uppfortsomfan

Ibland tänker jag att jag vill göra något.

 

Sen inser jag att jag inte förmår eller ens har lust egentligen och att allt jag orkar är att ligga under kedjetäcket och sova bort allt det där som ska vara livet.

 

Sen orkar jag inte känna. Hamnar på akuten och svarar "vilket som" på frågan om jag gjorde det för att lindra ångest eller dö och pratar mig sedan ur psykbedömning.

 

Åker hem, dricker te och vaknar många timmar senare med ångest som äter upp mig inifrån.

 

Så börjar allting om.

 

Det går inte framåt. Jag orkar inte ta mig åt det hållet. Det är bara akutbesök, huvudvärksdagar, ont i ryggen och ångest, ångest och mer jävla ångest. Det är liv utan livslust. Det är överlevande för andra men inte ett dugg för mig själv. Det är mat jag inte vill äta, mat jag inte äter, mat jag försiktigt äter och som sedan nästan har ihjäl mig för jag mår så dåligt. Det är en kropp som inte samarbetar och det förstår jag. Den misshandlas på alla sätt jag kan komma på just nu, Medvetet och omedvetet.

 

Det är ångest som kommer som ett brev på posten. Bokstavligt. I form av en kallelse till möte på försäkringskassan. Den lilla självbevarelsedriften jag fortfarande har fick mig att inse att jag inte ska gå dit själv, jag måste ha en vårdperson med mig. Senast jag träffade fk var jag desperat, hysteriskt förstörd och suicidal efteråt. Jag hatar möten. Här är det ännu värre av att jag inte vet vad alternativen är, jag vet inte vad som förväntas av mig, hur något går till. När något ska göras, hur många människor jag ska jaga fatt på, hur många utlåtanden, intyg och journalkopior jag behöver.

 

Jag hade tid med min läkare förra veckan och han frågade vad jag ville, tyckte och kände kring mötet och att bli för gammal för aktivitetsersättning. Mitt svar var att jag tyckte bästa lösningen verkade vara att låta bli att bli trettio.

Jag borde skärpa mig.

 

Jag borde ta tag i det. Mitt liv.

 

Jag borde sluta hålla på.

 

Jag borde uppskatta. Det jag har.

 

Jag borde kämpa. Mer.

 

Jag borde se allt bra.

 

Jag borde bara ta och samla ihop mig.

 

Borde. Bara.

 

 

Men jag är äcklig och svag. Jag är dum och egoistisk. Jag är ett jäkla fanskap, lat och bortskämd. Jag är dryg, obstinat och svår. Mest svår. Och dryg. Och obstinat, egoistisk, svag, äcklig, dum, lat, bortskämd...

 

Borde. Bara.

Fredag eftermiddag i oktober. Utanför fönstret skiner solen fortfarande och det är lagom kallt ute. Lagom sådär så mössan kan användas igen. Jag älskar mössa. Gott kaffe, bragokex som smakar lika delar gott och ångest. Bästa musiken, en flodgris och en make som sällskap.

 

Alla förutsättningar för en rätt fin fredag. En rätt bra känsla.

 

Det är bara det att det ändå inte ens är i närheten av okej. Det är bara det att jag sitter och kämpar och slåss mot ångesten och inte riktigt alls har lust att fortsätta existera. Jag sitter alltså här och har allt. Trots det orkar jag inte. Trots det vill jag få ge upp. Trots det äter ångesten upp mig och gör så förbannat ont att jag varken kan tänka eller andas.

 

Fjorton dagar kan gå fort, fjorton dagar kan försvinna innan dom har hunnit märkas och innan dom hunnit lämna avtryck. Det kan också vara en mindre evighet. Det kan hända så mycket att du inte hinner med. Inte förstår.

 

På fjorton dagar hinner ovattnade blommor vissna.

 

För ganska exakt två veckor sedan blev jag utskriven från psykavdelning efter mitt andra vårdintyg på kort tid och min första intox. Knappt två dygn efter att jag vinglade in på akutmottagningen stöd mot en gröngulklädd släpptes jag hem. För jag ville inte vara kvar.

 

Följande två veckor har varit kaos. Fyra gånger till har jag legat avtrubbad och trött på en brits på akuten, blivit stucken i och petad på. Jag har lärt mig saker som jag inte borde behöva lära mig. Jag vet hur kol smakar, jag har lärt mig sova med sladdar fasttejpade över kroppen och pipande övervakning från andra. Jag har förstått hur illa psykiatrin är efter att ha sett hur den somatiska vården är. Bara det faktum att kuddarna inte består av fjorton väl ihoptovade vaddbollar är häftigt. Eller att dom inte glömmer bort att patienterna ska äta. På psyk där dom, förutsatt att dom ens smygkikat i journalen, vet att jag har problem med mat kan jag gå utan att äta i flera dagar utan att det är någon som lägger märke till det. Jag tror jag blev tillfrågad om frukost sex gånger en morgon på mava.

 

Två veckor där jag knappt varit ensam för den mest älskade är rädd. För jag mår så dåligt. Måndagen efter fredagen när jag blev utskriven pratade han med sin chef och blev mer eller mindre hemskickad att jobba hemifrån och hålla koll på mig. Sedan dess har jag haft sällskap mest hela tiden. Idag är första dagen jag är ensam hemma och det är bara några timmar nu på morgonen. Efter min sjukgymnasttid blir jag upphämtad.

 

Jag har också blivit nekad behandling. Vilket gör mig ledsen och frustrerad. Bortsett från att jag hade någon liten förhoppning om att det skulle ge mig något så är det rätt tråkigt att återigen bli nekad när jag faktiskt vill ha något. Jag känner att jag blir uppmålad som en total vårdvägrare och det är ju inte helt sant. Visst, jag nekar behandling med antidepressiva och jag vill inte gå i gruppbehandling för sälvskador. Båda med argument som inte är dumma. Antidepp är pga tidigare dåliga erfarenheter som inte gör det värt risken (diskussion om det undanbedes jag för den med vården) och grupp för att jag helt enkelt inte på en enda fläck behöver fler sammanhang med sjuka människor. Jag är ledsen men att bunta ihop en grupp tjejer (det är ju oftast det) med personlighetsstörning och självskadebeteende och tro att det inte triggar skiten ur en är.. för mig i alla fall obegripligt. Det är ju lite i sakens natur att någon alltid ska vara värst. Om jag har provat det förut och kan tala av erfarenhet? Nej, men jag har provat inneliggande ätstörningsvård och det är ungefär detsamma. Sitt och ät och prata om mat tillsammans med andra sjuka. Jo men visst, det påverkade mig otroligt negativt. Det var sjukligt svårt att inte vilja se ut som dom smalaste. Förutom att jag inte gillar grupper och inte kan hantera hemuppgifter utan att bryta ihop då.

 

Hur som, jag blev nekad behandlingen för att min problematik är så komplex. Min samsjuklighet gör det svårt att veta vad som är primära och vad som är sekundära problem och det blir svårt att svara på huruvida behandlingen har effekt (vilket hon inte riktigt trodde heller). Det blir svårt när det är så komplext sa hon. Svårt? Ja troligen. Men.. alltså.. testa att vara personen med komplex problematik som ingen vill ta i med tång. Prova att vara den som ingen vill behandla för det är alltid något dom anser är värre än just den problematiken dom ska behandla, eller något dom anser står i vägen för deras behandlingsupplägg. Prova det en dag eller en vecka så kan vi återkomma i diskussionen om vad som är svårt och inte.

 

 

Och den negativa spiralen snurrar på och det är mitt fel. Det är klart det är mitt fel. Det är ju jag som är destruktiv, jag som agerar på fel sätt.

 

Ny vecka. Nya turer. Mer destruktivitet. Mer medicinvårdavdelning och mer ångest. Det går så åt skogen så jag vet inte riktigt hur det ska vara möjligt för någon, mig eller annan, att stoppa det.

 

Idag blev jag efter psykbedömning hemsläppt efter min fjärde överdos på två veckor. Jag tror jag är immun mot vårdintyg. Tack och lov.

Tisdag. Möte med mina två öppenvårdskontakter. Många frågor, mycket jag måste svara på, veta hur jag vill, vad jag vill. Ta ställning till det ena och det andra. Försökte men vet varken ut, in eller något annat håll för den delen.  Gråtfärdig och trött och hem och sova.

 

Onsdag och ny ångest. Ohanterbar jävla skitångest som äter sönder tankarna, kroppen, allt.

 

Tog mig inte till samtalet.

 

Mådde ännu sämre. Panikringde psykologen som var upptagen.

 

Flippade ur totalt, självskada.

 

Sen hamnade jag på nya nivåer av destruktivitet. För många piller och ambulans och akut och hela fanskapet. När jag kvicknat till lite efter ett par timmar var det psykkonsultation och vårdintyg. Drogad och trött fick jag sova på obsavdelningen. Träffade en underläkare som inte kunde bestämma sig för vad hon skulle göra och överläkaren kom in. En av få kvinnliga läkare jag har full respekt för. Hon ville inte låta mig åka hem. Hon sa att hon vid ett par tillfällen släppt hem människor som därefter begått självmord. Hon ville inte göra det igen.

 

Så upp på avdelning. Delat rum, självklart, det är ju mycket patienter och ont om plats. Bara det att jag inte kan hantera det alls. På något sätt. Total ångest men jag bet ihop allt jag kunde, inte störa rumsgrannen. Inte vara jobbig, inte trigga, inte påverka. Det gick ett tag. Sedan rasade jag ihop i en ny kaninteandasångestattack i ett hörn. Personalens reaktion? Där kan du ju inte sitta, är det inte bättre att vara i sängen. Tänk på att du har en till i rummet, du stör henne. När jag inte kunde svara försökte dom få upp mig från golvet. Jag var såpass panikslagen att jag skrek när någon försökte röra mig så när dom slutligen helt sonika lyfte upp mig från mitt trygga hörn fick jag totalspel och skrek och hade mig. Jag blev tillsagd att sluta bete mig barnsligt. Det var tydligen inte vuxet att göra så.

 

Efter timmar av ångest och utmattning somnade jag för att vakna till en fredag och läkarsamtal och avskrivet vårdintyg med ännu färre frågor än senast och hemgång. Hann spendera en timme hemma innan jag tappade kontrollen över ångesten och tog min livs andra överdos. Två dagar efter den första. Eftersom det jag tog inte var våldsamt väldokumenterat hamnade jag på övervak på en av medicinakutens vårdavdelningar. Ny psykbedömning. Läkaren pratade länge och sa sedan att han inte ansåg sig ha underlag att skriva vårdintyg utan gav mig valet att lägga in mig frivilligt eller gå hem. Så jag åkte hem när jag ansågs fysiskt stabil.

 

Lördag var nytt besök på akuten men sårskada och rörigaste jag sett, någonsin. Inte patientantalet eller patienternas beteende (trots löndelördag) utan läkarens beteende. Hon verkade disträ och ha exakt noll koll på allting. Jag mådde för dåligt för att kunna hantera att sitta i väntrummet nära rummet där skalpellerna förvaras oinlåsta så jag vandrade korridoren fram och tillbaka i timmar innan det blev min tur. Äsch tejpa var hennes omdöme och jag orkade inte bråka så det gjordes. Ett par timmar senare började tejpen lossna och jag kommer få ett asfult ärr. Tur att jag inte bryr mig så värst om sånt.

 

Idag är allt lika jävla illa och det enda som hindrar mig från mer destruktivitet är en raserad mage.

 

 

 

..och efter onsdag kommer torsdag.

 

Ny dag, nya möjligheter. Eller mer, ny dag, samma ångest. Samma bröstkrampande vidriga smärta. Samma panik, oro, total uppgivenhet och rastlöshet och kaos. Kamp hela dagen rakt igenom och fall på kvällen.

 

Redan när läkaren kommer in i rummet har jag börjat få svårt att andas. Under tiden han ställer frågor och tråcklar skakar jag och har svårt att få luft. När han är färdig och lämnar över till sköterksna brister det igen och jag övermannas återigen av den totala ångesten. Jag ligger ihopkuppen med händerna hårt tryckta för ögonen och andas ryckigt och stötvis. Får inte luft. Jag känner hur händerna och armarna sakta domnar bort, hur det snurrar i huvudet och hur ångesten äter upp mig. Hon frågar vad hon kan göra men jag är oförmögen att svara. Hon kramar mig och vill så väl. När jag får ur mig ord frågar jag efter undersköterskan som hjälpte mig till psykakuten ett par veckor tidigare. Jag såg henne i ögonvrån på medicin när jag kom in. Hon hastar iväg och hämtar henne. En evighet senare har hon fått mig att andas någorlunda. Hon håller i händerna så jag inte ska slå mig. Hon pratar och hon lämnar mig inte på en timme. En del människor är värda allt. Precis allt.

 

Utmattad blir jag till slut sittande i ett hörn innan jag får hjälp att ta mig hem och dagen efter vaknar jag med den knivskarpa skärande smärtan i bröstkorgen igen.

 

 

En ondsag. När jag rasar. På golvet hos samtalskontakten orkar jag inte hålla ihop längre. Det är en liten sak, en så liten sak som sticker hål på mig. Men den gör det med besked.

 

Jag sitter på golvet, skakande, vaggande, vibrerande. Tappar känslen i händerna. Ångesten är större och starkare än jag. Många gånger större. Jag hör att han pratar men jag kan inte svara. Jag kan inte prata, inte tänka, inte andas. Han hämtar psykologen som sätter sig bredvid mig på golvet och lägger en hand på min axel. Han pratar med mig. Jag svarar inte för ångesten berövar mig allt där och då. Det dyker upp en läkare.

 

Som sätter sig i en stol. Det minns jag att hon sa, för hon hade ont i ryggen och kunde inte sitta på golvet.

 

Vad kan vi göra för dig? Vad vill du att vi gör? Hur ska vi lösa det här? Hur tog du dig hit egentligen?

 

Samtalskontakten förklarar att jag högst troligen som alla andra gånger kommit med buss och tunnelbana och hållt ihop mig på vägen men i rummet känner att jag kan visa hur det egentligen är.

 

Du måste ju prata annars kan vi inte komma fram till något. Det är ju bra att du känner att du kan visa hur de tär men vi stänger ju snart så här kan du ju inte bli sittande. Du förstår väl att du behöver prata för att vi ska kunna samarbeta?

 

Där sitter jag alltså och skakar.

Hon skakar ju, stackars liten sa psykologen innan han var tvungen att lämna rummet.

Och läkaren gör mig till ett praktiskt problem. Du kan ju inte sitta och må dåligt på vårat golv det är ju jobbigt. För vi ska stänga och då får du rycka upp dig och sluta må såhär. Det är vad jag hör i hennes ord och hennes röst. Ingen lösning, ingen handling, bara anklagande. Framför henne sitter en patient som är väl känd för att ha svårt att prata. En patient som uppenbart mår mycket dåligt och det hon känner är bäst att göra är att skuldbelägga patienten för att denne inte pratar oh dessutom har mage att få ångestattacker på deras golv så nära stägning.

 

I ångesten samlar jag på mig tillräckligt mycket frustration och ilska för att kunna klämma ur mig ta bort henne med skakande röst. Nej, nej hon kan inte lämna. Inte ge över ansvaret till samtalskontakten som gjort helt rätt i att hämta henne. Men hon kan tänka sig att ge oss ett par minuter om jag vill prata enskilt med honom så hon går iväg för att ta ett glas vatten.

 

Han säger något jag inte hör. Jag försöker andas, stänger av, stänger ner. Reser mig i en dimma och gör allt för att inte falla ihop och går sedan därifrån. Snubblar genom korridoren och lämnar stället. Panikpromenerar tills jag inte orkar ta ett steg till. Sjunker ihop, samlar ork och åker hem och gör mig illa.

 

 

Efteråt undrar alla jag känner hur någon kunde låta mig gå därifrån när dom vet hur situationen är. Hur jag mår och vad jag tänker.

En vecka borta. En vecka med bit ihop tills huvudet sprängvärker. En vecka borta och nya sängar varje kväll och en avgrundströtthet i kropp och själ. en tung vecka. Förvisso med fin utsikt och utomhus och gå. Det är bra. Men det låg en tung och fuktig ångestfilt över precis allting.

 

Väl hemma var det pang bom rakt ner i helvetet. En måndag som jag praktiskt taget sov mig igenom. Avbokade sjukgymnastbesök och orkade inte alls med att vara människa på något vis. Sen kom tisdagen. Lyckades träna på förmiddagen och sen brakade det loss, dök upp på min psykologtid med trasig hud och ett totalrasat psyke. Det tog tjugo minuter innan han hämtade jourläkaren och inte lång tid innan hon bestämde sig för att skriva vårdintyg. In, livrädd. Alltid livrädd, paniskt rädd för vad dom kan bestämma sig för att göra med mig när dom tagit rätten att bestämma ifrån mig. Ett par timmar på en galonbrits beglodd av halva personalstyrkan från deras glasbås oh fem minuter med en läkare senare var jag på nästa akut för att bli ihoplappad. Samma läkare som fredagen innan. När han fick reda på att jag varit där redan dagen efter han skickade hem mig såg han ut att vara både ledsen och ångra att han gjort det.

 

Upp på avdelning och den vanliga rundan med "nej circadin och melatonin är inte samma sak"diskussionen och ingen medicin eftersom jag inte hade hela burken med mig. Jag förstår reglerna, dom ska veta vad dom ger... synd bara att jag som kom in oplanerat och oförberedd blir den lidande. För att jag inte vandrar runt med en hel burk insoningstabletter i fickan till vardags.

 

Kass sömn i kass säng och läkarmöte och hjärnan inställd på hem. Det spelar ingen roll hur mycket jag rent intelligensmässigt kan förstå att det ibland kan vara så att inlåst är rätt just då, jag är inte smart nog att kunna ge mig. Så fort någon slår igen dörrarna bakom mig är paniken så stor och mäktig att jag kan göra ungefär vad som helst för att komma ut. Så jag gräver fram några vettiga ord, jag försöker hålla rösten normal, säga rätt saker och undvika att säga fel. Fast den här gången behövdes ingen större ansträgning. Efter ungefär samma frågor som jourbedömningen veckan innan.. vem är din ordinarie läkare, när hardu nästa öppenvårdstid osv... avskrev han vårdintyget och jag fick åka hem. Inga frågor om något som är av vikt egentligen, inget om suicidtankar, om självskador om mående. Eller ja, han nöjde sig med svaret att jag var trött och ville hem. För mig som ägnat en natt och morgon åt att inte bryta ihop och mest bara varit skiträdd och ledsen, ensam och ångestfylld var det finfint att få gå hem så fort som möjligt. Så jag kastade mig mer eller mindre ut och åkte hem.

 

Hur han resonerade vet jag inte för varken jag eller dom jag pratat med runt mig förstår hur jag kunde bli utsläppt. Mitt mående är katastrof. Jag orkar inte ens försöka beskriva det. Jag harinte lust att vara och finnas, jag har totalt slutat kämpa mot självskador för det är skitsamma. Det ger mig lite lite lugn om så bara för ett par minuter och dom andetagen är värda allt. Det tog nog två timmar hemma innan jag hamnade där igen. Inte så det behövde ses över men likafullt destruktivt. Försökte andas mig igenom gårdagen men nej. Dödstrött av att under hela dagen göra två saker, ta hand om illrarna på morgonen inklusive sopa golv och sen åka till stan och sitta på en trapp och prata. Det fick mig alltså att se i kors av utmattning.

 

Och hålla emot ångestens vilda skirk, näe ingen kraft alls till det och synnerligen likgiltig och hej hej samma läkare för tredje gången gillt. Eller ja, jag fick träffa den sprillans nya at-läkaren men hon kunde inte bedöma vad hon skulle göra så han fick kallas in på konsultation och undervisa om när det ska sys och inte. Han är trevlig, det ger bonuspoäng. Han frågade om dom kunde göra något, sa att det blir ju jobigt när man ses så ofta för han börjar ju bry sig, vill göra något. Det är ännu mer bonuspoäng på att han kan förstå att ångest är en anledning till att ge sjukresa om den är för vidrig. Det är få som gör det. Dom flesta skickar mig att lösa problemet själv och ger blanka fan i om jag promenerar två mil hem eller bryter ihop utanför entren.

 

Så, hemma. Trasigare än trasigast i inombordet och bara så less. Så trött. Så... uppgiven.

Fredagkväll, ensam. Fredagkväll och fullständigt trasig på alla sätt, blir uppmött av en vän och får sällskap på akuten. Hem sent och för lite sömn. Sen kom lördag. Jag försökte, jag gjorde saker som är bra. Jag tog det lugnt, jag tränade, jag drack gott kaffe, åt finfin frukt och försökte ta hand om mig. Tog en promenad i solen. Sånt där som i princip är bra. Enda detaljen var väl att jag inte mådde bra. Alls.

 

Så lördagkväll och hyperventilering och snurrande skalle. Lördagkväll och bröstsprängande ångest och inte en enda klar tanke i huvudet. Lördagkväll och ett nytt besök på akuten. Mer blå tråd och en välbekant läkare och lika välbekant sköterska och framförallt en totalt nedbruten jag. Orkade knappt svara på tilltal, orkade varken bekräta eller förneka någonting om någonting och sa mest jag vet inte på allt. Han vill skicka remiss till psyk. Jag var inte sugen men kunde inte riktigt bedöma hur nära han var att tvinga mig så jag totalvägrade inte. Väntade på remiss men hörde ingenting så jag frågade den mest välbekanta av dom alla som för dagen satt i receptionen. Jo, dom hade kallat in jouren för bedömning men hade inte vågat berätta det för mig för dom var rädda att jag skulle dra.

 

Psykläkaren dök upp. Han ställde några frågor. Helt orelevanta. Om vem som var min läkare, min behandlare, när jag hade nästa öppenvårdstid. Småsaker han för övrigt har tillgång till i journalen. Han frågade inte det han borde fråga och sen sa han hejdå. Jag hoppas att han inte hade fler bedömningar att göra för det kändes som han hade kunnat skicka hem någon som satt framför honom indränkt i bensin med en tändare i ena handen och ett självmordsbrev i andra.

 

Så jag skulle hem. I nästan tre timmar satt jag i väntrummet och försökte förmå mig att ringa efter en taxi men det gick inte. Jag kunde inte lyfta telefonen. Kunde inte få mig att göra det. Istället satt jag omväxlande vaggande, skakande, stirrande och hyperventilerande på en stol. Damen i receptionen pratade med mig, tog sig all tid hon kunde mellan kaosklientelet strömmade in under lönelördagen. Frågade, lirkade och pratade. Tog med mig ut på sin rökpaus. Hon sa att hon kunde ringa åt mig. Sen ändrade hon sig. Hon vågade inte vara den som skickade hem mig för hon sa att hon sett mig så många gånger men aldrig i ett sånt skick. Aldrig så dålig. Hon pratade med mig, hon pratade med ortopeden som tagit hand om skadan och hon tog sig tid. Hon tog sig tid att hitta en ersättare till receptionen för att kuna ta mig i handen och gå till psyk.

 

Hon tog sig tid att promenera över, prata med personalen och dessutom se till att bakjouren väcktes så jag slapp prata med samma idiot till läkare som jag träffat tidigare under natten. Hon tog sig tid att stanna kvar dom minutrarna det tog innan läkaren dök upp. Somliga människor är för bra för att vara på riktigt nästan. Det finns inte ord för hur tacksam jag är för det hon gjorde. För att hon gav mig det enda som egentligen är av värde när det är så illa som det var. Tid och känslan av att bli tagen på allvar.

 

Eftersom jag fortfarande inte kunde få mig själv till att ta mig hem blev jag kvar. Inte för att dom tänkte tvinga mig till det men jag blev ju starkt rådd att stanna och för egen del hade jag nog gett upp att ta mig hem även om jag hellre varit hemma än kvar. Sex på morgonen kom jag upp på obsen. Då ville jag sova och frågade snällt efter mitt melatonin eftersom jag kände att lite hjälp hade varit fint när jag var så ångestfylld. Men nej, det var morgon, dags att vara vaken, inte sova. Nog för att rutiner är viktigt men sömn är viktigare. Väldigt mycket viktigare. Så jag promenerade i tiometerskorridoren i en och en halv timme innan jag helt utmattad kröp ihop på golvet i ett hörn och skrapade ihop tio minuters osammanhängande sömn innan jag äntligen fick träffa en läkare. Han var bra. Det är inte alla överläkare som sätter sig på golvet för att prata när patienten gör det. Dom flesta ska dra upp en på stolar och tycker att man ska bete sig som folk.

 

Klockan tio, ett dygn efter att jag vaknat, fick jag åka hem.

 

Nu är jag hemma. Nu ska jag ge mig ut på en veckas vandring med min mamma. Det är nog i princip kul. Jag ska bara hålla ihop.Hur raset ser ut när jag kommer hem vill jag inte ens tänka på för just nu är jag längre neri avgrunden än jag varit tidigare.

Jag tycker det är rätt spännande att läsa journalanteckningar så då och då beställer jag hem valda delar för att se hur andra uppfattar mig, hur jag bedöms och behandlas och sådana saker. I förra veckan beställde jag anteckningarna från mina besök på medicinakuten i höstas. Jag tyckte tillräcklig tid hade passerat och kände att jag skulle kunna läsa dom utan att bli påverkad.

 

Vi kan väl säga så här; jag är ganska rädd för hur dom för journal i den svenska vården. Jag fick mina papper och meddelande om att det finns två besök noterade. Där har vi första problemet, det var tre besök. Jag var där en gång mellan dom två besök dom har antecknat. Dom har alltså helt missat ett av mina besök och jag vet att det är tre även för jag kan särskilja dom tydligt, ett besök på eget bevåg, ett med remiss från min öppenvårdsläkare och ett på vårdintyg och via psykakuten.

 

Första besökets anteckningar är inte direkt anmärkningsvärda men det tredje, eller ja andra som finns officiellt, är ganska spännande läsning. Det är nämligen helt felaktiga uppgifter på minst ett ställe. Jag låg uppkopplad på ekg ett par timmar och i journalen står det att pulsen ligger på 55-60. Ligger man uttråkad på akuten med klisterlappar över bröstet så tittar man på monitorn. I alla fall gör jag det. Det betyder att jag har koll på ungefär hur det såg ut och deras uppgift stämmer inte. Ett enda dugg. Jag var nere under 40 ett antal gånger och det missar man inte eftersom apparaten var inställd på att larma om det droppade under. Jag vet också att det på bara några sekunder var uppe över 110. Alltså, jag flaxade i intervallet 38-119 i snabb hastighet och när det väl stabiliserade sig efter ett par timmar och lite vätskedropp så landade pulsen på under 50. Den där litern vätska dom slangade i mig finns inte heller antecknad.

 

Sammanfattningen är att allt är bra.

 

Allt är bra.

 

Dessa anteckningar gick som remisssvar till psykakuten som skickat dit mig och troligen till stor del baserat på dom kunde jag själv förhandla bort vårdintyget och skriva ut mig följande morgon. Grunden i intyget var nämligen att jag skulle vara i så fysiskt dåligt skick att jag med mina matrestrektioner var en fara för mitt liv.

 

Minst sagt intressant. I mitt fall ledde det ju inte till några direkta konsekvenser mer än att jag kunde smita ifrån vård som jag med största sannorlikhet behövde vid det tillfället men jag tänker att om dom ofta är så slarviga, missar saker och att hela besök rentav försvinner ur systemet så måste det ju gå otroligt fel ibland.

 

Det gör mig också ledsen för jag har redan sedan tidigare väldigt svårt att ta mig själv på allvar. Jag tror alltid att jag överdriver symptom, att jag inbillar mig, att jag inte vet något om mig själv (skada från vård inom psykiatrisk slutenvård) och att jag mer eller mindre är hypokondrisk. Jag känner mig mest pinsam och ivägen om jag faktiskt söker vård, både för fysiska och psykiska åkommor och när jag då får se att journalanteckningar stöder mina knäppa tankar så får dom ju ännu mer att stå på. Jag får verkligen jobba för att komma ihåg att jag har rätt, jag minns rätt. Att det dom skrivit faktiskt inte är korrekt. För min hjärna halkar dit hela tiden. Det kanske är så att dom har rätt och jag har fel. Jag vet ju ingenting.

Andas, andas. Glöm för tusan inte att andas.

 

Le. Håll käften. Träna mer då ditt jälva fetto.

Stå rak och stolt. Men vad i helvete skulle du äta den där mackan för.

 

Ta för dig, var stor och stark. Idiot, du förtjänar ingenting.

 

Var glad, var tacksam. Jag orkar inte mer, slipper jag snart.

En av dom största ensamheterna kan vara den man skapar när man inte orkar oroa andra och bär på allting själv.

Du borde ha en sysselsättning.

 

Han tittar på mig och jag känner hur klumpen i halsen växer. Jag är gråtfärdig av att försöka ta mig upp varje morgon. Jag vaknar och min första tanke är nej nej jag vill inte. Jag vill säga att jag förstår poängen, att jag förstår tanken. Att jag vet. Jag vill säga att jag inte står ut med sysselsättningarna kommunen har. Jag har provat och jag vill inte knyppla eller göra akvarellteckningar tillsammans med en bunt sjuka människor jämnåriga med mina föräldrar. Det gör mig inte piggare och gladare någonstans. Det ger mig ångest. Jag behöver inte fler sjuka sammanhang, jag behöver inte fler tillfällen att känna mig värdelös. Ska jag göra något måste jag känna att jag tillför något, att jag får ut något. Inte virka spetsgardiner med galningar eller gå på hundpromenad med tre personer per hund. Jag får kanske ut en tiondel av det. Med långa tystnadspauser. Jag vet inte hur jag ska säga. Jag vet inte hur jag ska få orden förbi klumpen i halsen. Hur jag ska formulera mig för jag vill inte vara lat. Jag vill inte vara svår. Jag vill inte smita.

 

Men jag är rädd. Rädd för alla konsekvenser sådana försök haft förut. Rädd för vad hösten har med sig. Rädd för försäkringskassan. Rädd för mig själv.

 

Men om du får drömma fritt, vad kan du tänkas trivas med?

 

Jag känner att han lika gärna kunde ha frågat om jag tror att presidenten eller vem det nu är som styr i Bolivia gillar gröna tapeter. Jag har ungefär lika mycket svar på båda frågorna. Eller, den senare är ju en ja eller nejfråga så alternativen är färre och det ökar ju chansen att hitta rätt. Jag vet inte. För jag har inte lust med någonting. Inte lust att vakna, inte lust att äta, inte lust att träna. Inte lust att finnas och andas. Framtid finns inte och föreställningsförmåga saknas på heltid.

 

 

Du borde äta ångestdämpande medicin.

 

Jag sänker huvudet och borrar in det mellan knäna med pannan vilandes på armarna. Inte igen. Inte en gång till. Nej, bara nej. Jag sitter där med tårarna brännande bakom ögonlocken och lyssnar på utläggningen om varför. Ännu en gång. Jag svarar inte. Jag tiger ihjäl ämnet för den här gången. Jag har ingen lust att säga samma saker som jag redan sagt så många gånger. Inte idag. Jag orkar inte.

 

När jag till slut tittar upp är det med sammanbitna läppar och tom blick.

 

Du ser ledsen ut.

 

Jag suckar, nickar och känner hur tårarna rinner. Ja, jag orkar inte mer är svaret. För det är så det känns. Det har tagit slut. Han förslår inläggning som hjälp men på min fråga hur det ska hjälpa finns inget svar. Så jag går hem.

Och sen kom vardagen.

 

Det finns en väldans massa saker man inte ska säga. Saker som är inte är riktigt okej att känna och tänka och absolut inte riktigt okej att sätta ord på. För om man känner så eller säger så är man inte tacksam nog, försöker inte nog eller så är det något annat man inte är eller gör nog. Det är lite fult. Det är mycket fel. Men vad ska man göra om det faktiskt är så att det är det man känner? 

 

Jag vet inte om jag orkar bli frisk. Jag tror faktiskt inte det.

 

Jag är rätt säker på att jag aldrig någonsin i någon framtid kommer orka jobba heltid.

 

Jag är sjukt less på folk som berättar hur svårt det är att gå upp i vikt som det vore någon allmän sanning. Det är det inte.

 

Jag har ingen som helst lust att ens försöka acceptera min kropp med den vikten jag har nu. Jag behöver inte vara underviktig men jag tänker inte vara här. Så det så.

 

Jag tycker inte om att jag självskadar men jag bryr mig inte så värst längre. Jag tycker mest att det är skönt att det finns något som hjälper. Jag ser inte betendet som ett lika stort problem som det faktum att jag faktiskt mår så dåligt att jag ser det som en lösning.

 

Jag får höra att mina höga krav på mig själv är ett av mina största problem men jag vill inte sänka dom. Jag är smartare och mer logisk än den absoluta merparten av befolkningen och det är det enda med mig som jag är nöjd och stolt över. Jag vägrar att nöja mig med halvdant när jag vet min potential.

 

Jag är så avundsjuk på människor som äter och är smala att jag ibland skulle vilja slå dom på käften. Inte för att det är deras fel men för att jag har så ont av avundsjukan.

 

Jag tycker inte om att leva.

 

 

 

Åker till psykologen och hem igen. Lägger mig i sängen för att vila och titta på ett avsnitt elementary. Ser första och sista fem minutrarna. Resterande halvtimme sover jag som en stock. Så ser min energinivå ut just nu. Totalt utmattad. Det känns märkligt och fel att mer eller mindre gå in i väggen trots sjukskrivning. Jag är så rädd för hösten så jag vet inte var jag ska ta vägen. Rädd för jag har ingen aning om hur jag ska orka, varken fysiskt eller psykiskt.

 

Jag hoppas mest att alla inblandade som bestämmer kan förstå och se att med den här nivån av ork och behovet av återhämtning är inte full arbetstid aktuellt i maj. Om dom inte vill ha mig död, halvdöd eller galen.

Fint värre. Idag är jag inne på dygn två av återhämtning efter en dags aktivitet. Det blir tyngre och tyngre att göra saker. Priset blir högre.

Så utmattad att jag inte tror att det räcker att sova ett dygn. Eller två. Helt slutkörd. Urvattnad. Dränerad som min samtalskontakt så fint brukar uttrycka det. För egen del tycker jag nog att det behöver lånas in ett ord för att beskriva hur jag känner mig. Exhausted. Det summerar det hela bättre på något vis.

 

Jag kan inte prata, inte skriva. Inte uttrycka mig. Det är redan sagt så många gånger att det bara är upprepningar jag inte orkar göra. Inte orkar. För att sammanfatta mig påndinbella.se/ alla pan just nu.

 

Den här veckan drog samtalen på psyk igång igen efter en dryg månads uppehåll. Jag var där innan midsommar senast. Jag satt där och kände mig, i vägen. Jag tror inte vi kommer längre och det är inte deras fel. Det är mitt. För jag kan inte släppa mer, jag kan inte säga mer, jag kan inte ändra. Jag vet redan vad som är rätt. Hur jag borde tänka, vad jag borde göra. Men jag förmår inte och det låter ju bara larvigt. Det är larvigt om man frågar alla som säger att jo men det är bara att bestämma sig. Dom bestämde sig och så gick och kan dom så kan ju alla. Det är bara det att om alla kunde skulle ingen ta livet av sig. Ingen skulle vara förtidspensionär pga psykisk ohälsa. Så är det inte. Människor dör för egen hand. Människor är så sjuka att dom är inkapabla att arbeta resten av livet. Är det dom som inte ville? Som inte försökte.

 

Sommar och dräneringstid. Le och tryck undan och njut. Skjut upp till sen. Samla ångesten på hög. Sen kommer hösten och den ihopsamlade, ihoptryckta, undangöma ångesten exploderar i ansiktet och det totalrasar. Mindre mat, mer träning, långa jävla nätter på akuten. Jag har varit med förr. Jag har sett hösten komma och sett mig gå sönder. Det är inte höstens fel, inte i sig, jag gillar höst. Det är mera efterdyningarna, eller efterorkanerna och efterjordbävningarna av sommaren som ställer till det. Hur mycket jag än vet om det, hur mycket jag än känner igen mönstret och känner mig så vet jag inte vad jag ska göra. Hur jag ska hantera.

 

Vad är alternativen egentligen.

 

Droga ner sig och sova i en sjukhussäng i en månad eller två?

Fortsätta försöka fly, få magsår och kräkas galla av stressen?

 

Ju mer jag tänker på nästkommande halvår så inser jag hur lite jag vill uppleva det. Förbannade jävla skitsjukdomar, förbannade jävla försäkringskassan och framförallt förbannade jävla jubelidiot till jag.

 

 

 

 

 

 

 

Jag var i naturen. Jag var utomhus i två veckor mer eller mindre. Bortom all mobiltäckning, bortom alla bilvägar och långt, långt bort från folk. Sånt är bra för mig. Två veckor med väder som varierade mellan sol och shorts och nollgradigt och regn på tvären. Med mat från trangiaköket och massvis med nya bilder i kameran.

 

Nu är jag hemma. Nu kastar sig allt jag trängt undan över mig och jag orkar knappt andas. På fredag åker jag igen. Till något helt annat. Vi får se hur det går-