uppfortsomfan

Det är mycket nu. Mest dåligt mående faktiskt. Ångest mest hela tiden. Orkeslöshet och trötthet. Livet känns mest, ovärt. Mat hela tiden och jag hatar skiten så mycket att jag inte ens fixar att planera vad jag ska äta för jag mår dåligt bara av att tänka på det. Allt som kräver tillagning över tio minuter är nästintill otänkbart eftersom jag blir så brutalt medveten om vad jag håller på med då och bara vill slänga allt och gå och lägga mig under täcket och gråta.

 

 

 

Vägning. Jag gillar inte sådana dagar. Kommer aldrig göra. Det är väl bara att hoppas att det blir aningen mindre vedervärdigt ångestframkallande någon gång i framtiden. För som det är nu vill jag inte äta i tre dagar innan det är dags. På ett ungefär så känns det. 

 

Imorgon är det möte med psyk och capio. Och mig då. En till sak jag aldrig kommer gilla. Mycket folk, eller ja mer än jag och en till, och allt rör mig och jag förväntas delta och ha ideer och tycka saker fast det enda jag orkar jobba med är att inte bryta ihop. 

 

Det är mycket nu. 

 

Jag försöker göra världen lite bättre. Dricker gott te, har rena lakan, busar med illrar och lyssnar på bra musik. Det hjälper kanske lite, jag vet inte. Dumt att inte försöka.

 

Tallin är en fin stad. Jag överlevde bedömningen, ingen iller dog, ingen klagade och jag blev inte biten. Jag lyckades rätt okej med att umgås, åtminstone med min värd eller vad man ska säga, arrangören som ansvarade för mig. Eh, ja alltså såg till att jag fick mat och boende och flyg dit och så. Jag promenerade i parken på fredagkvällen, var på en joggingtur längs havet på lördagmorgonen, bedömde illrar hela lördagen och stupade i säng. Vaknade upp till en söndag med mer promenerande och ett besök på zoo innan vi åt lite indiskt och så var helgen över.

 

Att säga att allt var lätt är att ljuga. Fruktansvärt jobbigt med maten. Det var inte jag som ansvarade för var och när och vad vilket gjorde det tricksigt att få in dom fem måltiderna med lagom mellanrum som jag är under order att få till och det var svårt att orka (mentalt) äta och jobbigt att känna sig otacksam. Det var lite tungt att försöka umgås under lördagkvällen. Jag ar trött och seg och det var mycket okänt folk. Som tur var pratade dom flesta inte särskilt mycket engelska så jag kunde krypa upp i soffan och titta på. Men jag överlevde och som sagt, staden var fin, lägenheten jag bodde i var fantastisk och arrangören var, som vanligt, mycket trevlig.

 

Så, packmaster är färdig. Reser med min vanliga träningsryggsäck för en helt. I den har jag fått ner både kameran, kläder, ett ton mediciner (jag som inte äter några) och klätterkläder så jag kan köra ett pass innan jag flyger iväg imorgon. 

 

Jag är lite nervös inför bedömningen eftersom det är premiär. Mer nervös inför att behöva vara social. 

Försöker ignorera röran i lägenheten. Försöker uppleva höstens ankomst. Försöker andas. 

 

Det går sådär. Jag är uppstressad över att det är stökigt och att jag kommer ha svårt att hinna städa. Jag hamnar sittande inne på dagarna för jag har inte ork mentalt att ta mig ut. Inte mer än för att ta mig till eller från klätterhallen. Eller möjligen samtal och behandling på diverse ställen. Jag får lätta ångestkänslor för att jag mssar utomhuset när det är så fint. Det här med andas då? Jodå in och ut, fortfarande. Varje andetag suger lite energi och påminner mig om smärtan i bröstet. Ångestens rivklor. 

 

Jag föll redan första dagen med äta regelbundet på rätt tider. Frukost kvart i tolv. Fast jag ursäktar mig med helvetesnatt och akutbesök. Det är svårt att inte sova länge dagen efter en natt i lysrörskorridorer. Igår med vårdänglar. Jag fick för första gången på många år en sjukresa beviljad. Utan att ens be om det. Det mina vänner händer inte. 

 

Jag tror jag mår sämre. Sjuksköterskan var gammal och välkänd och hon frågade till och med om jag tagit tabletter eller druckit. Hon tyckte jag var så otroligt trött och låg för att vara jag. Det stämmer nog. Jag känner mig inte på topp. Mer, tom förutom ångest. 

Höstkänsla är fint, det matchar min innre känsla. Det känns inte lika märkligt att vara fylld av ångest. Känner mig lite mer hemma i världen. Jag mår inte bättre. Jag är bara mer i fas med omvärlden på något sätt.

 

Idag är en dag som inte går till historien som en av dom bättre direkt.

 

 

Igår var en sådan dag som inte borde finnas. Överflödig är minst sagt rätt beskrivning. Fram tills ett tag efter lunch satt jag i sängen med datorn i knät och rullgardinen nerdragen och ignorerade att det fanns en värld utanför. För jag orkade inte tänka på den, inte delta. Tanken på att resa sig ur sängen och ta sig hela vägen till klätterhallen kändes övermäktig. Som en längre bregsbestigning. Fast utan det roliga och den fina utsikten. Jag satt och funderade på om det var möjligt att bara sluta andas. Att leva kändes inte ett dugg lockande men jag var för apatisk för att ens överväga att göra något åt saken.

 

Till slut fick jag tag i mig själv. Med motiveringen att jag bara skulle bli sittande hemma och tröstäta eller äta för att jag var uttråkad om jag inte kom iväg så gick det till slut. Det var som att resa i sirap. Ångesten som en klibbig blöt dunjacka runt kroppen. Jag klättrade och det gick inte bra. Kände mig seg, trött och virrig. Promenerade en timme och blev svettig, solen värmer än. 

 

Försöker att inte bryta ihop. Försöker orka. I helgen ska jag till Tallin och döma på en illerutställning. Ensam. Jag ska klara mig förbi det. Jag måste ha etapper. Jag kan inte se att jag ska orka fram till jul, det är för långt bort. Det är verkligen en dag i taget. 

 

 

Hemma igen. Ännu mer höst i luften. Det slog om för flera veckor sedan. Jag är väldigt känslig för ändringen och brukar ofta säga att det är höst någon vecka innan andra. Nu är det ingen som kan missa det. Regnet öste ner på vägen hem och utanför arboga var farten på motorvägen strax över 60 för varken sikt eller väglag tillät högre hastigheter. Regnet slog så hårt mot bilens plåt att vi inte kunde höra radion och nästan fick skrika till varandra. Jag gillar sådant väder. Som är extremt.

 

Hemma var illrarna glada över att få nosa på alla sina favoritplatser och sedan sova inomhus i en torr puff. Folk som tror att illrar är vilda djur som inte går att ha tama borde träffa våra parkett och puffillrar. I lagen står det att illrar ska ha hö/halm eller liknande flätbart bomaterial. Den som skrev det har nog aldrig träffat en tamiller. Våra skitungar väljer varje dag i veckan en fleecefilt framför hö. Så är det för alla jag känner faktiskt. 

 

Det luktar höstäpple när jag går från sovrummet till köket och det mörknar tidigare. Jag kokar den största koppen te och vill dö. Ångesten fullständigt äter upp mig, våldtar mig, flår mig och skalperar mig. Efter så många års ihärdigt övande i att hantera eländet så skulle inte många ens kunna gissa hur jag känner mig innuti när jag sitter här framför datorn och skriver lugnt. Dom som känner mig kan nog ana men jag är alldeles för bra på att stänga in, lägga locket på och försöka ignorera eller stå ut. Inte oroa andra, inte själv falla dit och hamna liggande på golvet. Skrikandes inombords, kvidande utåt. För hamnar jag där faller jag för självskadorna. Jag sitter alltså i sängen med min bästa, tryggaste musik, min största tekopp och min flodgris. Allt för att försöka stå ut, för att kunna fortsätta sitta här och se normal ut. Jag gör allt rätt. Avleder, väntar ut, går emot. Om det ändå hade hjälpt. Om ångesten ändå hade varit mindre eller kommit mer sällan som belöning för den kamp jag för dagligen.

 

Jag är så ledsen för jag vet att ångest inte dödar. Jag vet att den går över. Jag låter den gå över. Jag går emot den och gör saker jag inte riktigt orkar eller törs. Jag avleder för jag känner mig själv och min ångest så jag vet när den är på väg och jag hinner oftast fånga upp den tidigt och underhåller mig på något vis. Jag är ledsen för den är ändå ständigt med mig. Ångesten. Fortfarande efter så många års kämpande. Jag vet allt vården säger, jag har alla deras tips i högar och staplar. Det finns inget nytt att tillföra. Jag är ledsen för att det som syns för andra är dom få gånger jag faktiskt misslyckas med min kamp och faller till det destruktiva. Att jag varje dag, oftast flera gånger, lyckas bemöta och hantera ångest innan den blommar ut och blir värre eller står ut och väntar är det bara jag som vet. Jag är ledsen för jag blir bedömd efter mina svagaste stunder, inte alla starka.

 

Men nej, det är inte hösten som deppar ihop mig just nu. Jag gillar lukten av äpplen, jag gillar väder som är något och som märks. Hällande regn på tvären. Vind som man kan luta sig mot. Jag gillar röda blöta löv i gatlyktsljus. Jag gillar stora koppar te och tända ljus. 

 

Det är bara så att jag är sjuk.  

 

Så, i det lilla rummet med snedtak lyser lampan ännu. Det polkagrisrandiga täcket är på plats som vanligt. Igårnatt regnade det så det smattrade på plåttaket och det måste ha blåst för mitt i natten hördes en jätteduns när en gren från trädet bredvid huset landade rakt ovanför min huvudända på sängen.

 

Jag har promenerat lite, burit duschdörrar, ätit, virkat och sprungit. Skrivit matdagbok och bara känt hur väldigt mycket det triggar mig. Hur jag ännu mer än vanligt överväger varenda tugga. Jag antar att jag får vänta och se. Avvakta och fortsätta och hoppas på att det inte leder mig till att äta sämre.

 

Jomensåatte. Om jag tyckte att jag var för frisk för vård så kan jag ju ta och tänka om. Genomgång av stepwise såg ut ungefär som det gjort dom två gångerna jag gjort det tidigare. Skillnaden är egentligen bara viktmässig och i att jag äter mer än jag gjorde när jag gjorde när jag vägde som minst. Väldigt likt hur det såg ut när jag gjorde uppföljande på scä. Ännu mer tänka om kom nog när det var dags för vågfanskapet. Jag väger mig hemma så det är inte så att jag inte vet vad jag väger. Skillnaden är väl att hemma är det jag i min ensamhet i badrummet och jag kan försöka ignorera att det har hänt, typ. Att stå på vågen när någon annan tittar. Jag trodde inte att jag hade sådana problem egentligen men ja tydligen. Jag fixade inte att sätta mig och studera viktkurvan hon började visa upp och hela monologen gällande vikt, bmi och kurvan fick mig nära ett totalbryt. Betydligt värre än jag förväntat mig. 

 

Hur som, vi börjar behandlingen. Eller började igår. Läkaren tyckte att jag var deprimerad och till den grad att hon hemskt gärna ville sätta in medicin. Vilket jag i vanlig ordning vägrar. Hon var orolig, för självskadebeteendet och depressionen. Det förstnämnda framförallt gissar jag. Hon upprepade att det är tufft att gå in i behandling och att det inte är ovanligt att må sämre till en början. Det förstår jag. Vad jag då inte förstår är varför hon rekomenderar att sätta in antidepp samtidigt eftersom det ofta har samma effekt. En försämring till en början. Att dra igång dom två samtidigt riskerar att få mig totalkörd. Jaja, spelar mindre roll. Jag ska inte påbörja medicinering för jag vill inte.

 

Matdagbok. Viktig del och behövligt. Men ack så hemskt. Det är inte kul att visa allt man äter och det tenderar att göra att jag äter lite mindre än jag gjort annars för att jag skäms över hur mycket jag äter. Får väl hoppas att både det och vägning blir lättare under tidens gång.

 

 

Idag tar jag min bror och illrarna under armen (eller i bilen) och far till landet över helgen. Hoppas på lite svampplockning. Det är ungefär vad som händer i mitt liv. Au revoir!

En uppdatering av hur det gick kanske är på sin plats. Det gick... jag sitter här, en nästan lika tidig torsdagmorgon och ska iväg till capio idag igen. Det här med nya vårdkontakter som inte träffat mig tidigare och som inte har vansinnigt mycket journal att läsa in sig på är alltid en upplevelse. Jag skrämmer oftast skiten ur dom eller förvirrar dom totalt. Den här gången var hon märkbart påverkad och orolig. Jag var nämligen enligt hennes bedömning ganska svårt deprimerad vilket det verkade som hon inte väntat sig. Vilket är en av sakerna dom absolut inte vill att man är om man ska få behandling. Jag förstår till viss del, det är svårt att behandla någon som bara tycker allt är värdelöst. Men, ska vi vänta på att det fixar till sig så kan jag ju ägna mig åt att ha matångest ett bra tag till. Som det är nu sitter jag nämligen fast mitt i. Mellan dom där förbaskade stolarna. Psykiatrin tycker att det är svårt att jobba med mig pga matproblem, äs-vården tycker det är svårt att jobba med mig pga ångest och depression. Jag måste få börja någonstans för annars blir det som det blivit senaste tiden, ingen gör något. (Ja, mitt ansvar, jag som ska bli frisk, måste göra något. Vet. Behöver dock stöd i det). 

 

Vi gjorde stepwise, jag fick information om hur öppenvårdsbehandlingen går till (om, när och hur vi börjar är väl oklart än). Vägning varje gång. Till att börja med två gånger i veckan. Med motiveringen att jag ska få se att vikten är stabil fast jag äter som man ska. Vilket jag vet att den inte kommer att vara. Jag ska inte säga att den aldrig kommer kommer kunna vara det men nu vet jag att den inte är det. Jag behöver inte ens äta nära normalt för att gå upp. Så, jag sitter här och har ångest deluxe. För naturligtvis ska jag vägas idag. Och naturligtvis har jag gått upp sedan jag vägdes där sist. Jag ser inte den där vägningen som så våldsamt nödvändig för tillfället, den skapar mer problem än lugnar. Idag tillexempel har den gett mig sådan ångest att jag promenerade innan frukosten, som sedan bestod av frukt för jag fixade inte något annat. Låter bra? Näe. Jag vet.

 

Strax är jag alltså på väg igen. för att stå på vågfanskapet, få ångest och gå igenom stepwise. Sedan blev det ett extrainkallat läkarsamtal med depressionsbedömning. Just my happy day. Alltid lika kul att behöva värdera varje ord man säger så man inte oroar någon som inte känner mig såpass att dom packar ihop mig och skickar mig till psyk med önskemål om tvångsmedicinering. Håll en tumme eller något. Tur att läkaren var vettig sist.

Det är onsdagmorgon och klockan är strax före sju. Jag siter under mitt täcke med en kopp te bredvid mig. Ute är det kyligt men inte kallt. Det är ljust och jag har öronen fulla av välbekanta toner och ord. 

 

Det kunde varit så bra. Jag har alla förutsättningar här hos mig. 

 

Istället är det tårar som bränner. Det är en stark känsla av att allt är meningslöst. Värdelöst. Istället är det en ångest som får magen och själen att slå knut på sig själva. Får mig att vilja krypa ner under täcket, forma kroppen till en boll och bara försvinna och slippa känna och tänka. Men det går inte. Jag måste finnas i världen, jag måste tänka, känna, uppleva och genomlida. För det är det som förväntas. För det är det som krävs. Skulle jag försöka avsluta skulle jag med alla tillgängliga medel (och några till) försöka förhindras. Jag skulle bli inlåst, fasthållen. Omvärlden kräver att jag finns här. Att jag upplever och känner. 

 

 

Idag ska jag till capio. Det är stepwise som väntar. Jag vill inte. Jag har inte där att göra. På riktigt. Jag äter flera gånger varje dag. Jag äter godis, kakor, fett, pasta, popcorn och använder mellanmjölk. Jag har en normal vikt. Dessutom är jag värdelös för det jag eventuellt behöver hjälp med tar jag ändå inte till mig. Jag är värdelös för jag kan inte ta emot behandling. Jag vet att jag bett om det här men jag vill inte längre. Jag orkar inte vara så stor som jag är och samtidigt försöka lura någon att jag har problem. Eller, att någon ska behöva lägga tid på dom larviga småsaker jag ibland uplever som jobbiga. Jag skäms för att jag inte är sjuk nog och den här gången är jag verkligen inte det. Jag orkar inte för jag vet att det bara kommer bli resurser slängda i sjön. Jag är fel, jag gör fel och jag känner fel. 

 

Dessutom vill jag inte offra min träning. Jag vill inte äta risifrutti och japp till mellanmål. Jag vill inte äta miniportionerna som är "normala", jag vill inte vara hungrig konstant på grund av småätandet ett matschema innebär. Jag vill inte vara hungrig när jag borde vara proppmätt för det är alla andra som äter enligt enheternas schema. Jag vill inte gå upp i vikt. Jag är för fasen normalviktig. Läkaren jag träffade där i juni var överlag bra men vet ni vad hon gjorde när jag sa att jag tenderar att lägga på mig väldigt lätt och att jag går upp fort av det som dom anser att man ska stå still på? Hon drog på munnen. Det var det där "så säger alla men det är inte sant, dom bara tror det för dom är sjuka, alla fungerar likadant så det så". Det där jag vill trycka upp i ansiktet på folk och gnugga in så dom får frätskador av sina egna ord. För alla är inte lika, samma sak fungerar inte för alla. 

 

Därför vill jag inte dit. Jag kommer åka ändå. Jag är duktig, lydig och snäll. Jag har en tid, jag uteblir inte. Det är inte så jag fungerar. 

 

Det gör så ont.

 

Muntert? Nej inte ett dugg. 

 

Så vad har mobilen upplevt senaste tiden?

 

Ibland är jag alldeles omöjlig. Det här med att beställa linser är tydligen helt brutalt tidskrävande och jobbigt i min värld. Eller så är det svårt. Jag vet inte men varje gång det drar ihop sig får jag en knut i magen och undviker problemet tills det inte går att göra det längre. Vi pratar alltså om att gå in på en hemsida, klicka i styrka och beställa. Det tar max två minuter. Jag betalar med faktura så jag behöver inte ens hala fram kortet. Ändå skjuter jag upp det i all oändlighet. Det tar mig oftast närmare en vecka från att jag börjar tänka på det tills det blir gjort. Det är ju inte som att jag inte spenderar tid vid datorn ändå. Det borde vara så lätt gjort men till och med när jag bestämt mig för att göra det så förhalar jag det genom at läsa varenda blogg jag kan komma på eller så går jag och kissar eller borstar tänderna. Gör en macka. Vad som helst för att undvika. 

 

Jag förstår inte riktigt varför ens. Kanske är det just det där att jag är instinktivt trotsig. Måste jag så vill jag inte. Kanske är jag bara knäpp. 

Hello darkness ny old friend

I've come to talk to you again

 

 

Jag har varit off, borta. Både fysiskt och mentalt. Förra lördagen var jag ensam hemma. De slutade men en tur till akuten och alldeles för lite sömn. Att komma in och få höra att det är mycket, att dom måste väcka jouren är hemskt. Det är inte så att man står högt i kurs från början när det är självförvållat, att dessutom vara orsak till att jouren får komma gör inget bättre. Ja jag skäms. 

 

Söndag förmiddag när jag var trött och Jonathan precis kommit hem från sin kompis där han sovit så väckte han Alinda. Det var ingen rolig upptäckt, hon kunde knappt stå upp, verkade yr, åksjuk och matt och trött. Vi avvaktade lite, försökte få i henne vätska. Det var en varm dag och vi tänkte att det kanske var uttorkning och vätskebrist. Hon blev inte ett dugg bättre så vi fick bege oss till veterinären. Gick igenom dom vanliga misstankarna man har med en iller, uttorkning, insulinom, föremål i tarmen. Inget gav egentligen något svar, hon hade tecken på en infektion i kroppen så vi fick recept på antibiotika och hon vätskades upp innan vi åkte hem. 

 

Hon fick medicinen och fyrtiofem minuter senare kom den upp tillsammans med galla, eftersom damen varit sjuk och dålig hade hon inte ätit frukost och med andra ord inte fått i sig något alls på närmare ett dygn. Vi avvaktade lite till, försökte muta i henne grädde som brukar vara populärt men hon vägrade. Hon vinglade och sjönk ihop när hon gick och gick direkt och la sig om man satte ut henne på golvet så efter några timmar packade vi in oss i bilen igen och fick åka till Uppsala och jourveterinär. 

 

När vi kom fram var Alinda riktigt dålig. Hon såg liten och tufsig ut, svarade inte direkt på stimulans, kunde inte gå riktigt, gick bara i cirklar och hade börjat gå med huvudet tiltat. Både vi och veterinären kom väl fram till att det var någon form av balansproblem, frågan var bara om det satt i hjärnan i form av tumör eller infektion eller om det med lite tur var något som satt i örat, en infektion då förslagsvis. Det enda sättet att bevisa det på ett såpass litet djur är egentligen att göra en ct eller starta en behandling och hoppas på att det blir bättre. Vi vågade inte ta hem henne med tanke på hur dålig hon var utan fick lämna henne för att påbörja behandling med antibiotika, vätska och kortison. 

 

Följande förmiddag var hemsk, bara en enda lång lång väntan på att veterinären skulle ringa upp så vi kunde fatta beslut om vad som skulle göras. När hon äntligen ringde var det inga jätteroliga nyheter, Alinda var fortfarande mycket dålig. Vi funderade på att lägga pengar på att göra en ct för att få reda på om det ens fanns någon chans att hon kunde bli bättre men det visade sig att det inte var möjligt att få till det förrän tidigast en två dagar senare. Efter en minst sagt tung och gråtfylld diskussion hemma bestämde vi tillsammans med veterinären att vi skulle komma in och titta på henne och se om vi som sett henne igår också kunde se någon förändring. Hon hade överhuvudtaget inte ätit något utan med andra ord svultit i ett och ett halvt dygn. Både jag och Jonathan var mer eller mindre helt säkra på att vi skulle få åka dit och fatta beslutet om att avliva henne. Fast det kändes rätt hopplöst packade jag med två kycklinghjärtan för att se om det gick att muta i henne något. 

 

Vi anlände dit, fick Alinda inburen i ett rum och så öppnade vi buren och det var en helt annan iller än kvällen före. Hon verkade fortfarande lite yr och hon gick lite bredbent med bakbenen som för att hålla balansen men blicken var mer vaken, hon var med i vad som hände omkring henne på ett helt annat sätt. Jag provade att ge henne lite vetegroddsolja och hon var väldigt sugen så jag tog fram ett hjärta och hon var vrålhungrig, det var borta på mindre än en halv minut och nummer två försvann lika fort. Jag tror nog aldrig jag varit lika glad över att se en iller äta. Vi var rörande överens om att hon hade blivit otroligt mycket bättre och enligt veterinären var det jätteskillnad från när hon hade rondat på morgonen så vi bestämde oss för att ta med fröken hem med recept på antibiotika och kortison för fortsatt behandling hemma. Nu när hon åt med god aptit kändes det som att det var betydligt mer lätthanterligt. 

 

Första natten var hon pigg som en lärka efter att ha ätit stora mängder mat och väckte min vän som skulle passa dom genom att hoppa upp i soffan, som är hög, ungefär en gång i timmen. Hon har fortsatt bli bättre och piggare och är praktiskt taget helt sitt normala peströviga jag igen=) För tillfället står hon och kraffsa på köksdörren som jag stängde eftersom hon och Zombie inte var helt sams. Jag trodde tiden med vår fantastiska lillskit var slut. Hela bilresan till Uppsala på måndagen satt jag och förberedde mig på att få säga hejdå till en iller till. Jag är otroligt tacksam för att det inte blev så, för att älskade skitungen svarade på behandlingen.

 

Vi tog det aningen svårfattade beslutet att direkt dagen efter att vi hämtat henne åka till gotland. Vi hade biljetterna bokade och betalade och ville verkligen dit. Med en erfaren illerägare som vakt som kunde sköta medicineringen och bara en 35 minutersflygning hem bestämde vi att vi kunde åka och ändå känna oss lugna. Särskilt efter att ha sett den enorma förbättringen som kom med behandlingen.

 

Vi fick nästan tre dagar i Visby. Det regnade en del men vi hann bada och ha picnic. Det var fint förutom att jag då självklart hade matångest så det skrek om det. Trots att vi knappt satt still. 

 

Nu är jag hemma och det är kaos i min värld. Jag är tjock, ja jag har gått upp. Jag är stressad så det är rent sorgligt. Min mens har uteblivit. Jag kan lova alla att det inte har med maten att göra, jag är inte heller gravid. Det är mest troligt bara ren psykisk stress och utmattning. Jag är som så många gånger förr helt färdig för avdelningsvård. Jag har precis ingenting i någon energireserv, jag vill bara försvinna. Faktum är att jag bara vill packa min ryggsäck, lämna allt onödigt och börja gå. Försvinna. Fast jag kan varken göra det eller lägga in mig fast jag helt uppenbart är ett vrak. Jag mår sämre än jag gjort på ett bra tag. Men jag kan inte låta mig själv göra det, jag sätter upp masken och spelar teater till och med för mig själv. Kan inte släppa taget. Jag fortsätter bara vara och må dåligt och önska mig härifrån. 

 

Jag har aldrig drömt om att vara en prinsessa. Faktum är att jag så fort jag var gammal nog att ha en åsikt aldrig ville ha klänning. Jag tycker fortfarande inte om klänning eller kjol. Det passar inte mig och mitt sätt att alltid vara i rörelse, att vilja hjula på asfaltsvägen eller klättra i träd. Fast jag gifte mig faktiskt i klänning. 

 

Jag tycker mycket om att ge bort små oväntade presenter till människor. 

 

Jag har alltid önskat att jag vore bra på att teckna och måla men aldrig haft orken och tålamodet till att lära mig utan bara varit arg för att jag inte är född med talang inom området. 

 

Fram tills jag var ungefär femton lyssnade jag praktiskt taget inte på musik. 

 

Jag är usel på historia och historiska personer. Det beror nog främst på att jag är totalt ointresserad av det. 

 

Jag är väldigt dålig på att spara pengar. Jag kan med lätthet få ekonomin att gå ihop men inte hitta utrymme att lägga undan fast det borde finnas. Har jag pengar går dom liksom åt.

 

Efter att jag började äta efter min svält började jag gilla en del saker jag tidigare avskytt bland annat lakrits, oliver, sill och sparris. Kaffe går dock fortfarande inte. Faktum är att jag tycker kaffe är vidrigt äckligt. Jag har inte gjort årets försök att dricka det än men förra året valde jag ett apelsin/chokladkaffe och hade i mjölk och jag tyckte ändå det smakade så hemskt att jag höll på att spotta ut det. Men det är väl kanske inget att vara ledsen över, jag gillar ju te=)

 

Jag kan inte förstå eller på något vis sätta mig in i hur en människa som är rasist tänker. Eller sådär lite lagom smygrasist, ni vet dom som säger "jag är ju inte rasist men jag vill inte ha en flyktingförläggning i MITT område". Det är ju människor för fasen. Bytt plats med dom i krigshärjade länder där kvinnor blir våldtagna, barn kidnappade och värvade till armeer och männen sönderskjutna. Låter det kul på något vis? Jag kan inte hur jag än försöker se hur tankarna går i huvudet när man tycker att människor från andra platser med andra religioner är farliga, hemska, smutsiga, mindre värda eller vad som. 

 

Hela mitt liv har jag haft en långdistanskärleksaffär med Norge. Jag älskar landet, det bara är så och jag skulle gärna leva där. 

 

 

Igen och igen är det tomt i huvudet när jag sätter fingrarna mot tangentborde. Eller inte i huvudet, det är stopp någonstans mellan hjärnan och händerna. Jag kan inte få ut orden och tankarna. Kan inte förmedla. Vilken tydligen är ett problem enligt psykolgen som gjorde utredningen. Det är också ett problem att jag bara ser ytterändarna av skalor. Som det här med att prestationer. Antingen så är jag bra eller så är jag usel. Däremellan finns inget som är värt att vara. Enligt honom är det inte ovanligt för personer med aspergertendenser. Det är helt enkelt så att allt det där gråa i mitten är för odefinierat och diffust för att man ska förstå det. Lite förenklat. Det låter logiskt. Sedan vill jag ju vara bäst. För jag är perfektionist och tävlingsmänniska. Det är lite dumt misstänker jag. Men att sluta kämpa för att vinna känns också dumt. Det är väl att acceptera förlusterna jag borde jobba med. Fast det vill inte tävlingsinstinkten. Vill inte lära mig att acceptera att inte vinna för då kasnke jag inte satsar allt nästa gång. Typ så.

Alltså jag...

.... varför...

 

 

Hur i helvete ska jag stå ut. Mat överallt. I varenda tanke, varenda sekund.