uppfortsomfan

Tre månader senare.

 

Remisser och möten som varit fruktansvärt jobbiga och slutsumman?

 

Jag kan få tre samtal. Tre tillfällen när en person från scä kommer och jobbar med mat tillsammans med mig och min samtalskontakt. Tre gånger fyrtiofem minuter.

 

Vad i hela jävla helvete tror någon ska lösa sig på den tiden?

 

När dom vet hur svårt jag har för att ett, öppna mig för nya människor och två, prata med flera närvarande i rummet.

 

Slutsumman är bara ett hånskratt rakt upp i ansiktet.

 

Du är inte sjuk nog, inte värd hjälpen. Du är för fel för det vi har så vi gör ingenting.

 

 

Jag hoppas att dom inte förstår hur illa dom gör mig.

Nej livet. Vi är inte sams.

Hysterisk rubrik om det dolda sockret i vanliga livsmedel. På bilden syns bland annat risifrutti, smaksatt yoghurt, nutella och någon typ av flingor. Vaddå dolt socker? Det står ju där om du läser innehållsförteckningen. Och den som inte fattat att det är socker i nutella, bäryoghurt och risifrutti vet jag inte vilken planet den befunnit sig på under sitt liv. Möjligen är man förlåten om man är under sju. Ibland blir jag ju rädd för mänskligheten.

 

Typ som när sl-anställda står och delar ut pappmuggar med vatten vid toppen av den efter olyckan tidigare stående rulltrappan som man nu får gå uppför. Är alltså genomsnittsstockholmaren i så dålig form att en rulltrappa upp är en sådan ansträgning?

 

 

Vad har jag gjort förutom att förundras över människors dumhet och påhitt och annat fascinerande?

 

Well, mått dåligt. Mycket dåligt. Blivit bedömd som fel för ännu en vårdinsats. Tredje sedan nyår. Gråtit. Haft ångest (vilket väl är att må dåligt), varit ute och gått för att inomhus jagar den där ångesten skiten ur mig. Åkt till Oslo över en helg där jag försökte äta. Det gick inte så bra. Eller jag åt. Och mådde så dåligt att jag inte visste vad jag gjorde större delen av tiden vi var där. På riktigt. Jag hade inte stått ut en timme till. Jag klarar inte det där utan hjälp, vilket jag inte har lyckats få. Kom hem och åkte på magsjuka och spenderade ett drygt dygn med att vända ut och in på mig själv och känna mig som en urvriden disktrasa. En välbegagnad sådan och hade så ont överallt efter att ha somnat sittande i badrummet.

 

Jag har också varit på min första rugbyträning och ska på min andra imorgon. Hur jag ska orka vet jag inte ännu och även om det var kul så har det gett mig sådan otrolig ångest att jag inte vet om jag tycker det är värt det.

 

Buhu, stackars mig. Typ. Och så lite bilder på det.

 

 

 

Jag tycker att både nutella och ben&jerryglass är snuskigt sött och tycker att det blir äckligt efter bara en liten smakbit.

 

Jag vann skolans triathlon i nian. Bland tjejerna då. Inte för att särskilt många deltog direkt men ändå.

 

Jag tycker rårörda lingon på mesost är mycket gott och fastän jag gillar mesost kan jag möjligt få i mig messmör.

 

Jag köper alldeles för mycket mössor.

 

Jag fastnar oftast upp mot en timme i badrummet varje kväll där jag... gör ingenting vettigt alls. Mest klipper naglar och klämmer pormaskar.

 

När jag tänker på nyponsoppa och hur det är att dricka det känner jag mig alltid lite illamående men när jag väl dricker det på riktigt älskar jag det.

 

 

 

 

 

Känslan av att hela vårdkonkarongen har suttit bredvid och väntat på att jag ska krackelera och "ta mitt förnuft till fånga" och börja äta blir starkare när jag en måndag med den svältande kroppens desperation äter. Igen. Mekaniskt och med ångest som sprutar ut genom öronen. Ensam. Jävligt ensam. Det är klart att jag hamnar i den här situationen. Dom som inte påverkas av svälten kan vänta längre än min kropp kan och jag är tydligen av vekt virke som inte kan låta bli. Känslan av att dom väntat på just det här och att jag sitter ensam är väldigt stark. Så jag är ledsen, arg, besviken och trött.

 

Och i mig gnager ändå tankarna på att det är ju mitt fel i alla fall så jag får inte känna så. På tisdagen återgår jag till svälten.

 

Heltäckningsmatta. Vem tusan fattar beslutet att lägga in heltäckningsmatta på en mottagning där folk kommer och går med sina ytterskor hela dagarna. I ett land där slaskgegg är mer regel än undantag stora delar av året. Till råga på allt är det en ljus matta. Så skiten syns ordentligt.

 

Jag sitter där. Mellan två stolar, ihopsjunken på golvet. Jag har inte ens orkat ta av mig skorna som jag brukar. Totalt utmattad och sönderkörd. Pannan lutar tungt mot den mjuka varmgula fleecetröjan på underarmarna som är hårt lindade runt knäna. På den där heltäckningsmattan. Den är rätt hård och rivig men jag orkar inte riktigt bry mig.

 

Konversationen är trådig och seg som överkokt kola. Men jag menar varje ord jag säger.

 

"Så vad är det du vill?"

"Sluta vara så jävla duktig så jag kan få dö."

"Det är det du vill, dö?"

"Ja."

 

Jag svarar med eftertryck. För nej, jag orkar inte. Jag vill inte. Det finns inget kvar. Jag har saker som borde vara värda att finnas för, som borde betyda massor men jag känner inte. Det jag känner är ångest och total hopplöshet och uppgivenhet. Det är min plikttrogenhet och duktighet som gör att jag sitter där. För man ska inte ta livet av sig. Och jag är så satans äckligt duktig.

 

Men ni vet. Det är jag.

 

Så jag får gå hem utan fler frågor.

 

 

 

Så blir det torsdag. Och jag äter två chokladbitar och sedan är det kört. Min kropp är totalt under isen och så utsvulten att om jag börjar så fortsätter jag. Det går inte att neka den vad den skriker efter. Det är inga jättemängder egentligen. Inte direkt mer än jag ska få i mig. Bara inte utspritt på en hel dag. Men det finns inga ord som kan hjälpa. Ingenting som kan lindra ångesten. Ingenting som kan få mig att sluta gråta och vilja försvinna.

 

Och jag orkar inte berätta det för det jag får, från alla, både folk som läser här och vården, det är beröm. Beröm för att jag hetsäter? Beröm för att jag är så sjuk att jag inte kan kontrollera min stackars söndersvultna kropp? Beröm för att jag gör något som är lika sjukt som att svälta? Beröm som får mig att bli galen av ilska. Beröm jag inte vill ha.

 

Så jag fortsätter gråta och inte ha en aning om vad jag ska göra för det är ju jag som är fel. Jag måste göra saker jag inte orkar och därmed inte gör och då blir det inte på något annat sätt.

Du heter? Hanna.

 

Smeknamn? Har inget alls.

 

Beroende av? Min flodgris.

 

Vad tror folk om dig? Det är väl bättre att fråga folk om egentligen. Men många tror att jag är gladare än jag är.

 

Vad får du oftast komplimanger för? Ögonen och intellektet.

 

Vad säger du för att imponera på någon? Inget särskilt, jag är sällan ute efter att imponera.

 

Hur imponerar man på dig? Det är inte lätt. Är smart eller bra på något jag vill kunna kanske?

 

Brukar du skratta för dig själv? Jo det händer.

 

Hur mycket väger du? Mer än mina tankar vill, mindre än andra vill.

 

Vad står det i ditt senast inkomna sms? "Fint, levövrande är bra!"

 

Var bor du? Förort till huvudstaden.

 

Trivs du där? Sådär. Lägenheten är bra men det är det här med långt till mycket men ändå inte få vinsterna med det, typ eget hus, trädgård, natur, avskildhet.

 

Äger du några converse? Haha, hell no, jag gillar mina fötter på tok för bra för att gå runt i sådana skor. Folk kan hävda att dom är bekväma hur mycket dom vill men allvarligt dom har noll passform, noll hålfotsuppbyggnad, noll dämpning, noll hållbarhet och noll vattentålighet.

 

Sprit, cider, vin eller öl? Nej tack på allt. Jag ogillar all alkohol. Ska jag tvingas i något får det väl vara lågalkoholig cider, torr och avslagen eftersom jag inte gillar kolsyra.

 

Brukar du bli för full? Med tanke på svaret ovan så nej.

 

Vad har du för mobiloperatör? Telenor.

 

Är du allergisk mot något? Nej men jag har svårt med en hel del dofter pga migrän. Hyacinter är värst. Kan inte vistas i samma rum som dom i princip.

 

Antal timmar sömn inatt? Nio ungefär. Inte tusan räckte det för att bli utsövd men ja..

 

Sov du ensam? Nej, det var en småsnuvig man som snarkade gott vid min sida.

 

Brukar du komma i tid? Ja!

 

När mår du som bäst? Utomhus.

 

När blev du fotad senast? När vi var i alperna förra veckan.

 

Hur känner du dig just nu? Jag tror vi skippar att gå in på det för allas skull.

 

Vanligaste färgen på kläder? Hmm... vinrött? Orange? Grön? Färgglatt i alla fall.

 

Vad tycker du om fötter? Att man ska ta hand om dom väl och att många är på tok för dåliga på det.

 

Vad saknar du? Livslust.

 

Hade du en bra kväll igår? Nej, inte alls. Gick och la mig i sängen före åtta för jag var dödstrött och mådde psykiskt dåligt.

 

Favoritdryck på morgonen? Te, alltid te.

 

Rakar du benen? Jodå, nu var det ett tag sedan sist dock.

 

När brukar du oftast gå och lägga dig? Någon gång mellan tio och tolv.

 

Är du blyg? Nej. Inte ett dugg. Däremot kan jag tycka att det är jobbigt att be om saker och prata med folk av andra anledningar.

 

Sysslar du med någon idrott? I princip ja. Jag klättrar ju men det var ett tag sedan jag gjorde det nu.

 

Vill du hellre ha mail än brev? Det beror ju på innehållet men jo breven brukar i dessa tider vara mer speciella. Det är inte ofta någon tar sig tiden att skicka något så när det väl görs är det oftast bra innehåll.

 

Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Förälskelse ja, kärlek.. beror på hur man definerar ordet.

 

Har du spytt offentligt? Mjo.. eller.. utomhus men jag vet inte om någon såg eller inte. Åkte på en matförgiftning en sommar och ja.. jag var helt enkelt lååångt hemifrån och långt från alla vettigare ställen än en buske.

 

Vad skulle du göra om du var kill/tjej för en dag? Vara fysiskt aktiv! Alltid varit avundsjuk på mäns förmåga att bygga muskler och deras förhållandevis lägre fettprocent. Jag menar.. att göra chins är inte alls samma utmaning för en kille rent generellt. Visst måste dom ha lite styrka men jag känner ett stort antal vältränade tjejer som inte fixar det och ett stort antal mindre tränade killar som klarar det. Köpa kläder också. Mycket damkläder är så satans ojag och eftersom jag trots allt är kvinna sitter inte alla manskläder som en smäck direkt så det är inte helt enkelt att bara traska över till den hörnan och shoppa. Sedan "måste" man väl prova att ha sex, mycket intressant för att veta hur man kan göra det bättre för partnern sedan när man återgått till normalt.

 

Är du nöjd med ditt liv? Ja och nej. Jag har världens bästa man och djur och en lägenhet och hela den biten men jag mår för dåligt för att vara nöjd med det liv jag har.

 

Vad ska du göra imorgon? Träffa psykologen om jag orkar. Lösa korsord. Dricka te. Sova. Gå ut om jag hittar energi.

 

Vad är det värsta du vet? Mänsklighetens ondska. Maginfluensa. Att bli behandlad som mindre vetande, särskilt när det gäller mig själv.

 

Vad längtar du till? Inget.

 

Vad använder du för schampo? Just nu är det... hmm... något med honung.

 

Vad är det finaste du fått? Öhm... vigselringen betyder mycket och är fin, såklart. Har fått mycket fina småsaker och sånt som betyder mycket men jag kan inte riktigt rangordna. Telefonnumret från hon i trappen på scä är en av dom.

 

Tycker du om någon just nu? Någon? Jag gillar min man, mina illrar, mina vänner...

 

Du samlar på? Dagar som blir år och inte förstår jag att det är livet som går. Nej men flodhästar faktiskt.

 

Gröna eller röda äpplen? Goda äpplen! Syrliga och helst svenska (eller vilket land man nu är i). Inga golden eller red delicious här (varför är det bara dom som finns som eko?) eller för den delen granny smiths som bara känns konstgjorda och håller ett år.

 

Har du strumpor på dig? Japp. Det är på tok för kallt för mina tår för att vara utan. Annars hade jag varit det,föredrar barfota.

 

Mest avtändande hos det motsatta könet? Allmän sluskighet. Ostädad och otvättad. Överlägsenhet. Empatibrist.

 

Och det mest attraktiva? Motsatsen då.

 

Är det okej att gråta? Ja, varför skulle det inte vara det? Är det okej att skita? Skratta? Ja men dåså.

 

När grät du senast? Inte var det många tårar men under en ångestattack förra veckan. Gråtit på riktigt minns jag inte när det var.

 

Är du bra på att laga mat? Jag är en jävel på att laga mat. Har den där känslan för vad som går ihop och kan faktiskt lyckas göra god mat med kött i trots att jag inte äter det och således inte smakar av alls.

 

Är du flygrädd? Nej, jag tycker start, landning och turbulens är bäst på en flygresa för då händer det något. Jag har större problem med monotonin och instängdheten så jag brukar droga mig med åksjuketabletter för att bli trött och somna.

 

Hur vig är du? Rätt normalt.

 

Tycker du om sushi? Ja men inte såpass att jag alltid väljer sushi, jag äter det i princip enbart om det är från ett bättre ställe. Vanlig sunkhakssushi gör mig inte direkt glad.

 

Har du någon gång gråtit dig till sömns?Det är en fråga om hur man ser på det. Jag har gråtit mig så trött att jag efter det somnat men jag har inte somnat gråtandes... jag blir på tok för snorig och täppt för att kunna somna under en gråtattack.

 

Biter du på naglarna? Nej.

 

Hur ofta tränar/motionerar du? I normalfallet mer eller mindre dagligen. Just nu inte alls mer än promenader.

 

Mår inte bra.

 

Betalar av för ansträgningen i att umgås och åka skidor.

 

Vill sova dygnet runt.

Min enda tid på psyk den här veckan. Med den enda som inte medverkade på mötet. Dom har inte hunnit skriva något alls i journalen dom som var där så han vet ingenting. Så jag ombeds berätta men jag orkar inte, det går inte. Jag är för raserad och skör.

 

Jag hade nog behövt träffa någon av dom två som var med mig där.

 

Nu åker jag bort en vecka. Jag vet inte hur det ska gå. Hur jag ska orka. Så jag fortsätter ignorera det ett tag till.

 

Fortsätter låta bli att tänka på efteråt.

 

Femton tjugo är jag på plats i det där väntrummet som jag inte vill vara i. Som ger mig rysningar. Som ironiskt nog har gigantiska fiskar i akvariet jämfört med psykiatrins småfiskar. Ungefär som att stora delar av dom anställda är minst sagt på den övre halvan av normalviktsskalan eller har passerat ut på andra sidan. Inte så att dom är sämre människor för det. Det är bara svårare att som viktuppgångsfobiker tro på deras metoder när dom själva avspeglar ens värsta rädsla samtidigt som dom försöker övertala en om att det krävs precis hur mycket mat som helst för att gå upp.

 

Psykologen var sen så jag blev sittande där länge i total tystnad med min läkare mitt emot.

 

Sedan började det. Mötet jag inte ville ha, mötet jag inte ville delta i. Överhuvudtaget. Som jag försökte slippa och som jag hade låtit bli att gå på om jag inte varit så plikttrogen att jag inte kan hantera att utebli när jag förväntas vara någonstans. Redan när jag gick över tröskeln till rummet vill jag vända och springa ut. Bort, långt bort. Men jag är duktig så jag bet ihop. Tog av mig skorna och placerade mig ihopkrupen på en stol med huvudet gömt bakom muren av knän och armar. Mina vanliga psykmänniskor är vana och började mötet. Dom andra blev ställda. Och skulle högljutt analysera och fundera över meningen och betydelsen i mitt agerande. Dom hade fel.

 

Första halvan av mötet var den dominerande känslan och det som sas huruvida det blir nu, nyss eller strax jag blir inlagd och om det blir psyk först eller inte. Om det blir med eller utan vårdintyg. Sedan gjordes en kort somatisk undersökning. Efter en halvtimmes möte där min ångest praktiskt taget rann ur öronen där jag satt och kämpade mot varje millimeter avmin kropp som inte ville annat än att fly. Springa ut genom dörren och inte stanna förrän benen inte längre bär.

 

Blodtryck och puls var okej och fingrarna var bara lite kallare än läkarens.

 

Så jag var frisk. Remissen dras tillbaka. Jag tas ur kön till slutenvården. Den där fina vårdkoordinatorn var nöjd, glad och strålande som en sol när hon fick chansen att korta kön litegran.

 

Båda läkarna lyckades med konsstycket att berätta att jag väger mycket. Jag ombads svara på vad jag vägde och jag skrev ner det varpå min läkare reagerar med "det låter mycket" och scäläkaren undrade om man verkligen kan lite på en patient som kanske inte ens riktigt vill ha vård. Senare konstaterade hon att ja, det är ju stor marginal tills det är farligt. Tack. Då vet jag.

 

Vad som inte fanns med i bedömningen överhuvudtaget var:

-Det faktum att jag på knappt tre månader gått ner femton kilo.

-Under den perioden levt på frukt och te samt kaffe. I dagsläget får jag i mig två frukter om dagen.

-Att eventuellt övrigt ätande ger mig hyperventileringsångest, själskramp och generar självskador.

-Hur jag rent fysiskt mår (förutom puls och tryck). Som att jag är yr konstant, fryser och inte kan sova.

 

Så, jag lämnade provtagningsremissen på bordet och lämnade så fort jag kunde när dom ansåg att vi var klara och avslutade. Det kändes synnerligen onödigt att lämna blod när jag för det första inte ska ha mer kontakt med dom och sen är frisk. Jag kom nästan ner för alla tre trappor innan jag inte kunde hålla ihop längre. Sittandes på golvet, ihopkrupen och gråtandes satt jag och ville ingenting. Helt tom. Och folk gick förbi bakom min rygg.

 

Tills det var någon som stannade. Någon som la en hand på axeln och sa till sina kollegor som var på hemväg att jag tar det här, det är lugnt, jag har inte bråttom. Någon som vägrade gå, som vägrade låta sig nedslås av min brist på svar. Som till slut fick mig på fötter, fysiskt och ut ur helvetesbyggnaden och gav mig sitt nummer och sa åt mig att ringa imorgon för att höra vem hon var och hur hennes del av scä fungerade. Den ansträgningen är mer än många gör. Jag är tacksam att hon kom förbi.

 

Sen stod jag där, på trappan, med ångest som gjorde mitt huvud till en konstant snurrande mixer med en flytande geggig massa istället för en fungerande hjärna. Med en oförmåga att få ihop en tankekedja längre än två stavelser och en väldigt stark impuls att ja.. avsluta helt. Snubblandes genom snöslask med tårar i ögonen och panik och ångest överallt och inte en vettig tanke i huvudet. Jag försökte fördröja hemkomsten lite för att inte göra något överilat ensam hemma. Väl innanför dörren tog det sju minuter innan jag var mitt i ett blodkaos. Som jag inte skämdes över, som jag inte ångrar. Självskador ska inte på något vis höjas, ska inte rekomenderas, ska inte göras till något fint och vacker är inte bra. Men, det finns men här också, jag valde mellan självskada och tömma lägenheten på piller och dra i mig rubbet. Det var skära eller döläge och jag vet att alla runt föredrar att jag finns kvar. Kanske hade jag i en annan situation en annan dag kunnat och orkat ta en annan utväg men igår fanns det inte.

 

Sen var det jouren i telefon och skjuts till akuten och ihoplappning och sen blev jag hemsläppt och klockan midnatt åt jag för första gången på hela dagen. Inte för att jag var hungrig, inte för att jag var sugen. För att se om det kunde få mitt hjärta som körde sambadans att lugna sig lite föratt underlätta insomning. Dom hade kunnat lyssna då... dom som tycker att jag är frisk. Hoppa ett slag slå två på en gång... det är ungefär den melodin jag har haft sedan igårkväll.

 

Men jag är så jävla frisk och nu är det dags att sluta gnälla och klaga. Mot alperna, skidåkning, social samvaro och förväntan om att jag ska äta som en normal människa. Och komma ihåg att nästa gång någon försöker få mig på den här typen av möten så ska jag inte gå. Jag mår inte bra av det.

-Jag har hela kroppen full av ord men inte kan sätta två efter varandra och förmedla något.

-Jag faktiskt pratar med jourverksamheten.

-Jag går med på att dom får köra mig till akuten för att bli ihoptråcklad.

 

... är att jag mår så dåligt att jag önskar att jag vore död.

 

Tack, tack.

 

Jag som har en av dom starkaste maskerna satt och grät i trapphuset. på tunnelbanan.

 

Tredje gången scä, det är för fasen tredje gången. Det är självklart att jag inte ber om hjälp när jag vet att det här är vad jag får.

 

 

Jag faller i bitar och byggs upp bara för att kunna sprängas inifrån gång på gång. Det är bara småsmulor kvar. Det sista i kexpaketet, dom man slänger.

 

Det var vad min torsdag var. Första sedan innan jul och det brakade till  såklart. Allt jag stängt in, allt jag inte gjort, allt jag låtit bli. Hej akuten är summeringen.

 

Idag efter för lite sömn trots att jag var hemma i bra tid så har jag varit trött. Promenerat. Haft äckelångest. Allt det där vanliga.

 

Från Norge för två år sedan. Min önskan var att fira den femte bröllopsdagen med norsk fjord och så blev det. Vi klättrade, tog en liten vandringstur en dag, åkte båt på fjord, besökte ett akvarium och bodde i en liten, liten stuga långt från det mesta längst in i en vik.

 

Såhär en kall men snöfri januaridag i huvudstaden när allt bara är kalabalik i hjärnan och det inte finns ett enda vettigt ord i huvudet. När det bara är kaos överallt i kroppen och inget känns bra så tror jag bestämt att Sarekresumén får fortsätta.

 

Men ja.. livet pågår ju mest hela tiden oavbrutet så sammanfattningar och utvärderingar skulle ju kunna ske lite när som helst egentligen och jag vet inte om det är så spännande men i brist på ord som inte är så deprimerande att närstående som eventuellt läser dom får hjärtsnörp så kör jag ändå.

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?: Drack kaffe och tyckte det var gott.
2. Höll du några av dina nyårslöften?: Har aldrig haft ett nyårslöfte och det är jag nöjd över.
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?: Bekanta ja.
4. Dog någon som stod dig nära?: Tja det blev lite tommare på illerfronten tyvär.
5. Vilka länder besökte du?: Finland, Portugal och England.
6. Är det något du saknar år 2014 som du vill ha år 2015?: Livslust eller mod att dö.
7. Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas?: Det är ju flera dagar men hela Sarekvandringen i juli.
8. Vad var din största framgång 2014?: Jag tror faktiskt inte jag kan komma på något.
9. Största misstaget?: Jag vill säga det mesta så jag gör det.
10. Har du varit sjuk eller skadat dig?: Ja.
11. Bästa köpet?: Diverse olika vandringsprylar.
12. Vad spenderade du mest pengar på?: Förmodligen mat. Följt av klättringskortet och Sarekresan.
13. Gjorde någonting dig riktigt glad?: Att min vän blev gravid igen fort efter sitt satans missfall.
14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2014?: Jag lyssnar sällan på ny musik så det är samma som vanligt och med andra ord svårt att skilja från andra år.
15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?: Ledsnare. Framförallt sjukare.
16. Vad önskar du att du gjort mer?: Andats utan att det gjort ont.
17. Vad önskar du att du gjort mindre?: Allt jag inte riktigt orkat.
18. Hur tillbringade du julen?: Med först den ena och sen den andra uppsättningen föräldrar. I mjukisbyxor och utan hets och krav och massvis med släkt.
19. Blev du kär i år?: Nej men jag är kär i karln redan ju;)
20. Favoritprogram på TV?: Enda jag ser på tv numera är slötittande på Simpsons och Family Guy när hjärnan behöver tomgångsunderhållning. Men att kalla dom favoriter vore fel.
21. Bästa boken du läste i år?: Boken om adhd som jag fick låna av psykologen.
22. Största musikaliska upptäckten?: Ingen direkt så men har lyssnat mer på Sigur Rós.
24. Något du önskade dig och fick när du fyllde år?: Förmodligen. Jag blev väldigt glad för mitt trangiakök.
25. Något du önskade dig men inte fick?: Säkerligen.
26. Vad gjorde du på din födelsedag 2014?: Inte en aning faktiskt. Kommer man ihåg sånt?
27. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?: Om jag hade velat uppleva det.
28. Hur skulle du beskriva din stil år 2014?: Friluftsnörd. Kläder efter väder. Skönt.
29. Vad fick dig att må bra?: Utomhuset.
30. Vilken kändis var du mest sugen på?: Jag har aldrig varit sugen på en kändis.
31. Vem saknar du?: Alltid Paulina.
32. De bästa nya människorna du träffade?: Linus, min nya psykläkare och så kanske Erika som jag än så länge bara träffat en gång men bra var hon.

Efter en långlång lördag på husdjursmässan där jag stor upp ungefär sju timmar i sträck och pratade med vad som kändes som en miljon barn och föräldrar och andra kom jag hem och mådde ungefär som något en fiskmås kan tänkas spy upp. Och åt choklad.

 

Nu vill jag på en gång säga att jag vill inte ha ett ord i beröm för det. För det finns inget berömvärt i det, det finns inget positivt och jag kommer att bli arg, grinig och ta illa upp om någon säger att det var bra. Det är att förminska hur jag känner mig runt situationen och hur jag upplever sådana händelser. För mig. För andra kan det vara annorlunda men jag får alla taggar utåt och vill huggas med machete när jag får höra att det är bra att jag vågat göra något sådant när följderna och effekterna blir vad dom blir.

 

Så, jag åt chokladen. Fick sådan tokångest att huvudet snurrade och jag kastade mig ut på en ångestpromenad som i vanliga fall lugnar mig någorlunda men allt blev värre och jag fick vända efter tio minuter för jag kunde inte hantera mig själv. Hemma fick jag tokspel på mig själv och att det ens finns choklad i mitt hem och hade ett utbrott och uppmanade sedan min kära make att ta hand om eländet och slänga det eller gömma det medan jag satte mig i badrummet med allt vatten rinnande på full effekt för att inte ens ha möjlighet att höra vart den tog vägen. Därefter spenderade jag en halvtimme sittandes på badrumsgolvet hyperventilerande, sedan ytterliggare en halvtimme liggandes i fosterställning med kramp i själen och kunde inte få fram annat än smärtgryende. Sedan hade jag en kväll där inget stod still i skallen och jag önskade att jag varit död, när jag bittert konstaterade att dom benzotabletter en desperat läkare skrev ut i höstas inte räcker för att försvinna.

 

Och så finns det människor som inte förstår varför jag självskadar.

 

Det är min historia om etthundra gram choklad.

 

Det skriker inombords.

 

Jag är tyst för jag orkar inte.

 

Själen viker sig dubbel av kramp.

 

Jag står rak för jag orkar inte.

 

Det gör så förbannat ont.

 

Men jag rör inte en min. För jag orkar inte med det här längre. Jag orkar inte. Stäng in, stäng ner. Gå. Dö.

Jag fryser.

 

Jag fick en del fina julklappar och gav bort en del fina.

 

Jag orkar inte prata. Orkar inte skriva. Vill inte finnas.

 

Sämre än så här har jag nog aldrig mått.