uppfortsomfan

Alltså, jag tycker om att äta. Jag vill bara inte se ut som jag gör av att göra det. Ungefär så står det till. Dessutom trivs jag inte med hur jag äter. Missförstå mig rätt och tänk mig lite friskare än ni tror. Jag vet att jag inte är frisk, att jag tänker sjukt men jag vet också att jag kan tänka friskare och på ett ungefär var gränsen går i min hjärna.

Det är nämligen som såhär att jag tycker om att träna. Faktum är att jag älskar det och egentligen har jag hundra gånger hellre än vältränad kropp än en utmärglad. För att orka träna och för att bli starkare, smidigare och snabbare behövs rätt mat. Kost är en viktig del av träning, det går inte att komma ifrån den biten och eftersom jag tränar mycket och vill utvecklas vill jag också ha den biten i ordning.

Det betyder att som det blivit senaste tiden med för mycket mackor och för lite lagad mat inte är riktigt bra. Att hattande med måltider och småätande och lite godis här och var då och då inte är optimalt. Jag behöver äta vettigare och mer riktig mat. Mer protein. Jag menar inte att jag aldrig ska äta godis och kakor. Bara att det ska vara mer sällan. För det är så jag har varit. Innan jag blev sjuk åt jag inte sötsaker mer än en eller två gånger i veckan. För mig är det normalt. För andra är det normalt att äta sockrade frukostflingor och dricka oboy varje morgon. Låtom oss vara olika på den punkten för jag tycker inget av det är mer friskt än det andra. Det är bara olika sätt att vara frisk och olika sätt att äta. Jag tycker mer "hälsosamt" är rätt för mig. Nej inte light och leva på råris och morot men inte heller leva på kladdkaka och läsk.

Så jag vill ha en förändring. Jag vill ha mer regelbundet ätande och mer mat lagad från grunden. Mindre sånt som inte ger så mycket till kroppen och sen få njuta av det choklad och annat då och då. Inte förbjuda något men inte ha godis och sötat som vardagsprodukter. Tänk lördagsgodis.


Nu ska jag ägna mig åt att bita ihop, le och jobba på att orka vara glad och trevlig en hel vecka för imorgonbitti åker vi iväg till cornwall. Jag, Jonathan och hans föräldrar.

Igårkväll satt jag och tänkte att jag måste göra något åt det här. Ja alltså, på fel sätt. Destruktivt och negativt. Så känner jag och jag vet att det är fel. Ändå känner jag det.

Jag klickar upp sidan och stirrar återigen på det vita blanka tomrummet.

Jag har nog ord som ligger inuti men dom verkar ha fastnat. Känslorna målar inte meningar av sig själva just nu. Det är dragkamp.


Jag funderar lite på hur sommaren har varit. För jag vet att jag kommer få den frågan sen när mina samtal börjar igen. Som vanligt så vet jag inte riktigt. Jag har så vansinnigt svårt att minnas känslor. Så svårt att veta hur det var. Det är ju inte nu. Men jag gissar att det är som så att jag har gjort en hel del bra saker men inte mått så bra.

Hur har det gått med maten då, det kommer han att fråga och där känns det än mer trassligt. Jag skulle nog vilja svara att det gått för bra. Alltså att jag ätit. Ätit så det känns som jag väger hundra kilo mer än nyss. Ätit så det enda jag ser är fläskvalkar och jag förbannar min dåliga självkontroll varje vaken timme.



Just för tillfället är jag låg, trött och slut i kroppen. Som det är nu äter jag för att jag har ett driv att träna. Det är verkligen enda anledningen. Mitt liv i övrigt är inte så bra att jag tycker att det vore hemskt att vara svimfärdig dygnet runt och inte orka göra annat än sova och se på film. Det är ganska hemskt. Att jag känner att jag mår så dåligt att självsvält och undervikt inte försämrar något.

Jag gjorde allt jag kunde för att ta hand om mig igårkväll.

Det var vemodsväder ikväll. Det gör mig sorgset lycklig och uppgiven på samma gång. Jag tror den första känslan kommer delvis av att det speglar mina känslor. Jag känner mig hemma i sådant väder. Ute i det ger det ett visst lugn. Kanske för att regn gör luften lätt att andas, för att den svalare luften är lättare.

Dagarna nu är tunga. Jag har en uppgivenhet det var länge sedan jag kände. Min framtid är inte. Det är så otäckt tomt och deprimerande att tänka på mitt liv sen. Jag har ofta funderat på döden men aldrig mer än att tankar om att det vore väldigt skönt att slippa vara med nu. Idag, på väg hem genom den fuktiga sensommarkvällen som doftade av våt asfalt visste jag helt plötsligt hur det känns när det är så hopplöst att döden känns som det bästa alternativet, helt rakt igenom. För ett ögonblick. Jag såg bara framför mig den tomhet mitt liv är och ville inte mer. Typ så. Det gick väl över eller något. Jag kommer inte hoppa från en bro eller hänga mig inatt. Det är väl mer så att jag tappat livsviljan lite mer än vanligt.

Det är väl så att jag mår dåligt helt enkelt. Faktiskt så obra att jag ikväll till och med tänkte på slutenvården. Det gick dock över fort. Både dom och jag vet ju att dom inte kan erbjuda mig något.

Jag hittar inte orden, vilket sällan är ett bra tecken. Det psykiska kassa måendet tar sig fysiska uttryck och det gör bokstavligt talat ont att andas. Jag har ännu sämre koncentrationsförmåga. Svårt att få ihop tankar. Svårt att vara helt närvarande. Tar evigheter att starta igång. Blir sittande hemma och glor i väggen.

Jag har länge undrat vad det är som är annorlunda med mig jämfört med andra. Jag tycker att när jag läser om andra, läser vad andra skriver, hör vad dom säger, ja andra som inte mår bra, så har dom alla fått höra att dom är starka. Det säger ingen till mig.

Andra som självskadar på ett eller annat vis verkar så ofta få höra att "du som är så ung och söt/vacker/fin och har hela livet framför dig...". Det har ingen sagt till mig.

Eller det här med viktuppgång. Jag läser om alla som glatt förkunnar att dom aldrig kunnat tro att det gick att äta sånna mängder mat utan att gå upp i vikt. Om hur svårt det faktiskt är, vilka enorma mängder näring som krävs. För mig behövdes inte ens normalportioner innan jag formligen rusade upp i vikt.

Jag undrar och sen känner jag mig lat, äcklig och synnerligen gammal och ful.

Annorlunda.

Jag försöker hitta en enda del av min kropp som inte värker av ångest. Det går inte så bra. Det ilar och isar och hugger och bränner och skaver.

Däremellan känns allt rätt så fullständigt värdelöst och menlöst.

Jag klandrar mig själv och önskar av hela mitt hjärta att jag ville göra något, att saker och ting kändes bra. Att jag orkade se det fina som jag vet är där bakom den gråsvarta dimman. Den enda känslan som är stark nu är ångest. Alla andra är tunna som moln och orkar knappt nudda min hud. Skräms kanske iväg av ångesttäcket som bäddat in mig.

Det där livet. Det rinner ifrån mig, dag efter dag försvinner och kommer aldrig mer igen och fast jag kämpar, önskar och vill så orkar jag inte riktigt leva på riktigt.

Tomrum. Vågor av ångest. Ensamhet ända in i själen fast det finns några få som bryr sig. Jag vet det men det känns så oerhört ensamt ändå.

För jag bjuder inte in någon till min smärta. Jag orkar inte visa mer. Jag vet att ingen orkar bära. Jag har gjort det i så många år, för jag har inte haft något annat val än det och döden.

Jag satt häromdagen och läste min tidning
en dag som så många förut.
O jag tänkte på alla dom drömmar man drömt som
en efter en har tatt slut

Då såg jag en bild av en flicka
med en skadskjuten kråka i famn
hon springer iväg genom skogen
så fort som hon någonsin kan

Och hon springer med fladdrande lockar
hon springer på taniga ben
o hon bönar och ber och hon hoppas och tror
att det inte ska vara för sent

Flickan är liten och hennes hår är så ljust
o hennes kind är så flämtande röd
kråkan är klumpig och kraxande svart
om en stund är den alldeles död

Men flickan, hon springer för livet
hos en skadskjuten fågel i famn
hon springer mot trygghet och värme
för det som är riktigt och sant

O hon springer med tindrande ögon
hon springer på taniga ben
för hon vet att det är sant, det som pappa har sagt
att finns det liv är det aldrig för sent

O jag började darra i vånda och nöd
jag skakade av rädsla och skräck
för jag visste ju alldeles tydligt och klart
att det var bilden av mig som jag sett

För mitt hopp är en skadsjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror det finns någon som kan hjälpa mig än
som tror det finns nån som har svar

O jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga ben
O jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
att det redan är alldeles för sent

Jag har ärr. Gamla och nya och på många ställen av min kropp. På kroppsdelar som sällan syns och så på sådana som ofta blottas. Där någonstans börjar det bli någonting som både jag och andra med eller utan självskadeärr har funderingar och åsikter om.

Det finns så många olika tankar. En del tycker att ärr inte under några omständigheter alls ska visas. För det är triggande för andra som självskadar, jobbigt för dom som vill sluta. Andra vill visa upp sig jämt i alla situationer precis som dom är utan att skämmas. Sen finns det alla dom som skäms så otroligt och kanske skulle vilja våga men inte gör det. Dom som går i långärmade tröjor och långbyxor när solen steker på sommaren.

Jag tillbringar då och då en stund på ett forum där människor med olika ångestdiagnoser skriver och där var det då någon som tyckte att det var fullständigt respektlöst att som hon uttryckte det springa runt och visa upp sina ärr. Hon försökte själv ta sig ifrån sitt självskadebeteende och kände sig triggad av andras ärr. Jag valde att försöka svara hur jag såg på det men kände mest att hon försökte köra över med att säga att man inte ska vara stolt över ärr och visa upp dom jämt.

Då kommer då min åsikt i ämnet. För det första är det i mina ögon inte samma sak att inte dölja sina ärr jämt som att vara stolt och vilja visa upp dom. Sen handlar det för min del om när och var i första hand. När jag ska till min psykmottagning väljer jag alltid oavsett årstid kläder som döljer mina ärr av den enkla anledningen att jag vet att många av dom andra patienterna jag möter i väntrummet själva har liknande problem. Det är av vana och hänsyn. Inom psykiatrin har jag aldrig tillåtits visa mina ärr för andra och så har jag fortsatt även om jag inte vet vad som gäller på den här mottagningen.

Jag väljer också att ha täckande klädsel när jag umgås med barn eller yngre ungdomar som jag på något vis är förebild för som tillexempel killarna vi tränar i handboll eller Jonathans yngre kusiner. Det är till stor del av helt egoistiska skäl. Jag kan helt enkelt inte förklara på ett vettigt vis för en elvaåring varför man skadar sig så mycket och så illa som jag gjort. För det finns ingen vettig förklaring. Anledningarna är ju så skruvade och sjuka och fel att det bara blir märkligt och om det mot förmodan skulle låta vettigt för någon så är det ju en risk att denna tar till sig min kassa metod om livet börjar jävlas och det sista jag vill är att ha varit den som "inspirerat" till självskador.

Däremot väljer jag att tillexempel träna i shorts och t-shirt på gymmet eller när jag klättrar. Jag väljer att bära vanliga sommarkläder på somrarna. I mitt vanliga vardagsliv där jag umgås med mig själv eller andra vuxna eller hyffsat vuxna människor klär jag mig precis som jag vill. Aldrig med tanken att visa upp någonting utan snarare ett försök att vara normalare. Jag har hindrats och hindras så mycket av att inte vara frisk redan att jag inte orkar mer begränsningar. Att stoppas av skiten ha jag gjort så länge redan. Är det varmt eller jag blir varm av att träna så vill jag ha en t-shirt eller ett linne. Som alla andra.

Nu är det också så att alla ärr på mina armar faktiskt är blekta och med några undantag är dom som syns på benen i lite längre shorts också rätt bra blekta och det spelar kanske roll för hur accepterat det kan anses. Jag har gått runt med stygn på armar utan att täcka över för att jag helt enkelt inte orkat skämmas. Det är ett val som jag inte alltid är säker på om det är rätt eller inte. Det är åtminstone ett kontroversiellt val som ger en uppmärksamhet vare sig man vill eller inte.

Fast, uppmärksamhet och blickar blir det oavsett om det är nysytt eller mina gamla blekta ärr. Jag är numera såpass van att folk tittat att jag sällan märker det och när jag gör det störs jag oftast inte av det. Jag vet vad dom tittar på och varför. Kanske kan det ha något positivt med sig att ärrade människor vågar visa sig ibland, kanske kan det bli en större förståelse för psykisk ohälsa om människor får veta hur många vi faktiskt är som inte mår bra.

Naturligtvis finns alltid risken att det blir som hon på forumet sa, att någon triggas av att se ärr. Det är naturligtvis tråkigt och jag önskar men samtidigt så finns det så mycket som kan trigga igång sjuka beteenden i samhället och vi lever faktiskt mitt i det och måste lära oss att hantera det. Det är en del av livet, en del av att bli frisk. Det går inte att linda in världen i bubbelplast för att slippa se allt som gör ont eller påverkar en. Det kommer säljas rakblad i butiker, det kommer finnas vassa knivar i ett hem.

För att ta ett exempel som berör mig så kan vi ju prata om ätstörningar och smala människor. Jag tycker det är jobbigt att se mycket smala människor för jag jämför mig och känner mig grotesk och önskar att jag var minst lika smal. Men det betyder inte att jag tycker att alla med ett bmi under 18 ska klä sig i sopsäck om dom ska vistas utomhus där jag kan råka se dom. Det är helt enkelt något jag måste lära mig att hantera, precis som människor som triggas av andras självskadebeteende måste jobba med sig själva i första hand istället för att be andra låsa in sig i en bunker.

Sammanfattningsvis tycker jag det beror på situation och sällskap. Ibland kan det vara läge att dölja. Ibland måste vi med ärr också få leva, precis som vem som helst. För vi är precis som vem som helst. Vi är bara eller har varit sjuka.

Igårkväll funderade vi på om vi inte skulle ta med pizza istället för något som behövde lagas när vi skulle hämta och lämna lite saker hos min bror. Det slutade med att vi hoppade över det men tyckte att det kanske kunde vara en bra ide att äta pizza idag istället efter att vi klättrat.

Sen förföljde den mig. Pizza är inte min favoriträtt även om vissa kan vara goda och jag ibland kan vara sugen. Men det värsta med den här maträtten är att den precis som "köttbullar" och potatis är extremt lätt att se vad som är en normalportion. OCH, dom serverar ju för tusan en dubbel portion. Man får två portioner i en pizza. Jag vet, det är inget att hänga upp sig på egentligen. En pizza någon enstaka gång ger inte tio kilo plus. Absolut inte. Det är bara grejen att jag vet vad som är så att säga normalt. Men jag har redan ätit oregelbundet, onyttigt och bara fel när jag varit iväg massor. Det tog stopp.

Tjugofyra timmars ångestpåminnelse och pizzatankar vann. Jag klarade inte av att äta. Jag åt mackor när vi kom hem istället. Åh ljuva ironi. Det är ju samma sak bara inte tillagat.

Så, nu mår jag dåligt över att jag är mätt och att jag förlorade mot idiotin.