uppfortsomfan

Stå emot, kämpa, gör ändå. Hejaropen och uppmaningarna. Alltså jag förstår. Man ska inte bli slav under ångesthelvetet, man ska inte bli inlåst hemma för att det är jobbigt att ta sig ut. Man ska inte vara destruktiv bara för att det är det lätta alternativet.

 

Men när allt det där tar så mycket energi att man inte orkar. När även sånt som i princip är bra drar kraft så man stupar och ligger raklång efteråt och bara vill dö vad gör man då? När det inte är värt att kämpande för det känns inte ett dugg bättre. För det där "sen" när det ska lätta dyker inte upp. Det är inte så att jag försökt en vecka. Det har varit mitt liv i flera år. Att gå emot, stå emot och kämpa. Jag har ätit med tårarna rinnande, jag har suttit på bussen och knappt kunnat andas. Jag har gått upp fast ångesten får det att snurra. Jag har levt igenom dagar när jag bara velat ge upp och dö. Om och om och om igen har jag gjort allt det och mycket till. Och det bara tar och tar. När någon frågar vad som gör mig glad, vad som ger mig energi har jag inget svar. 

 

Jag kan inte hitta någon som helst motivation till att äta som jag borde, träna, träffa folk, låta bli destruktivitet. Det bara finns inte. Jag orkar inte gå i motvind mer. 

Ni vet när man plockar fram brödet för att äta en macka, får tokpanik och slänger in brödet och går och hyperventilerar i ett hörn. Japp det är min fredagkväll.Tänker att lite lösgodis kanske vore något men har varken sug eller känner mig kapabel. Så jävla värdelös.

Solen skiner och världen välter.

Strålarna värmer och det värker i bröstet.

Himlen är blå och andetagen fastnar i halsen.

Det är klart och fint och rastlösheten slåss.

Fåglar kvittrar och oron härjat fritt.

Allt är bra och jag orkar inte finnas mer.

 

Det här med att äta. Det fungerar inte så bra nu. Det har gått neråt under hösten och vintern och nu börjar det bli ett problem. Det har varit rätt mycket aptitlöshet och sjukhusvistelser och pillerillamående men fram tills för någon månad sen har det ändå balanserats upp rätt okej med en dag eller två var fjärde dag när jag ätit som jag borde eller mer. Visst har det varit ångest. Vansinnigt jobbigt att få i sig, fruktansvärt efter dagar när jag ätit vad jag anser är för mycket och jag har hatat skiten ur mig själv och mat. Men det har varit på en nivå där det på något vis går. Inte fungerar bra men går. 

 

Sen förändrades det. Jag känner igen det från förut. När dom där kompensationsdagarna inte längre dyker upp. När det blir helt omöjligt att ens köpa en bit choklad ur lösviktsgodiset. När det inte riktigt ens finns i tankevärlden att gå utanför det trygga och säkra jag tillåter. När det jag faktiskt får i mig under en dag med lite tur når upp i hälften av vad jag borde äta och jag är nöjd så. Inte mer hungrig, vissa dagar är det en kamp rent fysiskt att ens få i sig det, inte ork att slåss mot det.

 

Jag inser att det är eller framförallt blir ett problem men jag orkar inte. Inte den ångesten också. Jag vet att det inte är bra i längden men det är för mycket. Det är faktiskt rätt faschinerande hur sårbar jag är. Att jag aldrig blivit fullt frisk i tanken vet jag ju men att se hur lite det egentigen behövs för att falla tillbaka med full kraft är ganska intressant att se. Aptitlöshet räckte den här gången. Tankarna greppade på en gång och jag är mest nöjd över att inte vara hungrig eller sugen. Finner inte ork och energi att kämpa mot. Fast jag vet precis vart vägen bär, vart mitt oengegemang kommer leda och hur det är där så bara sitter jag och orkar inte. Den ångest jag redan har, den som får mig att dagligen överväga att lämna livet, den räcker bra. Att ha extra ångest för att jag ska tvinga mig att äta hittar jag inte motivation till.

 

Jag förstår hur det kan se ut utifrån. Jag väljer att bli sjukare. Jag väljer att falla för idiottankar och dumbeteenden. Jag går medvetet in i helvetet. 

 

Det är ett ganska förenklat sätt att se på det. Jag vill inte ha problem med mat. Jag vill inte behöva kämpa och slåss för att ta mig upp från botten en gång till. Jag vill inte gå igenom det igen. Men jag vill ännu mindre ha ångesten kampen medför just nu. Jag är för trött för det. Det låter förmodligen väldigt märkligt för utomstående som inte varit där jag är, troligen mindre märkligt för dom som provat på.

 

 

Sen kommer vi till den biten där jag inser att jag har bristande insikt. Eller en skev bild, sned skala som psykologen uttrycker det. Hur man nu kan inse bristande insikt. Jag vet rent intellektuet att sättet jag ser på min kropp kanske inte är samma som resten av världen. Jag vet på samma sätt att det jag äter är för lite och att det i slutändan kommer ge mig problem. Men, jag kan inte känna det, det kan inte bli sanning för mig. Det är ju ingen fara med mig, jag är fortfarande normalviktig med marginal, jag har egentligen inga symptom av mitt begränsade intag. Möjligen lite seg men det är inte mycket. Det får mig att tro att jag inte behöver mer och det blir svårt att övertyga min hjärna om att det inte stämmer. Jag tappar inte massor i vikt. Det syns inte på mig att jag inte äter som man borde. Alltså är det inget problem för mig. Inte enligt mina känslor och den logiken som råder i min skeva värld. Jag vet att hjälpen inte hjälper för ätstörningsvården är något av det mest fyrkantiga som finns och jag är inte fyrkantig. Inte på deras vis. 

 

Så jag bara ger efter. För det är vad min ork tillåter mig. 

 

När du skriver så här, vad vill du att vi ska göra med informationen. 

 

Det var vad han undrade, läkaren. Han syftade på mailen jag skriver till psykologen. Dom där jag uttrycker allt jag omöjligt kan säga. Jag är inte bra på att prata alla gånger, såpass att läkaren själv nämnt tillståndet selektiv mutism i mitt läkarutlåtande till försäkringskassan, men jag kan skriva. Så då gör jag ju det. Jag har ingen tanke bakom egentligen. Jag har aldrig funderat över vad jag vill att dom ska göra med informationen dom får, jag har bara ett behov av att förmedla mig. Har inte reflekterat över att det sätter dom i skiten för att dom måste hantera informationen dom får. 

 

Så jag gissar att jag får sluta skriva till dom för jag kan inte svara på frågan vad jag vill att dom gör med informationen. 

Hur gick läkarbesöket?

 

Jotack det var jobbigt. Jag höll på att inte ta mig dit, jag transporterades därifrån med ett vårdintyg i brunt kuvert. Han höll på att skriva det ungefär tre gånger, ändrade sig och sen skrev han det i slutändan. Väl på psykakuten meddelades jag att jag skulle upp till avdelningen jag tydligt sagt att jag inte sätter min fot på igen. När jag förklarade för läkaren på akuten att det inte var en möjlighet, dom skulle få kalla in väktare och bära in mig samtidigt som jag försökte slå mig loss så fanns det vips en plats på annan avdelning fast det inte gjorde det från början.

 

Uppe på avdelningen gick allt fel och jag stängde ner. Dom skulle ha in mig i ett trebäddsrum. Deras trebäddsrum är ungefär så små att man känner vinddraget om någon fiser och man sover mer eller mindre skavfötters. Jag har i normala fall ett stort behov av eget utrymme och sitter ofta upptryckt mot fönstret på bussar för att komma så långt ifrån andra som möjligt och när jag mår sämre psykiskt har jag ett ännu större behov. MIn privata sfär liksom växer i takt med ångesten. Sköterskan fick med mig in i ett samtalsrum och sa bara rakt ut "prata med mig" och där bröt jag ihop. 

 

Det står inte mycket i min krisplan men två saker vet jag står. Det ena är att jag inte klarar av att dela rum särskilt bra alls på något sätt och det andra är att jag har svårt att prata och får ännu svårare av öppna frågor. Alltså såpass svårt att jag stundtals inte pratar alls för att det inte går, inte för att jag inte vill. Det är ett märkligt fenomen som är svårt att förklara för någon som inte upplevt det. Hur det kan bli omöjligt att få ur sig ord. 

 

Så där satt jag och bara önskade att dom åtminstone hade kunnat slå en kik på krisplanen. Jag begär inte att dom ska läsa hela min journal innan jag kommer upp på avdelning men i alla fall krisplanen. Jag satt där och grät och "parata med mig" "jag kan ju inte veta vad du tänker" och "du vill ju inte prata med mig" haglade över mig där jag satt med paniken stigande, dels över situationen i sig och dels över frågorna jag inte kunde svara på. Jag fick slutligen tag på papper och penna och kunde förmedla mig och visst fanns det ett ledigt enkelrum. 

 

Så efter en dag i totalt upplösningstillstånd blev jag kvar i ett rum på psyk. Det gick sådär i vanlig ordning men när jag träffade läkare dagen efter för bedömning fick jag åka hem. För jag mår ju inte bättre av slutenvård. Jag stänger ner totalt, slutar äta och dricka, slutar i princip prata och går inte ur sängen. Så, hemma några stygn mer och med en stor lättnad över att ha sluppit ut

Jag mailar psykologen. Jag skriver om dom nya mörkare nyanserna av nattsvart. Jag skriver om hur det på något vis ändå alltid är en överraskning när jag inser att jag är längre ner än jag varit. När insikten om hur dåligt det är slår till. 

 

Den här gången var det i akutrummet på sjukhuset. När den finaste människan dom har där vände sig mot mig och sa att du har väl aldrig velat dö. När jag andades in, såg all personal runt mig och inte kunde svara något annat än att jag inte orkar mer med gråten i halsen. Att känna hur innerligt jag menade det. Att känna att jag inte bara var trött, ledsen och påverkad utan också desperat och förbannad på mig själv för att jag inte tagit det hela vägen. 

 

Jag skriver det i mailet. 

 

Jag skickar innan jag hinner ändra mig eller något jag skriver och skickar en kopia till en vän som läser mitt i natten och sedan säger att om dom inte gör något nu är det sjukt.

 

Han gör något. Idag ringde han och berättade att han pratat med läkaren och att det är en akuttid inbokad imorgon. 

I det nattsvarta finns det personer som ändå fortfarande ser mig som människa. Hon som egentligen har slutat men jobbar extra på akuten ibland och mötte i akutrummet och pratade på som hon alltid gör. Sköterskorna på avdelningen, först han som skulle sätta om infarten som var dumt placerad och istället för att börja blindsticka när han har svårt att hitta rätt plcokar fram ultraljudet för att sikta och bråka så lite som möjligt och sen tackar för tålamodet. Eller när samma man placerar sig bredvid mig när illamåendet slog till och bara fanns med lite torkpapper. Eller när han upptäckte att jag gjort mig illa och han och kollegan hanterar det precis som man ska i min bok. Konstaterar lugnt och sansat att det här var ju inte så bra, det får vi göra något åt. Inga hårda ord, inga arga blickar inget dömande. Inget ömkande, bara en omtänksamhet och förståelse som ser att det är svårt nog för mig utan att dom ska bli upprörda. Där har psykiatrin mycket att lära. Ta hand om skadan sakligt utan att göra en stor affär av det åt något håll. Eller läkaren som är så inkännande, som lyssnar på sina patienter, som har en strategi och plan men alltid frågar hur det känns för patienten. Som gör att alla känner sig sedda, han tar den tiden varje dag när han rondar. Eller vaket som kom efter sista stygnet satts och pratade och var genuint intresserad av hur jag tänkte och hur saker fungerade. Som fick mig lite lugnare så jag till slut kunde sova ett par timmar. 

 

Eller min man. 

 

Nog finns dom som är guld värda. 

 

Ändå orkar jag inte. Men jag är tacksam, tro inget annat.

Det kan vara nytt personligt bottenrekord. Sedan i lördagskväll har jag varit in på sjukhus tre gånger och samtliga gånger blivit kvarhållen med tvång. Tisdag eftermiddag spårade det ur och intox och när jag låg ihopkrupen i sängen oförmögen att hålla ögonen öppna fattades misstankar och jag fick åka in med dom snälla människorna i gröngult. 

 

Avdelning dropp och trött, så trött och psykbedömning och vårdintyg och vak. Ibland funderar jag över om dom är stolta över jobbet dom gör när dom sitter vak åt en suicidal och självskadebenägen patient och stirrar så djupt i telefonen att ordinarie medicinperosnal som är placerad tre meter längre bort bakom ett fönster är den som noterar att något inte står rätt till och upptäcker såret. Den inkallade kirurgen var samma som i söndags så jag antar att han fick känna att han gjorde rätt när han inte släppte hem mig då. 

 

Sen blev det förmiddag och jag frikändes av psykiatrin och medicin och åkte hem. Stabil som en vandrande pinne av salta pinnar eller något åt det hållet. Men det löser sig nog. Kanske, eller så dör jag. Det jag sa till psykiatrin att jag ville.

Haha. Jag har nog inte andra ord. 

 

Hemma sex sju timmar innan det blev besök på tråcklaihopakuten där tjänstgörande kirurg vägrade släppa hem mig eller för den delen släppa mig ens ut från akuten så jag blev placerad i väntrum och psykkonsultation inväntades. Det var samma käcka fruntimmer som drog slutsatsen att jag skadade mig för att jag var missnöjd med hennes bedömning tidigare. Hon kunde inte bestämma sig hon fick rådgöra och tjoflöjt så var det vårdintyg igen. Jag tror jag kan ha varit söndagens kvällsunderhållning på akuten sen. Kirurgen ligger längst in och för att ta sig vidare ut till resten av sjukhuset och kulverten som leder till psyk passerar man förbi både medicin och ortoped. Jag hade inte mindre än tre skötare från psykiatrin och tre väktare med mig. Jag fick bita mig rätt ordentligt i tungan för att inte börja asgarva mitt i allt, det kändes aningen överdrivet. Jag har nämligen aldrig och då menar jag aldrig under mina tio år inom psykiatrin varit utagerande mot annan person.

 

Hur som helst så fick jag åka hem idag igen.

Det blev kväll igår. Jag var på nivån desperat. Nivån där jag försöker hoppas att det ska hjälpa mig att ringa akutenhetens telefonjour trots att jag har mångårig erfarenhet av att det helt enkelt inte riktigt hjälper. Någonstans så försöker jag tro att kanske, kanske. Jag var så utmattad, så livsless och så förtvivlat jävla uppgiven så sköterskan jag pratade med kontaktade läkare på akuten som ville ha in mig. Valet var inhämtning av akutenhetens jourbil eller polishandräckning. Med andra ord inte direkt frivilligt. Alls. Väl på psykakuten fick jag träffa inte mindre än tre läkare varav en var den hemifrån inkallade bakjouren. Alla tre var överens, det var vårdintyg och bakjouren hade även tillägget vak. Obsavdelningen ställde som krav på att ta emot mig att jag svidade om till landstingsdress. Jag förstår, jag har en historia med allt för mycket incidenter innanför låsta dörrar, men jag bröt ihop. Jag klarar inte förändringar och plötsliga kravändringar. Att befinna sig på psykakuten är stressande i sig, jag vet int eivlken läkare jag får träffa, jag vet inte när, jag vet inte hur resten av personalen är, jag vet inte om jag blir inlagd eller hemskickad. Jag vet inte vilken avdelning jag hamanr på om jag blir inlagd, jag vet inte om jag får dela rum och med vem, jag vet inte vilka som jobbar på avdelningen jag hamnar på och jag är allmänt otrygg i situationen där jag mår skitdåligt och måste uppehålla mig i korridoren synliga från expeditionen eftersom dom inte litar på mig nog för att släppa mig ur sikte. Det är helt enkelt en jäkla massa saker som är svåra att hantera för mig och så kom det för mig helt nya kravet att byta om och det var den där berömda droppen som fick allt att rinna över. Jag grät hejdlöst och det tog dom tre försök innan jag kunde få på mig dårhusoutfiten. Det är ju inte saken i sig. Det är bara alla ovissheter och det dåliga måendet och så något nytt. Jag har varit på psykakuten många gånger och kan relativt bra rutinen och så ändras något och pang så smäller det i hjärnan. 

 

Jag tror klockan var någonstans mellan tolv och ett på natten när bakjouren som sista läkaren bedömde mig och jag hade bytt om. Tyvär lämnades jag i en halv minut obevakad. Den halvminuten räckte för att jag skulle lyckas ställa till det, fick med mig saker jag inte skulle upp på avdelningen, lyckades trots vak göra mig illa och fick träffa läkare för fjärde gången under natten, lappades ihop och fick en extrastor dos lugnande och slocknade strax efter fyra. 

 

Klockan tio på morgonen var jag friskförklarad. Eller alltså. Dr AvskrivaVårdintyg som är avdelningsläkare på min föredetta hemavdelning hade sin helg på obsen. Han kom in i rummet och ställde två frågor. Den första var hur det var och mitt svar var att det var som igår kväll. Sedan frågade han vad jag ville varpå jag sa inte vara här. Sen fick jag åka hem. Det hade alltså gårr ungefär tio.tolv timmar och en självskada sedan tre läkare varit rörande överens om att jag var en fara för mig själv och mitt mående var helt oförändrat när jag vaknade. 

 

Jag är inte bitter även om det kanske kan låta så. Jag vill självklart hellre vara hemma. Det sa jag ju. Däremot är jag undrande. Den här läkaren har jag träffat vid ett antar tillfällen. Han har varje gång varit oengegerad, oempatisk, icke lyhörd för annat än orden "vill hem" och tycks inte höra något annat som sägs. Han har varit kall, opersonlig och verkar inte trivas särskilt bra med sitt jobb och gör ingenting utom att skriva av vårdintyg och skicka hem patienter. Jag undrar två saker, varför i hela friden fortsätter dom betala en människa för att göra ett jobb när han inte gör någonting alls och hur många liv har han på sitt samvete. 

Igen, frasen som får mig.. ja jag vet inte riktigt. Trött kanske? Ledsen, arg, jag vet inte. Jag reagerar i alla fall.

 

 

Så välmenande, med så god tanke. Jag förstår uppmuntringsideen det är inte det.Det är bara det att starkare än jag tror är vad jag varit mer än halva mitt liv. När jag som liten tanig nästan tonåring med runda glasögon kände hur golvet gungade, hur världen välte, hur det svartnade framför ögonen och ljudet försvann in i bomull runt mig. När jag inte fick luft och kallsvettades så stod jag ut. Jag bet ihop, flyttade mig från stolen och ner på klassrumsgolvet eller om det var alltför illa gick ut i korridoren och andades ifred. Kan själv och är stark. Sa inget. Varför skulle jag gjöra det, jag visste inte vad ångest var. Jag insåg att det var något ingen annan kunde göra något åt i alla fall och så kunde jag ju själv. 

 

Där började jag vara starkare än jag borde behöva. Det fortsatte. Jag minns så tydligt den där sommardagen när jag skulle promenera och kom hundrafemtio meter innan benen vek sig av den totala utmattningströttheten och vad jag nu vet är panikångesten. Jag minns hur lång den där ynkliga biten hem var. Hur jag tog mig fram på ren vilja för jag var ju just starkare än jag tror.

 

Sen har åren gått och för varje år som passerat har jag behövt vara ännu lite starkare, jobba lite mer, kämpa mot mer, stå ut med lite mer. Jag har gjort saker, upplevt saker och känt saker som krävt att jag varit starkare än jag först trott. Jag har plockat och plockat av energireserverna. Sugit upp varenda smula ork som rymts i kroppen. Nu finns det inget som fyller på. Jag går back.

 

Jag kanske är starkare än jag tror. I alla fall har jag varit. Men jag vill inte vara det mer. Jag vill inte behöva vara så förbannat stark. Jag vill inte behöva överträffa mig själv varje dag. Jag vill inte gå minus i ork konstant. Det är nog mera så att jag är och varit starkare än jag borde. Att kan själv varit och är så starkt inrotat att jag oavbrutet är starkare än jag tror. 

 

Jag är bara så ofantligt tom på ork efter att ha levt närapå två tredjedelar av mitt liv enligt frasen du är starkare än du tror. Jag vill inte vara så stark en enda dag till för jag har ledsnat, jag orkar inte. 

Egentligen är jag en studsboll. Egentligen kan jag inte gå rakt fram från punkt a till punkt b utan att hoppa upp på en sten, sparka på en kotte och ta hoppsasteg vart femte steg.

 

Eller. Jag har varit mindre och mindre så med åren. Jag har blivit tröttare och tröttare. Min kropp orkar inte följa hjärnans impulser att skutta och snurra. Det spralliga har dött lite mer för varje månad som passerat, nedstämdheten och ångesten har tagit över bit för bit och jag har haft mindre och mindre ork att kämpa emot utmattningen som ligger som en blöt, tung yllefilt över min kropp.

 

Det finns inte energi och ork över till annat än att överleva.Ibland kör jag på blunda-ducka-spring-metoden och genomför en aktivitet och efteråt skulle jag behöva ligga i ett mörkt rum en vecka för att återhämta mig. Det är kanske det som sänker min livslust mest. Att allt jag gör tar energi. Det finns ingen situation som ger mer än den tar. Det går inte att leva så i längden. Det nöter ner en människa totalt. 

Åker bort, åker skidor. Andas samma luft som bästa tanten. Klappar hundar och dricker te. Och vaknar svettig av ångest under nätterna. Slåss och kämpar med maten för att verka normalare. För att orka. Det är bra, det är inte det. Det är fint att komma iväg men det sliter så enormt. Jag kommer hem och är i tusen bitar innan ytterdörren slår igen. Jag sover, klappar illrar och hinkar te och försöker orka andas. Det går sådär. Jag sitter hos psykologen och försöker vara tillräckligt närvarande för att orka ta in hjälpen med sjukersättningsansökan. Det går sådär. Jag har svårt att andas. Svårt att tänka. Jag sitter där med tårarna rinnande och är så trött och slutkörd att jag inte ens orkar gråta ordentligt. Bara stilla droppande ner i tröjärmen. Jag är i mataffären och måste greppa tag i armen på maken och stanna och andas för det känns som ångesten äter upp mina lungor. Jag är inte fungerande.

 

 

Det här är något jag vet att jag gillar att göra. Det är inte mycket krav i situationen. Det var väl maten som var lite kämpig på det viset men annars var det en resa där jag kan vara jag, där saker går i ett lagom tempo och temängden är fri. 

 

Ändå bränner det ut mig totalt. Jag behöver krypa ihop i mig själv dubbelt så lång tid som jag varit borta och vara ifred, försöka överleva så gott det går. Även fast det är något jag gillar så har det sönder mig. Det sliter ner mig. Orken finns inte, jag går redan minus i energi på att bara försöka hantera och leva med mitt mående. Då gör det ont att höra att jag borde nog bara ha en sysselsättning eller helst ett jobb så blir saker bättre. Jag förstår tanken. Men jag orkar knappt stå rak i tre dagar för att göra något jag tycker om med någon jag är trygg med. Att överleva är vad jag med nöd och näppe klarar av.

 

Då är det skönt att jag har en läkare som är inne på samma linje. Som har skrivit ett bra läkarutlåtande till min ansökan om sjukersättning. Och trots att jag vetat om det, att jag inte är i funktion så gör det förbannat ont att se det nedskrivet. Jag drömmer inte på något vis om att för evigt slippa jobba. Jag önskar det vore annorlunda men som det ser ut nu och som prognosen ser ut är det inte något som kommer hända. Det skrämmer mig att se det på papper. 

 

Hur ska jag kunna leva när jag inte orkar överleva. 

Somliga tar på på sig en lite större roll än dom har. Som psykläkaren igår. Hon skulle göra en bedömning när jag låg där med mitt dropp på en medicinavdelning och hade alla upptänkliga destruktiva tankar och impulser i huvudet och hade genomfört en av dom och övervägde huruvida det var värt att försöka låta bli resterande. Mitt i funderingarna dök hon upp, hummade lite och sa att du får träffa någon imorgon. Sen gick hon vidare till nästa knäppgöksbedömning och jag orkade inte låta bli det destruktiva. Hon kom tillbaka, tittade på mig och sa att hon förstod att jag inte var nöjd med hennes bedömning. Som om den hade något med saken att göra. Somliga tar helt enkelt på sig för mycket. Det hade hänt oavsett vad hennes agerande hade varit. Utom möjligen om hon satt ett vak som glodde på mig men det var inte hennes agerande eller bedömning som låg till grund för min handling. Inte ett enda dugg. Ibland är dom bra på att tolka in precis vad dom vill.

 

Ibland blir jag lite less på allt peppande, alla det blir bättre, kämpa på det kommer ljusna och tänk på allt fint du har.

 

Visst behövs det. Visst kan det behövas uppmuntran om framtiden men inte alltid. Ibland behöver jag få säga att allt är skit, att jag inte tror på bättring och att jag inte orkar utan att mötas av allt det där. Ibland behövs bara någon som lyssnar, som säger att ja jag hör att det är jobbigt eller svär lite tillsammans med mig. För jag är här och nu. Väldigt mycket. Jag har svårt att föreställa mig saker i framtiden och just i nuet är det kanske skit. 

 

Jag undrar, kan det inte få vara så ibland? Utan pekpinnar och push som mest blit knuffar på någon som har svårt att stå som det är för tillfället.

 

Inte alltid. Men ibland. Bara en bekräftelse i det jag känner istället för att berätta att jag bordr tänka annorlunda.

Sover, sover och sover. Idag var jag upp och försökte äta lite till fruksot sen sov jag till halv fyra. Helt omöjligt att vara vaken. Inte är jag pigg nu heller. Jag är bara såpass mycket mindre törtt att det är möjligt att sitta upp utan att somna. Igår bytte jag från pyjamas till andra kläder vid sex. Idag vet jag inte om det kommer hända. 

Det är så här:

 

Att jag har tröttnat på att vara starkare än jag tror.

Att jag har tröttnat på att stå ut.

Att jag har tröttnat på att kämpa med strategier.

 

Det är inte så att jag inte kan (oftast). Det är så att jag inte vill behöva göra det där. Jag orkar inte. Det är ett dygnetruntvarjedagallaveckorhelaåretprojekt. Det sliter ner mig, det bryter ner mig en liten bit i taget. Det nöter ner mig centimeter för centimeter. Det finns lite mindre ork för varje dag som går.

 

Problemet är inte okunskap om vad jag ska göra. Problemet är inte att jag inte vet hur ångest fungerar. Problemet är att jag varit starkare än jag tror för länge.