uppfortsomfan

Ni vet känslan när man får reda på att ens brors flickväns mamma är överläkare inom psykiatri och var i tjänst på psykakuten när ni var där senast? Näe ok, det gjorde inte jag heller tidigare. Nu gör jag det och kan mest slå fast att jag hoppas på exakt noll släktmiddagar i framtiden och att jag är glad att jag bytt efternamn.

 

I övrigt har det varit torsdag med händelser åt höger och vänster. Först psykologsamtal där jag fick veta att jag har en läkartid inbokad på måndag. Sen åkte jag in till stan för att hemma hade gjort mig tokig för jag står inte ut med mig själv. Inte för att jag orkar andra heller så jag hade öronproppar och gick och gömde mig på ett cafe. Fast först fann jag denna:

 

Vissa ställen har speciella rutiner. Scä är ett sånt. Man kan ju tänka sig att när en läkare remitterar en patient till en enhet så har nämnda läkare en mycket bra anledning till att göra det och patienten är i behov av den vård som efterfrågas av den remisskrivande läkaren? Så man skulle ju kunna tänka sig att remissen på något vis behandlas/ställs i kö/hanteras på något sätt när den inkommer. Det känns ju inte orimligt. Fast det tycker scä. Dom behöver nämligen en egenanmälan också. Så dom skickar per brev ut en enkät till patienten med informationen om att dom inte behandlar remissen före egenanmälan inkommit (via brev) och att vårdgarantin börjar gälla först från det att den inkommit. Patienten har tio dagar på sig att få in enkäten, om den inte är dom tillhanda innan dess skickas remissen tillbaka och inget görs.

 

Logiskt? Smart?

 

Som patient kan du alltså skita i det om du inte har lust att få vård och många med ätstörningar är otroligt ambivalenta till det och kan kanske gå med på att bli remitterad men fixar inte att själva be om hjälp. Det går också bort mycket tid i processen. Jag fick brevet en vecka efter att dom fått min remiss och det var en fredag så jag kunde ju inte få iväg mitt brev före måndag. Men lite extra väntetid har väl ingen dött av?

 

Sådär spontant känner jag mest att en remiss från läkare bör väga tyngre och vara viktigare än egenanmälan i en hel del fall. Jag har ju knappt sjukdomsinsikt nog att förstå att det behövs vård för min del i många stunder och skulle lätt kunna låta bli att skicka in min del.

Hemma, hemma är bra. Hemma är tryggare. Vi bakar pepparkakor av degresterna från min brors kavlande i lördags när jag var för mentalt utmattad för att orka delta. Giraffer, isbjörnar, lilla Myisar, älgar får och flygplan. Bland annat.

 

Vi går på stan och jag har inte fått i mig något alls och är trött och grinig och vi hamnar på ett cafe till slut och den varma drycken är guld värd och jag blir lite mindre monsteraktig. Jonathan håller fram sin macka och ber mig smaka. Lika mycket för att den är god som för att han vill att jag får i mig något, vad som helst. Jag stirrar på biten i två minuter och tar den minsta möjliga biten som är möjlig utan att bara slicka på brödet. För ångesten är så stark och jag är för trött och för fast.

 

Utsvävningen med kaffe med mer mjölk än jag har hemma ger mig ångest och när kvällen kommer så orkar jag inte. Sys ihop, kommer hem och ångesten tar ny sats och det är bara tack vare att jag lyckas somna som jag inte hamnar där igen. Sedan vaknar jag och mår lika jävligt.

 

Det är mitt fel att jag inte tar tag i det. Jag vet. Jag vet bara inte om jag har lust och ork att ens försöka leva. Det blir lite svårt att ta tag i det då.

Ja det var en spännande fredag. Eller hur man ska uttrycka det. Läkarsamtal klockan tio och det tog honom ungefär tjugo minuter att bestämma sig för att skriva vådintyg. Sedan fick jag faktiskt trevligt nog välja om jag ville åka in tillsammans med min läkare och psykolog eller polis. Kände att det var rätt så mycket roligt nog att stövla in på psykakuten utan poliser. Inte för att det kändes fantastiskt att göra det i sällskap av en läkare med ett vårdintyg i handen och en psykolog bakom mig så jag inte skulle dra. Lite väntetid i ett kallt rum med en fulgul landstingsfilt och samtal med läkare och ett ekg (som var helt okej) senare fick jag rulla iväg till medicinakuten för att kolla upp den biten. Så, avverkade vak för första gången där jag låg och tog upp plats på en väldigt full akutmottagning. Hur som, summan av det besöket var att jag var helt ok. Visst, första timmen låg pulsen och fladdrade mellan 50 och 110 upp och ner som en jojo men sedan stabiliserade den sig någonstans mellan 40 och 42. Jag fick en liter vätska IV och dom tog lite blodprover som dög dom med. Tillbaka till psykakuten och sen upp på obs avdelning. Då var klockan ungefär åtta på kvällen och jag hade varit i psykiatrins vård sedan klockan tio. Vårdintyget hade som bas att det skulle vara en fara för mitt liv pga svält. Ingen hade frågat om jag ätit, ingen hade erbjudit mig näring på något sätt och ingen försökte förmå mig att äta. Nog för att jag vet att allmänpsykiatrin inte är så bra på matproblematik men jag måste ju tycka att det känns rätt... alltså random människa på stan kan ju mer?

 

Det var ungefär jag och kanske eventuellt en till på avdelningen. Så jag lyckades somna. För att väckas mitt i natten när jag fick en rumsgranne. Vi var för tusan TVÅ patienter på avdelningen varför skulle dom tvunget slänga in henne i samma rum klockan mitt i natten och tända lampan och börja gå igenom hennes prylar. Högljutt från skötarens sida dessutom.

 

Anyhow, fördelen med lpt och obsen är att man får träffa läkare även på helgen så jag tog min chans och argumenterade duktigt nog för att han skulle avskriva vårdintyget och jag fick åka hem. Eftersom jag var fysiskt okej så föll ju det min öppenvårdsläkare haft som anledning. Klockan ett åkte jag hem, fortfarande utan att ha ätit någonting. Grattis psykiatrin. Jag hoppas jag inte behöver försöka bli frisk inlåst där för ja alltså. Förutom att maten är svår att få i sig även om man inte är ätstörd så har dom ju uppenbart varken kunskap eller förmåga att göra något för att få det att fungera.

 

Jag är faktiskt förvånad över hur lätt jag blev utsläppt. För helt ärligt, jag är inte riktigt i skick att ta hand om mig själv. Sista blodtrycket som togs innan jag åkte var för att citera sköterskan "katastrofalt" och jag kämpade mig igenom en timmes shopping idag och höll på att rasera fysiskt och psykiskt ett antal gånger. Men, tacksam för det för slutenvården med tvång är inte kul. Det kan sluta hur som helst. Typ grillad med ect eller fjorton nya mediciner. Eller näringsdropp.

Då sitter jag och väntar på att ett vårdintyg blir skrivet. Enda positiva är väl att dom hade tid att följa med in så jag slipper polis... tack och hej och försöka bli frisk med 

"Du är ganska trött på att må såhär va?"

 

Jag sitter ihopkrupen på golvet hos samtalskontakten, dödstrött, frusen och uppgiven. Jag tänker och försöker känna efter och få ihop tankar och känslor och ord till något som kanske stämmer överens med verkligheten. Letar i kropp och hjärna efter ett svar.

 

"Nej, eller, det spelar ingen roll."

 

Jag kan inte hitta den känslan han frågar efter. Jag är inte trött på att må såhär, jag är inte. Det är helt enkelt skitsamma.

 

Klockan är strax före sju när jag yrvaket snubblar upp för att kissa. Jag sitter där och har inte ens orkat öppna ögonen och ändå är ångesten redan på mig. Ändå är min tanke mitt i allt nyvaket ludd en impuls att skada mig. Följt av ett tappat andetag när ångesten tar nytt grepp runt min strupe.

 

Och nej. Det är inget fel på min våg. Tyvär.

 

Alltså jag vet att min kropp inte agerar riktigt logiskt alla gånger och jag är van att saker och ting sker utanför min kontroll. Jag brukar heller inte direkt känna någon tröst i att andra upplever samma saker, det är ju mer så att jag tycker synd om dom också. Men hörrni... jag är inte så viktstabil. Faktum är att jag pendlar tre kilo från dag till dag. Ja, tretusen gram upp och ner. Jag äter samma sak varje dag i praktiken. Jag dricker samma sak varje dag och magen fungerar finfint varje dag. Jag undrar lite, hur gör kroppen? Jag får inte ens i mig tre liter vätska som jag skulle kunna samla på mig. Hur lyckas den? Jag kissar knappast ut några tre liter dom dagarna jag väger mindre heller.

 

För tillfället är jag nästan mer chockskadat förvånad än har ångest över faktumet men jag känner hur det håller på att glida över mot det senare. Ganska mycket så.

Ja, jag är uppriktigt förvirrad nu. Alltså, verkligen.

 

Igår gick det åt skogen med att hålla ihop mig själv (upside, det var faktiskt två veckor sedan senast) och jag slutade min torsdag på akuten. Turligen med en av dom mer stabila och kompetenta läkarna. AT-oro är inget som jag orkar hantera mitt i natten när jag inte är så pigg. Hur som, sköterskan som jag träffat av och till sedan jag först hamnade i den här röran med långa nätter och stygn kan min historia rätt bra. Vilket gör att hon frågar om jag äter för pulsen är låg nu igen. Det hela slutade med ett ekg och lite blodprov och när läkaren studerat allt så sa han att det såg okej ut men han ville gärna ge mig en dos b-vitamin innan jag åkte hem. Med andra ord ingen fara på taket. Klockrent och klart?

 

Nej. Idag hade jag tid hos min läkare på psyk. Han är också en bra läkare. Första meningen han sa var att han ansåg att jag bör ha avdelningsvård för ätstörningsproblematiken. Fortsättningen var att han ansåg att det förelågg en fara för mitt liv om jag inte får den och att han är beredd att skriva vårdintyg om jag vägrar.

 

Ord man inte vill höra. Och ord som förvirrar mig otroligt. För det var inte ens tolv timmar mellan dom två olika läkarnas bedömning. Vem tusan har rätt?

 

Idag är jag mest fylld av ångest, kaos och gråtfärdighet. Inte för att jag kommer att gråta, jag är inte i det läget. Jag är för trött, less och uppgiven för att göra det. För mycket sitta och stirra rakt ut i luften för sådana stora reaktioner. Konsten att gå upp i vikt av att smaka av vaniljkräm och mandelmassa. Även fast jag kompenserade på annat håll. Får mig matt, får mig brutalt jävla panikledsen inombords. Jag orkar inte ens försöka förstå hur min kropp inte fungerar. Vätska sägger dom uppmuntrande tillropen. Jag ger blanka fan i om det är vatten, arsenik eller fett är mitt svar. Jag har ännu inte förstått vad detär som skulle vara glädjande och tröstande i att en viktuppgång består av vätska. Den sitter ju där likförbannat. Den syns, den känns, den ger utslag på vågen och i kläderna och inte tusan är det något som försvinner snabbt. Inte på min kropp.

 

Det låter lite som att maten är mitt endaproblem just nu. Det är nog för att det är det enda jag kan sätta fingret på och därför det som det faktiskt går att berätta och skriva om. Övrig skit är helt enkelt så otydlig, jag vet inte varifrån den där överfallande och överjävliga ångesten kommer när den smyger sig på bakifrån och knockar mig. Jag kan inte härleda den till något särskilt så den blir oomtalad.

 

Jag vill bara inte mer.

Just nu vill jag skriva, jag har så otroligt mycket som ligger och skaver men jag kan inte formulera mig. Kan inte greppa och få tag i det där som gör så otroligt ont. Ser inte riktigt vad det är. Jag vet inte hur många gånger jag öppnat ett tomt blogginlägg och stirrat på den vita fyrkanten och sen stängt ner det utan att ha skrivit ett enda ord. Eller skrivit tre fyra meningar som raderas fort. Jag vet fakstiskt inte vad jag ska säga längre. Allt är på något vis sagt. Allt jag har är mina allt mer urholkade meningar som ändå inte leder någonvart. Så jag tystnar, både skriftligen och muntligt. Jag är ordtom, jag hittar inte kontakten mellan vad jag känner och orden jag kan skriva. Jag kan inte formulera vad som finns i mig. Kanske för att jag inte vill vara i kontakt med det, det gör för ont.

 

1. Hur gammal är du om fem år? 33. I huvudet är jag nog snarare en blandning av 16 och 66.

2. Vem tillbringade du minst två timmar med i dag? Ja det blir väl Jonathan då men dom timmarna var sovande. Annars illrarna.

3. Hur lång är du? 169 cm.

4. Vilken är den senaste filmen du sett? Harry Potter and the Philosophers Stone

5. Vem ringde du senast? Jonathan.

6. Vem ringde dig senast? Samma där.

7. Hur löd det senaste sms:et du fick? Pass.

8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Sms. Gillar inte att ringa alls.

9. Är dina föräldrar gifta eller skilda? Gifta.

10. När såg du senast din mamma? Det var några veckor sedan nu.

11. Vilken ögonfärg har du? Blågrå. I vissa ljus väldigt blå.

12. När vaknade du i dag? Någon gång strax efter sex, någon som sover bredvid mig sov väldigt djupt och stängde aldrig av det där larmet så jag vaknade till slut. Men jaggick upp åtta.

13. Vilken är din favoritjulsång? Stilla natt.

14. Vilken är din favoritplats? Oftast i naturen men i vanlig ordning beror det ju lite på.

15. Vilken plats föredrar du minst? Ehe... Slutenvården inom psykiatrin.

16. Var tror du att du befinner dig om tio år? Inte en blekaste. Det är långt bort för mig.

17. Vad skrämde dig om natten som barn? Inget vad jag kan minnas.

18. Vad fick dig verkligen att skratta senast? Jonathan, det brukar vara han. Bra humor på honom=)

19. Hur stor är din säng? 180 cm bred.

20. Har du stationär eller bärbar dator? Både och. Ingen av dom är ens nära ny, stationära är ett hemmabygge och den bärbara är från 02 eller 03.

21. Sover du med eller utan kläder på dig? Beror på hur kallt det är men jag trivs bäst utan.

22. Hur många kuddar har du i sängen? Två men en är bara för filmtittande och sånt.

23. Hur många landskap har du bott i? Två, uppväxt på södermanlandssidan av stan men bor nu på upplandssidan.

24. Vilka städer har du bott i? Stockholm.

25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? I princip avskyr jag att ha fötterna instängda, skor åker av så fort jag har möjlighet men sen är jag också en fryslort så när kylan kommer smygande vill jag ändå gärna ha strumpor. Och sockor, och tofflor.

26. Är du social? Nej.

27. Vilken är din favoritglass? Chokladsorbet och Jonathans lakritsglass.

28. Vilken är din favoritefterrätt? Skulle jag få välja en enda efterätt för resten av livet skulle det vara fruktsallad men om jag får variera så är nog något med choklad alltid ett säkert kort. Så länge man undviker vit choklad.

29. Tycker du om kinamat? Haha alltså, kina är ett gigantiskt land och kinamat är ett begrepp som bör innefatta så mycket olika sorters mat att det praktiskt taget är omöjligt att svara på frågan. Det äts bland annat maneter på en del håll i landet. Om det menas den svenska kinamaten så duger den väl men det är inte det väljer i första hand.

30. Tycker du om kaffe? Numera ja.

31. Vad dricker du till frukost? Te, helst i enorma mängder och med mjölk.

32. Sover du på någon särskild sida? Hemma har jag den högra sidan av sängen och sover oftast på mage/vänster sida av kroppen.

33. Kan du spela poker? Jag spelar gärna chicago men sån där om pengar är jag nog inte helt insatt i.

34. Tycker du om att mysa/kela? Om jag är på rätt humör annars är det en rätt obehaglig grej när jag mest känner mig rastlös och fasthållen. Trevlig partner va?

35. Är du en beroendemänniska? Well... jag har ingen aning.

36. Känner du någon med samma födelsedag som din? Nope.

37. Vill du ha barn? Nej, jag har inga sådana drömmari dagsläget och har inte haft heller. Eftersom man får en massa korkade kommentarer om man säger nej rakt av så låter jag framtiden vara öppen även om jag inte tror att jag kommer ändra mig.

38. Kan du några andra språk än svenska? Engelska. Är också en fena på att läsa recept och innehållsförteckningar på franska. Att ha samma lärare i franska och hemkunskap ger spännande kunskap.

39. Har du någonsin åkt ambulans? Ja.

40. Föredrar du havet eller en bassäng? Havet. Bassänger är kloriga och kliar över hela kroppen och det tar en vecka innan min stackars uttorkade hud återhämtat sig.

41. Vad spenderar du helst pengar på? Andra, mat och illrarna.

42. Äger du dyrbara smycken? Inte mer än för mig som person.

43. Vilket är ditt favoritprogram på tv? Jag har nog inget just nu.

44. Kan du rulla med tungan? Ja.

45. Vem är den roligaste människan du känner? Jag;) Och min kära make.

46. Sover du med gosedjur? Jajjamen.

47. Vad har du för ringsignal? Ehm... något samsung har på fånen.

48. Har du kvar klädesplagg från då du var liten? Nej men jag vet inte om mina föräldrar har.

49. Vad har du närmast dig just nu som är rött? En mössa på huvudet och en fleecetröja på mig.

50. Flirtar du mycket? Njae. Jag är lite sån som person men nah, jag är gift och nöjd.

51. Kan du byta olja på bilen? Nej, men kolla oljenivån och fylla på kan jag. jag har ju inte körkort.

52. Har du fått fortkörningsböter någon gång? Nej.

53. Vilken var den senaste boken du läste? Harry Potter and the goblet of fire.

54. Läser du dagstidningen? På nätet dagligen och när jag springer på någon som hemma hso mina föräldrar brukar jag bläddra igenom.

55. Prenumererar du på någon veckotidning? Nej men jag får turist från stf, bergsport från klätterförbundet och wwfs magasin.

56. Dansar du i bilen? Näe inte ofta inte.

57. Vilken radiostation lyssnade du till senast? P4.

58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Löste lite korsord tidigare.

59. När var du i kyrkan senast? Jag tror nog det var på mormors begravning för ett år sedan. Sen har jag besökt någon eller några kyrkor som turistattraktioner också.

60. Vem var din favoritlärare på högstadiet? Ronnie, Anders och Helena.

61. Hur länge har du campat som längst i ett tält? Tolv nätter. I somras under sarekvandringen. Hade lätt kunnat köra hela sommaren.

62. Vem var det som senast gjorde något extra speciellt för dig? Jag gissar på Jonathan, det brukar vara han.

63. Vad lyssnar du på just nu? Inget mer än vardagsljuden.

64. Har du varit med i tidningen? Jo, heluppslag i aftonbladet med bild och hela faderullan. Det var någon artikel om stress i skolan och jag var frivillig att tillsammans med några andra synas.

65. Vad är det konstigaste du ätit? Jag tror inte jag ätit något direkt spännande.

66. Vem såg dig naken senast? Spännande fråga när man är gift...

67. Vad är det för färg på din tandborste? Vit och blå.

68. Hur imponerar man på dig? Man är smart. Låter lite ytligt och är det kanske men det brukar få mig på fall. Sen får man gärna vara vettig och vänlig.

69. Vem ringer du när du är arg/ledsen? Jag ringer ingen. I en del särskilda fall hör jag av mig till Jonathan men då ska det vara något speciellt.

70. Har du någon piercing? Näe, vanliga hål i öronen bara.

71. Din största vinst? Jonathan.

72. Civilstånd? Gift.

73. Vilka hemsidor besöker du dagligen? Aftonbladet, Dn, Facebook.

74. Är du fåfäng? Haha, haha och en gång till, haha. Nej.

75. Ångrar du någonting du gjort? Jag brukar inte tänka på det direkt. Det finns mycket jag skulle kunna ångra djupt men jag tror inte det gör mig gott.

76. Hur gammal är din pappa? Lagom.

77. Vilket är ditt drömjobb? Inte en blekaste.

78. Finns det något du verkligen skulle vilja göra men inte haft tillfälle, tid eller råd till? Troligen.

79. Vad har du haft för husdjur? Sammanlagt åtta illrar varav fyra är vid liv idag. Hund en kortare sväng.

80. Berätta tre saker som dina läsare antagligen inte vet om dig? Jag lyssnade i princip inte på musik innan jag började gymnasiet. Jag får ofta impulser att härma andra människors smårörelser och ljud. Jag tycker lysrörslampor är väldigt obehagliga.

81. Svär du ofta? Det händer en del.

82. Sverige när det är som bäst? Jag gillar variationerna. Snö och skidåkning, vårblommor, sommarbad och höstlöv.

83. Kan du åka slalom? Jag kommer ner, jag slår inte så värst men om det är något vidare snyggt vet jag inte.

84. Vad har du ätit i dag? Pass.

85. Vad har du för utbildning? Naturvetenskaplig gymnasielinje. Handbollstränare steg 1.

86. Vilken kroppsdel är du mest nöjd med? Jag har inget emot varken händer eller fötter, ellerför den delen dragen i ansiktet.

87. Vilken kroppsdel är du minst nöjd med? En hel del.

88. Vilken är din bästa egenskap? Jag är rolig, jag är smart, jag är bra på att tänka annorlunda och jag är bra på att lyssna.

89. Vilken är din sämsta egenskap? Negativ.

90. Nämn två historiska personer som intresserar dig? Faktiskt brutalt ointresserad av historia sådär överlag men kanske Darwin och Linné?

91. Saknar du något? Tråkigt nog livslust.

92. Är det viktigt att fira födelsedagar? Det är upp till var och en att känna efter om det är viktigt. Jag gillar att ge bort presenter och uppvakta andra och jag gillar att få presenter också, faktiskt. Så för egen del tycker jag det är rätt trevligt både med egen och andras födelsedag men jag vägrar storfiranden och jag accepterar dom som inte vill bli firade.

93. Vad gör dig ledsen? Orättvisa.

94. Vad gör dig glad? Illrarna.

95. Har du varit gift eller förlovad? Jag har varit förlovad och är gift.

96. Vad ska du göra i helgen? Ha ångest för att jag ska besöka morfar vilket jag inte riktigt orkar, titta på några av världens bästa klättrare och städa.

97. Vad är det knasigaste du gjort? Jag knasig? Njae. Alltså jag har inga minnen av något som är sådär jätteknasigt men så tror jag att jag har en annan måttstock än en hel del andra. Under gymnasietspelade vi in en hel del film bland annat en där Jonathan utklädd till en gigantisk hittepåfågel sprang in på en biograf och snodde popcorn av en gammal dam (hans mormor fick äran att spela den rollen) för att sedan bli nedslagen av nämnda dam med handväskan. Detta spelade vi in på drottninggatan en fredag när stockholms filmfestival pågick. Vi fick en och annan road blick.

98. Vad har du för laster? Typ.. choklad, te och ostmackor.

99. Vem är din förebild? Ingen. Jag har aldrig haft förebilder eller idoler på det sättet andra verkar ha haft.

100. Vad ska du göra när du svarat klart på alla frågor? Ehe.. måla illerurnor.

 

En sån där dag när jag vaknar med ångest. Tömmer lådor med ångest, kokar te med ångest, häller mjölk i teet med ångest, preppar aktiveringsleksak till illrar med ångest. En sådan dag när jag dricker te och har nästan svårt att svälja för det sitter en ångestklump i halsen och i bröstet och överallt.

 

Jag gör allt jag kan för att lindra och stå ut. Jag väljer te med omsorg och tvingar mig att göra det medvetet och fokuserat för att försöka tränga ut ångesten. Jag sätter på musik som jag vet lugnar mig (otroligt duktiga violinisten Joshua Bell). Ser till att sno lite extragos från Alinda innan jag bråkar med henne om ögondropparna hon står på för tillfället. Jag pratar med vänner på facebook medan jag dricker det lagom varma teet och försöker planera julklappsinköp.

 

Jag vet inte riktigt om det hjälper. Jag vet inte om det hade varit värre om jag inte gjort det men bättre blir det inte. Ångesten ligger lika tät och tjockfuktig i mig som novemberdimman utanför fönstret. Jag gör allting rätt, jag andas lugnt, jag flyr inte, jag accepterar att den är där. Jag försöker göra annat ändå, jag vet att inget kommer hända, jag kommer inte dö, inte bli galen. Likförbannat är den där och smyger in sina kalla långa tentakler i allt jag gör, känner och tänker. Goda råd om promenader, tv-tittande och fyrkantsandning är inte till hjälp. Jag och min ångest har varit med varandra så länge att den helt enkelt ignorerar distraktioner. Lika väl som jag vet att det inte är farligt med ångest verkar ångesten veta att varmt te inte påverkar dess existens.

 

Hej onsdag, kan du göra mig en tjänst? Ta slut fort.

 

Nej, torsdagen fortsatte inte bättre. Tvärtom. I vanlig jävla ordning slutade det i det där rummet med dom fula väggarna där jag ligger och stirrar på den gula hinken för skärande/stickande/smittförande avfall och försöker låta bli att känna något alls.

 

Sedan var det fredag och läkarsamtal och jag hade inte energi nog att klämma ur mig hur uselt mitt blodtryck råkade vara dagen innan. Han tog inga kontroller så min hjärna som redan har svårt att lita på vad jag känner tog det som att han såg mig som fysiskt frisk. Och då kan jag inte med att gnälla om det mer så jag var tyst. Jag ger mig, jag mår bra. Det måste vara så.

 

Men jag orkar inte livet?

Gårdagens samtal på psyk inleddes med mina skrivna ord. Dom fungerar i regel väldigt många gånger bättre än att prata. Första raderna var ungefär så här:

 

Jag vet inte hur väl bekant du är med den typen av morgnar när man vaknar och önskar ett skott i pannan. Och ett i nacken. för säkerhets skull. Idag är en sådan morgon, idag är en sådan dag. Igen.

 

Den här dagen börjar precis likadant. Den här satans torsdagen börjar med avgrundsångest från första medvetna andetaget. Jag är inte alls sugen på resten av den. Den här torsdagen börjar alldeles för tidigt för jag har tid hos psykologen nio. Mitt vanliga försvar mot livet, att sova bort så mycket som möjligt, blir mycket svårare när jag tvingas upp och börja dagen som en mer normal människa. Den blir så lång då. Så många timmar att stå ut.

 

Dom här två listorna som blev en hos mig i förra inlägget har jag sett på några olika ställen, särskilt den första. Jag har läst ett antal olika personers svar på den och det väckte en fundering. Satan vad ytliga vi är? Eller är det en felaktig tankebane?

 

Jag tänker på frågan "Om du var tvungen att välja: Aldrig mer få äta kolhydrater eller bara bära kläder från Desigual resten av livet?"

 

Ingen utom jag (av dom jag sett) har valt kläderna. Samtliga har valt bort kolhydrater ur sin kost. För en utseendegrej. Visst är kläder en viktig del av att uttrycka sin personlighet och visa vem man är och det känner jag liksom andra men kom igen? Skippa choklad, kanelbullar, nudlar till woken, sushi med ris, pepparkakor, mackor, gröt, glass en varm dag... för att slippa ha på sig en viss typ av kläder. Är det verkligen ett val som folk gör? Det är ju knappast som att alternativet är kolhydrater eller gå runt i klukuxklanmundering resten av livet? Kanske är det bara att det är en standard "hälsogrej" att välja bort så mycket kolhydrater man bara kan som gör att folk tycker att det är det lätta valet?

 

För egen del kan jag bära både högklackat och dräkt eller hip-hopmundering resten av livet om det innebär att jag får fortsätta äta mitt hembakade bröd och knapra lösgodis om jag är sugen. Även fast det inte är kläder jag överhuvudtaget skulle överväga annars. Men det är ju jag.

 

 

Övriga reflektioner om livet är precis lika muntra som dom varit tidigare. Jag är less på att leva. Jag äter långt ifrån som jag ska och ingenting går åt rätt håll.

 

Colaflaskor, geisha och sen är det hårt om tredjeplatsen, chokladdoppade skumbananer, vaniljfudge, jornötsruta, malacofiskar, punschknappar, sodapops... detberor helt på vilket sug jag råkar ha den dagen.

 

Får jag välja så tror jag katt. Hos en trevlig människa som bor på landet så jag får gå ut och röra på mig som jag vill i naturen för att sedan kunna komma in ligga och se lat ut framför en brasa eller nära ett element.

 

Gotland, Oslo, Edingburgh, Nya Zeeland, Island... uppenbarligen gillar jag regn och gråväder=p

 

Det är en dubbelsäng som just nu har ett tomterött underlakan. Jag har två täcken, ett duntäcke och ett kedjetäcke. Duntäcket har ett randigt överdrag med svart vitt och lite färg ochkudden som är en och en rätt platt dunhistoria har matchande örngott. Kedjetäcket har något gammalt udda påslakan i hysteriskt fula pastellfärger. Jag har två kuddar men nummer två används enbart om jag kollar på film eller är tokförkyld. Eftersom jag oftast sover på mage eller närapå så måste det vara platt för att jag inte ska få ont i nacken. Allt är enbart i hundra procent bomull. Inget annat duger.

 

Stilla natt tror jag bestämt.

 

Jadu kläderna. Att aldrig mer få äta nybakat riktigt bröd eller riktiga kanelbullar kan vi ju sortera bort tokigt fort.

Jag älskar ord, det är helt omöjligt att välja. Antiklimax, eftertänksam, minutiös, dåndimp, afternoon tea, hideöst.... just keep'em coming.

Facebook, aftonbladet och dn.

 

Det är ytterligare en fråga jag inte kan svara på. Jag vet helt enkelt inte.

Mjölk, soja, batterier, senap och bregott.

Med mjölk.

Intelligent, explosiv och färgstark.

Det blir jag inte. Faktiskt.

I matlagning går det i perioder men senap är ofta populärt, jag älskar senap. Bakning tror jag bestämt choklad är bäst. Tätt följt av vaniljpulver och färska bär.

Hemma eller på landet.

Nej. Om den inte är så dold att jag inte själv har hittat den än=).

Hanna. Skoltrött, pratig, flamsig, duktig, deprimerad, ångestfylld, hoppig och skuttig.

Jonathan, även om han inte varit med från början så har han ändå varit med dom senaste tolv åren och det är en stund.

Ja och ja. Jag är stundtals extremt spontan och stundtals så planeringskrävande att inget blir av alls.

Vår. För det är lagom varmt, för saker växer och gror, för att jag fyller år och för att andra människor är gladare då.