uppfortsomfan

Jag vill skrika slåss och sprigna tusen mil. Jag vill slå mig, jag vill banka huvudet i väggen. Jag vill inte vara med. Jag vill fly, jag vill bort. Jag vill inte mer.

 

Jag orkar inte.

 

Jag orkar inte springa, inte skrika, inte slåss. Jag orkar inte. Det finns inget i mig som har energi att genomföra något. Jag orkar knappt släpa mig ur sängen. Jag bara somnar om och sover och sover. Jag går inte på promenader, jag ligger hemma och tittar i taket. Det är väl en jäkla tur att jag varken är hungrig eller vill äta så jag slipper bli så mycket tjockare av min apati. 

 

Imorgon har jag läkartid. Jag försöker förstå hur jag ska kunna vara närvarande och vaken klockan nio. Jag har sovit till minst tio varje dag i veckor.

 

Wish me luck.

Jag har varit trött, orkeslös och svimfärdig ett tag. Alltså mer än vanligt. Vilket innebär att jag ibland mest velat hälla ut mig på golvet för jag har knappt orkat med att stå upp. Jag har beskyllt mitt blodtryck och den nya medicinen. Med all rätt, blodtrycket är lågt och har framförallt svårt att hänga med när jag reser mig och det kan delvis skyllas på medicinen som förutom det har trötthet som biverkning. Jag har ju haft åtskilliga kontakter med vården och blivit stucken och kontrollerad så jag har väl ignorerat det faktum att jag känner igen tröttheten sedan tidigare tillfälle. Har tänkt att om odm inte säger något är det väl okej. Nu har dom sagt något. Under inläggnignen förra veckan togs det i vanlig ordning blodprover och en del standardgrejer kommer med när dom kör intoxproverna. Idag fick jag ett brev. Läkaren på mava berättade att mitt hb under tiden jag varit där hade varit 89. Idag fick jag provsvaren från proverna jag tog för psykläkaren, 92. Det togs före. Nu är dagens gissningslek hur lång tid det tar för vårdcentralen att skramla fram en läkartid efter remiss från två olika håll. Jag gissar på tre veckor.

Det fortsätter vara nattsvart. Sotjävla nattsvart. Det enda som i nuläget hindrar mig från att konstant fly på olika destruktiva sätt är att jag börjar få ont om hud och det blir svårt att svälja piller efter ett tag. Jag vill helt enkelt inte vara med. Vill inte känna, inte uppleva. Vill inte. 

 

Förutom det kan jag sådär i förbifarten konstatera att jag nog haft tur. Det känns som att var och varannan tjej eller ung kvinna eller för den delen äldre kvinnor har blivit utsatta för olika nivåer av sexuella trakasserier och övergrepp. Det har inte jag. Bortsett från en idiot till skötare på psyk då. Aldrig blivit kallad hora, visslad efter, taffsad på eller våldtagen. Aldrig känt mig rädd att bli det heller. Varken mitt på dagen eller ensam utomhus på natten. Jag vet inte om det beror på någon naivitet, om det är ren tur. Om jag helt enkelt är för ful eller om det är så simpelt som att jag klär mig så det inte är uppenbart vilket kön jag har. Eller om det är mitt sätt att vara. Att det utstrålas att jag aldrig i hela livet skulle tolerera det utan skulle ge igen. Jag vet inte. Det gör väl ingen förresten. Tolererar det.

När man ägnat en hel dag åt att stå emot impulser och inser att det är fan inte värt det. Det är så fruktansvärt jobbigt och inte blir det bättre. Jag vaknade alltså i förmiddags efter att hela morgonen halvvaknat och drömt om självskador. Det är kan jag meddela inte ett ultimat sätt att starta en dag. Att ha ångest i sömnen och ta den med sig till dagen.

 

Med det sagt, jag funderar rätt mycket på varför i hela friden jag ska stå emot och varför det är så jäkla många som envisas med att lviet blir bättre när jag hitills inte sett en enda hint av det utan snarare tvärtom.

 

Det finns dagar när ingenting är rätt. När allt gör ont, när allt är kantigt, vasst. Det finns dagar när bröstkorgen känns täckt av bly och andetagen tunga.Dagar när livet mest känns trött, när ingenting betyder vad det borde, när inget känns av värde. Det finns dagar när jag inte längre vill. Det finns dagar då jag inte orkar alls.

 

Sedan ett par månader är det varje dag.

 

Är det inte egentligen så att det varit mindre märkligt om jag inte velat fly och försvinna.

Alltså, fan ta livshelvetet.

 

Verkligen. 

 

Jag är så less på det. Satt hos läkaren och orkade inte ens försöka visa hur det var för det leder ingenstans ändå. Jag orkar inte med det. Så jag satt där och tog i så jag höll på att spricka och låtsades som det var bättre än det var. Det var nog det mest konstruktiva samtalet vi haft men också ett av dom värre för min del eftersom jag höll ihop mitt krackelerande jag med allt jag hade. Jag fick hur som helst göra en massa skattningsskalor och sådär rakt av från dom lite preliminärt sådär så uppfyller jag ett av diagnoskraven för helvetesdiagnosen och chansen är alltså realtivt stor att jag kan bli av med den. Vilket är ungefär exakt vad jag är ute efter när jag sa att jag ville gå igenom mina diagnoser. Få saker är så frustrerande som att ha en diagnos som man inte anser stämmer och som dessutom råkar vara en av dom mest missförstådda med flest märkliga ideer runt hur det ska bemötas. Det har alltså hänt mer än en gång att en läkare stövlat in och knappt hälsat på mig innan något i stil med "det måste vara jobbigt när måendet och humöret skiftar så snabbt som det gör för dig". Och jag bara glor på dom. För så är det inte. Inte på en enda fläck. Det är skit mest hela tiden, att det eventuellt kan se ut som det skiftar är för att min ork och förmåga att hålla ihop inte riktigt räcker alla gånger.

 

Hur som helst. 

 

Fan ta livshelvetet.

 

Sa hon och gick och googlade vad som händer vid intox av samtliga preparat som finns tillhanda hemma. Så jävla frisk och pigg och nej tack jag är färdig med skiten.

 

/Skrivet i affekt. Hela jag är en affekt. Hela jag är ångest.

Medicinen jag fick prova som lugnande står jag nu på regelbundet. Morgon och kväll. Ökad hunger är en biverkning och som följd av det då ökad vikt. Jag har inte som tur är inte drabbats av den. Tvärtom är jag inte hungrig alls överlag och när jag är det är ångesten över att äta oftast starkare ändå. Eller ja, lite äter jag ju. Tillräckligt mycket för att ha tokångest. Därför är det skönt när aptitlusten inte riktigt finns, när en burk kvarg får mig att bli ordentligt mätt eller en macka eller för den delen en större apelsin och te.

 

Sen kommer dagar som idag. När jag för första gången på månader släpat mig till gymmet (fick tokångest efteråt och höll p åatt bryta ihop på tunnelbanan) och faktiskt ansträngt mig och var lite sugen på kvällen efter att jag ätit exakt.. ja mer eller midnre ingenting under dagen. Så då åt jag litegrann. Lite mer än jag gjort senaste tiden och vips så ska jag gå och dö om du frågar min ångest. För jag har ju ätit tokmycket. Så jag överslagsräknade snabbt. Nej, inte sett till normalen, då har jag snarare ätit för lite även idag. Men för min hjärna och till viss del min kropp är det mycket. 

 

Det finns ett väldigt begränsat antal saker jag får i mig för närvarande. Salta skruvar, misosoppa, frukt, te och då och då en näringsdryck, enstaka nöt eller proteinbar. Resten är bara stopp. Både ångestmässigt och aptitmässigt. Det är helt enkelt inte gott med mat. Det tar emot på alla plan och jag är delvis nöjd över det, det är lättare att tysta ångesten när hungern inte finns och maten smakar papper. Självklart finns det något skönt i det. Å andra sidan är jag bara jättetrött på allt och blir ju knappast piggare och gladare av att inte äta. Har gjort någon form av desperat försök att ta hand om mig själv och vara ansvarig genom att försöka be min mottagning om näringsdrycker men det visade sig vara att fråga om för mycket. Jag är ju inte underviktig för tillfället så att det skulle finnas ett behov är väl svårt att se. Det enda som finns är ju vad jag säger. Sen är det tydligen knöligt rent praktiskt för det måste blandas in arbetsterapeut. Hur nu det är krångligt när det faktiskt finns på mottagningen. Hur som, summan är nej. Jag får fortsätta med min skruvdiet. Jaja, antingen ger det sig eller så blir  det värre och då får vi väl se vad som händer. Jag är lite för less och trött för att riktigt orka bry mig nog för att kämpa. Att be om näringsdrycker var en stor ansträgning, ett stort steg, nu är orken lite bortblåst och helt ärligt lusten också. Ångesten får härja fritt.

 

På tal om vikt. Mens. den där som folk är så sprudlande glada över att få tillbaka när dom går upp i vikt, får en hälsosam kropp och äter stabilt och bra. Alltså, jag förstår det inte. Eller, jag förstår att det är viktigt för många som vill kunna ha barn men jag förstår inte. För mig är det obegripligt hur man kan jubla över något jag anser vara djävulens påfund, ett levande satans helvete varje månad. Jag hatar, verkligen avskyrhatar så förbannat mycket att ha mens. Det är på riktigt något av det värsta jag vet. Jag tycker inte att det är  lite jobbigt, jag håller på att börja gråta av förtvivlan varje månad den dyker upp och jag inte har något fel som gör att den håller sig borta. Det gör ont, det gör förjävla ont faktiskt och det enda man kan göra är att tiga, lida och klämma i sig värktabletter som tar udden av det. För det är ju så det är. Man råkar ju vara född kvinna så det är bara att stå ut. Det är kladdigt och det kräver uppmärksamhet och toaletter med jämna mellanrum och nej jag är inte en sån som fjantblöder en skvätt, jag har ordentliga mängder i flera dagar så även fast jag har menskopp modell större så är det var fjärde timme som gäller första tre dagarna. Tjohej. Inte alls. Någonstans. Jag innerligt hatar påfundet. Jag vill ju inte ens ha barn. För att försöka ge en bild av hur illa jag tycker om fenomenet kan jag väl säga att jag övervägt att svälta mig ner i vikt enbart för att blir av med mensen. Att jag faktiskt har gråtit när den kommer tillbaka. Inte av lycka utan av ilska, hat och frustration. 

 

Med det sagt, jag tycker inte att det är fel på någon som blir glad, jag förstår det bara inte. Och ja, jag sitter här med mensvärk.

 

Nej det är klart att inte alla i vården är idioter. Att inte allt bemötande är kasst. Det finns människor som är fantastiska, som tar sig tid och som försöker förstå. Min psykolog är en av dom. Igår tog han sig tid att prata med mig i telefon i fyrtiofem minuter när jag mådde skitdåligt. Jag tror dessutom att han slutade efter trettio av dom. Det är fint och bra. Han gör vad han kan och jag är tacksam för det och jag säger det till honom då och då. 

 

Sjuksköterskan på avdelningen jag var på över natten senast var också bra. Han hade gjort det där dom allra flesta inte gör, läst journalen och krisplanen. Han gav tydlig information och han gjorde det i förväg så jag kunde förbereda mig. Sådana små saker gör enorm skillnad. 

 

Min läkare som ger mig tid. Jag har svårt att prata, svårt att nå dit jag vill. Svårt att veta vad jag vill så han bokar in flera tider för att vi ska komma dit. Han stressar mig inte.

 

Dom är fantastiska dom människorna. Dom är enormt värdefulla och utan dom hade jag förmodligen inte orkat alls. Det enda som är synd är att dom här människorna som försöker, som bryr sig, som tar sig den lilla tiden som behövs är så få. Att det är som isolerade öar i ett hav av förakt, ignorans och stress. 

Söndag. Försökt göra saker. Bryter ihop. Orkar inte. Skiter i allt. Vill inte mer. Jag hatar att dom säger att det blir bättre av att göra saker. Jag blir ju bara slutkörd och får ångest och behöver vila två veckor.

Saker som går fel. När det låser sig i huvudet. Som när jag inte vet hur saker ska bli. Jag har en mycket dålig föreställningsförmåga och ett behov av att veta vad som kommer. Jag har asperger helt enkelt, min hjärna kan inte hantera förändringar och ovisshet särskilt bra. 

 

Så när jag låg där på medicinavdelningen med mitt lpt och mitt vak försökte jag få reda på vilken avdelning jag skulle hamna på inom pskiatrin. Det enda jag visste var vilken avdelning jag INTE skulle till och det var dom som satt vak (hej logik på psyk). Jag började fråga så fort jag fick reda på att läkaren fattade intagningsbeslut och jag skulle bli kvar över natten. Inte förrän halv elva på kvällen, strax innan jag var medicinskt klar kunde dom få fram informationen. Sen när ingen visste vem som skulle följa mig dit och det blev väldigt mycket fram och tillbaka om jag var medicinskt fri eller inte började det bli väldigt jobbigt. Först var värdena för höga och skulle behandlas, sen inte helt plötsligt och det slutade med att vaket plus en till och två väktare följde mig bort och jag kände mig rätt... överövervakad. Väl uppe på en helt ny avdelning där jag inte visste vad som gällde, nya rutiner, nya regler och ny personal. Någonstans exakt där gick min hjärna i baklås. När det blir så fungerar ingenting. Alltså ingenting. När jag fick reda på att jag skulle ligga på tresal (fixar inte direkt att dela rum så där överlag) brast det och jag satt i soffan och vägrade, kunde inte alls, Alltså det gick bara inte. Det hela slutade med att jag sov på golvet i ett vilrum, under ett kedjetäcke. 

 

Sånt händer när det blir för mycket nytt, för mycket ovisst och för mycket ångest. Jag går i baklås.

 

Efter alla "ta en kopp te"-råd och mina allt mer kämpiga försök att stå ut så kom dagen jag vetat skulle komma. När jag på akuten efter intox, precis informerad om att psyk skriver vårdintyg bara gick ut genom dörren i minusgraderna för jag orkade inte mer. När jag låg på avdelningen och ville dö och hade sådan ångest att övervakningen gallskrek för hela min kropp var urspårad. När jag låg där i nästa rum med vak från psykiatrin eftersom jag inte kan lova att inte gå, inte göra mig illa, inte dö. Igen och igen. Samma resa och skillnaden är väl att jag starkare känner att jag vill dö. Jag bad om hjälp den här gången för jag vill inte plågas ihjäl, ska det görasska det göras effektivt och snabbt. Nu är jag hur som helst hemma igen.

Så här är det.

 

Jag har inte ork. Jag är slutkörd. Jag är utmattad så jag är kräkfärdig. På riktigt, jag skojar inte när jag säger det. Jag menar allvar. Jag mår illa av tröttheten, av orkesbristen, energilöseten. 

 

Jag orkar inte mer. Jag vill inte mer. 

 

Jag säger det. Jag säger att jag har planer. Jag säger att det är värdelöst. Att jag inte orkar kämpa. Inte vill ha mer av det här. Att det är tokigt jävla nog.

 

Det är så här.

 

Jag orkar inte själv lösa det här. Jag orkar inte tjata mig grön och blå och gredelin för att bli hörd, jag orkar inte fatta beslut, jag orkar inte ta ansvar för mig själv. Jag orkar inte finnas. Jag orkar inte prata för döva öron. Jag orkar inte att mina försök att förklara ignoreras, att jag blir reducerad till en diagnos jag inte ens kan tycka att jag har riktigt. 

 

För i hela jävla helvete vården. Gör något. Handla för fan. För JAG orkar inte. Jag ger upp och skiter i det för jag har inte mer att ge. Jag vill inte bli daltad. Jag vill slippa se självmord som utvägen. För så är det nu.

 

Ta er i arslet vården. 

 

/Patienjävel

Jag vill inte leva men orkar inte ta tag i det ikväll så jag äter för det har jag inte direkt gjort senaste tiden. Så kan jag hata mig själv lite till. Så kan jag vilja leva ännu lite mindre. Visst är lussebullar gott men ångesten är värre än det smakar. Dessutom har jag ingen aptit. Det är liksom inget som smakar något vidare, jag är inte hungrig. 

 

Jag längtar efter sömnen för då slipper jag vara medveten men jag fasar den för jag måste vakna igen. 

 

 

"Vill du ha vårdintyg?" Med snäsig ton.

"Jag känner inte att jag kan skriva ett vårdintyg för du är ju så medveten om vad du gör" Efter att jag sökt vård för sårskada och sedan återigen skadat mig på plats.

"Nu får du bestämma dig, vi har bara två alternativ inläggning eller hem." Irriterat och fyra minuter in i samtal på den tomma psykakuten och efter att jag i skrift förklarat min oförmåga att bestämma mig och svårigheten i att ta emot hjälp.

"Ja då får du väl höra av dig igen om det blir värre." När jag precis berättat för mobila akutenheten i telefon att jag inte orkar mer, inte orkar stå emot impulser. Skiter i vad som händer, har gett upp.

"Skär du dig för att bli sydd?" Anklagande samtidigt som hon försökte tejpa ett sår jag förklarade skulle behöva sys eftersom tejpen inte skulle kunna hålla ihop det. Tro mig, jag har erfarenhet. När jag lämnade psyk med tejpen som lossnade gick jag till ortopedakuten. Dom sydde utan att blinka för det var det inget snack om saken.

 

"Vad vill du att jag ska göra?" I alla tonlägen från bedjande till anklagande via trött och irriterad. Gärna efter att jag med gråten i halsen förklarat att jag inte vet vad som skulle kunna hjälpa. Från alla håll hela tiden.

Har gett upp.

 

Låter ångesten våldföra sig på mig tills jag inte står ut och flyr i destruktivitet. 

 

Varit på psykakuten, ringt jouren. Fått stygn. Gett upp.

 

Faktumet att det bara är jag som kan bli frisk gör mig nedslagen, inte peppad. Jag orkar inte. Jag har gråtit av ren utmattning så många gånger senaste veckorna. Utmattning trots att dagens sysslor varit gå upp, köpa mjölk och mata illrar. Och ångesten. 

 

VIsby. För att allt är lite mer uthärdligt där.

Först, ni som skrivit anonymt får hemskt gärna lämna en mailadress så jag kan svara så ingående som jag gärna vill en inte riktigt orkar med i det här formatet.

 

Sen.. så fortsätter skiten. Gör allt för att inte hamna på medicinakuten. Både i fredags och lördags krånglade jag mig ur inhämtning med polishandräckning. Eller ja i fredags var det min kära make som gjorde det. I måndags hos psykologen sa jag som det var att det är inte om utan när det sker och jag orkar inte låta bli särskilt länge till. Han föreslog att jag skulle åka till psykakuten och jag pratade om allt jag är rädd för där, hur det för många gånger blivit. Att min oförmåga att prata lett till beskyllningar om att jag inte vill kommunicera, att jag är trotsig eller att jag borde skärpa till mig. Att jag har svårigheter inom det området bör inte vara något nytt eller okänt för dom då min öppenvård och akuten kör sammanhållen journalföring och jag alltid ger tillåtelse att läsa. Samma problem har även varit ett konstant återkommande problem vid avdelningsvård. När jag har svårt att få fram ord eller öppna munnen så antas det rakt av efter tjugo sekunder att jag inte vill prata, inte har något att säga. Att prata och be om hjälp är för mig extremt svårt, det är inte att bara någonting. Jag kan stå och gapa och svälja och tugga luft och se ut som en guldfisk när jag tar sats gång på gång men inte får ut ett ljud. Jag kan bli gråtfärdig av ansträgning och frustrationen. Han sa att det är tråkigt att det blir så, att det inte är särskilt professionellt och att det är beklagligt att jag mötts av sånt.

 

Tog mig från samtalet, tog sats i en halvtimme innan jag ringde jourverksamheten som buttert och avvisande hänvisade till min mottagning. När jag förklarade att dom hade lunchstängt sa hon bara att det har dom väl inte hela dagen, hejdå och sen la hon på. Nej förvisso har dom inte lunchstängt hela dagen men mina kontaktpersoner jobbar och svarar inte i telefonen under större delen av dagen och det var akutkris. Ringer jag min mottagnings växl och väljer rådgivning som val blir jag kopplad till... jourverksamheten. Ironin och tack kärringjävel.

 

Insåg att om jag skulle åka hem hade det inte funnits en chans i helvetet att jag inte gjorde något destruktivt så jag tog med mig psykologens peppande ord och åkte till psykakuten. Hamnade på golvet i väntrummet för jag orkade inte vara nära andra och jag var så trasig och så nära samanbrott. Blev inropade ganska fort och det ställdes standardfrågor varav den sista var om jag sökte vård på eget bevåg. Jo, det gjorde jag. Jaha, varför är du då här udnerade hon och när det tog mig mer än hennes tålamodsspann på fyra sekunder att svara började hon bli irriterad och snästa om att om jag var där frivilligt borde jag väl kunna svara på vad jag ville ha hjälp med. Exakt precis det som jag bara några timmar tidigare pratat om med psykologen. Jag bröt ihop och började panikgråta. Blev överöst med ord om att jag minsann fick prata eller gå för hon hade andra patienter att ta in och när jag fick mer panik och kröp ihop i ett hörn där jag satt gråtandes så hela jag vibrerade och jag inte fick luft sa hon åt mig att ta mig samman och sätta mig i en stol och berätta vad jag ville.

 

Jag gick. Hon släppte ut mig och jag gick, rakt ut. Hem och var tillbaka på en annan akut tre timmar senare och fick nya jäkla stygn.

 

Ibland undrar jag om patientbemötande är en gren som inte ingår i utbildningen när man ska jobba inom psykiatrin.

Inte fasen reser jag mig. Det blev lördag. Det blev mera piller. Det blev vårdintyg på studs och vak. Behandling och vaket togs bort och fyrtio minuter senare när jag hittades blödande var sjuksköterskan rosenrasande på psykiatrin som inte tog ansvar när det handlade om människors liv. Psyk när jag var medicinskt frikänd efter mera feber och någon allergisk reaktion på något. Sen hem.

 

Skjut mig. Snälla skjut mig.

Faller, rasar, trasas.

 

Är så jäkla sjuk att ingen (inte ens jag) förstår hur någon kan låta mig åka hem gång på gång. Ut och hem och in igen och mer dropp och mer destruktivitet och panik på avdelningar av alla sorter och destruktiviet som inte går att hindra.

 

Senaste veckan har varit...

 

Försäkringskassan på fredagen och innan jag ens tagit mig hemifrån hade jag hunnit agera på lugnadigmeddestruktivitetsimpulserna. Eller tankarna eller var dom ska kallas. Halvvägs in i mötet kom tröttheten, förgiftningseffekten och jag satt igenom det på vilja. Förmedlade situationen till psykologen som tog med mig upp på mottagningen och tjugo minuter senare var det ambulans igen. Ett dygn med medicin och hem igen.

 

Måndagkväll och panik, panik och ångest och fanskap och vill inte mer, vill inte mer. Psykjour ringdes in av en vän, dom släpade in mig för bedömning på akuten. Vänta och mer vänta innan jag erkände ännu en jävla överdos och på två röda var vårdintyget skrivet och jag fick traska till medicinakuten. Blev kvar med vak på medicinavdelning ända till onsdagmorgon när jag flyttades upp till psyk. Utan att ha ätit överhuvudtaget. Sov mig igenom både dag och natt och fick vårdintyget avskrivet på torsdagförmiddag och åkte hem.

 

Sen blev det torsdag och vandrande runt utomhus i väntan på tränande make gick det åt helvete igen. Pratade med psykjouren som larmade och det dök upp polis och ambulans och in till ett annat sjukhus. Som hade måttlig koll på psykiska problem, la in mig på avdelning i väntan på provsvar. Det spårade ur, självskada, sytgn, vårdintyg och när provsvaren var tillräckligt bra för att slippa behandling blev det transport till psykakuten med polishandräckning. Lämnad ensam i ett rum och det gick måttligt bra. Flera stygn och sen fick jag åka hem. Efter att jag totalvägrat följa med upp till avdelningen där jag fått plats.

 

Söndag blev en upprepning. Igen, igen, igen. In, dropp, lämnad ensam, självskador, stygnm vårdintyg och vak, Blev av med vårdintyget på måndagkvällen men höll på att bli kvar på medicinavdelningen eftersom jag hade feber. Sa som det var, att om jag blev kvar skulle det förmodligne spåra ur till fler stygn så jag fick åka hem om jag lovade att komma tillbaka för provtagning dagen efter.

 

Frikänd medicinskt på tisdagen och träffade psykologen som hade räknat. Femton överdoser på sextio dagar. Det är för mycket. Han försökte se mönster. Han hittade inget men det hade jag kunnat berätta för det finns inget jävla mönster, det är bara tokångest som jag inte står ut med.

 

Tisdageftermiddag började det klia i ögonen och onsdag vaknade jag med ögonlock som var så svullna att dom knappt gick att få upp. Vårdcentralen som skickade vidare till ögonläkare som skrev ut droppar. Åkt ehem, insåg att jag hade en hel del feber och sov bort dagen. Vaknade på torsdagmorgonen och kände att två av såren var infekterade och att jag hade hela munnen full med blåsor. Förutom att jag inte såg så bra tack vare ögondropparna. Och feber...

 

Idag har jag inte feber. Det är nog det enda positiva jag har att säga. Psyket är ett vrak, fysiskt är jag ett vrak. Får inte i mig mat eller vatten i ens nära en okej mängd och är trött, sjuk och vill inte mer.

 

 

Helt plötsligt en dag är jag där jag aldrig trodde jag skulle hamna. Det där jag var så säker på att jag inte skulle göra. En måndag i november har jag gjort det där jag inte skulle. Det jag sagt att så dum är jag inte så jag gör det. Det var jag. Nu är jag hemma och har fortfarande inte riktigt greppat att det skulle vara allvarligt. I papperskorgen ligger kolflaskor och nålsättningsskräp och påminner om hämtning med blåljus. Timmar på akuten med provtagning och motgift och sedan avdelning och mer medicinering. För att skydda levern. Två psykbedömningar och frikänd båda gångerna. Sent igårkväll hade allt gått in i kroppen och jag fick åka hem. Jag har fortfarande inte förstått att det är farligt. Jag känner ingenting inför det faktum att det kunde gått illa. Mest en axelryckning och ett jaha. Jag vet inte om det är för att jag inte vill förstå eller för att jag inte har ork att bry mig, att det är lite sak samma vad som händer bara jag får fly. Om jag är en fara för mitt liv? Ja. Ja, uppenbarligen är jag det. Jag är också immun mot vårdintyg.