uppfortsomfan

Nej, det blir inte bättre tyvär. Vaknade imorse, låg en timme i sängen och orkade inte ta mig upp. Kändes meningslöst. Som det mesta. Tomhet och ångest är vad jag känner numera.

 

Frukosten blev god i alla fall. Igår när jag kände lukten av pressbyråns lussebullar fick jag saffranssug så imorse blandade jag kvarg, banan och saffran och det smakade utmärkt.

 

Ungefär det händer i mitt liv för närvarande.

 

Det känns lika deprimerande att leva i det som att skriva ner det. Innehållslöst. Inte för att jag inte har möjlighet att få innehåll. För att jag inte uppskattar något. För att jag inte orkar något. För att jag inte känner.

 

Utom ångesten då. Den känner jag.

 

 

 

 

Helt orkeslös. Mentalt och fysiskt dränerad efter helgen. Jag har sovit okej. Igår när jag gick upp efter ungefär åtta timmars sömn kändes det som det varit knappt hälften av dom timmarna. Inatt sov jag tio timmar och är dödstrött. Jag är ju alltid trött men det varierar ju hur illa det är och efter en kraftansträngning som den här helgen var så är det värre. Känns som jag skulle kunna sova flera dygn utan att bli mycket piggare.

 

Det känns tomt och vaddigt i huvudet. Jag känner mig korkad på något vis. Som om hjärncellerna ligger i halvdvala och inte kopplar så som dom borde.

 

 

 

Musik och te och jag försöker hålla mun och näsa över ytan för att inte drunkna i livet som attackerar med känslor jag inte orkar bära, inte orkar hantera.

En helg och jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta den. I fredags vaknade jag och tog den där löprundan jag kanske inte borde tagit men inte kunde låta bli.

 

 

Jag har packat. Fyllt den nya neccesären. Haft ångest för att jag köpte den. Fast det var rea och fast jag behövde en. Så onödigt. Egentligen. Samma sak med tröjan jag köpte. Fast den var så mjuk och skönt. Bara dumt. När jag går upp i vikt och blir fläskberg kommer den ju inte ens passa. Ja, det kommer bli så. Om jag inte svälter ihjäl. Vilket mer och mer känns som ett alternativ och en möjligen utgång av det hela.

 

Jag har förhandlat bort en pizza när jag kommer fram imorgon kväll. Nej jag fixar inte det. Inte med alla människor, inte när jag inte är trygg. Knappt då. Senast i lördags slutade en pizza utan ost hemma med Jonathan med självskada. Jag är inte där. Jag orkar inte med. Jag försöker förstå hur jag ska stå ut med en helg utan träning. Planerar in ett löppass imorgonbitti fast jag är förkyld och trött. Tänker att på söndag landar jag ju halv fem, jag hinner springa när jag kommer hem. Min hjärna är så trött. Min kropp är ännu värre. Eller så känner jag bara efter för mycket.

 

På mottagningen idag satt jag med ångest och likgiltighet i samma kropp. Det är en underlig känsla. Jag satt också med ett hjärta som slog galoppslag lite som det kände för. Satt och lyssnade när psykologen gick igenom resultaten från alla deltest som vi gjorde. Genom dimman i hjärnan tog jag in. Att jag på någon av intervjuformulären fått dubbla poängen jämfört med vad som är gränsen för diagnosindikation. Hur jag under den filmade intervjun hade varit miserabelt dålig på det där med ickeverbal kommunikation. Eller, det var väl inte så det utrycktes riktigt. Snarare så att det inte fungerade som normalt. Alls. Hörde att jag var intelligent. Med alla resultat sammanräknade ska jag tydligen tillhöra dom översta fyra procenten av befolkningen. Utan mitt funktionshinder beräknas jag tillhöra dom två översta. Men arbetsminne och tidspressade uppgifter sänker lite. Faktum är att jag bara låg inom normalen på en enda av dom deltesterna. En poäng under högsta för att vara på normal. I allt annat presterade jag över medel. Saken är den att jag inte överhuvudtaget märker att jag skulle ha det där. Jag tror jag har fel umgängeskrets. För i jämförelse med i stort sett alla jag känner är jag synnerligen alldaglig. Jag har helt enkelt för smarta vänner=). Vilket jag är tacksam för.

 

Jag fick en diagnos. En aspergerdiagnos att komplettera min adhd med. Men i gengäld blev jag av med en borderlinediagnos jag inte ens visste kvarstod. Senast jag såg den var för fem eller sex år sedan. Det kändes bra för på det stora hela tycker jag inte att det är en diagnos jag faller in under kraven för.

 

När allt var färdiginformerat sa psykologen: "får jag fråga hur du mår?" varpå jag svarade: "ja". Sedan frågade han hur jag mådde. Jag insåg precis efteråt hur extremt skrattretande mycket det där nästan var parodi på asperger. Det där med att ta saker bokstavligt. Han är för övrigt obehagligt bra på att läsa mig. Jag är otroligt svårläst. Det är inte mycket kroppsspråk, det är inte mycket hintar. Folk som känner mig vet ju såklart. Han och jag har träffats färre än tio gånger och han plockar upp otroligt fort och otroligt korrekt hur det är. Och, han frågar. Det pratades löst om att han och jag kanske skulle ge oss in i behandling för självskadandet. Jag ska tänka på det. Det känns... som att är det med någon det ska fungera så är det väl honom. Det känns också som att det är rätt hemskt. Som att det kan bli för mycket ganska lätt eftersom jag helt uppenbart inte kan gömma mig. Inte kan dölja. Eftersom jag inte kan skydda mig själv. Jag vet att det är bra, egentligen. Jag vet också att det är brutalt.

 

Sedan lyckades jag övertyga mig om att äta en vettig middag. Ciabatta med hoummus, palsternacka, morot, aubergine, paprika, oliver och ruccola på. Jag kan ju helt ärligt säga att det var det godaste jag ätit på många månader. Mycket bättre än dom gånger jag vågat mig på godis, kakor, pizza eller valfri annan ångestframkallande mat. Sedan maten intogs har dock ångesten våldfört sig på mitt huvud å det grövsta och jag vet inte hur jag ska klara av resten av kvällen. Det blir inte imorgon jag provar något sådant igen, det känner jag tydligt. Just nu vill jag bara gå ner tio kilo och försvinna. Typ sluta andas. Ungefär exakt så stark är ätstörningens makt över mig för tillfället.

 

Torsdag. Idag får jag reda på vad utredningen visade. Det har nu gått två och ett halvt år sedan remissen skrevs. Man kan ju inte påstå att det går fort. Jag gjorde min del av utredningen i juli. Sista som skulle göras var anhörigintervju, den gjordes i september, mitten av september. Hur som. Nu har dom äntligen lyckats sammanställa och jag ska få höra vad som kommit fram. Hur jag känner? Faktiskt inte mycket alls. Jag behöver inte diagnoser för att lägga på hög, jag är ju som jag är oavsett vad som står i papprena. Jag har valt att göra båda mina npf-utredningar för att en diagnos kan vara till hjälp när jag behöver hjälp om jag ska jobba eller plugga. Just nu är jag dessutom för avtrubbad för att orka känna riktigt. Men vi får se. Kanske har jag åsikter ikväll. Jag vet att adhd-diagnosen var varmt välkommen när jag fick den. Inte för att den är kul att ha direkt utan för att dom svårigheter jag haft och som varit stor del av grunden till att jag är där jag är idag hade en förklaring. Jag var också väldigt arg för att ingen sett det tidigare. Det hade förmodligen kunnat spara in mycket dåligt mående. Men det är ju som det är och går inte att ändra i efterhand. Jag är mindre arg idag även om jag tycker att det är rätt faschinerande att någon med så klockrena symptom som jag kunde slinka igenom tolv års skolgång utan att någon misstänkte något.

 

Samtal på capio igår. Vi ska avsluta. Jag blir inte bättre. Snarare tvärtom. Erbjudandet om dagvård finns kvar. Jag känner mig väldigt tveksam av många anledningar bland annat att jag har ett självskadebeteende och det accepteras inte i behandling där. Det är ju tyvärr inte "bara" att sluta. Inte när man i åtta års tid använt det som ett sätt att hantera ångesten. Inte när man samtidigt ska utsättas för den enorma ångesten i att äta normalt. Det kräver en hel del hårt arbete minst sagt. För att övervinna båda problemen samtidigt. För mig känns det fullständigt oövervinnerligt. Jag är ledsen men jag tror inte på mig själv så mycket. Vi fårväl se vad som händer. Som det är just nu är det inte vansinnigt långt tills kroppen ger upp tror jag. Den börjar berätta att det. Vilket jag ignorerar. Inte utan viss rädsla men rädslan för viktuppgång, mat och träningsvila är uppenbarligen större än rädslan för att kollapsa, rädslan för att allt bara ska stanna och ge upp. Som ett fint bevis på hur vidrig den här sjukdomen är. Som en påminnelse till mig om hur dåligt jag mår.

 

Mitt i allt det här så ska jag till Danmark. Jag ska vara domare på en illerutställning och flyger ner imorgon på eftermiddagen. Hur i hela friden jag ska få till det med mat vet jag inte. Hur jag ska orka vet jag inte. Det är väl "bara" att göra gissar jag. Det brukar vara ungefär så det fungerar.

 

 

Så, jag önskar att jag kunde skriva att det kändes bättre. Det är det inte. Idag har jag gjort precis samma sak som alla andra dagar. Gått upp, tagit hand om illrar, suttit alldeles för många timmar framför datorn, tränat. Ätit för lite men definitivt tillräckligt med frukt, varit på en kall och lång promenad med en speedad iller.

 

 

För stunden är jag mest intresserad av att åsamka mig själv största möjliga skada på värsta vis. Eller, intresserad. Jag bryr mig inte längre. Det är bara det jag gör. Kanske inte rent fysiskt men mentalt. Jag borde inte finnas. Jag har ingen lust till livet.

 

 

Jag hittar inte ord som räcker till för att beskriva hur det är just nu. Jag gör verkligen inte det. It's enough.

 

 

Det blev inte bättre idag. Vågfanskapet kommer ha ihjäl mig, jag skojar inte. Varenda gång jag ska upp på den där vågen så måste jag ha presterat. Jag måste ha gått upp för vården, jag måste ha gått ner för ätstörningen och däremellan är jag som bara vill göra rätt men hur jag än gör så blir det fel och jag får ångest och ena eller andra sidan blir missnöjd.

 

Förslag om dagvård. Förutom att jag inte gillar gruppbehandling så tycker jag det känns konstigt att få förslaget när både dom och jag vet att det tar max två veckor innan jag är utskriven. Man får nämligen inte vara med om man självskadar. Då är det huvudet först ut. Jag gör tyvärr det.

 

Så det blir nytt möte mellan psykiatrin och capio. Efter att jag fått min diagnosdom. Vad bu den ska göra för skillnad. Jag är ju fortfarande jag.

 

 

Jag vill inte att det som finns i mig och vill ut är ord om ångest. Jag vill inte vakna på måndagmorgon med kramp i själen och svårt att få luften längre ner än till nyckelbenen. Vill inte slå upp ögonen och önska att det aldrig hänt. Jag vill inte vara decimerad till en vandrande ångestklump som hanterar det här projektet att leva och finnas till genom självdestruktivitet på olika sätt. Jag vill inte börja dagen med tårar som fastnar i bröstet och inte kommer ut. Vill inte tycka att allt känns värdelöst. Vill inte sitta och se dagar, månader och år försvinna in i dimman av ingenting.

 

Jag vill inte leva som det är.

 

 

Om man inte har styrkan och orken att göra det. Är det dags att tacka för sig då? 

Låt oss ta en titt på några av bilderna från min mobil:

 

Det är trötta ben på promenader nu. Tunga ben. Energilösa ben. Det är kramp i fötter och vader när jag ligger i sängen.

 

Jag orkar ju träna försöker jag med som argument för mig själv. För att inte behöva inse det jag redan vet. Att det inte fungerar. Att jag närmar mig ännu mer idioti och förlorad kontroll (som sjukdomen anser är kontroll). En av hemuppgifterna från igår var att skriva ned det jag känner att jag vågar äta någorlundasmärtfritt. Det står sju saker på den listan varav te med mjölk är en. Det är inte okej på en enda fläck.

 

Jag vet ju om det. Jag förstår det ju.

 

Jag vägrar bara inse och jag orkar och vågar inte handla. Nej så är det. Jag är inte större, starkare och bättre. Vill uppenbart inte tillräckligt. Har inte det där som krävs. För jag vet, ser och förstår. Men är ändå här.

 

 

 

 

 

Så försvann onsdagen. Den här onsdagen som jag inte (heller) hade någon större lust att uppleva. Vägning. Mindre lyckad, hejdå ett kilo sedan förra veckan och ja... Om hon förra veckan försökte provocera mig till handling och friskhet körde hon på en annan metod idag. Blir helt snurrig av det inkonsekventa bemötandet. Inte för att jag hade velat ha ifrågasättandet igen men ja. Idag hade hon kommit till samma insikt som jag hade gjort redan senast vi sågs, det går inte bra. Alls.

 

Så idag var det oro hon körde på. Att det inte riktigt fungerar, att jag blir sämre. Hur vi ska göra, vad vi ska göra. Att hon inte vill pressa mig till saker som gör att jag mår sämre, blir sämre. Hon föreslog att vi skulle fortsätta, en  vecka i taget och efter vad jag tror hjälper. Vilket jag inte vet. För hon vågar inte stressa.

 

Det enda jag kunde säga som jag tror skulle kunna få mig närmare att följa ordinationen vi satt upp var att slippa vägningen nästa gång. Den är... jag är helt enkelt paniskt jävla livrädd för den. Det gick ju naturligtvis inte. Det visste jag ju innan jag sa det men ja, jag ville poängtera hur jobbig den är och hur mycket den förstör. Hon kunde mycket motvilligt ge erbjudandet om att jag slipper få veta vad vågen visar nästa gång. Fast jag tror inte det är bättre. Hon ser ju fortfarande. Jag vägs fortfarande. Jag hade gärna sluppit matdagbok också men det föreslog jag inte ens. Jag vet ju vad svaret är.

 

Har jag gått ner mer till nästa vecka så kan vi inte fortsätta som det lät på henne. Då får vi avsluta för den här vården passar inte mig. Jag undrar vilken som gör det i så fall. Hon menade att dom inte kan ha patienter som blir sämre och går ner i vikt, det är ju destruktivt. Korrekt. Frågan är bara om det är bättre att jag blir sämre och tappar i vikt ensam hemma?

 

 

Efter det fantastiskt muntra mötet var jag duktig och köpte faktiskt lunch som innehöll det mesta som ska ingå i en måltid. Falafelwrap. Med hoummus, falafel, bulgur och grönsaker. Fy fan. Ångest hej. Jag lyckades enbart för att jag hade dubbelt klätterpass inplanerat. Det första gick inte bra alls. Försökte bouldra och uppvärmningen kändes bra men sedan började ryggen säga ifrån. Det tar i den när man hoppar ner och även om jag försöker klättra så långt ner som möjligt blir det alltid några höga hopp och några fall. Efter femtio minuter var jag färdig, tog en mellanmålspaus och väntade in bror. När han kom gick vi på topprepsklättring och utan fallen och nedhoppen var min kropp betydligt piggare och det gick faktiskt riktigt bra trots att jag bara varit uppe på längre väggar sporadiskt under hösten. Efter två timmar och flera lyckade leder fick jag hjälp att få över kontakter från min gamla telefon till den nya och som tack fick han en tvålkopp (.. ja han ville ha vår gamla).

 

Ryggen mår riktigt dåligt. Känner av både diskbråcket och en fruktansvärd stelhet i muskler. Det är mycket som gör ont. Men det är väl sånt man får stå ut med.

 

 

Vänder sakta på mig. Ser den regngråa verkligheten skymta i springan mellan rulllgardin och vägg. Känner tårarna i hela kroppen. Vaknar sakta till och inser hur lite jag vill lämna det mjuka trygga. Hur lite jag vill leva.

 

Ingenting är kul. Ingenting betyder något. Vakum. Känner inte hunger riktigt. Känner inte aptit på någonting. Varken liv eller mat.

 

Det är ångest överallt, i varje vrå av kroppen. I alla hörn och ändar och skrymslen. Jag försöker dra en skyddande hinna över själen med musik. Att gå ut och andas. Att vakna. Att finnas. Det är som att få blåmärken i själen. Som att bli sönderskuren i känslorna.

 

Dessutom har jag ont i ryggen.

 

Och ska vägas.

Skriver ner vad jag ätit. Skriver ner vad jag tränat. Skriver hur det känns. Jag hatar det fortfarande precis lika mycket som första dagen. Det gör mig fortfarande illa. Jag försöker fortfarande äta så lite jag står ut med för att se så lite som möjligt nedskrivet. För jag orkar inte se.

 

Sjuk, fel, dålig.

 

Jag är rädd. Rädd för vågen, rädd för pasta, rädd för mackor, rädd för ost, rädd för olivolja, rädd för paj, rädd för grädde, rädd för nötter, rädd för socker, rädd för mat. Rädd för kilon, gram och kalorier.

 

Svag som faller.

 

Får behandling och blir sämre vecka efter vecka. Blir räddare. Blir mer begränsad i val av livsmedel. Äter mindre mängder. Misslyckas oftare med att äta dom fem mål vi satt upp. Får mer ångest. Blir tröttare.

 

Misslyckad minst sagt.

 

Det måste bara vara jag som gör fel. Som inte vill tillräckligt. Jag borde veta vad jag vill i livet, vad jag tycker om och vad jag strävar efter. Jag borde bara göra som jag ska. Jag borde slå ångesten i magen så den tappar luften. Istället blir det tvärtom och jag står där ensam och faller. Gång på gång.

 

Inte bra nog.

 

Jag kommer bli ifrågasatt igen när vi ses. Jag har inte ens kommit mig för att köpa dom där finncrispen jag skulle äta till frukost. Jag har inte vågat ta dom i min korg i butiken. Jag tror inte att en enda av mina huvudmål den här veckan ens har varit i närheten av en tallriksmodell. Tiderna har varit helt fel. Jag tror inte jag orkar säga emot en gång till.

 

Jag ger mig.

 

Jag ger upp. Antingen löser det sig eller så dör jag. Jag orkar inte skuldbeläggandet och provokationen.

 

 

 

 

Tungt i kroppen. Igår den sämsta och bästa löprundan för säsongen. Provade mina vinterlöparskor som inte är barfotamodell som jag sprungit i hel våren, sommaren och hitills i höst. Det var helt klart en omställning, andra muskler som jobbar. Fy så ovant det kändes. Förutom det var det tungt. Något så överjävligt tungt. Det var nog den löprunda som varit mest på tvång på väldigt, väldigt länge. Det gjorde den till den sämsta. Den bästa var rent tidsmässigt. För trots att det, framföraltl första tio minutrarna), kändes som jag försökte förflytta blyklumpar iförda roddbåtar så kom jag äntligen äntligen under dom där förbaskade trettioen minutrarna.

 

Maten går åt skogen. Jag blir tröttare, räddare och mer uppgiven för varje dag.

 

 

Annars då? Jo, helgen har varit kanonfin vädermässigt så jag har spenderat den inomhus med undantag av löprundan. Det har nämligen varit steg 1 i sm för handbollskillarna. Dom har spelat fantastiskt bra och värmt tränarhjärtat. Tvåa i gruppen med lika många poäng som gruppvinnaren (som vi slog med uddamålet) men lite sämre målskillnad. Inte illa alls faktiskt. Direkt till steg 3 i december.

 

 

 

 

 

Jag vet inte vad som händer. Eller jo men inte varför eller hur det blev så. Jag beter mig sjukare. Orkar inte kämpa på samma sätt. Eller, kämpandet räcker inte fram. Jag slåss fortfarande varenda dag men målet och orken sänks hela tiden.

 

Jag är rädd. Rädd för att gå ner mig totalt. Rädd för att tappa allt rent fysiskt. Allt jag tränat så mycket för att uppnå. Jag är rädd för att få tillbaka migränen i större omfattning.

 

Varför gör jag då inte bara det jag vet är rätt? Varför agerar jag bara inte som jag borde och ska? Varför bestämmer jag mig inte bara? Varför går jag den här vägen som jag är fullt medveten om leder till ett helvete?

 

Jag är inte bättre. Inte mer.

 

1. Jag har världens bästa illervalp (och dom fyra bästa vuxna illrarna såklart).

2. Solen skiner, det ser jättefint ut ute.

 

3. Kvarg med mosad banan och kakao är den godaste frukosten just nu. Chokladmousse till frukost liksom.

 

4. Det går åt helvete med måltidsordinationen. Jag är livrädd för att visa upp misslyckandet på onsdag.

 

5. Den finaste av vänner är i stan över helgen och jag är sjukt upptagen. Fail.

 

 

Jag har helt tappat kontrollen. Jag är för första gången på länge i svält. Kroppen protesterar, det har varit svårt att sova. Musklerna bara skriker av trötthet. Jag känner igen vartenda symptom. Hur det känns som vakum i huvudet. Hur tankarna går långsammare.

 

Jag har fastnat totalt. Jag är livrädd för all mat utom kvarg, keso, frukt, grönsaker och tonfisk. Ja och te.

 

Det är för mycket nu.

Så sitter jag där.13.35 och jag har precis stått på vågfanskapet.

 

Det gick inte. Att följa mina mattider. Jag fick panik och fegade ur och åt en sen frukost för att slippa äta två gånger innan. Efteråt när jag sitter där skakar jag av ångest. Jag sitter och gör andningsövningar med mig själv. Griper och fingrar på trygghetsflodgrisen. Blundar och försöker samla ihop tankar och känslor som har löpt fullsätndigt amok och kontrollerar mig totalt. Jag gör vad som krävs för att stå ut. För att vara kvar i rummet.

 

Jag säger att jag inte mår så bra. (En underdrift av stora mått).

 

Vi ska planera vad jag ska äta. För jag måste äta mer säger hon. För jag har gått ner i vikt. Det är verkligen inte mycket. Inte med tanke på hur jag ätit. För jag har ätit rent ut sagt uselt. Hon frågar vad jag kan tänka mig att äta till frukost och ger förslag och jag försöker höra och ta in vad hon säger. Det är som att orden försvinner in i mitt huvud och absorberas upp av ångesten, försvinner in bland alla lösryckta meningar och halvtänka tankar som virvlar omkring. Som om ångesten äter upp förslagen och slår ner dom innan jag ens hunnit överväga. Knäckebröd? Haha, aldrig i livet skrattar min hjärna och ångesten drar åt sin snara lite till.

 

Jag säger att jag inte vet. För jag gör inte det. Jag sitter i något som bäst beskrivs som ett fullt vakum. Hur omöjligt det än är. Det är som att sugas in i ångesten och bli tom på allt annat. Jag är inte i stånd att fatta beslut, att göra överväganden för jag når inte fram till mina tankar. Dom är begravda och försvunna under ångesten. Jag är helt ärlig när jag säger att jag inte vet. Det är inte för att slippa undan.

 

Hon tror att det är det. Hon ber mig att försöka närvara, delta och hjälpa till fast jag har ångest. Jag säger att jag försöker. För det gör jag. Jag jobbar med all kraft jag kan uppbåda för att inte springa därifrån, för att inte bryta ihop och hyperventilera. För att stanna kvar någorlunda i verkligheten. För att inte tappa fotfästet. Det kräver precis all min energi. Men jag kan lova att jag försöker.

 

Så kommer det. Igen. Som varenda gång. Ifrågasättandet. Varför är jag där, vad är det jag vill, är jag motiverad? Igen.

 

Det blir kortslutning. Jag känner hur mina ögon blixtrar. Jag vill kasta skorna i väggen och skrika åt henne att hon är dum i huvudet. Istället snör jag i ilska på mig skorna och gör mig beredd att gå. För jag orkar inte mer. Jag klarar inte av det här om jag ska bli ifrågasatt varje gång. Hur ska jag finna ork att tro på något som den som ska guida mig igenom inte tror på? Vad är meningen med den här ständiga provokationen? Är det att jag ska tända till och vilja motbevisa henne? Att jag visst kan. Ska jag bli arg och använda det som grund för att jobba hårdare?

 

Det fungerar inte. Alls. Jag känner mig ännu mer misslyckad. Jag känner mig inte som att jag har något där att göra. Jag känner mig som jag bara tar upp tid. Som att ingen tror på att jag kan. Och jag fastnar i det. Jag kan inte, är värdelös. Jag reagerar väldigt dåligt på att bli provocerad på det här viset. Jag tappar gnistan istället för att tända till. Jag behöver någon som tror på mig. Inte någon som konstan ifrågasätter.

 

Jag är ju där. Helt frivilligt. Jag för matdagbok. Jag jobbar allt jag har för att äta regelbundet. Jag sitter kvar i rummet fast jag mår så dåligt att jag måste gå in i mig själv för att hantera mig. Jag går emot och äter måltider trots att jag gråter och skriker innan och får vidrig ångest efteråt.

 

Jag går aldrig ut ur rummet. Jag blir sittande där med tårarna tryckande och en stor klump i bröstet.

 

Jag vet inte om jag vill gå tillbaka. Hon har nog rätt.