jag faktiskt trevligt nog välja om jag ville åka in tillsammans med min läkare och psykolog eller polis. Kände att det var rätt så mycket roligt nog att stövla in på psykakuten utan poliser. Inte för att det kändes fantastiskt att göra det i sällskap av en läkare med ett vårdintyg i handen och en psykolog bakom mig så jag inte skulle dra. Lite väntetid i ett kallt rum med en fulgul landstingsfilt och samtal med läkare och ett ekg (som var helt okej) senare fick jag rulla iväg till medicinakuten för att kolla upp den biten. Så, avverkade vak för första gången där jag låg och tog upp plats på en väldigt full akutmottagning. Hur som, summan av det besöket var att jag var helt ok. Visst, första timmen låg pulsen och fladdrade mellan 50 och 110 upp och ner som en jojo men sedan stabiliserade den sig någonstans mellan 40 och 42. Jag fick en liter vätska IV och dom tog lite blodprover som dög dom med. Tillbaka till psykakuten och sen upp på obs avdelning. Då var klockan ungefär åtta på kvällen och jag hade varit i psykiatrins vård sedan klockan tio. Vårdintyget hade som bas att det skulle vara en fara för mitt liv pga svält. Ingen hade frågat om jag ätit, ingen hade erbjudit mig näring på något sätt och ingen försökte förmå mig att äta. Nog för att jag vet att allmänpsykiatrin inte är så bra på matproblematik men jag måste ju tycka att det känns rätt... alltså random människa på stan kan ju mer?

 

Det var ungefär jag och kanske eventuellt en till på avdelningen. Så jag lyckades somna. För att väckas mitt i natten när jag fick en rumsgranne. Vi var för tusan TVÅ patienter på avdelningen varför skulle dom tvunget slänga in henne i samma rum klockan mitt i natten och tända lampan och börja gå igenom hennes prylar. Högljutt från skötarens sida dessutom.

 

Anyhow, fördelen med lpt och obsen är att man får träffa läkare även på helgen så jag tog min chans och argumenterade duktigt nog för att han skulle avskriva vårdintyget och jag fick åka hem. Eftersom jag var fysiskt okej så föll ju det min öppenvårdsläkare haft som anledning. Klockan ett åkte jag hem, fortfarande utan att ha ätit någonting. Grattis psykiatrin. Jag hoppas jag inte behöver försöka bli frisk inlåst där för ja alltså. Förutom att maten är svår att få i sig även om man inte är ätstörd så har dom ju uppenbart varken kunskap eller förmåga att göra något för att få det att fungera.

 

Jag är faktiskt förvånad över hur lätt jag blev utsläppt. För helt ärligt, jag är inte riktigt i skick att ta hand om mig själv. Sista blodtrycket som togs innan jag åkte var för att citera sköterskan "katastrofalt" och jag kämpade mig igenom en timmes shopping idag och höll på att rasera fysiskt och psykiskt ett antal gånger. Men, tacksam för det för slutenvården med tvång är inte kul. Det kan sluta hur som helst. Typ grillad med ect eller fjorton nya mediciner. Eller näringsdropp.

Då sitter jag och väntar på att ett vårdintyg blir skrivet. Enda positiva är väl att dom hade tid att följa med in så jag slipper polis... tack och hej och försöka bli frisk med 

"Du är ganska trött på att må såhär va?"

 

Jag sitter ihopkrupen på golvet hos samtalskontakten, dödstrött, frusen och uppgiven. Jag tänker och försöker känna efter och få ihop tankar och känslor och ord till något som kanske stämmer överens med verkligheten. Letar i kropp och hjärna efter ett svar.

 

"Nej, eller, det spelar ingen roll."

 

Jag kan inte hitta den känslan han frågar efter. Jag är inte trött på att må såhär, jag är inte. Det är helt enkelt skitsamma.

 

Klockan är strax före sju när jag yrvaket snubblar upp för att kissa. Jag sitter där och har inte ens orkat öppna ögonen och ändå är ångesten redan på mig. Ändå är min tanke mitt i allt nyvaket ludd en impuls att skada mig. Följt av ett tappat andetag när ångesten tar nytt grepp runt min strupe.

 

Och nej. Det är inget fel på min våg. Tyvär.

 

Alltså jag vet att min kropp inte agerar riktigt logiskt alla gånger och jag är van att saker och ting sker utanför min kontroll. Jag brukar heller inte direkt känna någon tröst i att andra upplever samma saker, det är ju mer så att jag tycker synd om dom också. Men hörrni... jag är inte så viktstabil. Faktum är att jag pendlar tre kilo från dag till dag. Ja, tretusen gram upp och ner. Jag äter samma sak varje dag i praktiken. Jag dricker samma sak varje dag och magen fungerar finfint varje dag. Jag undrar lite, hur gör kroppen? Jag får inte ens i mig tre liter vätska som jag skulle kunna samla på mig. Hur lyckas den? Jag kissar knappast ut några tre liter dom dagarna jag väger mindre heller.

 

För tillfället är jag nästan mer chockskadat förvånad än har ångest över faktumet men jag känner hur det håller på att glida över mot det senare. Ganska mycket så.

Ja, jag är uppriktigt förvirrad nu. Alltså, verkligen.

 

Igår gick det åt skogen med att hålla ihop mig själv (upside, det var faktiskt två veckor sedan senast) och jag slutade min torsdag på akuten. Turligen med en av dom mer stabila och kompetenta läkarna. AT-oro är inget som jag orkar hantera mitt i natten när jag inte är så pigg. Hur som, sköterskan som jag träffat av och till sedan jag först hamnade i den här röran med långa nätter och stygn kan min historia rätt bra. Vilket gör att hon frågar om jag äter för pulsen är låg nu igen. Det hela slutade med ett ekg och lite blodprov och när läkaren studerat allt så sa han att det såg okej ut men han ville gärna ge mig en dos b-vitamin innan jag åkte hem. Med andra ord ingen fara på taket. Klockrent och klart?

 

Nej. Idag hade jag tid hos min läkare på psyk. Han är också en bra läkare. Första meningen han sa var att han ansåg att jag bör ha avdelningsvård för ätstörningsproblematiken. Fortsättningen var att han ansåg att det förelågg en fara för mitt liv om jag inte får den och att han är beredd att skriva vårdintyg om jag vägrar.

 

Ord man inte vill höra. Och ord som förvirrar mig otroligt. För det var inte ens tolv timmar mellan dom två olika läkarnas bedömning. Vem tusan har rätt?

 

Idag är jag mest fylld av ångest, kaos och gråtfärdighet. Inte för att jag kommer att gråta, jag är inte i det läget. Jag är för trött, less och uppgiven för att göra det. För mycket sitta och stirra rakt ut i luften för sådana stora reaktioner. Konsten att gå upp i vikt av att smaka av vaniljkräm och mandelmassa. Även fast jag kompenserade på annat håll. Får mig matt, får mig brutalt jävla panikledsen inombords. Jag orkar inte ens försöka förstå hur min kropp inte fungerar. Vätska sägger dom uppmuntrande tillropen. Jag ger blanka fan i om det är vatten, arsenik eller fett är mitt svar. Jag har ännu inte förstått vad detär som skulle vara glädjande och tröstande i att en viktuppgång består av vätska. Den sitter ju där likförbannat. Den syns, den känns, den ger utslag på vågen och i kläderna och inte tusan är det något som försvinner snabbt. Inte på min kropp.

 

Det låter lite som att maten är mitt endaproblem just nu. Det är nog för att det är det enda jag kan sätta fingret på och därför det som det faktiskt går att berätta och skriva om. Övrig skit är helt enkelt så otydlig, jag vet inte varifrån den där överfallande och överjävliga ångesten kommer när den smyger sig på bakifrån och knockar mig. Jag kan inte härleda den till något särskilt så den blir oomtalad.

 

Jag vill bara inte mer.