uppfortsomfan

Positiv. Det är det man ska vara. Glad och uppmuntrande och med framtidstro. Man ska tro att framtiden blir bra, man ska hoppas. Man ska ge i realtioner, inte och suga ut energi. Inte vara energitjuv. Sådana människor ska man nämligen göra sig av med, fort och utan pardon. Men har ingen tänkt på att vänskap handlar om att ge och ta? Har ingen tänkt på att om alla bara vill ha vänner som ger i sin närhet är man kanske själv en sådan som bara tar? Har ingen tänkt på att sjukdomar som depression kan göra det nästintill omöjligt att vara sådär sprudlande och optimisitks som man ska? Har ingen tänkt på att även den som har ett behov av att få mer än den ger under en period lika gärna hade kunnat vara en själv?

 

Jag är ju medveten om att det finns människor som verkligen är extremfall och som man inte vill och orkar ha kvar i sitt liv men i dom flesta fall tror jag det handlar om dålig kommunikation, kanske har vännen inte förstått att det är så du känner. Nej alla förstår inte sådant instinktivt. Kanske behöver du förklara att du behöver lite vila, att du behöver lite utrymme att prata du med. Lite utrymme att vara den trötta som behöver ett lyssnande öra och en kram. Många gånger är det också någon som mår rent jävla skitdåligt för att säga det rakt ut och det handlar inte bara om vilja i alla lägen. När en depression drar ner sin mörka gardin över tankarna och ber optimismen dra åt helvete är det svårt att vara positiv och fantastisk. Att se på framtiden med hopp och tro. Det är inte med flit, det är inte för att jävlas, det är inte i brist på försök. Det är en sjukdom.

 

Vad du än gör och hur du än tycker om det här med energitjuvar (vem kom ens på namnet, hatar det) så glöm inte att prata med människan först. Jag tror att det finns en lösning i många fall. Vänner är värda det.

 

 

För en evighet sedan skrev jag något här. Sen har det varit tyst. Rätt mycket tyst. För jag har inte lust till något. Jag försöker. Jag är ute, jag dricker te och jag klappar illrar. Men näe. Det är mest trött och tomt och nu har jag semester från psyk och har ägnat hela våren åt att säga inget alls. Nu väntar en höst med miljoners möten, saker jag måste veta om min framtid och oro, panik och magkramp. För jag fyller trettio i vår och då kan jag inte längre ha aktivitetsersättning. Jag orkar inte riktigt uppleva den processen.

Men det är ordtomt. Tänkttomt. Livslusttomt. Försöker med det där fake it til you make it. Det fungerar inte. Igår klädde jag på mig, satte till och med på mig örhängen och åkte in mot stan. Halvvägs vände jag. Jag orkade int eens gå mellan två tunnelbanestationer för det var folk och ljud och ljus och rörelse och jag ville bara hem till min säng och mitt lugn. För jag orkar inte.

Men tänk om jag är för trasig för att bli hel igen.

 

Tänk om jag inte orkar försöka.

 

Tänk om jag är för trött för det här.

Under helgen har jag haft en sak varje dag. Inga stora grejer. I fredags var min bror med flickvän här och fixade tv och åt. I lördags firades Jonathan hemma hos hans föräldrar med dom och hans bror med sambo. Söndag var balkongstädning med hjälp från den bästa tant P. Inget stort, inget som involverade massa okända människor eller projekt som var fysiskt jobbiga.

 

Inatt sov jag elva timmar, vaknade upp dödstrött. Vilade (från att sitta upp framför datorn) i två timmar på eftermiddagen innan jag överhuvudtaget kunde tänka tanken att göra något. Jag gick ut och sprang och tänkte på brända kalorier. Kom hem och hamnade i sängen igen för att samla kraft nog att ta mig in i duschen.

 

Det är vad jag har gjort idag och hade jag inte totalvägrat mig själv sånt så hade jag förmodligen legat i sängen och halvsovit hela dagen. Eller, inte förmodligen, jag hade gjort det. Jag tvingade mig till precis allt idag.

 

Jag har exakt ingen energi eller vilja till något. Den deprimerade sanningen. Psykisk ohälsa när den är som bäst eller något.

And nothing, I mean nothing, is okay.

 

Idag är en sådan dag när jag inte orkar läsa bloggar för jag blir bara arg och bitter över folk som får panik över två hektos viktuppgång eller dom som gnäller över hur jobbigt det är att behöva äta så mycket och ändå knappt gå upp. Eller dom som tampas med det svåra i att gå upp ett halvkilo i veckan från den sjuka vikt dom startat på.

 

Sånt jag vet att jag inte ska störas av. Av så många olika orsaker. Som tillexempel att det faktiskt är på riktigt för dom här människorna. För dom är det panik att gå upp dom där hektona och det känns hemskt och vidrigt för dom. Jag ska inte döma andra för jag är inte dom.

 

Men just idag orkar jag inte med det som för mig känns som lyxproblem i sammanhanget.

 

Varför skriver jag det när jag vet att jag gör fel? För att visa att vi gör fel. Människor tänker och känner idiotsaker och det är naturligt. Så länge man inte agerar på det så är det ju okej. Egentligen. Jag kommer inte kasta mig in och attackera någon i en blogg för att denne klagar över hur svårt det är att gå upp i vikt och hur jobbigt det känns. Aldrig. För det är ju jättejobbigt annars skulle personen inte skrivit det. Men i min ensamhet i mitt huvud så kan jag ha dagar som idag när det stör mig.

Fåfängt distraktionsförsök. Ut i skogen både fredag och söndag.

 

Solen lyser in genom fönstrena och ger parkettgolvet en varm gulaktig ton. Illrarna sover gott igen efter att jag väckt dom och stört med kloklippning och tandborstning. Teet är precis lagom varmt, jag har mina mjukaste byxor, tröjan jag lånade av Jonathan för tolv år sedan och inte lämnat tillbaka. Jag fryser inte, jag är inte för varm. Jag har ingen tid att passa, inget planerat, inget jag ska hinna.

 

Det är bra förutsättningar för en bra dag.

 

Men det är ingen bra dag. Jag mår inte bra. Jag kramar mjukisflodhästen och lyssnar om och om igen på samma musik. Försöker hitta trygghet. Försöker hitta andetag som inte skär.

 

 

Det går inte åt rätt håll.

 

Idag åt jag chokladbollar till lunch och klädde på mig för att gå ut. Satt på sängkanten i en halvtimme innan jag gav upp och försvann tillbaka in i landstingsmjukisarna. Dom som är det enda jag orkar ha på mig när jag känner mig så gigantiskt tjock som jag gör nu. Det gäller bara att försöka bortse från det faktum att dom hänger uppe fast märkningen säger 90-100kg.

 

Att jag äter äcklar mig, förstöroch förgör mig. Det är inte bättre att äta, inte bättre att vara normalviktig. Jag är lika sjuk, bara med ännu mer kroppsångest. Det blir inte bättre med tiden om jag bara fortsätter. Det är därför jag faller tillbaka igen. För att jag är sjuk i huvudet och det botas inte genom att äta.

 

Jag tror faktiskt inte det botas allt.

 

 

Nu tre veckor efter att jag efterfrågade ett svar från scä om hur dom tänkt sig upplägg och vad resultatet skulle bli med tre gånger fyrtiofem minuters samtal kan vi konstatera att det inte blir någon hjälp från ätstörningsvården. Hennes plan var att... få mig att äta. Det där med känslorna och sådär brukade hon inte direkt rota i. En sån där som tycker att det löser sig bara man är normalviktig och tuggar snällt. Eftersom jag vet att det inte riktigt fungerar så för mig så blir det inget.

 

Hon hänvisaed till psykiatrin. Jag svarade att dom inte kan något därav remissen. Därefter hänvisade hon till mando och när jag sa att jag inte kan gå där eftersom jag inte äter kött tyckte hon att jag skulle bita ihop och göra det om jag nu ville bli frisk. Jag hade svåra problem med att välja skratt eller gråt.

 

Tack för eh... allt.. scä. Tack för alla möten när jag gråtit, inte velat leva och inte kunnat tänka eller andas. Tack för känslan när jag sitter hemma och har så ont i hela själen och känner mig mindre värd än smutsen runt golvbrunnen i badrummet. Tack för att jag än en gång fått veta att det är värdelöst att försöka få hjälp, att jag är fel. Tack för att ni stampat på mig så jag inte kan låta bli att tycka att det där jag känner, att jag är värdelös, delas av er också.

 

Tusen tack för alla tårar.

Men för mig är jag inte värd något nu.

 

För mig borde jag redan vara död.

 

I min värld ser jag någon som är så tjock att det inte finns någon motsvarighet.

 

För mig finns inget värre än det jag är i nu.

Tänk dig att stå naken på centralstationen i en stor stad. Tänk dig att stå naken på en centralstation i en stor stad i en bur arga katter som river ditt skinn och biter i dina armar, ben, händer, fötter och ansikte. Tänk dig att stå där med syra som sakta droppar ner och rinner längs bröstkorgen och lämnar ett fräsande sårspår efter sig. Tänk dig att stå där. Känn smärtan och skamen.

 

Tänk dig att du står där i din bur och dom du ser som nära och kära står utanför och kan göra absolut ingenting. Tänk dig hur dom ser på dig med lidande blickar, för det gör ont i dom också, när det gör ont på dig. Så du skriker inte, för att göra det lite lättare för dom.

 

Tänk dig stunden när du känner att den senaste droppen syra slutligen har frätt hål rakt igenom. Tänk dig stunden när dina trötta darrande ben ger vika och du sjunker ner på knä och katterna rusar fram och kastar sig på dig, över dig.

 

Där är jag nu.

 

Naken, skamfylld, sönderriven och sönderfrätt. Liggandes på golvet.

 

Det gör ont.

 

 

Det känns lite som att ljuga när jag skriver annat än att jag är läskigt trött på att leva och mår dåligt. Men det går inte att skriva samma ord hur många gånger som helst. Det går inte att formulera samma sak på oändligt många vis. Till slut blir det bara tomt.

 

Då blir det sånt här. För jag var ute och gick igår.

 

Hjärnlöst, tomt och ångest. På samma gång.

 

Så, tio saker jag inte gör, eller gillar eller står ut med.

 

Jag dricker inte alkohol. Jag tycker inte om något med alkohol och tycker dessutom att det är... jag är inte lockad helt enkelt.

 

Jag köper inget annat än ekoägg från frigående höns. Då låter jag hellre bli. Jag vet att det inte är så att dom har det direkt bra heller men jag gör det bästa av en dålig situation. Hoppas jag.

 

Jag skulle aldrig ge ett köttätande djur en vegankost. Om man är så starkt övertygad att man inte kan servera en carnivor sin korrekta kost så får man helt enkelt skaffa en herbivor. Punkt.

 

Jag använder inte hormonbaserade preventivmedel och tänker inte heller börja.

 

Jag dricker inte läsk. Alls. För jag gillar inte kolsyra.

Jag har inte läst sagan om ringentrilogin. Jag försökte men gav upp och det händer inte ofta.

 

Jag har aldrig ägt en enda sminkprodukt. Närmaste jag kommer är ett läppbalsam som hade lite lite färg.

 

Jag följer överhuvudtaget inte med i politiken, det är för tröttsamt även om det troligen är viktigt.

 

Jag byter inte lakan särskilt ofta. Förmodligen alldeles för sällan men det är så jobbigt.

 

Jag tycker inte om svenska kriminalfilmer. Inte för att det är min favoritgenre sådär överlag men dom svenska, alltså det är sorgligt dåligt. Replikläsningen ligger allt som oftast på skämskuddenivå. Typ som att dom läser innantill och är bakfulla.

 

No words

Jo alltså. Orden fattas mig. Jag saknar att kunna skriva. Jag kan varken läsa, skriva eller kolla på tv. Inte ens dom simplaste no-brainserierna går att hålla fokus på. Det är för mycket ångest. Sådan av den där sorten som får mig att gå ut och gå och gå och försöka att inte tänka på saker jag inte ska tänka på.

 

 

 

Well.. inte min bästa gren och det känns bara falskt och fel egentligen men eftersom ingen blir uppmuntrad av mitt gnällande så behåller jag det för mig själv och berättar istället om vad jag har haft för mig på senaste tiden.

 

Typ provat att dricka fårmjölk. Tyvär inte direkt färsk utan mer spansk jättehögpastöriserad som håller i tre månader men vad tusan, bor man där jag gör så får man väl ta vad man hittar. Hur som, det smakar bra. Lite som att dricka en mild fetaost.

 

Varit ute litegrann. För att utomhus är bättre än inomhus. För att gå är bäst. Ungefär så.

 

Det krävs så mycket för att gå upp i vikt, det är svårt.

 

They say.

 

Jag försöker äta och går upp sju kilo på två och en halv vecka.

 

Det är inte svårt att gå upp i vikt för mig.

 

Inte ett enda dugg.

 

 

Bespara mig vätskekommentarer och du är i svältlägekommentarer. Tack på förhand.