uppfortsomfan

Jag gör saker. Jag bortser från kvävande ångest och förlamande trötthet. Ställer mig upp och går emot det min ångest skriker åt mig. Jag ignorerar, förtränger, packeterar in och distraherar. Hela tiden. Alltid.

 

Jag kan ta mig igenom mycket. Jag kan göra mycket.

 

Men jag betalar för det.

 

Efter en vecka med vård av iller var jag trött. Väldigt trött. Men bestämde mig ändå för att åka med och hälsa på lite illervalpar i fredags. En lång resa. Träffa människor. För lite sömn. Igen.

 

Nu är jag nedbruten. Fullständigt. Gårdagen var bara ångest. Det var rasande, brinnande helvetesångest. Den ångesten som gör att jag inte vågar prata eller röra mig för det känns som jag ska gå sönder och rinna ut i en ångestpöl. När jag sitter och tuggar luft istället för att prata för det går inte att få ut orden. När jag ligger under kedjetäcket, blickstilla med glasartad blick och inte kan formulera en hel tanke. När jag går utomhus och hukar och kryper ihop för att inte världen ska bli för påträngande. När jag står och duschar med lampan släckt för att försöka lugna mig och när jag försöker le ut i mörkret för att lura mig att det är bättre än det känns börjar jag gråta.

 

Den här dagen är inte bättre. Överleva. Över leva- Leva över. Leva på övertid.

 

 

Valpar, för att muntra upp oss allihopa efter dom raderna:

 

 

 

 

Att lämna in sin fyrbenta familjemedlem för operation är alltid tufft. Ju mindre och äldre man är desto mer riskfyllt är narkos. Dessutom har vi lite tråkiga minnen av just tandoperationer sedan tidigare. Förra året i maj lämnade Belsebubs bästa vän och vår älskade Valle oss endast ett par sekunder in i det som skulle varit en enkel utdragning av en hörntand. Förvisso kom han från en släkt med kända hjärtfel men inget syntes på röntgen eller hördes och vi valde då att inte göra ultraljud eftersom han hade såpass ont av tanden och vi hade behövt vända oss till en annan klinik för att få det gjort så det kunde tagit tid.

 

Hur som helst. Det var en rätt nervös matte igår. Även om jag var lugn över att beslutet var rätt, att leva med smärta och var i munnen är inte ett okej liv, så fanns ju såklart operationsoron där. Jag var med på att det kan gå fel och glad över att han haft en så bra vecka innan trots mediciner och infektion. Illrar är så fantastiskt tåliga djur. Dom flesta hundar hade varit halvdöda (eller fejkat sig halvdöda för att bli ompysslade) medan han åt med en glupande aptit och glatt följde med på promenader även om han kanske sov lite mer än vanligt.

 

Strax efter åtta gick vi hemifrån, halv elva lämnade jag lillskrottet och sedan började den där evighetslånga väntan. Hans tid var på eftermiddagen men lite flytande när beroende på hur det gick för andra som var inbokade så jag visste inte riktigt när jag kunde förvänta mig att bli uppringd. Fördrev tiden med att gymma men det räckte ju inte långt. Vankade mest av och an och bara väntade. Efterso mdet är så långt dit åkte jag inte hem utan gick igenom både hela Sollentuna och Kista centrum. Tills dom äntligen ringde. Det hade gått bra. Två tänderna varlösa och är bortplockade och framförallt hade dom hittat bitar av något som såg ut som gummi som satt fast i det infekterade och irriterade tandköttet och skulle kunna vara orsaken till problemen.

 

Så, Belsebub är hemma och tandlös och nu väntar lite mera mat och vila och sedan ska han vara som ny igen.

 

Andas ut över det.

 

Hon hade sönder mig. Hon knäckte mig.

 

Ångesten som har legat under ytan och tryckt senaste månaderna fick till slut hål på det skyddslager jag noga virat runt den. Jag tog slut. Jag har sedan stunden där i det vita kala rummet haft känslor av modell slaktarångest. Den där som värker i bröstet så mycket att jag förstår varför människor som upplever sin första ångestattack ringer sos i tron om att det är hjärtat som felar. Jag har haft ångest som varit så kraftig att jag inte ens känner drivet att skada mig för att fly för det är inte tillräckligt. Och framförallt. Så gav jag nog upp ännu lite mer. Försvann till håglösheten och apatin och någonstans så tänker jag mest att om jag råkar dö så gör jag väl det då. Ungefär.

 

Jag har träffat både psykologen och sjuksköterskan efter mötet medförsäkringskassan. Jag är otroligt tacksam för att dom är med mig. Båda har varit upprörda över hur jag bemöttes. Båda har varit bekymrade och oroade för hur det har fått mig att må. Dom har sagt att dom inte håller med i det hon sa, att det inte är läge för att kasta ut mig någonstans just nu, att jag kämpar som ett djur för att orka finnas kvar, orka vara, och att det är mer än nog. Att den stress och press och nedbrutenhet jag redan har är mer än nog. Sjuksköterskan skulle faktiskt ringa upp in handläggare och dels se till att mitt ärende förs vidare till beslutsfattare innan hon går på semester (fredag) och dels för att förmedla hur mötet och bemötandet fick mig att rasera.

 

Jag är tacksam.

 

Men, jag är knäckt. Jag gick sönder ännu lite mer fast jag knappt trodde att det gick. Jag mår sämre än jag någonsin gjort för något är annorlunda. Jag har haft ångest förut, stark ångest, jag har varit nere förut, väldigt nere. Jag har självskadat på längden och på tvären, jag har låtit bli att äta och haft ågnest över allt och ingenting och varit arg och rädd och orkeslös och golvad och haft panik när det svartnat framför ögonen. Men något är annorlunda och trots att jag upplevt allt förut så har jag aldrig mått så dåligt som jag gör nu.

Att prata med någon som är anställd på försäkringskassan brukar vara ungefär lika kul som att doppa huvudet i en gödselstack. Ungefär. Så även idag.

 

Jag ringde för att höra hur det gick med min ansökan. I vanlig ordning utan koll på vem som är min handläggare. Den vänliga damen i kundtjänst kunde inte svara på frågan men hade namn och nummer till handläggaren. Eftersom min ork och initiativförmåga tog slut ungefär där så bestämde jag mig för att ringa imorgon. Men det här har varit en slumpens dag. En och en halv timme senare ringde hon, helt utan att veta att jag kontaktat fk tidigare under dagen. För att undra om läkarutlåtande. Som inte hade inkommit. Så jag blev lite bitter på 1, min läkare som inte skickat in det fast jag frågade om jag skulle eller om mottagnignen skulle ordna det och fick som svar att det skulle dom fixa och 2, på handläggaren som mottog min ansökan 16 april och hör av sig nu, en vecka innan hon ska på semester för att informera mig om det här.

 

Lyckligtvis är jag en i min oordning ordingsam person så jag hade ett exemplar av utlåtandet hemma och kunde åka förbi hennes kontor och lämna in. Jättebra tyckte hon eftersom hon också hade lite frågor till mig.

 

Det blev ett möte av den typen där jag känner mig anklagad. Där jag känner mig påhoppad. Där jag känner mig kränkt. Där det hintas om lathet, om motivationsbrist, om att vilja vara kvar där jag är. Jag fick frågan om hur jag tänkte om min framtid och jag kan inte svara, jag berättar att det bara är svart, en svart vägg framför mig. Jag kan inte föreställa mig framtid alls. Jag har inga drömmar eller ambitioner. Så hon tar upp praktik, aktivet, att komma tillbaka till arbetslivet. Saker som jag försöker och försöker formulera in i någon form av farmtidstänk men som just nu gör mig gråtfärdig av ångest. Bara tanken på det. Så jag sa det, att det är svårt, att det kräver otroligt mycket kämpande och möten och letande för att ens hitta en okej plats att vara på. Att bara det är lite för tungt för mig.

 

"Men livet är inte lätt, inte för någon, man måste kämpa och försöka och försöka igen."

 

Jo alltså, tack. Jag förväntar mig inte att skita regnbågar och hångla med enhörningar och få livet serverat på silverfat. Är det något jag gör så är det kämpar. Jag kämpar varje dag för att orka ta mig till slutet av den utan att göra mig illa, utan att få ångestattacker på bussen, i mataffären eller på badrumsgolvet. Jag slåss varje dag för att orka gå upp ur sängen, för att ta mig iväg och klättra (vilket jag tycker om att göra) och för att ha mat hemma. Jag kämpar för att hitta något som gör att det är värt att fortsätta en dag till trots allt som gör ont. Jag tar i med allt jag har för att fortsätta existera. Jag vet att livet inte är lätt. Men säg inte att jag inte kämpar.

 

Tro inte att det faktum att jag säger att jag inte har framtidsplaner är samma sak som att jag inte vill planera för annat än att ligga i soffan och käka praliner. Att jag inte har framtidsplaner är för att jag knappt kan se mig själv överleva. Min brist på visioner kommer ur att jag är fokuserad på idag och möjligen imorgon, för jag behöver all min energi just här för att kunna ta mig igenom dagarna.

 

Där sitter jag och är gråtfärdig. Jag försöker förklara, försöker förmedla vad jag känner och tänker utan att låta som en arbetsskygg soffpotatis. Det når inte fram och hon fortsätter med sysselsättning och praktikplatser och min panik bara växer, ångesten får mig att i mitt inre se bilder av tänkbara suicidmetoder.

 

Damen på försäkrinskassan driver mig till starka självmordstankar.

 

Nej livet är fan inte lätt.

Så trött.

 

Så galet dåligt mående.

 

Som jag inte låter komma fram. Jag har inte energi över till det just nu. Jag måste hålla mig flytande för att ta hand om Belsebus. Djuren först. Alltid. Dom är beroende av oss och vi har tagit ansvaret. Dessutom skulle mattehjärtat gå sönder av att inte göra så. Det är ju mina skrotar, dom ska ha det så bra det bara går.

 

Liten Besebus är aningen piggare nu. I tisdagskväll när jag skulle återuppta tandborstningen efter lite uppehåll var han slö. Han är inte så jätteförtjust i att jag gräver i munnen på honom och brukar protestera mer än han gjorde. Han hade också rätt uppenbart ont i munnen. När jag satte ner honom på golvet var hela illern i slow motion. Han var liksom inte där.. han gick så långsamt och försiktigt och okoordinerat och jag började fundera på om det började ta slut på iller. Han är ändå sju år gammal och det betyder att han är gammal.

 

Det visade sig att förutom tandvärk så var han rätt ordentligt uttorkad så jag grävde i skåpen och hittade något pulver som skulle blandas till välling och användas som akut stödmatning, den kunde även användas som sondnäring (ja jag har spännande skit hemma till mina djur=)) så jag blandade och hoppades att han skulle tycka att det smakade okej för att sprutmata en iller är inte kul.. det brukar sluta med niottio procent av geggan på matte.

 

Han gillade det, vi har kunnat få i honom mat, han har god aptit när han blir lite trugad. Tror munnen gör lite för ont för att självmant kasta sig över maten. Veterinärbesök igår och alla värden på rutinblodet var bra utom en lätt anemi men defintivt inte allvarligt nog för att ge sådana symptom som han har och har haft. Tänderna såg som jag visste rätt hemska ut så det blir tandläkare nästa vecka för att se om och vad som kan göras. Fram till dess får vi se till att han äter, mycker inälvsmat för blodvärdet, och så får han smärtstillande. Fortfarande inte en helt hundra iller men betydligt piggare än han var i torsdags och till viss del i onsdags. Men vi får se. Det är trots allt en gammal kille och han ska ju uppskatta livet också inte bara överleva det.

 

Sjuk iller. Inte kul med en gammal herre som tacklar av.

 

Sjuk ångest. Alltså verkligen låt mig gå och dö vidrig.

 

Dåligt samvete för att jag mår dåligt när jag inte har tid, när jag behöver ta hand om lillskrotet.

 

Väldigt dåligt samvete.

 

Försöker liva upp dagen med lite sötnosar.

 

 

Närmare bestämt i Tammerfors. Som domare på en illerutställning. Det blev två långa resdagar både fredag och söndag eftersom jag flög med mellanlandning och ett par timmars väntetid i Helsingfors men tiden jag inte var på väg var helt okej. Människorna var trevliga, illrarna likaså. Men, jag orkar ju inte riktigt egentligen och nu betalar jag priset för det där med att hålla ihop och le och prata och umgås och kasta sig upp och ner i luften.

 

Jag vet inte riktigt hur tydligt det har framgått av det jag skriver här men jag är en läsare av stora mått. Jag har läst mycket och alltid och jag började tidigt. Jag är hyffsat mycket av en allätare men undviker oftast deckare, särskilt svenska, dom roar mig helt enkelt inte så mycket. Men kniper det så går det nog att tugga i sig dom också. Tror jag blev lite skadad när vi tvingades läsa en Mankelldeckare på högstadiet och den var något av det värsta sömnpillret jag försökt mig på att läsa. Ibland när svackorna blir för djupa orkar jag inte läsa och jag saknar böckerna otroligt.

 

Så med det sagt ger jag mig på den här boklistan som cirkulerar lite här och var.

 

Definitivt snabbläsare. Vilket kan vara både bra och dåligt. Jag hinner ju igenom många böcker och får många upplevelser men det blir en himla jakt på böcker mest hela tiden. Dessutom blev jag galen på skolan när man skulle läsa tillsammans och man skulle läsa ett eller två kapitel på en vecka. Jag hade ju läst ut boken tre gånger på den där tiden och hade ingen aning om vad som hände i just dom två kapitlen vi skulle diskutera. Jag är alltså inte bara snabbläsare, jag har svårt att läsa långsamt.

 

Jag har faktiskt inga preferenser sådär. Jag vill att boken ska vara bra och vissa gör sig bättre om dom är kortare, andra fungerar bäst i långformat. Det är ju smidigare att bära med sig tunnare böcker om man vill ha något att göra på tunnelbanan men samtidigt läser jag ju så fort att det kan vara skönt om den räcker en liten stund om jag tillexempel ska vara borta en vecka.

 

Ja alltså.. jag tilltalas av tanken på bibliotek. Jag älskar att alla har tillgång till att läsa, att låna och att upptäcka. Men, jag glömmer att lämna tillbaka böcker och undviker därför oftast att låna. Efter den gången jag fick böta 1200 så har jag hållt mig därifrån. Så, bokhandlar är nog min favorit. Går jag in kommer jag nästan alltid ut med en bok så jag försöker att inte gå in för ofta, det blir så dyrt.

 

Jag har nog missat något för jag har aldrig fastnat för ljudböcker. Alla andra verkar ha gjort det. Eller så är det det faktum att jag helt enkelt älskar att läsa själv som gör att jag inte tycker att någon annan behöver göra det åt mig. E-böcker får väl bli mitt val för då läser jag ju åtminstone själv men jag är inte överförtjust i formatet även om det såklart är smidigt för resor och så. Ja och för att låna böcker och slippa böter.

 

Inbunden är snyggare men pocket är så mycket mer praktiskt och dessutom billigare så jag säger nog pocket. Däremot finns det ju en del böcker jag är glad att jag äger inbundna för dom vet jag kommer hålla längre.

 

Ehm.. Vampyrer som i det som är hett just nu? Snygga snälla vampyrer? Njae... Spöken. Äsch. Det är nog hugget som stucket men det måste vara en bra bok.

 

Om jag bara tänker så låter ju en i taget bättre. Fokus på ett ställe och avverka en och sedan gå på nästa. Fast det är inte riktigt så jag fungerar. Jag tenderar att ha fokus överallt och ingenstans sådär överlag och läsningen är inget undantag. Jag slalomläser. Som mest har jag haft tre-fyra böcker igång samtidigt och jag har sällan problem att följa med i handlingen. Visserligen är det ofta en eller ett par av böckerna som är omläsning.

 

Jadu. Är boken bra spelar det mig mindre roll om den är skriven idag eller för tvåhundra år sedan. Men jag läser nog mest litteratur från dom senaste femtio åren tror jag och kanske allra mest från dom senaste femton tjugo. Troligen för att dom böckerna är mest lättillgängliga.

 

Här har vi en fråga som skulle kunna få mig att skriva en novell. Eller bara kortfattat och med eftertryck säga min mening=) För mig är böcker heliga. Man förstör inte böcker. Man viker inte sidor, man ritar inte i dom, man bänder inte upp pocketböcker så ryggen blir slapp, man förvarar sina böcker torrt och på ställen där dom inte blir knögglade och vikta. Böcker är helt enkelt något jag är rädd om och om jag ska vara alldeles ärlig så gör det lite ont i min själ när jag ser hundöron vikas när jag sitter på tunnelbanan men jag försöker komma ihåg att alla inte har den relation jag har till böcker och att det för andra är normalt och naturligt. Det går sådär dock, att känna det alltså. Jag blir inte upprörd och arg på andra och skäller ut dom=) Faktum är att jag helt vägrar att vika eller göra understrykningar även i studielitteratur. Jag skriver av eller använder små klisterflikar för att markera viktiga delar.

 

Te. Det går ju inte att knapra chips och få flottiga fingeravtryck i boken heller. Tok där. Saker som äts med bestick går också bra men inga kladdiga händer.

 

Faktiskt ett rätt outforskat område för mig så jag vet inte vilket jag föredrar. Vill man ha en verklig bild av hur någon tyckt och tänkt känns ju memoarer bättre men en biografi kan ju ge en större bild när personen är betraktad utifrån.

 

Jaha. Ingen av dom är mina favoritgenrer men jag kan läsa både två. Chicklit kanske det blir något oftare. Det är lätt litteratur när ork och koncentrationsförmåga är låg.

 

Nog mer av en sängläsare men soffan duger fint den också. Fast överlag så är liggande min favoritläsställning.

 

Inne. Klart fall av inne. Ute är svårt. Det är så mycket ljud och ljus och annat som stjäl min uppmärksamhet. Den bästa läsningen sker liggande i halvmörker med läslampa.

 

Så långt det är möjligt orginalspråk om det är engelska. Översättningar blir sällan riktigt samma sak. Jag har läst engelskspråkiga böcker länge och det är tack vare dom mitt ordförråd är såpass bra. Jag fick aldrig några toppbetyg i engelska i skolan men kan utan våldsamt stor ansträgning läsa engelsk fackliteteratur även inom områden där mina förkunskaper är begränsade.

 

Det får nog blir prosa. Jag tycker ofta att poesi i form av dikter känns högtravande och stela. Eller som dom vill vara lite finare och lite djupare än allt annat i världen. Men naturligtvis finns det bra dikter också.

 

Vad är det för fråga egentligen? Jag läser bra böcker av bra författare. Vad dom har eller inte har mellan benen är för mig helt oväsentligt.

 

Eh haha, boken. Jag brukar oftast undvika att se filmer där jag läst boken. Filmen kan vara otroligt bra men jag kommer fortfarande aldrig att kunna uppskatta den fullt ut eftersom den hur välgjord den än är kommer att skilja sig från boken. Dessutom läser jag hellre än jag ser på film.

 

Jag använder i princip inte recept när jag lagar mat. Det händer oftare när jag bakar så för användning blir det väl bakbok men jag tittar gärna i både och för inspiration. Mestadels använder jag dock nätet.

 

Båda. Faktiskt. Så det så.. haha jag tänker inte välja. Det beror ju helt på vad jag är sugen på och merparten av böckerna som skrivs innehåller en dos av båda två.

 

Jag vet inte om Adams "Den långa flykten" räknas som vuxenbok eller ej men jag tror jag säger den. Den skiljer sig ju markant för litteratur riktad mot barn och ungdomar. Jag har läst den ett tiotal gånger och skulle gärna läsa den på orginalspråk vilket var lite för tungt för mig som tolvåring när jag plöjde den första gången.

 

Varför säga att jag läst något jag inte läst? Det känns väl dumt känner jag. Men om vi ska prata om böcker jag har fått ge upp så är det inte många. Oftast kan jag traggla mig igenom även det mest segdragna men några få har helt enkelt inte gått. Sagan om ringen är en av dom och Röde orm av Frans G. Bengtsson är en annan.

 

Jobbigast på vilket sätt är ju frågan. Men Jenny av Jonas Gardell var en av dom som gav mig magknipsångest. Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist var nog den jobbigaste läskighetsmässigt och jobbigast som i segast och tar aldrig slut var nog Mankelldeckaren och något av Strindberg som jag tvingades läsa i skolan.

 

Astrid Lindgren. Men jag gillar också Stig Nordqvist (Pettson) och Ingrid och Lasse Sandberg (bla Lilla spöket Laban och Tummen).

 

Hmm det var en bok om positivt tänkande. Titeln kommer jag inte ihåg men författaren har ett långt snyggt efternamn Csikszentmihalyi. Den hade sina poänger men överlag kändes den lite utdaterad (skrive någon gång tidigt nittiotal eller något åt det hållet tror jag) och översättningen till svenska var sådär. Den gav mig inte särskilt mycket men ämnet är ju ändå lite intressant. Jag lånade den av min psykolog.

 

 

 

 

 

Ibland har man inte mycket att göra. Då kan man sitta och läsa på mjölkpaket. Nu är det som så att laktosfri mjölk oftast inte har någon spännande text på sig så då blir det till att studera innehållsförteckningen. Detta gjorde jag igår när jag hade två olika sorter hemma. Den ena är valios och den andra icas. Det är samma fetthalt men den svenska mjölken har hittat en hel kkcal extra per hundra gram och 0.2 g mer protein. Så, frågan är vad göder vi våra kor med som dom inte har i finland=P Är det den tillsatta a-vitaminen?

 

"I ditt fall räcker det inte med att försöka se guldkanterna och uppskatta solstrålarna, du är för dålig för det."

 

Inte så att jag inte ska försöka göra det. Mer att det helt enkelt är så att jag är alldeles för sjuk för att bara kunna tänka positivt och ta vara på det bra och bli frisk. Han har rätt, han brukar ha det. Han är faktiskt väldigt bra på att ha rätt. Jag vet ju om att det är rätt illa och samtidigt som det känns lite skönt att någon bekräftar det så det inte bara är i mitt huvud så gör det lite ont att höra det sägas.

 

 

 

 

 Ja ungefär, det var i slutet av april 2010 men i alla fall. Jag såg ut såhär och satt under ett träd i en park i London. Långhårig och snyggt vårblek.

Så sitter jag och glor på en tom vit ruta och önskar att det fanns något lite lättsamt och trevligt att berätta om. Kanske ett bullbak, ett bad eller en ny väska.

 

Men så är det mest bara gråsvart och ångest och självskador och så går det mest bara sämre med maten igen. Jag försöker varje dag att leva och le och försöker att distrahera, försöker att ignorera, försöker att observera känslor och inte agera. Jag lyckas göra saker, jag lyckas att inte göra mig illa större delen av tiden. Men tusan så dåligt jag mår. Hela tiden mer eller mindre.

 

Sen är jag så ledsen och trött. Det är så svårt att hitta viljan och motivationen och orken när jag inte drömmer om något, inte hoppas på något, inte riktigt vill något, inte har något jag önskar.

 

 

Jag mår inte bra.

Jag har ju sällan sådär värst mycket inplanerat. Ett par vändor till psyk och lite träning men det är ungefär var jag gör under en vecka och träningen är ju tidsmässigt när jag känner för det.

 

Igår däremot hade jag allt inplanerat. Klockan två var det samtal på psyk och därefter hasta iväg hem till min brors lägenhet för att byta om och dumpa av ryggsäck, möta upp Jonathan och sedan ta sig till starten av blodomloppet som var halv sex. Tog mig runt den där halvmilen på en nästan okej tid med tanke på trängseln, framförallt i starten... sprang i sicksack ungefär tre av fem kilometer. Sedan var det bråttom så efter att ha svept ett glas vatten och norpat en banan till senare joggade jag två och en halv extra km hem till broder för tio minuters dusch och ombyte. Sedan kom det värsta stressmomentet, hitta en busshållplats jag aldrig åkt från förut i en del av stan jag normalt sett inte rör mig i. Jag lyckades, hann med bussen och kom i tid för att möta upp min vän med sambo som åkt hela vägen från skövde för att få äran att bjuda mig på konsert. Eller, jag fått äran att bli bjuden eller hur det nu är. Jag tror det var den bästa av alla Lars Winnerbäcks konserter jag varit på. Cirkus är liksom lagom stort för honom. Dessutom hade jag en udda plats där jag hamnade lite för mig själv. Vilket passar mig utmärkt.

 

... mer bokstavligt denna gång. Pick, pack, bror och hans vän och ut på sörmlandsleden tidig fredagkväll och så var vi ute och traskade till strax efter lunch på söndag. Ingen direkt krävande vandring men både ryggsäcken och mitt nya kök testades och fick godkänt.