uppfortsomfan

Har du noterat att det är bra väder idag frågar psykologen när jag tagit av mig skorna, krupit ihop och kommit till ro i den mån det går när man sitter på en stol på en psykiatrisk mottagning och har tappat lusten till allt.

 

Det har jag inte. Jag har noterat att det är kallt. Att vantarna jag valde på morgonen inte riktigt orkar hålla mina fingrar varma. Det finns ingen ork att prata om något vettigt, istället rör vi oss runt ämnen som löpning, semlor, isande hällregn och mjölkens eventuella farligheter.

 

Jag åker hem. Svär och förundras över min kropp som agerar som någon form av medicinskt under. I två veckors tid har jag inte ätit någonting annat än frukt och grönsaker. Lite mjölk i te och kaffe på det. I två veckors tid har jag ätit praktiskt taget ingenting energimässigt och den mår bra. Och jag går inte ner i vikt. Jag bestämmer mig för att det behövs mer fysisk aktivitet och tar en promenad som säkert hade kunnat kallas powerwalk om man varit lagd åt det hållet. Det är jag inte så jag kallar det för promenad.

 

Sedan blir det kväll och jag är ensam hemma och jag står inte ut och allt rasar och torsdagen slutar och fredagen börjar under tiden jag ligger på en brits och får nya blå suturer av den där läkaren som alltid så väldigt ogärna vill släppa hem mig. Men jag har sällskap med mig och vill inte stanna så jag får åka hem med en bekräftelse på att min kropp mår fint. Puls och blodtryck var som det ska.

 

Hem och sova för att vakna upp till ännu en dag jag inte orkar med.

 

I sängen, äntligen i sängen efter timmar av segdragen kamp där jag inte kan få ro nog att lägga mig ner. Jag ligger på rygg med kedjetäcket över mig, musik i öronen och ena handen har letat upp Jonathans. Jag blundar, ligger stilla. För en utomstående betraktare en fridfull syn. En nästan sovande människa.

 

Jag ligger stilla för att inte explodera. För i mig är det fullständigt kaos. Det är en pyrande vilkan av ångest. Det är ilska som jag inte kan härleda och jag vill bara springa runt och riva ner allt jag ser. Slänga saker hårt i vägen, ha sönder, slita, riva, skrika. Jag vill öppna mitt bröst med en kökskniv och släppa ut ångesten som får mig att känna så. Det känns som att om jag rör mig så sprängs jag och faller i tusen bitar. Det är som om jag är gjord av kristallglass på ytan och insidan är flytande, bubblande magma.

 

På rygg i sängen, stilla. Där ligger jag tills utmattningen tar över och jag somnar.

Är väl en bra beskrivning på min mentala status.

 

Hemma.

 

Fullständigt jättefärdig med det där som kallas slutenvård. Faktiskt färdig med det för all framtid. Jag gav det en chans och det blev ungefär exakt som jag anade och fruktade.

 

Alltså inte så att någon var direkt elak eller gjorde något som var felaktigt så.

 

Mest på det viset att jag sågs som osamarbetsvillig för att jag inte var ute och rörde mig på avdelningen, inte klarade av att äta och inte kunde svara på frågan om vad dom kunde göra för att hjälpa mig. Mest så att jag spenderat nästan två veckor sittandes eller liggandes i en sjukhussäng helt ensam. Utan att äta.

 

Lite så att jag inte alls kan se poängen med att vara inlagd alls. Det kunde nog inte dom heller. Planen var utskrivning imorgon. Min tilldelade kvarts uppmärksamhet och samtal som jag fått dagligen idag fick mig att åka hem idag istället. En kvart av vad jag upplevde som skuldbeläggande. En kvart när jag fick höra att det var väl kanske dags att börja försöka äta nu. Som om jag låtit bli med flit, för att jävlas, för att det är kul? Att utskrivning var planerad och att jag inte direkt blivit bättre under inläggningen. På grund av min oförmåga att samarbeta (vistas i korridoren och äta). Att det är självförvållat att jag är lite yr. Vilket jag såklart vet men som sagt, det är inte så att jag har svårt med maten för nöjes skull.

 

Så jag fick nog. Åkte till min psykologtid och sedan tillbaka till avdelningen där jag sa tack och hej.

 

Jag saknar det inte. Saknar inte en för hård säng, ensamhet, ignorans, glömda medicindelningar och timmar av totalt ingentingmörker och ångest.

 

Det är inte så att jag inte vill leva, jag har bara ingen lust att göra det längre.

Jag äter i princip inte. Har aldrig ätit så dåligt tidigare faktiskt. Jag lämnar inte sängen utom för min 30 minuter långa promenad dagligen.

Blir jag friskare?

Psykologen sa att han såg det som livsuppehållande. Jag kan tycka att han är lite väl dramatisk. Frivillig vård är inte många snäpp bättre än tvång. Dom dubbla dörrarna är lika låsta och herr överläkare bestämmer lika mycket om när och hur jag får gå ut genom dom. Enda skillnaden är väl att dom kan slänga ut mig om jag missköter mig. Det vill säga agerar som jag som sjuk gör. Skadar mig.

Inget är på topp. Snarare är allt en djupdykning och några dagar till så kan jag nog få göra en utflykt till medicin. Än så länge håller kroppen ihop men det börjar kännas segt.

 

Sedan länge inplanerat läkarsamtal med nya läkaren idag. Därefter hem och sedan blir jag upphämtad av psykologen och inlagd. Inte tjohej någon enda stans på det. Jag känner dock hur det där förbannade vårdintyget flåsar mig i nacken och får väl kapitulera och ge med mig innan det går så långt för tvångsvård är ännu mindre tjoho. Eller, närmare sanningen, jag är så uppgiven att jag inte orkar bry mig särskilt.

 

Ticketitacketitock. Tidsinställd bomb.

 

Tick.

 

Tack.

 

Tick.

 

Tack.

 

Stadigt, taktfast. Ett tick efter varje tack. Ett tack efter varje tick. Utan att öka takten, utan att bromsa in. Varje slag är ett steg närmare explosion. Implosion.

 

 

Vaknade vid nio. Var så yr att jag inte kunde fokusera blicken när jag vände mig i sängen. Höll i mig i badkaret när jag kissade och staplade tillbaka till sängen och somnade om. Tre timmar senare vaknade jag igen. Fortfarande yr men bättre. Seg kropp, segt huvud. Ångest. Fylld av grått. Inte riktigt vaknat till, inte riktigt medvetande. Inte riktigt levande.

 

In i döden duktig.

Aldrig falla. Inte för att jag inte vet att jag kanske behöver. Inte för att jag vill stå upp som jag gör. Utan för att jag inte kan något annat. Det handlar inte om skam, det handlar inte om prestationsångest. Det handlar inte om något logiskt, inte om tankar. Det handlar om att jag inte kan. Jag kan inte lägga mig ner och gråta. Jag kan inte ge upp. För jag är duktig, det sitter i ryggmärgen, det är automatiskt. Jag faller inte. Inte mer än att jag med krafterna jag inte har kan resa mig och borsta av mig och fortsätta vara duktig. Inte värre än att jag kan dra på ett halvt påklistrat leende och bli ivägsläppt till min värld av duktighet.

 

In i döden duktig. Det är till döden det kommer driva mig.

 

*Titel på en låt av Flogging Molly, varje gång jag hör den ser jag ett trapphus i stockholm framför mig. Jag var alltid i samma hus när den kom på min spellista på jobbet.

Här kommer våra fina fina pälsbeklädda familjemedlemmar, anledningen till att jag ens går upp om dagarna.

 

 

 

Du ser mitt dilemma va? Jag försöker att undvika att göra något med tvång och jag försöker att rädda ditt liv. Med det senare överordnat.

 

Psykologens ord efter fyrtiofem mindre muntra minuter. Han bestämde sig slutligen för att tro och hoppas att det skulle gå bra, så vi ses på tisdag.

 

Själv klarar jag inte kollektivtrafilken utan musikens vaddering mot omvärlden och  klätterhallen kände jag mig som en gråsten, både fysiskt och mentalt. Jag ser inte ens att det finns något värt att rädda.

 

Slut på sammanfattning.

En extra tid imorgon. För det var för långt till vår vanliga tid. På tisdag. Vad som händer vet jag inte.

 

Äter för att jag har tråkigt. Vilket känns otroligt motsägelsefullt att säga för jag har varken ork, intresse eller förmåga att ta mig för mer än jag gör. Det vill säga mest ingenting. Att säga att jag har tråkigt låter som att jag sitter hemma och borde ha något att göra. Vilket inte riktigt är fallet. Kanske är det mer korrekt att jag säger att jag äter för att dämpa ledan, för att väcka någon känsla. Eller bara för att ha ännu mer anledning att hata mig själ.

 

För nej, det är inte bra att äta på det här viset och jag går upp i vikt och jag varken behöver, vill eller orkar det. Inte tjock också. Inte ovanpå allt annat. Det handlar inte om att jag går från undervikt till normalvikt. Det handlar om att jag växer ur mina kläder och närmar mig den där vikten när det börjar klassas som ohälsosamt. Och hatet mot mig att jag låter mig själv behandla mig på det viset är större än det fins ord för.

 

Och jag vet, alla vill säga att jag är fin som jag är. Men hur egoistiskt och drygt det än låter så bryr jag mig inte. Inte för fem öre. Det är inte andras åsikter jag bryr mig om. Det är min. Det är hur jag ser på mig, vad jag ser. Inte andra. Och jag vill vara smalare. Jag vill inte känna mig klumpig. Jag vill orka göra saker, jag vill inte vara mätt. Jag vill inte att mina kläder sitter som korvskinn.

 

Jag vill inte riktigt leva, jag har fått så överjävla nog.

Helst så vill han ju hjälpa mig när det fortfarande är frivilligt. Sa han.

 

Jag får väl medge att när han sa att det inte är bra nu så kunde jag inte annat än hålla med. Inte ens jag kan se det på något annat vis om jag tänker efter och är ärlig.

 

Det finns ett stort grått allvarligt mörker över allting och mina fötter väger bly. Stegen är en kraftansträgning.

 

Just nu vinner det sjuka oändligt fler gånger än jag. Just nu är det inte mycket med mig.

 

En onsdag som inte varit ett uns bättre än tisdagen. Vaknade med ångest och gråten i halsen utan synbar anledning. Var på väg att gå upp många gånger innan jag till slut kunde släpa mig ur sängen. Åt frukost. Kände mig stor. Tänkte på den inbokade tiden på psyk och resan dit och luften fastnade halvvägs. Fick kortslutning i systemet av tankarna på människor, ljus och rörelse så jag gick tillbaka till sängen.

 

Drog mig upp, försökte springa men ryggen sa ifrån så jag fick vända efter femtio meter. Fick i mig ett äpple och lyckades ta mig iväg till slut, med hjälp av helt fel ångestlindrande metod.

 

Tillbringade fyrtiofem minuter liggande på golvet hummandes. Orken och måendet räckte inte längre.

 

Tryckte hörlurarna tätt över öronen trots att musiken inte var med. För att stänga omvärlden ute. Jag orkar inte med den.