uppfortsomfan

Alltså, jag mår inte bra i grunden men det finns nyansskillnader. Bättre och sämre dagar. Lättare och svårare perioder. Ibland är det inget större problem att hålla det hyffsat rent hemma och handla och gå på träning. Visst blir jag trött och det kan ibland ta lite tid men jag klarar det utan för mycket andra svårigheter.

Just nu är det inte en sån period. Just nu är andas jobbigt. Ta sig upp ur sängen är ett projekt. Till och med träna som jag både gillar och drivs till av ångesten är svårt att komma igång med. Det mesta, närapå allt känns rätt värdeöst och meningslöst. Ångesten jagar konstant och jag vill bara lägga ner det mesta och försvinna. Det är bara.. ja antingen grågrått eller tvärsvart. Min koncentrationsförmåga är om möjligt ännu sämre och jag känner mig mest bara trött och likgiltig. När inte ångesten ökar och jag är rastlös, orolig och stressad och yr och.. ja. Orolig samtalskontakt idag. Det brukar betyda att det inte är ett dugg bra. Han har sett mig och mitt mående i två år så jag gissar att han kan läsa det lite.

Jag vill inte mer. Det gör bara ont överallt.

Bild från elfte oktober 2010

 

 

Snart är vi där igen. Jag önskar jag visste lika säkert vart jag är på väg.

Det var en fin helg. Jag trivs i sällskapet. Jag gillar hundar och jag älskar gotland. Jag kommer komma ihåg alla timmarna i nynäshamn, skräcken inför båtresan och bilhaveriet. Jag kommer komma ihåg strandpromenad med hundarna och alla skratt. Det var bra.

Ändå så höll det inte. När det blev förändringar av planer och med alla intryck och det faktum att jag ätit mer än vanligt så gick det inte att hålla ihop till slut. Jag fick lämna min fina vän ensam på båten med en flygbiljett bokad för att komma hem fort. Men inte ens så länge orkade jag. Det slutade på akuten i visby där jag höll på att bli kvarhållen och flyttad till psyk. Läkaren där var dock en av dom som fortfarande inte var förstörd. Han hade en god vilja och han brydde sig och var genuint orolig och framförallt så såg han mig som människa. Dom allra flesta ser en bara som uppmärksamhetssökande psykfallsidiot och behandlar en därefter.  Som tur var gick biljetten att boka om så jag kunde ta mig hem på måndagen. Jag var helt slut, gick och la mig direkt när jag kom hem och tog mig inte upp förrän framåt kvällen igen. En kväll som även den gav en tur till akuten.

Det är så tråkigt att inte riktigt orka. Det är så tråkigt att vara så svag. Det är så förbannat tråkigt att bli påmind om det mest hela tiden. Men, får ju i alla fall bekräftat att det är rätt att jag är hemma när varje sak jag gör kräver många dagars återhämtning innan jag fungerar någorlunda igen och att det många gånger går åt helvete för att jag inte orkar hålla ihop mig själv. Ibland behövs det kanske för jag får ju ofta för mig att jag inte är sjuk utan bara larvar mig. Det verkar faktiskt som att det inte stämmer riktigt.


Idag hade jag ett möte på mando, mitt sista försök att få hjälp för matproblemen. Precis som jag trodde så blir det ingenting. Dom behandlar ju nämligen ingen som inte äter allt. Dvs jag som äter fisk plus vegetariskt kan inte få deras hjälp. Anledningen? Jo vegetarianer kan inte bli friska, det säger deras erfarenhet och studier. För min del (och jag är såklart partisk) så kan jag inte riktigt förstå resonemanget. Om jag av någon anledning valt bort att äta kött utom fisk och vill försöka ändå så är det väl bara jag som förlorar på det om det går fel? Jag borde väl kunna få försöka att överbevisa deras åsikt? Eller är det för att deras statistik skulle se dålig ut om dom försökte och misslyckades? Dom skryter ju nämligen stolt med att dom har så mycket färre återfall än andra mottagningar och att dom få som blir är lindrigare. Oavsett varför så är i alla fall min sista chans numera borta. Så var jag där igen där jag varit mest hela tiden. Det är bara jag och mina tankar för mig själv. Åtminstone så länge jag inte går ner tjugo kilo och dom tvingas ta sig an mig.

Idag blir det inte mycket. Har varit duktig och tvättat och snart är brödet färdigt. Sen är det träning ikväll. Mår inte bra.. Och kära anonym, jag vet att det kan ses som provocerande att jag tycker att jag är gigantisk men det är så jag känner. Det är vad jag ser när jag ser på mig själv. Det är inte friskt och det vet jag.

 

Och dagens Hanna

 

 

Ikväll orkar jag inte riktigt ord. Så det blir bilder. Välkommen in i mitt fotoalbum med egobilder. Så knarkar jag winnerbäck och försöker orka andas.

Efter en gårdag med trerätters och mätthet och mördande ångest somnade jag inte förrän framåt halv fyra, av utmattning. Upp sju för att hinna få i mig något innan handbollsträning i tre timmar. Helst slut, hem och duscha och iväg för att laga mat åt mamma som fyller år i veckan och skulle firas. Äta mera och här sitter jag och borde sova men inte går det bra. Bara ångest överallt. Av allt.

Just nu undrar jag mest hur och varför. Jag vet att jag inte kommer att hoppa från en bro men ibland vet jag inte varför jag avstår. Ibland förstår jag inte hur det ska bli värt något. Livet alltså. Eller, snarare hur jag ska kunna tycka det.

Vansinnestrött.

Lindar in mig i höstens trygghetsfiltar av te, regngråa rutor och musik. Försöker slappna av där men det går väl sådär. Försöker glömma bort att jag strax ska resa på mig. Försöker att inte tänka på allt jag ska och måste men det jagar mig. Vill bara stanna i mitt eget och försöka hålla ihop.

Myströjor, levande ljus och regnvåta promenader. Kan inte falla i bitar. Det finns inte tid för sånt. Vet inte om det finns ork att pussla ihop.

Låt mig bara få andas. Låt mig få krypa in i trygghet och inte tänka mer.

Igår kväll grät jag.

Jag gråter inte ofta. Alls. Igår var jag helt förtvivlad. Igår var ångesten över min höstkalender överväldigande. Jag orkar inte ens tänka, kan inte förstå hur jag ska klara av det. Jag är stressad över hur jag ska få ihop mitt liv, hur jag ska kunna uppbåda ork att göra det jag har planerat. Det är inte ens mycket, jag är ju för guds skull heltidssjukskriven så hela dagarna är tomma. Det enda som står i min kalender är två handbollsträningar, en träning med laget jag är tränare för och sen matcher för båda lagen. Sen är det en tränarutbildning, jag tror att vi träffas två max tre gånger under hösten. Det är det som står i min kalender och jag får ångest och blir hysteriskt uppstressad. Jag orkar bara inte. Som vi sa på mitt samtal igår, jag skulle nog må bra av att ha något att göra, något med mening att gå upp till men hur ska det kunna fungera när jag efter bara en eller två dagar med ställd väckarklocka och planer under dagen är så trött och slutkörd att allt bara brister och jag inte orkar något alls.

Det gör liksom ont att inse att man är sjuk även om det är för hundrade gången.


Det behövs en träningsplanering för killarna, det är egentligen varken svårt eller tidskrävande men jag orkar inte. Det blir svårt att andas bara vid tanken. Jag känner mig som världens sämsta tränare för jag orkar inte, jag kan inte sätta upp mål, jag kan inte se vad som är rimliga mål. Framförallt kan jag inte för mitt liv se hur jag ska kunna få dom dit. Jag tycker jag har kört fast. Fastnat i att förlora (igen, alla lag jag är inblandad i både som spelareo ch ledare bara förlorar jämt) och jag tror jag drar med mig spelarna. Jag vill inte att dom ska vänja sig vid att förlora. Jag hatar att dom får stryk med 20 mål i varenda turneringsmatch. Jag hatar att jag inte kan få dom att vara bättre. För det är inte så att dom saknar förutsättningar. Det är inte så att våra spelare är enbenta och halvblinda även om det ibland känns så när vi spelar. Det är jag som inte kan förmedla kunskap, det är jag som inte kan hjälpa dom att få ut det bästa ut sig själva. Jag blir så frustrerad, ledsen och kan liksom inte hitta självförtroendet. Jag borde kanske lägga ner innan dom är fördärvade. När jag känner så här.


Sen har vi ett träningsläger nästa helg. Jag sitter bara och tittar med panik på dom skrivna orden i kalendern. Jag vill verkligen inte. Allt med det ger mig bara skyhög ångest. Det börjar med att vi ska åka båt. Jag blir sjösjuk och har kräkfobi. Den kombinationen gör det vedervärdigt att åka båt även om jag oftast klarar mig rätt ok med piller. Sen kommer nästa moment, jag ska dela stuga med ett par av spelarna och hålla mig pigg och fräsch en hel helg. Det är vansinnigt tufft för så stark är jag inte. Det är små campingstugor mitt ute i mest ingenting och kolmörkt ute. Det är dela toalett vilket jag har så där väldigt svårt för. Sen är det maten. Jag har lite hygiennojja när det kommer till matförvaring (samma fobi som båthelvetsproblemet som ställer till det) och har vansinnigt svårt för den typen av matlagning som äger rum där. Det är någon form av stor grill med stekbord eller ja.. jag bara orkar inte och ovanpå det ska jag hålla i träningar. Jag gråter nästan av utmattning bara nu när jag skriver ner det.

Sen hamnade jag där igen, där det alltid slutar. På mitt samtal frågade han om vi skulle träffas mer sällan... Det slutar alltid så, dom orkar inte. Dom tröttnar. Framstegen uteblir och jag är jobbig. Tidskrävande, reurskrävande och svår. Jag vet att jag är det men jag vet inte hur jag ska komma runt det. Efter att han sa det tystnade jag helt. Jag kunde inte svara. Jag kunde inte säga något. Det bara fastnade halvvägs någonstans. Det händer alldeles för ofta, till och med när jag gått hos honom i två års tid så hamnar jag där. Det bara låser sig totalt. Så jag förstår. Förutom att jag har problem han inte kan någonting om. När han frågar om det är något som är lättare att äta just nu och jag svarar frukt är svaret, ja det är ju bra det är nyttigt. Han vill så väl men det blir så fel när det kommer till mat. Annat blir svårt för jag är besvärlig. Jag är som vi redan konstaterat extremt stresskänslig och lätt att driva in i total utmattning om det ställs för mycket krav. Då blir det svårt med många terapimetoder eftersom det ofta ingår en hel del hemarbete och när jag försökt det har det antingen inte blivit gjort eller stressat mig till totalbryt. Förutom det vägrar jag benhårt äta mediciner. Någon inom psykiatrin som inte tycker det är jobbigt och vill ta sig an mig? Åh, jag glömde tillägga min charmiga negativa, cyniska personlighet och att jag blir väldigt taggig när jag känner mig hotad eller blir ledsen och inte vill visa det.


För att sumera, just nu mår jag inte bra. Av flera anledningar men stressen är definitivt en starkt bidragande orsak. Jag har svårt att hitta mening med något, svårt att ta mig ur sängen. Finner inte saker roliga. Ångest över mat och ångest över att finnas. Ångest över livet. Typ så.


Så tar vi något positivt, här nedan syns, förutom ett skitigt glas, en halv deciliter mjölk. Förutom att det är vanlig mjölk, eller till och med gammeldags mjölk, oseparerad som jag gav mig på för att se hur magen reagerade på laktosen så är det också det första som inte är te eller vatten som jag druckit sedan någon gång i januari strax efter att jag blev utskriven från capio. Applåd och guldstjärna? Det råkar nämligen vara en av mina stora problem. Att dricka kalorier.

I söndags tog impulsiviteten över med buller och brak och jag bara kände att tvärvägrade sitta hemma ensam och pilla navelludd medan ångesten sakta äter upp mig. Så, tågbiljett ToR över dagen till karlstad bokades. Någonstans i den impulsiva yran frågade jag också Malin om hon hade lust att ses. Det hade hon och vi hade så trevligt innan hennes möte så vi träffades efter också. Promenerade i ösregn.

Så, i bilder (och med min rutigaste skjorta):

Ångest. Välkänd denna gång. I en skepnad jag känner. Har varit jagad hela dagen, försöker underålla mig för att få tankarna på annat håll och lindra men det har inte riktigt nått hela vägen fram. Det har inte varit full panik och krälande på golvet med luften halvvägs ner. Jag har bara mått förbannat dåligt.

Var ute och cyklade, luft brukar kunna hjälpa men jag blev mest gråtfärdig. Orkar inte riktigt vara med.



Dagens asgarv var för övrigt kommentaren här...

"vill du vara med och vinna smycken för 200 kr ??? :) skicka bara in din snyggaste outfit! :D"

Min snyggaste outfit... moahaha, vad är det, min pyjamas? Mina urtvättade mjukisbyxor? Mina träningskläder?

Det är svala kvällar nu. Det är luft som en syrligt äpple, krispig och klar. Höst på väg. Jag får njutningsrysningar. Det är så välbekant, så efterlängtat och jag känner mig så hemma. Melankolin som kommer med hösten har alltid fungerat bättre med mina känslor. Min dysfunktion minskar lite. Höst ska vara lite depp, lite krypa in i varma filtar och göra varmt te och tända ljus. Så som jag gillar det. Så som jag orkar. För att inte tala om att höst är det vackraste som finns. När trädens löv ser ut att stå i brand. Fält med mogen säd. Höstens färger tilltalar mig definitivt.

Idag har jag plockat kantareller. Det är verkligen ett svampår, sådär så vi faktiskt gick förbi en hel del kantareller för vi insåg att vi inte skulle orka rensa mer. Jag får med mig hem, det är bra, jag gillar kantareller.

Jag vet inte riktigt om jag har berättat.

---

"Du borde verkligen kolla upp dina hormonvärden.. Inte i sjukvården för dom kan inte ett skvatt om sånt även om dom påstår det.
Jag tror att du skulle ha enormt mkt att vinna på att gå till en duktig näringsterapuet och få ordning på både kost och kropp den vägen, så du slipper denna eviga "jojabanting" där du inte kan äta tilräckligt utan att gå upp i vikt...
Kram"

Jag vet inte ens var jag ska vända mig, jag har troligen inte råd och ingen vill ta i mig ens med tång. Men jag tackar för omtanken. Jag har ju självklart kollat hormonnivåer hos läkare ett antal gånger då dom gillar att göra det när man är nedstämd och ångestdrabbad men om dom inte kan något så har ju inte det hjälpt=p Vad är det dom inte kan? Vem är bättre?

Idag var det äntligen efter många försök dags att få bjuda på en glass. Så jag klädde mig i min randigaste tröja och tog sikte på söder. Där visade det sig att dagens sojaglassmak var choklad så min dag var gjord där.

 

Sen tog jag en promenad längs Norrmälarstrand, mot hem. Det blåste och var mörka moln och verkligen höstkänsla. Jag gillar höst. Det är lite lättare att andas då. Precis innan jag kom till tunnelbanan fick jag se gula löv på marken.

 

Har ätit middag.. eller ja vaddå, fånig ursäkt för middag, frukt. Jag är egentligen hungrig, egentligen sugen på godis eller mat eller vad fan som helst men det enda som ringer i mina öron är hur stor jag är, att jag måste bli smal och att jag inte får.

Idag är en sån dag när ångesten jagar genom kroppen och allt bara gör ont. Gårdagen var inte mycket roligare. Satt på tunnelbanan och kämpade med alla krafter jag hade för att inte bara bryta ihop och ge upp och hyperventilera. Det gick någorlunda. Eller ja, jag kontrollerade det men det gör ju så förbannat ont ändå. Idag skiner inte solen, lite skönt faktiskt. Jag vill vara ute när det är sol och bra väder men jag har faktiskt inte orken. Jag tror att jag har det, jag tänker att jag ska men jag är helt slut. I början av veckan gjorde jag saker, åkte in till stan och ordnade med journalen och ringde och jagade jobbet och försäkringskassan. Det har helt tagit slut på mig.

Igår eftermiddag eller ja, framåt kvällen när jag var på väg till klättringen såg jag många som var på väg på fest på olika håll. Det känns så tomt att se det. Inte för att jag skulle vilja följa med, jag har aldrig gillat fester. Tycker människor blir obehagliga när dom dricker. Är alkoholintaget lägre och folk ok på det sättet så har jag ändå svårt för folk i stora samlingar. Nej, det känns tomt för att dom ser fram mot något, dom ska göra något dom tycker är kul. Jag ser inte fram mot saker för det är inte mycket som känns kul. Jag skulle vilja vilja något. Jag kan få ideer med saker som jag borde kunna tycka är kul att göra men efter att ha tänkt på det en stund så tappar jag alltid lusten. Det känns bara inte kul, jag vet ju att jag inte orkar uppskatta det riktigt.

Nej, dags att muntra upp det här fatastiska inlägget med bilder från igår:

 

Sen min sysselsättning under eftermiddagen,

läsning i sängen med tjusiga pyamasbyxor.

 

Sist men inte minst, klättring.

Idag är jag ensam. Idag känner jag mig fruktansvärt ensam. Jonathan jobbar mycket, extrajobb en del kvällar. Förutom det har han ju ett liv och vänner. Han gör saker. Det är underbart. Jag blir bara ensam kvar för jag har inte vänner här. Jag får städa, tvätta och se till att det finns mat i kylskåpet för han hinner inte. Jag sitter ensam och glor in i skärmen och önskar att jag kunde sova hela dagarna. För jag är så ensam att det gör ont. Jag vet inte ens vem jag skulle kunna ringa.

Tog mig iväg och hämtade ut journalkopian. Som vanligt är det skrivna torrt som fnöske och så lite som möjligt. Ungefär som samtalen vi hade.. Det som intresserade mig mest förutom att lösningen på låg puls var att på plats dricka en näringsdryck var det faktum att jag faktiskt är friskförklarad av dom. Som sista anteckning står att jag inte uppfyller diagnoskraven för ätstörning. Så bra, synd att jag inte vetat om det tidigare så jag kunnat sluta larva mig och känna mig sjuk.. typ.

Idag är annars en riktig skitdag. Jag är tjockare än tjockast och hatar värmen som gör det svårt att orka träna för att slippa tänka.

...det löste sig med fk och jobbet. Fick besked från försäkringskassan igår om att min ansökan beviljats. Det känns väldigt tudelat. Å ena sidan är det jäkligt skönt att ha det ordnat och klart så jag kan andas ut och slippa ha den ångesten hängande för i dagsläget är jag inte frisk nog att jobba alls. Å andra sidan är det faktiskt lite tungt att se svart på vitt att både läkare och fk bedömer att jag inte kommer vara frisk nog för arbete inom dom närmsta tre åren.

Klättrade igår igen, har vilat från det två dagar och jäklar vad kul det är. Lyckades till och med gå lite bra. Svårigheterna är markerade från 4a och uppåt och i normalfall klättrar jag 5b-5c på hyffsat raka väggar. Igår klättrade jag "tunnel" dvs bara typ uppochner och klarade nästan en 6b+, det är ganska häftigt.

Dagens projekt är att få min feta röv ur stolen och iväg och hämta journalen på scä.


Här är min allra bästa tekopp, lagom stor=) På nedersta bilden är det cmmarkering som går runt hela, med andra ord är den mer än 32 cm runt om.

Jaha, vad hände idag då? Jag började dagen med att försöka jaga mitt jobb vilket visade sig vara omöjligt. Fick inte tag på någon som visste något om något. Blev hänvisad till att prata med min närmsta chef men hon verkar vara på semester, svarar inte i mobilen och har inte ringt upp efter mitt sms. Älskar när skit strular.

Sen iväg till gymmet. Inget busskort ledde till cykeltur fram och tillbaka. Rätt trevligt faktiskt, gamle August rullar fint även om jag får ta i en del då växlarna som finns är sitta ner eller stå upp. Visserligen är bakhjulet inte runt och bromsarna fungerar sådär men det är en fantastisk cykel i övrigt. Jag slipper sitta hängade över styret och försöka vinkla upp huvudet så jag får nackspärr, sadeln är skön och den har bra rull.

Sen har jag ätit goda persikor.

Det var väl min dag ungefär.

Igår tog jag en tur tur in till söder igen. Till scä för att lämna in papper så jag kan få ut min journal, för ovanlighetens skull när man har med vård eller myndigheter att göra fungerade det smidigt, jag hade fyllt i rätt papper och allt var i sin ordning. Så frågade hon vem som varit min läkare med tillägget, för du går ju inte här längre va? Vad jag hörde var ungefär.. du är ju alldeles för tjock för att ha här att göra. Så nu har jag varit ännu tjockare sen dess. Jävla ihåliga försvarslinje. Varför tar man åt sig allt?

För övrigt, det är verkligen så att jag är det alla anorektiker är rädda för... Jag slutar inte gå upp i vikt. Vad alla än säger så verkar det vara möjligt.