uppfortsomfan

Det har åskat, haglat och regnat och jag har haft lång sovmorgon, druckit te och läst en tidning i sängen. Det borde kännas bra. Det gör inte det, inte alls. Så tack för mig idag, nu ska jag jobba på att överleva.

Någonstans så vill jag tro att det blir bra någon gång. Hade det inte varit så hade jag varit död. Hade inte en liten del av mig vägrat ta in det hopplösa i min situation och mitt mående så hade jag förmodligen inte haft tvivel inför ett beslut att låta mig få somna in. För jag är less på att det gör ont att leva, finnas och andas. Så fruktansvärt trött på att inte orka, inte vilja, inte känna. Uppgiven på livet.


Pillar sårskorpor i det mentala.


Känner att jag och världen inte är i fas och är rädd att det aldrig kommer bli så. Att jag är ur fas i orginalform. För inte är jag som man borde. Hur länge orkar man leva utanför något man ändå inte riktigt förstår?

Jag är för trött och ledsen. Igen. Varför kan jag inte sova i en vecka och slippa stressa, kämpa, leva och ha ont, så ont.

Jag tror jag hade någt att säga men det gick över. Eller snarare försvann i mina hjärnvindlingar. Jag har en helg borta och hppas, hoppas att magen står pall. Äter omeprazol förebyggande och tänkte försöka att inte stressa så mycket. Hur nu det ska gå till med sexton handbollsspelare i tolv-trettonårsåldern uppdelade på två lag som spelar sammanlagt sex matcher bara under lördagen. Och sova i skolsal på luftmadrass.... äta mat i matsal. Dela toalett med alldeles för många människor. Huuu.

Inget nytt under solen idag. Den skiner, jag blir varm. Typ så. Min samtalskontakt på psyk bara suckar och blir frustrerad över att jag tycker att jag är tjock och har svårt att äta. Visst, på ett skämtsamt vis så sliter han sitt hår och jag skrattar när han tittar på mig och säger att min kroppsuppfattning är totalskev och att jag är inte är dum och att vi är överens om att jag vet att jag måste äta för att leva. Jag skrattar för jag orkar inte, eller vet inte hur jag ska reagera, vad jag ska säga. För nog vet jag både att min kroppsuppfattning är uppåt väggarna och att jag måste äta. Men det tar ju inte bort känslan av hur vidrig jag är. Eller hur jag kan må efter att ha ätit. Det är ju där problemet sitter. Jag kan rent logiskt kanske förstå att jag inte är gigantiskt överviktig men det känns ju så och det gör ont överallt. Som med "vanlig" ångest. Jag har alltid vetat att den inte kommer döda mig, att jag inte håller på att bli galen (galnare), att det bara är en känsla men den gör ändå ont, så ont och jag blir rädd och panisk. Det är liksom det som är ångest.

Jag orkar inte med att vara jag. Men jag har slutat att ligga i en ynklig hög på golvet på mina samtal. Jag har gett upp, är för trött. Skrattar mest åt eländet och berör inget som betyder ordentligt. För det är ju ändå mitt problem.

Tiden går och jag är fortfarande jag. Typ så.

Jag hatar fortfarande min kropp. Jag hatar mig själv för att jag äter massor. Jag avskyr att min kropp är fel. Antingen så äter jag tillräckligt (eller mer) och borde bli starkare för jag tränar mycket eller så äter jag för lite och borde gå ner i vikt, eftersom jag tränar mycket. Vet ni vad. Inget av det händer. Jag går bara upp i vikt utan att bygga en enda muskel. Allt jag äter sätter sig på låren och magen. Och nej, det är inte bara en illussion sprungen ur en ätstörd hjärna. Jag har både våg, måttband och gör styrketester.

Varför kan inte min kropp bara fungera som en vanlig kropp för? Någon enda gång. Hur i hela helvete ska jag kunna hålla motivationen att äta uppe när allt som någonsin sagts från vårdens håll för att hålla hoppet uppe inte stämmer för mig? Hur ska jag orka äta och kämpa när alla runtomkring mig är smala?

Jag vill bara kunna ha mina kläder.

För just nu är jag mer ätstörd än jag varit på ett tag. För senaste veckorna har varit ett helvete och det som drivit mig nära inpå vansinnets rand är att jag äter, ändå. Fortfarande. Fast det enda jag vill mest och oftast är att sluta. Eller, äta mindre. Jag känner ingen längtan efter att ligga på natten och undra om nästa hjärtslag kommer eller räkna puls för att se om den är så låg att det faktiskt är farligt. Jag känner ingen dragning till att inte nästan inte orka gå från bussen och hem eller att gråta så fort jag ser mat. Däremot vill jag faktiskt gå ner i vikt. För om jag ska vara helt ärlig var jag mer nöjd med min kropp på den lägsta vikten än jag är idag. Fast jag var vansinnigt sjuk, underviktig och inte kunde tänka klart pga svälten så hade jag mindre problem att visa mig naken då än jag har nu. Jag tyckte jag var finare i spegeln då. Nu blir jag gråtfärdig av speglar och då äger vi tack och lov inte ens en helkroppsspegel.

Nej jag vill inte dit, faktiskt mest med drivkraften att jag vill orka träna och klättra. Framförallt klättra. Det är faktiskt det enda som håller mig flytande just nu. Att jag inte vill börja om från noll med muskler och ork och teknik. På alla andra håll i min kropp så har jag just nu kapitulerat eller bara fått stryk, inte orkat kämpa mer själv. För jag är nämligen så förbaskat stor och rund att a, ingen frågar och b, om jag tar upp det så tar ingen det på allvar. För jag äter ju och är så stor. Inga bräckliga handleder, inga blåmärksmöra höftben.

Jag hatar mig själv för att jag tycker att mat smakar bra. För att jag kan tillåta mig choklad eller bullar. För att jag äter för mycket skit som mackor och pasta som varken vikten eller magen mår bra av. Jag hatar mig själv för att lagom inte finns. För att jag blir fet om jag äter. För att jag är värdelös.

Jag orkar inte mer ångest. Det blir inte bättre av att äta, det blir verkligen inte det. Jag har ätit tillräckligt i över ett års tid och det blir inte bättre. Det är hemskt. Vidrigt. Och jag blir fortfarande större. Jag hatar min kropp.


I mars 2010 satt jag och var högst normalviktig, jag vägde till och med en fem sex kilo mindre än nu och hade problem med mat och min kropp. Jag försökte på alla sätt och vis få hjälp men ingen ville lyssna eller tog det på allvar. Ett halvår senare var jag så sjuk att scä inte vågade behandla mig i öppenvård. Tänk om någon lyssnat och hjälpt mig när jag fortfarande kunde tänka och inte hade tappat så många kilon? Tänk om någon kunde lyssna nu? Bara för att man är stor betyder det inte att man mår bra. Alls.

I mitt fall betyder det snarare att jag kämpar, försöker och äter. Jag har ju den där motivationen som efterfrågas. Jag är bara för fet för att få hjälp eller bli lyssnad på.

Men å andra sidan, vad kan dom göra för mig? Vi har ju redan avhandlat det. Dom har sagt att inget finns.

Får jag ge upp nu tack.

Tja, är man laktosintollerant var enda alternativet sorbet med marräng. Inte heller något jättefavorit men bra mycket bättre än tårta. Nästa år tänker jag se till så jag får en god bullängd eller något annat jag uppskattar.

Imorgon väntar något jag inte ser fram mot. Jonathans familj ville fira min födelsedag genom att fika på ett ställe där dom har tårtbuffe. Jag ska helt ärligt säga att jag vill inte alls. Både av dom vanliga det är läskigt med massa kaloriertankarna och för att jag egentligen inte ens är förtjust i tårta. På riktigt. Pannkakstårta är fint och chokladmoussetårta går bra men i övrigt, näe. Har aldrig gillat gräddtårta. Mycket är på tok för sött och sliskigt och jag är övertygad om att jag hamnar i det där förhatliga "passapå"läget. Att jag kommer äta mer än jag har lust med bara för att och det vill jag inte. Jag hatar att äta bara för att... ja alltså när jag inte ens tycker det är särskilt gott eller är sugen eller ens hungrig. Jag har ingen lust.

Det må vara en ätstörd anledning men jag är rädd och jag vill inte. Jag vill verkligen inte äta massa tårta, eller tårta alls. Jag är inte sugen. Kan ingen bara bjuda mig på en vanlig jäkla kanelbulle eller ännu bättre, frukt som jag älskar.

För att bevisa att jag vågar så kan jag meddela att min samtalskontakt idag bjöd på bakelse med marsipan och grädde som jag åt det mesta av (laktosintolleranta jag hoppad det mesta av grädden) utan att få panik, däremot var det fan inte gott.

Nu känns magen aningen bättre men vad less jag är på den. Om jag åtminstone kunde se varför den brakar ihop så jag kunde undvika orsaken. Nu var det väl delvis stress men jag har upplevt bra mycket värre stress utan reaktion också så ja..

Har suttit hemma och varit rastlös och för att toppa det så tvärdog internet igår eftermiddag. Som tur var så hade jag piggat på mig såpass mycket att jag kunde ta en cykeltur då.

Så, idag väntar klättring, samtal och sedan träning med handbollsbarn.

Jag försöker säga till mig själv att andra har det värre, jag har inte stomi, jag bajsar inte blod och jag kräks inte bara sådär när som helst. Oftast går det ändå rätt hyffsat numera, mina magmediciner håller mig på en okej nivå. Sen kommer det stunder när jag tycker rätt synd om mig själv. Som nu ikväll.

Extremsvullen, övermätt av ingenting, litet lätt illamående, luftuppstötningar med smak av svavel... Den där jäkla magkatarren. Jag tål inte stress. Alls. Tuff vecka med mycket ångest och saker på gång. Helg helt utanför rutinerna med stress och press, folk och prov och kunskap och fel säng och fel mat. Ja då är det ju kört. Min ibs-katarr-stressmage säger tack och hej och fungerar riktigt dåligt.

Så nu sitter jag här och är less och ömklig. Less på att inte få fungera som man borde i alla fall någonstans i kroppen. Less på svavelsmak, less på svullen tjockismage som är spänd som en överpumpad fotboll. Ömklig för att jag är så trött och att ligga ner är inte ett alternativ just nu eftersom magkatarren alltid blir värre av det. Ömklig för att jag är så rädd för att må illa att jag får panikattacker av det. Ömklig för att jag känner mig ensam här när jag sitter och mest.. står ut.


På den positivare sidan, vi bokade boende en vecka i norge ikväll. Så i mitten av juli hoppas vi på uppehåll, klättring och vandring.

Tränarkurs imorgon och på söndag. Så skönt att bli klar med eländet. Eller ja, en del saker har varit bra men det har känts utdraget och jag har mått rätt dåligt av dom långa stillasittande dagarna. Vi ska ha prov. Jag vill inte. Alls. Maten är svår. Har ätit god mat idag och tänkte faktiskt skita i allt vad ångest heter och äta för att det är gott men jag blev mätt så fort. Köpte naturgodis. Åt och blev ännu mättare. Har inte fått i mig tillräckligt idag trots att jag faktiskt försökt. Normalt sett brukar det gå bra om jag lyckas banka ner ångestspökena. Vilket jag inte lyckats med så bra i veckan, så det är väl därför. För lite mat gör ju gärna sånt, vänjer in en vid mindre mängd.

För övrigt har min mens blivit skruvad. Den har alltid varit regelbunden och lång. Nu senaste månadernaa har den blivit oregelbunden med allt från drygt två till drygt fyra veckor mellan och istället för typ sju dagar varav tre är mindre niagarafall till tre små ynkliga dagar men småskvättar. Inte för att mindre känns jobbigt. Jag bara undrar vad min kropp pysslar med. Jag är med god marginal normalviktig och äter absolut tillräckligt.

Jag tänkte nog mest säga att jag mår dåligt. Att klättring får mig att andas en stund. Att jag mailade min samtalskontakt för jag är kass på att prata och inte ens kan klämma ur mig hur jag mår. Efter tre år med samma psykofant. Att vännerna är långt borta. Att ja.. jag mår inte bra.

Årets tredje och fjärde löprunda har avverkats igår och idag. Sen klättrade jag igår. Och var på gymmet idag, inte så länge dock. Det är så svårt. Jag vill verkligen träna för att det är kul, för att jag mår bra av det och för att jag älskar att vara vältränad, som i att orka saker. Jag vill träna för att bli bättre på att klättra. Jag vill hinna med att springa, klättra, gymma, gå på pass och spela handboll. Gärna mer än en gång var i veckan, som har sju dagar gånger tjugofyra timmar. Det går inte alltid riktigt ihop, inte med vila också.

Så jag struntar i att vila. Fast jag vet att det nästan är det viktigaste i träning. Att vila, låta kroppen bygga upp musklerna och läka småskadorna. För det är inte kul att vila. Det känns inte effektivt.

Och så var det det där andra. Som driver mig till träning av andra orsaker. Som att jag måste för att få äta. Så då behöver jag ju träna varje dag för att få äta varje dag. Tycker det där andra. Det blir ju en bonus att jag tycker om det.

Sen att det ändå kan bli som idag när jag inte tycker att jag borde få äta middag egentligen trots att allt jag fått i mig är frukost, två bananer och ett gäng riskakor. Och sen tränat två pass. När en varma koppen och två knäckemackor känns som världens ände. Inte så att jag la mig på golvet och skrek. Hela dagen kändes bara misslyckad och träningen värdelös. Jag var ju inte ens speciellt hungrig. Typ så. Fast jag vet. Att utan maten hade träningen verkligen varit värdelös. Jag blir aldrig bättre på att klättra om jag bara bryter ned kroppen. Eller, till viss del eftersom det är en fördel att vara ganska lätt. Men det är ju fläsk som borde försvinna då, inte muskler för tillräckligt stark och uthållig är jag inte.


Så det blir svårt. För jag har så svårt att dra gränser, se gränser och känna vad som är vad jag vill och vad något annat tycker. För jag älskar att träna. Och jag känner mig värdelös utan. Vilket som driver starkast inför ett pass är nästan omöjligt att reda ut. När borde jag låta bli? Jag ska ju träna om det är för att jag vill och mår bra. Men borde dunka till det där andra med att vila.


Imorgon har jag samtal. Jag mår inte alls bra. Fast jag vet inte vad jag ska säga. Igen.

Jag har suttit hela morgonen med sömnen kvar i huvudet och kroppen. Med flodgrisen i vänsterhanden och ett vansinnigt värkande i själen. Lars Winnerbäck får spelas om och om igen för att om möjligt göra dagen lättare att andas in.

Solen lyser, det är vår, jag har underbara illrar och en lika underbar man. Jag har kläder och mat och ett hem som är mitt. Jag känner mest skam och skuld för att jag inte uppskattar allt det här så mycket som jag borde. För att jag har mage att må dåligt trots att allt är bra egentligen.

Vad jag än gör och känner så borde det vara annorlunda och bättre. För jag vet att jag är duktig och bra och har stor potential. Så jag borde vara bättre. Må bättre. Göra mer. Istället för att gräva ner mig, skada mig och studera mitt fett i spegeln.

Jag vet att det bara ligger hos mig. Att ingen någonstans, varken i vården eller i min närhet kan lyfta mig upp ur kvicksanden. Det är mitt fel. Det är jag som inte gör rätt.

When one falls apart,
why desperatly hold on tight to every little piece?
When one could leave the broken ones
and keep the best parts for a new picture.






Livet skaver och jag vill trötthetsgråta som barnet på bussen. Torrhickande gråt sprungen ur total utmattning. Jag tillåter mig inte att vila, blundar inför kroppens och huvudets vrål. Jag vill ju så förtvivlat gärna klättra. Och springa och träna styrketräning. För att bli bättre på att klättra. Klättra jämt. Sen städar jag ju lite. Tar hand om tvätten. Tar lite bilder. Handlar lite. Är impulsiv och påbörjar saker.

Jag gör saker jag egentligen inte vill för att jag alltid gjort det. För att det är vana och jag är rädd att livet blir skevt om jag slutar. För att jag sviker andra. Mest därför tror jag.

Får jag sitta i min egenhändigt grävda grop och gråta i min ensamhet en stund? För att livet är jobbigt och för att jag är trött. För att återhämtning gör ont och fallet ner är långt.

Får jag snurra in mig i en filt och bilda en kokong och andas för mig själv tills hjärtat slår i takt igen? För att tankarna förgör och allting rusar fort.

Får jag luta mig mor kudden och kväva skriket av min ångest. För världen är så svår. För att jag inte fungerar.

För att allt gör ont.



När får jag vila?

Så, valborg blev för mycket mat. Alltså på riktigt. Jag var törstig på kvällen men så mätt att jag inte kunde få ner vatten. Det är för mycket mat. Så en skopa ångest. Sen klättring ute igår. Underbart. Snart reser jag på mig och beger mig mot flygbussen, arlanda och sedan London ett par dagar. Med en snygg vänstersidig bränna från gårdagen, självklart.