uppfortsomfan

Men alltså.

 

Min värld är inte större än så här.

 

För det jag funderar mest över just nu är hur tusan jag ska hantera att min vägning imorgon hamnar efter vad som borde vara lunchtid när jag hitills haft varenda vägning före.

 

Alltså, jag vet ju hur jag ska göra.

 

Det jag inte kan begripa är hur jag ska orka hantera det.

 

 

För att liva upp stämningen så tänker vi på något annat en stund och tittar på lite bilder från mobilen.

 

 

 

 

Dagen börjar med att min världsordning sätt ur spel. Jag bokade nämligen fel tvättid sist. Jag tvättar (om inget stort kommer ivägen) på måndagar klockan nio. Den tiden är mer eller midnre alltid ledig och passar mig fint för då har jag resten av dagen ledig. Sist när jag bokade råkade jag sätta min plutt på sju-nio itsället för nio-tolv. Kom ner i tvättstugan vid nio och upptäckte misstaget och blev alldeles... förvirrad och fick helt plötsligt jätteproblem i min lilla hjärna. Hur skulle jag nu lägga upp dagen för att hinna med det jag tänkt göra (observera att det jag ska göra är tvätta, klättra, äta)? Stackars stackars min inrutade förmodade aspergerhjärna. Slagsida i planeringen är inte lätt att hantera.

 

Något positivt att rapportera? Tja, vår nya iller är snabblärd. Första dygnet var han manisk fotnaggare, inte så att han hugger och ska döda fötter men han var intensiv, ett bett och så fy och släpp och på igen. Igår räckte det med att säga nej en gång och sedan berömma noga när han släppte och så var han färdig med det. Alltså positivt förstärkning är det bästa ever när det kommer till uppfostran. Varje gång han varit runt mina fötter utan att bita har jag berömt honom och många gånger har han också fått sig en slick godis. Han är ju inte helt hundra färdig men han har inte ens bott här i en vecka och det är en enorm förbättring. Helt utan att jag ägnat mig åt bestraffning mer än att säga nej eller apapap eller vad det nu blir när han tagit tag. När vi skaffade vår första iller förespråkades fortfarande, av dom allra flesta, nackskinnsgrepp som uppfostran. Alltså, när illern gör fel (företrädesvis biter) skulle man grabba tag i nackskinnet och hänga dom där och vänta på en gäspning som skulle betyda att dom ger sig. Jag har provat det, som nybörjare är det ju lite naturligt att lyssna på dom erfarna gamla uvarna. Stackars Belsebub är allt jag har att säga om den metoden. Och stackars mina händer och fötter. Dom flesta illrar (eller andra djur eller människor) reagerar rätt dåligt på bestraffningar. Vet inte hur många gånger jag sett folk som försökt uppfostra en illervalp med nackskinnsgrepp efter ett bett som inte är mer än ett busnagg och så fort dom släpper ner illern kastar den sig på och tar en ny tugga och då blir det ny hängtur i nackskinnet och så släpps illern ner efter den där gäspningen och så börjar det om. Jag skojar inte när jag säger att en av mina dåvarande illervänner höll på så i en halvtimme med Bels. Dom blir ju såklart uppvarvade och mindre vänligt inställda av en sådan behandling och det som från början kanske inte är mer än ett busbett slutar i att dom faktiskt tar i på riktigt för dom är förbannade. Jag kan inte klandra dom, jag hade förmodligen reagerat likadant.

 

Hur som helst. Belsebub var den första och sista illern vi försökte uppfostra så. När vi upplevt det en gång med en iller blev det rätt naturligt att ifrågasätta metoden och ungefär samtidigt började andra göra det. Numera rekomenderas positiv förstärkning av alla med vett innanför pannbenet och vi har använt det på fem illrar och samtliga har blivit bitfria och trevliga betydligt snabbare än Bels. Effektiviteten är väl egentligen inte det viktigaste även om det är skönt. Det viktigaste är ju att man har djur som väljer att bete sig bra för det är ett bra alternativ, för att dom får beröm, godis eller lek när dom gör så. Inte för att dom är rädda för att göra fel.

 

Dessutom, på tal om positiva saker som händer med Pim så fick jag stoppa tandborsten i munnen på honom igår. Jag borstar tänderna på illrarna för att försöka undvika tanköttsproblem. Tandstenen håller dom själva i schack genom att äta rått kött och ben men tandköttet behöver lite hjälp på traven. Och lillskrot godkände behandlingen redan på först försöket. Förvisso med godis istället för tandkräm men bara att få tillåtelse att stryka den över tänderna är stort när det gäller en knappt fem månader gammal iller som aldrig provat det tidigare.

 

 

Nej men om man skulle vakna och önska att man inte gjort det. Igen. Jag är ås less på ångest. Less på att vara tjock och less på att inte kunna äta hur som helst utan att bli förföljd av tankar och dessutom gå upp. Anhörigsamtalet resulterade i att vågen försvann. Jag vet att det är något som ska ge ett positivt resultat i slutändan men just nu har det samma effekt som matdagboken och vägningen på capio. Jag äter mindre. För att jag är så övertygad om att jag går upp och inte kan motbevisa det på något sätt. Så sjuk är jag. Och nu vill jag inte mer. Hela jag gör ont av ångest. Jag ska städa men vill bara försvinna från jordens yta. Raderas bort.

 

 

Jag går och avlider långsamt i ett hörn nu.

 

Jag vill inte ens äta. Går runt och önskar att träningen inte betydde något för då skulle jag inte behöva äta.

 

 

Ja alltså. Jag vill inte leva såhär. Jag går bara ner mig. Jag förstår att tankarna är fel. Jag är bara för less nu.

Jodå, klockan stod på sju och jag gick upp och sprang. Jag tror jag slagit i huvudet någon gång när jag inte märkt det. Jag som under hela högstadiet och gymnasiet avskydde att springa tyckte att det var skönt. Det var härligt att vara ute tidigt i morgonkylan och jogga. Jag var alltså den där äckliga hurtbullen som folk tittar på genom bussfönstret och avskyr litegrann. Eller är avundsjuka på beroende på hur dom tittande är lagda.

 

Sedan åt jag frukost, duschade och packade ihop lite saker innan jag begav mig ut för att påbörja resan. En mindre evighet av bussar och förorter och pendeltåg senare anlände jag till arlanda. Som den miljöbov jag känner mig som (det här är tredje flygningen t o r sedan juli och det blir en till i oktober) skulle jag ju då ta flyget. Närmare bestämt till Bergen. Förutom att den delen av norge är brutalt vacker, sådär så jag tappar andan och vill flytta bums, så bor också en illeruppfödare där. En med tillräckligt bra linjer för att jag ska vara intresserad och eftersom vi känner varandra sedan tidigare och hon tycker jag är en vettig ägare också så blev det som så att jag fick erbjudande om att köpa en hanvalp som var över från årets kull till reducerat pris. Jag har ju letat runt lite efter sällskap till Zombie som är hyperaktiv deluxe och det går ut över dom andra här hemma. Han blir rastlös och går runt och söker uppmärksamhet från damerna som inte alls uppskattar det utan mest blir störda. Inte lätt att vara i sina bästa år och energifull när dom andra är pensionärer hela bunten.

 

Hur som helst, denna valp lockade mig så förra veckan bokade jag biljett och igår var jag där över dagen för att hämta upp honom. Det blev ett par trevliga timmar med uppfödaren som bjöd på grönsakslasagne och norska plommon (och godis, ja jag hade ångest utav bara helvete men överlevde hela dagen på något vis).

 

Illrar är fantastiska djur faktiskt. Jag kom dit, han har aldrig träffat mig tidigare. Jag tog med honom i en transportbur ensam efter att han levt med andra illrar och framförallt sin bror i hela sitt liv, vi flög med allt vad det innebär i ljud och tryckförändringar och märkligheter. Sedan kom vi hem, jag släppte ut honom och han var precis som när vi satte in honom i buren. Han fick vara ensam i köket under natten och han sov, åt massor och gick på lådan helt prickfritt. Som om inget hänt.

 

Imorse var det dags för ihopsättning. Det kan gå åt helskotta och gör det ofta första gången man sätter ihop nya illrar med varandra. Illrar är egentligen inte flockdjur. Vi har ju dessutom ett gäng äldre illrar, två sexåringar och en femåring, och då en ganska aktiv och stor hane. Kändes inte optimalt och jag förväntade mig fjärde världskriget (det tredje utbröt när vi skulle få in Zombie i gruppen för två år sedan). Det kom inte. Nykomligne och Zombie har sedan imorse varit på varandra kanske fyra gånger och alla gånger själva avslutat och gått åt varsitt håll nästan innan det hunnit börja. Dom andra tre har knappt reagerat på att det kommit in en till. Inte ett ljud från något håll. Vi vågade till och med lämna dom ensamma och oövervakade efter bara två timmar ihop eftersom det var så lugnt. Positiv överraskning med andra ord. Förutom det så är han hitills duktig på att gå på lådan, han äter som en utsvulten varg och har inte riktigt lärt sig att det inte är okej att tugga på tvåbeningars fötter. Men det kommer. Dessutom är han söt som den finaste biten mörk choklad.

 

Namnet är ännu inte helt klart, i stamtavlan heter han Mayflowers Deviant Manchineel. Vi lutar åt Pim.

 

Att äta wok. Att äta nästan två portioner för att sedan vilja försvinna ner i ett hål och aldrig mer komma upp. För att sedan vilja släpas över grovkornigt sandpapper för att känna annat än smärtan på insidan. För att sedan ge sig ut på en halvspringande promenad i kvällskylan med ångesten flåsande i nacken. För att sedan inte hitta kraften att ta tag i sig själv och äta kvällsmål.

 

Jag tror inte riktigt jag behärskar konsten att äta middag.

 

 

Imorgon står klockan på sju. För att hinna springa innan jag ska iväg på äventyr hela dagen. Jag är störd.

 

 

Jag är fragil.

 

Rasvarning.

 

Att vara duktig patient och försöka att inte väga sig hemma ger minskat matintag och ökat antal självskador. kompensation och byte av destruktivt beteende.

 

Jag får ångest av sådant jag åt någorlunda smärtfritt tidigare.

 

Jag börjar dagarna med att vara gråtfärdig. Fast jag inte ens vet varför.

 

Sitter och glor rakt fram och fattar inte tag i livet och lever det.

 

Bara glor.

 

Försöker sitta ihop ett tag till.

Ska jag ens gå in här och kladda ner den offentliga världen med ännu mer av min skit? Sprida mina negativa tankar med dyngspridare omkring mig? Så funderar jag.

 

Seadn inser jag att jag inte har någon annanstans att göra av allt.

 

Inser att min ångest är min att bära och jag orkar inte bära, kan inte packa den tillräckligt bra. Den petar mig i ryggen och rymmer ur väskan. Jag bubblar över av ångesten. Jag gör faktiskt precis allt jag kan för att inte skada mig konstant. Min motivation är att jag vill kunna träna och jag orkar inte svettas ihjäl i långärmat och långbyxor. Att visa ärren gör jag normalt när jag tränar. Men inte nya färska sår. Det är för mycket. Det är mitt ansvar som psykidiot att skona andra från den biten.

 

Snart är det kallt i klätterhallen och jag kommer frivilligt att dra på mig både fleecetröja och mössa.

 

Jag är livrädd för jag är helt säker på att jag bara går upp i vikt. Jag förmår mig inte att äta kvarg till frukostfrukten varje dag ens längre. För den där förbaskade vägningen på mottagningen. För att jag inte ska väga mig hemma. För att inte skada mig. Jag är så bittert jävla förbannad på min kropp. Jag bara känner hur jag kommer hata mig när jag väger mig på torsdag på capio och har gått upp. Hur ska jag orka igenom ett anhörigsamtal efter det? Efter chips och choklad. Jag orkar ju inte ens sådana i vanliga fall. Det är är första gången sedan jag låg inne på psyk för sju år sedan som jag ens går med på att ha med Jonathan.

 

Mitt liv kan gärna få gå och hoppa från en bro.

 

Fredagmorgon klockan nollnionoll ringer väckarklockan. Jag är trött, jag är faktiskt jättetrött. En kaostorsdagkväll slutade på akuten med nya stygn. En av dom finaste sköterskorna. Hon som varit med mig dom senaste sju åren underer mina turer där. Så, jag är trött, klockan är fem över nio och jag jobbar på att få upp ögonen och inse varför jag ställt klockan. Det är för att hinna med att lämna blodprov innan klockan blir tio. På grund av dygnsvariationen står det på remissen. Upp och borsta tänder, på med kläder och ut på cykeln. Vevar på, det känns i låren när man är trött och nyuppstigen.

 

På lab träffar jag en duktig stickare, dom brukar vara det när dom är bio.med.analytiker. Jag lägger fram remissen och berättar att jag redan tagit proverna en gång men att min något förvirrade sjuttiotreåriga läkare skickat ut allt en gång och till och att jag inte ens orkar försöka fråga honom om han gjort det avsiktligt eller om han helt enkelt glömt att han redan gjort det och inte är kapabel att kolla igenom min journal för att se att han fått svaren. Hon ojar sig och svär över sjukvården. När jag berättar att proverna ska tas som en del i en utredning jag väntat på i två år bara skakar hon bara på huvudet. Så pratar vi politik och skattelättnader som enbart gynnar folk som redan har pengar och hur hon egentligen ska gå i pension nästa år men inte kan för hennes pension skulle nätt och jämnt täcka hennes hyra. Hon har en treårig högskoleutbildning och fyrtio års heltidstjänst bakom sig. Nu bor hon ensam och har inte råd att gå i pension. Hon funderar på att flytta tillbaka till Polen som hon lämnade som nittonåring. Inte för att politikerna är mycket vettigare men för att det inte går ut lika mycket över låginkomstagarna. Hon säger att hon kan leva ett betydligt bättre liv där som pensionär. Så ser det ut och jag håller med henne om att det är vansinne. I ett välfärdsland som det här ska det inte behöva bli så.

 

Färdigtappad och tillbaka på cykeln hem igen känner jag hunger. Jag orkar inte ens ha ångest. Jag är för trött och klockan är ändå tio så det är dags för frukost för ett tag sedan. Kommer hem, tömmer toalådor med en busig Alinda som försöker hugga tag i plastpåsen. Kokar tevatten och busar iller med ena foten. Multitasking.
Äter frukost framför datorn, en burk kvarg med en banan och en nektarin på. Den stora koppen med te till. Den som rymmer närmare en liter. Blir sittande, läser bloggar och lyssnar ett par varv på den nya skivan. Winnerbäck.

 

Två timmar senare är jag redo för en löprunda. Trots att solen skiner och det är lagom varmt tar det ett tag innan jag har övertygat mig om att det blir bra att ge sig ut. Det blir en övervägande tung runda. Stundtals känns det som krypfart på det hela och benen tycks väga som två betongklumpar. Efter trettiofem minuter när jag nästan är hemma igen släpper det. När jag tittar på sluttiden och tänker hur långt jag sprungit inser jag att det inte är särskilt mycket långsammare än mitt normaltempo. Det kändes bara tungt. Så är det ibland och aldrig är jag så nöjd över att ha genomfört det hela som när det känns sådär. Som en seger att jag tagit mig runt och inte bara gett upp när det tar emot. Jag är annars mycket för sånt. Att ge upp om det inte blir exakt som jag vill eller förväntar mig.

 

Hemma igen är jag svettig och varm och det är dags för lunch enligt klockan. Jag är inte våldsamt hungrig men vet att jag måste. Tonfisk med senap och persilja, massor av majs och så en stor tallrik med goda grönsaker, selleri, äpple, morot, paprika och tomat. Jag sätter mig i sängen med datorn. På med musiken igen. Om och om igen. Tar det ganska lugnt. När maten är uppäten är det dags för dusch. Tvättar håret och försöker komma ihåg när det gjordes senast. Det går inte så bra. Känns som länge sedan när man drar händerna igenom det i alla fall.

 

Hör av mig till Jonathan och frågar när vi ska ses. Han har inte tagit bilen halvvägs som han brukar och jag får panik av tanken på att åka kommunalt hela vägen fram och tillbaka så han lovar att komma hem direkt efter jobbet och hämta mig och bilen. Jag lugnar mig. Får ett ryck och bestämmer mig för att göra något av svartkålen som bara kommer bli liggande annars. Pesto låter gott. Hackar och förväller svartkål. Mixar med olja och rostade solrosfrön och en ansenlig mängd vitlök. Det smakar gott, det lilla jag smakar, får ju inte äta mellan målen. Så ringer han och är plötsligt nära. Jag får bråttom och blir stressad och det flyger pestorester runt mig när jag skyndar mig att få ner det i burkar och få in allt smutsigt i diskamskinen. Får ont i magen av stressen.

 

Får med mig hans mellanmål och sjukvårdsväskan och så skivan och hastar iväg för att möta upp honom vid bilen. Glömmer mitt mellanmål, får vända igen och hämta äpplet. Det visar sig att vi inte hade så bråttom. Han hinner till och med hämta ut ett paket med skor han beställt. Jag försöker få ner stressnivån och äter mitt mellanmålsäpple. Svenska äpplen är inte dumt alls. Jag äter minst ett om dagen nu. Helst fler.

 

Träning med handbollspojkarna. Dom är inte jättemånga och vi är bara tre av fem tränare och jag hittar lite ork och engegerar mig mer än sist. Visar, pratar och korrigerar och berömmer. Efteråt är jag helt slut. Det är som att någon kört en bulldozer över min hjärna.

 

Jag behöver titta på skor. Jag har fått vansinniga skavsår av dom som passar bäst nu under hösten och behöver något att variera med. Funderar på om det kanske går att hitta några mer vanliga skor. Som inte är träningsskor eller ute och lufsa i skogenvarianten. Något som gör att jag inte känner mig som ett mufflonfår i en kanot när jag går på stan. Jag provar faktiskt ett par fodrade converse. Dom är helt okej. Fin färg, en vinröd variant. Fast det slutar som det alltid gör. Jag hittar ett par praktiska skor som faktiskt är gjorda för fötter. Folk som tycker att converse är sköna, på riktigt, har nog inte provat ett par välsittande joggingskor eller vandringskängor. Eller så har dom extrema plattfötter med märkligt formade tår. Jag köper ett par trailrunningskor med goretex. Det är så jag funkar. Det är ju praktiskt. Jag gillar inte att bli blöt om fötterna och så kan jag använda dom när jag springer i snöslask. Dessutom känns det som att någon konstruerat dom med mina fötter som mall.

 

Vi handlar mat. Grönsaker. Och så chips och godis. För Jonathan är sugen på chips. Och jag kanske är sugen på godis. Vi kommer hem. Jag har inte ätit middag och klockan är nio. Jag äter kvarg med banan och vindruvor. Räknar vindruvorna när jag skär upp dom. För jag skriver matdagbok. Dricker en stor kopp te till. Under tiden härjar den lätt överenergiska herr Zombie runt och vill gå ut. Skuttar och kraffsar och springer runt. Står vid dörren och tittar hoppfullt upp mot handtaget som om det skulle öppna sig alldeles magiskt så han fick gå ut. Jag sväljer ner det sista av mitt te och klär på mig. Dom nya skorna invigs. Jag och Zombie promenerar med rätt god fart i en halvtimme, sedan röjer han en stund hemma innan han kommer till ro och slocknar.

 

Jag kokar mera te. Delar upp godispåsen i två skålar. Sedan tar jag både godisskålen, tekoppen och chipspåsen och placerar mig framför datorn igen. Äter upp godiset. Runt hundra gram. Äter en del chips. Kanske femtio gram. Dricker upp tet. Får brutal ångest. Av typen dunka huvudet i väggen och skär mig sönder och samman vad fan pysslar jag med. Jag åt för att det smakade bra och jag var sugen men det spelar ingen roll. Inte heller spelar det någon roll att jag gjort det massa gånger förut. Jag mår ändå som en manglad sjöstärna impregnerad i kobajs.

 

Försöker sitta still, vänta. Det går inte. Jag får med mig Jonathan ut och vi går i fyrtiofem minuter. Skorna är fortfarande sköna, ångesten är fortfarande hög. Jag orkar inte gå och lägga mig för jag orkar inte slappna av och känna för jag orkar inte må som jag gör. Så jag sitter här.

I onsdags kom den äntligen. Nu snurrar den runt, runt om och om igen. (Ja vi äger en cdspelare och jag köper då och då cdskivor).

"Vi åkte aldrig ut till havet

men en gång satt vi fast i ett dike

Du vet när hjulen inte greppar

och alla andra kör förbi"

 

"Du är cancern i valfritt organ"

"Du är tjugo sidor text i en försäkring"

 

"Jag tänker på han jag tror hette Markus

Han som hade en V8 i bröstet

Jag minns när nån sa

Nu får du skylla dig själv nu blir det 7-9

Han sa den klassen är mongo

Sen såg vi nått försvinna i Markus

Men vi andra hade ingen plats för nån som låter

Markus bara grät och grät

och vi blev vilka som helst"

 

"Jag har aldrig drömt om diamanter

Jag har aldrig drömt om guld

Jag har drömt för att få vila en stund

från ärenden och skuld"

 

Och när Thåström kommer in. Och musiken. Jag begraver mig och bygger trygghetsvaddering runt mig med tonerna och orden.

Hjärnan står inte still. Det kryper i kroppen. Varje andetag känns som att falla en bit, sådär så det pirrar i magen fast inte positivt och mer i bröstet. Blicken flackar mer än vanligt och jag gräver in naglarna i armen. Försöker andas lugnt. Ångesten hotar att rämna mig mitt itu och rinna ut som glödande fräsande lava.

 

Flodgris hårt i ena handen.

 

Framför mig sitter hon och ställer frågor. Ser inte att jag är på väg att falla samman och jag kan inte förmå mig att säga hur illa det är.

 

Jag ska berätta vad jag vill och tycker om. För det ska ta plats i mitt liv. Mer plats. Jag vill ju inget. Mer än att vilja. Jag uppskattar ju inget. Inte sådär så det känns riktigt. En del stunder men inte så att det överlag är saker jag har gjort tidigare som borde ta mer utrymme. Jag har aldrig gjort mer än träna, gå i skolan och ta mig från punkt a till punkt b. Läste en och annan bok.

 

Livslust. Säljs det på burk?

Ibland har jag såpass tråkigt att jag läser bloggar jag i vanliga fall inte sätter min fot på. Blondinbellas är en av dom. Igår var en sådan dag och det här inlägget var vad snubblade över. Där listas några poster med utgifter som man ska se över för att kunna spara pengar. Det är som följer:

 

Snusar eller röker (ett paket om dagen), ca 1500 kronor per månad.

Caffe Latte (en kopp per dagen), ca 900 kronor per månad.

Läsk/mineralvatten/juice (en per dag), ca 600 per månad.

Godis (30 kronor per dag), ca 900 per månad.

Tuggumi/halstabletter, ca 100 konor per månad.

Lunch ute (5 dagar i veckan à 100 kronor), ca 2000 kronor per månad.

Hämtmat (en gågn i veckan à 100 kronor), ca 400 kronor per månad.

Tidningar (3 stycken per månad), ca 100 kronor.

Alkohol (ett glas vin och en drink per vecka), ca 900 kronor per månad.

Taxi (4 resor per månad à 200 kronor), ca 800 kronor per månad.

Buss/tunnelbana/tåg istället för att gå eller cykla, ca 800 kronor per månad.

Impulsköp av "billiga" klädesplagg eller skönhetsprodukter, ca 600 per månad.

 

Om man uppfyller alla dom posterna så gör man av med 10 000 i månaden. Jag har inte ens en inkomst på 10 000 per månad. Ganska faschinerande vilka olika världar vi lever i. För att inte tala om posten med buss och tunnelbana... om jag skulle cykla eller gå överallt skulle jag behöva ägna praktiskt taget hela dagarna åt att förflytta mig. Det finns nämligen något som heter förort (eller landsbygg i andra delar av landet) där alternativen är kollektivtrafik eller bil. Det är inte rimligt att cykla fem mil i snöslask för att spara pengar. Fast det är klart, är man lyckligt lottad och har möjlighet att köpa sig en lägenhet bredvid sin arbetsplats så är det ju onödigt att åka buss.

 

Jag förstår vad poängen är, att se över små dagliga utgifter som man kanske inte tänker på och därmed inte riktigt ser var alla pengar försvinner. Men det är ju definitivt riktat till människor som har en hel del pengar.

 

Jag röker inte, snusar inte, dricker inte alkohol, köper definitivt inte kaffe på stan varje dag (möjligen te någon enstaka gång per månad), jag köper inte godis dagligen och inte heller juice. Jag äter lunch ute kanske en gång per månad och hämtmat en gång varannan månad. Tidningar unnar jag mig kanske en i halvåret. Jag åker taxi en eller två gånger per månad kanske. Till eller från akuten... Jag impulsköper inte kläder och skönhetsprodukter varje månad. Definitivt inte skönhetsprodukter. Tuggumi och halstabletter för 100 kronor per månad låter otroligt mycket. Jag köper högst ett paket tuggumi i månaden och det kostar i runda slängar 15 kronor.

 

Jag tror inte jag kommer köpa boken om vi säger så. Jag har helt enkelt för lite pengar för att ha den här typen av lyxproblem.

Det är aldrig en bra dag när jag måste sätta på stödmusiken för att orka andas redan vid frukost.
Jag gör ändå allt det där man ska. Jag klär på mig ändå. Jag går till tvättsugan och jag viker till och med tvätten. Jag tar cykeln till tunnelbanan, träffar min bror och får ett ärende gjort. Jag klättrar. jag åker hem, tar cykeln från tunnelbanan och packar upp min väska. Jag går och handlar. Jag äter, fem gånger precis som jag ska. Jag sorterar lite bilder. Jag tittar på det enda tvprogrammet jag följer och dricker stora mängder te.

Jag skadar mig inte. Jag hetsgår inte en mil. Jag gråter inte.

Jag går emot. Jag gör som jag ska. Det sägs att det blir lättare och lättare för varje gång. Jag upplever det inte så. Jag tycker det är lika vidrigt nu. Jag har lika mycket ångest som för sju år sedan när jag sjukskrevs för första gången och spenderade två månader inlåst med tvångsvård. Jag har ännu mindre livslust. Fast jag varenda dag gör saker jag egentligen inte orkar. Saker som ger mig ångest.

Varför blir det inte lättare? Vad gör jag för fel?

Imorgon har jag tillåtelse att väga mig. Jag vågar inte ens se vad den visar. Jag orkar inte hantera.

 

Jag är inte särskilt bra på att hantera. Jag vill mest bara försvinna.

 

Hela hjärnan jagas sönder av träna mer, ät mindre. Värdelös, misslyckad. Kommer aldrig bli frisk, aldrig vilja något. Det är bara kvävande mörker åt alla håll.

 

Varför har jag inte modet att tacka för mig och lämna in?

 

 

 

Kaos, panik, ångest rätt igenom precis hela dagen och tårar som bara nästan blir den där expolosionen som ligger och trycker men inte kommer hela vägen fram utan blir till några få våta spår. Andetagen är som is och eld och tusen nålar. Flera gånger har jag bara stannat upp i det jag gjort och blundat och koncentrerat mig för att få in luften ordentligt och inte falla ihop skrikande på marken.

 

Många gånger är jag så osäker på om jag verkligen är sjuk.

 

Idag är jag inte det. Jag mår så förbannat dåligt. Jag vet inte längre var jag ska hitta ork att ta mig vidare. Jag är arg på mig för att jag inte bara rycker upp mig. För att jag inte kommit längre. För att jag inte vill mer. För att jag inte skuttar runt och vill. För det ska man. Man ska vara positiv. Jag är så jäkla dålig på det.

 

Jag gråter över att jag ätit två rader choklad och popcorn under kvällen. Fast jag ätit ett mål för lite och lunchen var en proteinbar. Jag har svårt att andas för jag känner mig så vidrig. jag har svårt att andas för att jag existerar och jag önskar så intensivt att jag var bättre. På allt.

 

Det känns som behandlingen kommer knäcka mig och att inte gå igenom det kommer ha sönder mig precis lika mycket. Allt gör verkligen ont. Att äta, att inte äta. Skriva ner maten. Vägas.

 

Gjorde snabbt ednos och madrs idag (skattningsskalor) och kunde knappt läsa vad som stod för ångesten fick min koncentration att helt försvinna. Jag kunde inte se vad det stod, eller, inte få ihop det till ett sammanhang. Dessutom har det här med att skriva ned vad jag äter och visa för någon fått mig att dra ner på maten. Jag mår verkligen dåligt av att behöva visa upp allt jag stoppar i mig. Jag går faktiskt till och med ner lite i vikt. Det bemöts med måttlig glädje om man säger så. Och jag orkar inte ens känna mig orolig över det. Jag borde nog. Blir det för mycket åker jag ju på näringsdrycker och annan skit jag inte orkar med. Men det är lugnt. Jag åt just choklad. Och orkar inte med mig själv för jag får sådan ångest.

 

Sitter och sträcklyssnar på samma låt på repeat, för att få mig att fortsatt orka andas. Finnas, tänka. Stå ut.

 

Hemma igen. Norge var fint. Kan man annat än älska ett land med så sanslöst fina ord?

 

Chips - Potetegull

Fjäril - Sommerfugl

 

Eller när min vän säger att hon ser fram mot något. För då gleder hon seg. Det låter ju hundra gånger finare än att se fram mot. Det låter positivare.

 

Jag har gått på illerpromenader (Meja har gått sin första tur som är mer än tre meter varav hälften baklänges, hon är sex år), sprungit i skogen och stött på högstadieelever på idrottslektion. Hittat choklad med bästa namnet. Stratos Spragleknas.

 

Sedan har jag ätit. Haft ångest i överflöd och mest velat upphöra att existera. Sådana gånger är det bra att den man är hos vet hur det känns. Inte för att ångesten är mindre men det blir inga konstiga blickar eller frågor. Det bara är så just då och det är okej. Jag har hamnat på vågen för ofta. Har sprungit lite mer än jag kanske skulle ha gjort om det bara var för skojs skull. Men jag överlevde.

 

Nu ska jag försöka att inte bryta ihop totalt i efterdyningarna av resan. Och dricka mitt goda te.

 

 

Det har varit en varm helg i början av september. Jag har hjälpt min bror att flytta. Bära kartonger och flänga runt på ikea och plocka på sig varenda sak i kökshörnan. Fick med mig lite rätt ospännande saker själv. Som en ny kycklingsax, väldigt användbart när man har djur som käkar kött. Fyllde på lite av porslinet som jag vill ha men inte har råd att köpa allt på en gång. Typ så häftigt. Hade en lördag när kollektivtrafiken gick emot mig hela dagen. Började morgonen med att missa bussen som gick för tidigt med sisådär tio meter. 22 minuter till nästa och jag skulle möta broder en viss tid. Fick springa tillbaka hem för att hämta cykeln och cykla till tunnelbanan istället. När jag väl kom dit stod det femton minuter på skylten så jag gick ut på torget för att ringa och säga att jag blev sen. När jag kom in igen så hade det dykt upp en oannonserad tunnelbana som jag självklart missade eftersom jag inte hann ner til perrongen. När jag sedan skulle hem på kvällen var det 34 minuter till bussen (som går på halvtimmestrafik då) och för att toppa det var den fem minuter sen. Eftersom jag hade en stor ikeakasse medgrejer kunde jag inte cykla hem cykeln utan skulle tillbaka för att hämta den men då gav jag upp alla försök att åka buss och drog på mig löparkläderna och passade på att ta en springtur dit istället. Kändes finfint att faktiskt använda löpningen som förflyttningssätt och inte bara springa i cirkel. Att ha ett mål liksom.

 

Det har varit en väldigt tuff helg annars. Varit ensam hemma eftersom Jonathan varit iväg på träningsläger och så har jag ätit en del med min mamma och kära bror och det har blivit lite jobbiga saker.

 

Nu väntar norge i fyra dagar med två långa tågresor för mig och illrarna. Spännande att se hur detgår för Zombie, han har bara åkt tåg en gång tidigare och det var två år sedan...

Fan ta livet.

 

Trött. Så förbannat trött. Det blir väl så när man inte sover. När man har så mycket att göra, hinna, tänka på. Idag vaknade jag efter fem och en halv timmes sömn. Släpade mig upp. Åt frukost, packade ryggsäcken och åkte till sollentuna. I god tid eftersom dom hotat med förseningar. Allt gick prickfritt vilket innnebar att jag var framme fyrtio minuter för tidigt och spenderade en halvtimme liggande på en bänk i solen. Kändes lite bortkastat, den halvtimmen hade suttit fint att ha på kudden istället men det kunde ju hällregnet antar jag. Varit värre.

 

Efter fyrtiofem ångestfyllda minuter med behandlare packade jag ihop mig och tog pendeln till solna för att se att bussarna antingen inte gick alls eller gick när det passade vilket inte verkade vara just då så jag promenerade ner till centrum för att inhandla lunch på hemköp. Fick såklart ångest och valde lättäten mat. Men mat, i rätt tid. Sedan gick jag till klätterhallen, värmde upp lite på väggarna innan jag körde ett styrkepass. in i duschen och så iväg åt nästa håll. Promenad till st eriksplan för att inte behöva försöka ta reda på om och i så fall när bussarna gick.

 

Samtal på psyk och sedan hem. Dödstrött, helt slut på all form av ork.

 

Så är det nu. Jag flänger och far och åker och promenerar och samtalar och kämpar och äter och skriver och tränar. Och har ångest och sömnbrist.

 

Dagens bästa stund var när jag kom hem och drack te på balkongen med sällskap av en bok. Jag är glad att jag förhandlade mig till att få dricka te mellan måltiderna. Hur skulle jag annars överleva.

Ja vad gör jag åt det? Inte är jag ute. Jävla idiot. Jag borde ha packat en ryggsäck bara gått. Jag har ju allt jag behöver hemma. Nej idag kanske jag inte riktigt hade tid. Jag klippte mig och var på capio (vägning, fan vad jag hatar det) och så klättrade jag. Fast att inte kunna klämma ur mer av utomhuset än en halvtimmes promenad mellan solna och st eriksplan är för jävla dåligt.

 

En av mina egenheter är att jag gärna repeterar saker jag gillar. Som att läsa samma bok. Om och om igen. Skojar inte när jag säger att jag har böcker jag läst över tio gånger, ibland börjar jag om från början när jag nått slutet. På en gång, bara runt. Just nu är det låtrepetition på hög nivå. Utkast till ett brev snurrar runt, runt.

 

"...och jag skiter i att svara när det ringer, det är ett långsamt sätt att bli ensam..."

 

Jag är inte mycket för idoldyrkan. Jag har aldrig förstått det här med att vråla och svimma och vara galen för att man sett en person. Jag ser att det är en vanlig människa. Någon som har fel och brister som alla andra. Någon som gör något bra, absolut, men det är en person som du eller jag. Lars Winnerbäck är väl så nära en idol för mig som jag kommer. Jag älskar musiken. Ändå gjorde jag valet att inte gå fram och prata eller be om en autograf när jag för ett par år sedan var på premiären av filmen om honom. Han närvarande nämligen. Det är inte en särskilt stor grej för mig helt enkelt. Förutom det då att det kändes märkligt att se folk flockas runt honom efter att det i filmen nämnts att han periodvis haft det väldigt jobbigt med uppmärksamheten, att synas.
Jag är bara inte en sådan som blir starstruck direkt. Jag jobbade i pressinfon ett år när det var handbolls-em för damer här. Jag träffade med andra ord praktiskt taget alla kända sportjournalister i sverige och mina reflektioner var typ "vad kort han är".

 

Efter denna utsvävning utan mål, bilder:

 

Jag ska ju äta regelbundet. Fem gånger om dagen och inte mer än fyra timmar mellan och under vissa tidsspann. Det har inte gått så bra under helgen. Alls. Inte för att jag inte velat. Velat försöka. Mest för att jag varit så ur balans med tider och ångest och skit. Det är inte så värst bra. Jag bara... äsch det finns inte ens någon förklaring egentligen. Jag är bara inte så bra på det där.

 

 

Hittade lite gamla bilder när jag stoppade i sladden till en gammal extern hårddisk i den nya (ja typ, för mig alltså) datorn.

Jag vill skriva:

-Det går bra nu, luften känns lätt att andas.

-Jag ler och lever.

-Det finns så mycket energi i mig och så mycket jag vill.

-Om mina drömmar, stora som små.

-Att jag njuter av hösten och ser fram mot halsdukar och stora koppar te.

-Jag vill berätta att allt kan bli bättre.

-Om hur vacker naturen är när den är i förändring.

 

 

Istället försöker jag andas. Försöker få luften hela vägen ner. Jag gråter inte. Jag gör så sällan det. Men det gör ont. Överallt. Istället är jag dödstrött efter ytterliggare en natt på akuten (guldkornsläkare) och energinivån stiger aldrig över den lägstanivå som krävs för att göra det mest basala och kämpa mig igenom träning.

 

Jag känner mig vidrig som överhuvudtaget äter. Behandlingen fullständigt sänker mig. Det här med att skriva upp allt som hamnar i munnen och visa upp för någon annan kan vara något av det värsta jag gjort. För att inte tala om vågen. Idag fick jag besked av min kropp om att jag ätit för mycket frukt och grönsaker. Något jag alltid gör när jag försöker att äta mindre, för att bli mätt. Något min mage inte orkar med för länge. Magkatarren kommer som ett brev på posten. Men jag vet inte vad jag ska göra annars. Så fort jag äter annorlunda så säger det bara tjoff på vågen och jag får panik bara av tanken på det. Nej, det är inte jordens undergång rent objektivt men för mig så känns det så. Nej, man dör inte av känslor och man måste inte agera efter dom. Nej, känslor i sig är inte farliga. Men vad hjälper det när jag ändå känner dom? Jag mår fortfarande dåligt av att känna dom hur ofarligt det än må vara.

 

Jag har inte hopp om framtiden och kan inte känna att jag vill något. Jag tillåter mig inte heller att vilja. För jag orkar inte misslyckas. Orkar inte se krossade drömmar. Och jag känner inte ens det fina i hösten. Det gör jag alltid. Hösten är fantastisk. Nu vill jag bara gräva ner mig, försvinna och sluta andas.

 

Jag hatar att jag är negativ och pessimist. Jag avskyr att jag bara spyr galla och gnäller och klagar. Jag vill verkligen vara någon annan. Vara annorlunda. Men jag är så trött och vilse och fast i sankmarksträsket att jag bara blir stående. Samma visa om och om igen. Samma gnäll. Samma klagovisa en gång till.

 

Just nu har jag tillexempel skyhög ångest. Har haft det sedan i fredags. Jag kämpar emot, väntar ut (men slutet kommer ju inte?), pratar med någon. Gör något vettigt, diskar, bakar, tar en promenad, handlar... Jag jobbar för att vara som vanligt, fungerande. Jag tömmer diskmaskinen samtidigt som jag tar långa djupa andetag för att försöka hitta lugn i själen. Jag städar och blir sittande, blundandes och bara fokuserar på att hålla ihop, att inte trilla i sidled och vråla ut ångesten. Jag åker och handlar och försöker se vad jag ska handla men kan inte fokusera på orden på förpackningarna. Försöker röra mig lugnt och metodiskt. Jag vet att hetsigt rörelsemönster triggar min ångest. Jag går ut och springer och får sakta ner när det blir jobbigt för att den tugna andningen som kommer när det tar emot leder till hyperventilering och panikkänslor. Jag sitter på bussen och sluter ögonen och försöker att bara finnas, andas och ta mig igenom resan.

 

Ångesten är med mig i allt jag gör, varje dag. Ångesten över kroppen, över maten, över att finnas, över att jag inte åstadkommer något, över allt jag ska hinna. Ångesten som är där utan att jag förstår varför.

 

Jag vill inte vara den jag är. Jag vill inte vara.